Varenda elev har en gul musikspelare redo på sin bänk, för att kunna lyssna på något lugnande.

Det känns nästan som miljön i en helt vanlig skola – om det inte vore för att vi är nere i underjorden i en tunnelbanestation. Det saknas fönster och det enda ljuset kommer från kalla lysrör i taket. Varenda elev har en gul musikspelare redo på sin bänk, för att kunna lyssna på något lugnande i händelse av att det faller bomber på marken ovanför.   

Så här har undervisningen sett ut för många elever i Kharkiv i östra Ukraina, bara några mil från den ryska gränsen, sedan de återvände från sommarlovet förra året. De som börjat första klass känner inte till något annat sätt att gå i skolan.

– Vi bedriver undervisning i fem tunnelbanestationer för sammanlagt 60 skolklasser. Varje dag hämtas barnen upp och lämnas av skolbussar som får poliseskort. När de är här har eleverna även tillgång till en kurator och vårdpersonal, berättar skoladministratorn Svetlana Kovaleva för Dagens ETC. 

Omedelbart bakom fronten

På lördagar och söndagar bedrivs det förskoleverksamhet nere i tunnelbanorna. Målet är också att inhysa ännu fler elever där, på tryggt avstånd från bomberna, men lokalerna används redan till bristningsgränsen.

– I början av mars öppnar det därför en ny och mycket större skola som byggts från grunden nere i underjorden, säger Svetlana Kovaleva. Planen är att fortsätta med den här undervisningen långsiktigt.

När det fullskaliga ryska anfallskriget mot Ukraina nu fyller två år den 24 februari, har det på allvar börjat sjunka in hos den ukrainska befolkningen att konflikten sannolikt inte kommer ta slut inom närtid. Att ge upp motståndskampen mot Putin är inget alternativ. Folk har därför börjat planera sina liv, sin framtid och nästa generations skolgång utifrån premissen att kriget är här för att stanna. 

Och det är här i öst, i samhällena omedelbart bakom fronten mot fienden som krigets konsekvenser är som värst. 

Fortfarande en miljonstad

Kharkiv är Ukrainas näst största stad som innan kriget uppskattades ha nära två miljoner invånare. Idag tror myndigheterna att 1,2 miljoner människor är kvar. Kharkiv anses vara Ukrainas mest utsatta storstad och flyglarmen varnar stup i kvarten om ryska bombanfall. 

Trots massflykten bor det kvar människor med pengar här, som väljer att stanna. I stadskärnan finns det ännu öppna barer och gallerior. Andra stannar mest bara för att de inte har några ekonomiska förutsättningar för att ge sig av och börja på ny kula. 

I Saltivka, ett bostadsområde längst ut i nordöstra Kharkiv, besöker Dagens ETC en träff för utdelningar av gratis matkassar. Där står en lång rad med människor i kö och väntar på sin tur. Bland dem en kutryggig gammal gumma, 82-åriga Nadya Palovna.  

– Jag får bara 300 euro i månaden i pension att leva på. Det räcker knappt till mer än att betala bostadens kostnader. Jag går in i stormarknaderna ibland och tittar på varorna, men de är för dyra att köpa, säger hon.

Hon har två barn kvar i livet, men kriget och arbetslöshet har gjort det svårare för dem att stötta sin gamla mamma ekonomiskt. 

– Jag är här varje vecka och hämtar en matkasse, och jag är så tacksam för hjälpen, säger Nadya Palovna och torkar bort en tår.

Svensk pensionär ordnar matkassar

Det är en svensk pensionär som organiserar utdelningen av matkassarna i Saltivka. Per-Olov Karlsson, som kallas Perra, flyttade till Kharkiv 2019 för att leva med en ukrainsk kvinna. Han har insisterat på att stanna kvar även efter att ryssarna gick till attack. 

Jag har sett mina fönsterrutor explodera hemma, sett bilar brinna och grannhuset rasa ihop.

– Klart jag har varit med om jävligt mycket obehagligt. Jag har sett mina fönsterrutor explodera hemma, sett bilar brinna och grannhuset rasa ihop. Det är det mest obehagliga jag sett i mitt liv. Men det här är mitt hem nu, jag har nyss fixat ett ukrainskt uppehållstillstånd.

På våren 2022 började han be folk i Sverige skicka donationer till honom genom Swish så att han kunde köpa mat åt de behövande i Kharkiv. Gamla och sjuka människor, för det mesta. 

Det var svårare i början, men tog fart när ordet om honom spreds i sociala medier och han började livesända utdelningarna av ”Perras matpåsar” på Facebook. 

– Den bästa månaden var i januari i år efter att SVT var här och intervjuade mig. Då var det nästan 1 500 personer som skickade pengar, jämfört med några hundra vanligtvis. 

Saltivka drabbades särskilt hårt av ryska bombningar vid krigets inledning. Idag skickar även Japans regering hit pengar som bekostar FN:s återuppbyggnadsprojekt i distriktet. På samma vis finns det en flora av andra hjälpinsatser från FN och stora internationella aktörer i Kharkivområdet, som delar ut allt från mediciner till byggmaterial.

Men det tar inte bort det faktum att också små svenska privata bidrag, förmedlade genom en pensionär. även det gör skillnad för den utsatta civilbefolkningen. 

Står under militär kontroll

Dagens ETC träffar också en liten norsk hjälporganisation, Norse Aid, som kommit till Kharkiv med tre volontärer i en bil med släpvagn för att dela ut saker till både barn och vuxna. Norse Aid bildades efter den ryska invasionen 2022 av norrmannen Erik Helgesplass, som fram till dess bodde i Kiev tillsammans med sin ukrainska fru.

– Några dagar efter attacken började jag hämta upp människor som flydde från ryssarna i min bil. Jag körde de som ville vidare västerut till gränsen. Under den här perioden sov jag i genomsnitt två timmar per natt. 

Sedan han och hustrun tagit sig till Norge har Erik Helgesplass återvänt till Ukraina ett 20-tal gånger, vilket uppmärksammats i norska medier. Han argumenterar att små hjälporganisationer både utgör en ryggrad i hjälpen till Ukraina och kan svara på de lokala behoven snabbare än stora organisationer kan göra. 

Den här gången har han framför allt med sig ett stort antal begagnade laptops som de fått gratis från norska kommuner. Datorerna anses ha för gamla operativsystem och skulle kasseras. 

– Det är ett enormt resursslöseri. Vi installerar Linuxsystem på datorerna, sedan håller de i fem-tio år till. 

Dagens ETC får åka med när Norse Aid lämnar delar av sin leverans i samhället Bohodukhiv, några mil nordväst om Kharkiv. Mottagaren är Oleksandr Pejneko som leder den lokala militära administrationen. På grund av närheten till fronten står hela Kharkivområdet under militär kontroll, och de ansvariga försöker hjälpa invånarna efter bästa förmåga. 

Bombas varje dag

Innan invasionen bodde det 130 000 invånare i Bohodukhivregionen. Idag har det skett en befolkningsexplosion sedan det kommit hit 64 000 internflyktingar.

– Vårt territorium blir bombat av ryssarna varje dag. I slutet av januari slog det ner robotar även här i Bohodukhivs centrum. Men det är mycket värre närmare gränsen, säger Oleksandr Pejneko.

Ryssland ligger bara 20 kilometer härifrån, understryker han. Närmare gränsen finns det flera helt sönderbombade samhällen som idag är helt avbefolkade. För tillfället får inte heller journalister åka dit och se situationen, av säkerhetsskäl. 

– Det ligger minor överallt, och det finns inte ett enda hus som inte blivit skadad. Byggnaderna saknar fönster, tak eller vissa väggar. Allt är förstört.

Sedan februari 2022 har den ukrainska armén kraftigt förstärkt det östra försvaret mot Ryssland. Även om närheten till gränsen fortsatt ger upphov till nervositet, så förbereder man sig också här på ett långvarigt krig. Internflyktingarna ska rota sig och leva som alla andra. Utmaningen ligger i att resurserna för att hjälpa dem är för få. 

– Det kommer hit humanitär hjälp i princip varje vecka, det flyter på bra. Men de 64 000 internflyktingarna som kommit hit har ofta väldigt stora behov, säger Oleksandr Pejneko. 

”Lite muspiss i havet”

Vi åker vidare till en grundskola ännu ett stycke närmare den ryska gränsen. Det har gått ut påbud om att eleverna här enbart ska ha onlineundervisning, för att det går snabbare att söka skydd från bomber i de egna hemmen än i skolan. Men här finns det gott om barn som lever i fattiga hushåll där man inte har tillgång till en dator.

Elever och deras föräldrar kommer till skolan för att se när Norse Aid packar upp kläder, choklad och framför allt de begagnade norska datorerna. De senare kommer att tillhöra skolan, men barnen kommer få lov att låna den och använda hemma. 

– Vårt mål för 2024 är att samla in och ta hit 5 000 datorer som en del av vårt skolprojekt, säger Erik Helgesplass. De vi tagit hit idag är ju bara lite muspiss i havet, men ändå 50 fler än vad som fanns tidigare.