Bakgrunden till överenskommelsen anses av politiska bedömare vara den belgiska biståndsarbetare som suttit fängslad i Iran sedan fem månader tillbaka. Samtidigt som Iran tryckt på för att få den iranske tidigare diplomaten och terrordömda Assadollah Assadi utlämnad till Iran. Avtalet kan också komma att påverka situationen för svensk-iranska läkaren och KI-forskaren Ahmadreza Djalali, som även är gästforskare vid universitetet i Bryssel, VUB, som engagerat sig i fallet från belgisk sida.
Djalali greps och fängslades när han 2016 var på besök i Iran för att gästföreläsa på universitetet i Teheran. Han har sedan 2017 levt med risken att få sin dödsdom för spioneri verkställd. Människorättsorganisationen Amnesty anser att Djalali hålls som gisslan av iranska staten och kräver att han släpps.
”Legitimerar gisslantagningar”
Flera protestaktioner har genomförts av exiliranier både i Belgien och på andra håll i världen mot avtalet. Det oppositionella exiliranska nationella rådet NCRI, kritiserar avtalet för att göra iranska statens gisslantagningar av oskyldiga och regimkritiker legitima. Amnesty har bland annat varnat för att avtalet kan få negativa konsekvenser för folkrätten. De har uppmanat Belgien att formulera lagtexten så att avtalet inte ska kunna utnyttjas av stater och personer som begått allvarliga brott mot mänskliga rättigheter.
– Personer som kanske har begått folkrättsbrott eller andra allvarliga brott skulle kunna slippa undan med hjälp av en fångutväxling. Och det står i strid mot arbetet mot straffrihet, säger Madelaine Seidlitz, juridisk sakkunnig i folkrätt vid svenska Amnesty.
”Dödsdomen är på riktigt”
Irankännaren Rouzbeh Parsi, verksam vid Utrikespolitiska institutet, har svårt att avgöra vilken betydelse avtalet eventuellt kan få för att få Iran att släppa Djalali. Anledningen är att svensk domstol i förra veckan dömde den iranska medborgaren Hamid Noury till livstids fängelse för delaktighet i massavrättningar av politiska fångar under kriget mellan Iran och Irak. Parsi bedömer att avtalet i första hand kommer att handla om att få den belgiska biståndsarbetaren utväxlad mot den terrordömda Assadi – eftersom det skulle bli en än mer komplicerad process att få Sverige att gå med på att släppa Noury.
– Frågan är vilket lagligt utrymme som finns för den svenska regeringen att släppa någon som sitter i svenskt fängelse och dessutom är dömd för krigsbrott? En exekutiv makt som exempelvis en amerikansk president besitter finns inte inom det svenska systemet. Det är samma sak i Belgien, det är därför de måste få till en ny lag som juridiskt skapar ett sådant utrymme, säger han.
Hur troligt det är att Iran faktiskt verkställer dödsdomen mot Djalali, som Iran till en början försökte använda för att få exdiplomaten utlämnad, vill Parsi inte spekulera i.
– Dödsdomen är på riktigt. Det som är säkert att regimen endast har nytta av Djalali så länge han lever. I det avseendet hoppas jag att regimen också tänker så, säger han.
Frihetsberövar som påtryckning
Enligt Rouzbeh Parsi har det blivit vanligare de senaste fem-sex åren att iranska säkerhetstjänsten frihetsberövar personer med både iranskt och västerländskt medborgarskap i syfte att utföra påtryckningar på diplomatiska förbindelser med väst som i fallet med Djalali och den belgiska hjälparbetaren. Men det är inte alltid självklart vad motiven är bakom gripanden, och det kan ibland handla om en inrikespolitisk maktkamp mellan olika grupper inom statsapparaten. Därför är det svårt för andra länder att förutse vilken diplomatisk taktik som fungerar bäst för att få Iran att släppa utländska fångar.
– Det finns inget tydligt mönster vad som i slutändan fungerar, sett till de fall där Iran har släppt fångar. Däremot vet vi att de haffar fler och fler, men hur många och vilka de är vet vi inte exakt, eftersom olika länder och familjer vill vara diskreta, säger Parsi.
