När Leo Díaz hade vandrat och liftat de 300 milen i maj 2021, insåg han att han inte hade en aning om hur han skulle korsa gränsen till USA. Utan ett öre på fickan lade han sig på en stinkande gata i Reynosa och sov.
– En knarkkartell ville rekrytera mig på gatan. De såg mina byxor och trodde att jag var en av dem. Jag borde väl sätta på mig andra byxor men… jag har inga andra, säger Leo Díaz och viftar med sina baggy jeans så att fickkedjan skramlar.
Leo Díaz är 17 år och en av rekordmånga minderåriga migranter som är på väg till USA utan sina föräldrar. Antalet unga, ensamkommande flyktingar som försökte ta sig över den mexikansk-amerikanska gränsen ökade med 61 procent mellan årets två första månader. I mars 2021 tog amerikanska gränspatruller hand om 18 890 ensamma barnmigranter – den högsta siffran sedan officiell statistik började föras 2010. I juli anlände nästan 19 000 minderåriga på egen hand och slog därmed nytt rekord.
Kritiker menar att den stora ökningen under 2021 beror på att Joe Biden stoppade deporteringar av ensamkommande flyktingbarn när han kom till makten.
Leo Díaz ser först förvirrad ut när jag frågar om Joe Biden. Han säger att hans resa inte har något att göra med amerikansk politik.
– I Honduras finns det ett gäng som vill döda mig, och så behöver jag tjäna pengar. Stormarna förra året förstörde allt jag ägde, min säng, min telefon... allt. Jag var tvungen att slänga mina kläder fast jag inte ville, för vattnet var förorenat, säger han.
Tredubbla kriser
De tropiska stormarna Eta och Iota svepte över norra Centralamerika i oktober och november förra året. Förödelsen fördjupade vad som redan var en av regionens allvarligaste ekonomiska kriser på decennier. Värst drabbades Honduras och grannlandet Guatemala. Majoriteten av de minderåriga migranterna vid USA:s gräns kommer från något av de två länderna. De bär på historier om hur de förlorade sina dagsinkomster och utsattes för polisövergrepp under de restriktionerna i sina hemländer. Ofta är de på olika sätt drabbade av Centralamerikas organiserade brottslighet som, enligt rapporter från organisationen Human Rights Watch, har stärkt sitt grepp om befolkningen under pandemin.
Ingen vet hur många av dem som är kvar på den mexikanska sidan av gränsen. Landets regering har kritiserats för att sakna en strategi för hur den ska ta hand om alla barn som är på genomresa i landet. När Leo Díaz anlände till Reynosa, till exempel, rapporterade Los Angeles Times att stadens boende för ensamkommande minderåriga var överbelagd.
– Om de haffar mig… då får de väl skicka hem mig och så försöker jag igen.
Leo Díaz knycker på nacken och säger att det inte kommer hända. Han har lärt sig att undvika mexikanska myndigheter.
– Jag lovar, förra gången angav busschauffören mig. När vi kom till Mexiko ringde han ett samtal och sa: “Nu är de här”. Den här gången litade jag inte på någon, säger Leo Díaz.
I väntan på deportation
Min första intervju med Leo Díaz var i oktober 2020. Han hade gripits av militär vid gränsen mellan Guatemala och Mexiko en och en halv vecka tidigare. Nu satt han i ett slutet boende för ensamkommande barn i den sydmexikanska staden Tapachula och väntade på att deporteras till Honduras.
Den dagen hade han skurit sina handleder med en upphittad plastkniv. Han hade en rödgråten näsa och förklarade ynkligt att han inte tycker om att vara instängd. Att hans mamma brukade låsa in honom medan hon tog droger och att han själv tar droger ibland för att glömma hur hon slog och svalt honom.
”De ljuger”, sa han, ”vi kommer aldrig ut härifrån. De sa att de skulle deportera oss imorgon. Nästa dag sa de också imorgon och nästa med.”
Innan Leo Díaz och de andra 12- till 17-åringarna kom till boendet hade de suttit inlåsta i det mexikanska Migrationinstitutets ökända förvar. De var tärda av instängdheten och några dagar innan mitt besök hade en av pojkarna rymt från ett fönster. Det berättade en av boendets två anställda som vill vara anonym. Hon var märkbart stressad av att varje dag få ett uppskjutet datum för deporteringarna. Enligt henne hade ungdomarna själva valt att skickas hem efter att ha blivit informerade av gränspersonal att en asylansökan skulle innebära längre tid i fångenskap. Hon visste inte själv hur reglerna ser ut.
Blir intalade lögner
Valentina Duque, som arbetar med internationellt skydd på FN-organet UNHCR i Tapachula, bekräftar att myndighetspersonal ger felaktig information åt ensamkommande barn för att de ska begära deportering. Flyktingorganet bedömer att omkring hälften av de minderåriga som anländer till Mexiko utan föräldrar har asylskäl. De skulle kunna få ett humanitärt visum för att resa lagligt till den amerikanska gränsen. Majoriteten sänds istället tillbaka till sina hemländer.
– Barnen berättar regelbundet att de blivit intalade saker som inte stämmer, till exempel att de måste presentera bevis eller vara inlåsta tills de blivit myndiga för att få flyktingstatus, sa Valentina Duque.
Ytterligare två asyl- och människorättsjurister i Tapachula delar med sig av liknande iakttagelser. Juristen Brenda Hernández på FN:s barnfond i Tapachula vittnar om hur flyktingbarn sagt att de inte blev lyssnade på när de bad gränspersonal om att få att söka internationellt skydd.
– Det kostar mindre att skicka hem ett barn än att påbörja ett asylärende, förklarar hon.
Svårt att få förändring
Efter påtryckningar av människorättsgrupper trädde en lagändring i kraft den 1 januari 2021 som skulle stärka skyddet för minderåriga migranter på mexikansk mark. Den lovordades bland annat av Organisationen för amerikanska stater (OAS) eftersom den förbjuder frihetsberövanden av barnmigranter.
Lokala aktivister är hoppfulla, men ändå tveksamma till om den kommer att åstadkomma en praktisk skillnad. Diana de León, jurist vid människorättsorganisationen Fray Matías i Tapachula, menar att de onödiga deporteringarna av unga kommer fortsätta eftersom myndighetspersonal saknar utbildning att informera dem om deras rättigheter. Efter lagändringen måste den nationella institutionen DIF, Systemet för familjers välfärd, ta emot alla ensamkommande barn som väntar på asyl eller deportering.
– Enligt den nya lagen får barn och unga inte låsas in i förvar, så nu låser man in dem i byggnader som tillhör DIF. De har inte heller hunnit bygga ut i den takt som tillströmningen kräver. Migrationinstitutets förvar i Tapachula, som bedömdes vara olämplig för minderåriga, har gått över till DIF:s regi för att uppfylla lagen men det är fortfarande samma byggnad, säger Diana de León.
Några timmar efter självskadeförsöket i oktober sändes Leo Díaz hem till Honduras av migrationstjänstemannen Javier Morales. Han ställde upp på en intervju några månader senare, dagen innan han slutade jobba för det mexikanska Migrationsinstitutet. Han förklarade då de försenade deporteringarna med administrativa förseningar hos konsulaten, som överväldigats av antalet deportationer.
– Migrationen från Centralamerika kommer inte att upphöra förrän presidenterna börjar ta hand om sina invånare, skapa arbeten, motverka brottslighet, sa Javier Morales.
Reste på tågtak
Vad kan stoppa de unga som bestämt sig för att nå drömmen om en ljusare framtid i norr? Av de sju tonårspojkar på boendet i Tapachula sa bara en sig ha avskräckts från att försöka igen, trots de extrema strapatserna som resan innebär. Enligt den amerikanska gränsmyndigheten CBP har en tredjedel av alla migranter som grips vid den amerikanska gränsen försökt ta sig in i landet minst en gång tidigare.
Månaderna efter att jag vinkade av Leo Díaz genom den gallerförsedda fönsterrutan på Migrationsinstitutets minibuss sände han sporadiska uppdateringar via Messenger. Han skrev att han tagit jobb som byggarbetare i sin hemstad för att tjäna ihop pengar till sin nästa resa mot USA. Sedan att han flytt till landsbygden eftersom det kriminella gänget var efter honom. Han arbetade några månader på en bönodling innan han lämnade landet med motsvarande 400 kronor på fickan.
– När jag kom tillbaka till Tapachula satte jag mig på taket av ett tåg. Vi var några stycken som satte oss tillsammans. En av killarna, han var från El Salvador, föll av tåget efter någon dag. Kanske svimmade han av solen. Jag vet inte om han överlevde, säger Leo Díaz.
Klockan är fem på eftermiddagen och Leo Díaz arbetsdag är slut. Han torkar svetten ur sina svarta lockar och tar skydd i den 35-gradiga skuggan. En dam med blonderat hår kommer ut från byggnaden bakom honom. Hon säger att Leo Díaz är den bästa arbetaren hon har. Leo Díaz berättar att hon bjöd hem honom efter att han sovit på Reynosas gator under några veckor. Hon frågade om han ville bo hos henne och jobba på hennes majsfabrik. Från sin dagslön på motsvarande drygt hundra kronor behöver han arbeta ihop tusen dollar, motsvarande 8 700 kronor, för att betala en människosmugglare över gränsen.
– Det kommer kanske ta några månader. Tills dess stannar jag här, säger Leo Díaz.
Mexikanska barn ett undantag
Ett stenkast från Reynosas gränsövergång till Texas ligger parken Plaza de la República. Numera bebos den av cirka 400 migranter i tält. Majoriteten ser ut att vara kvinnor och barn. Det improviserade lägret har växt under årets flyktingvåg från Centralamerika, som under sina toppar har saknat motstycke på två decennier.
Flera migranter berättar att de anlände styrkta av Joe Bidens löften om fler möjligheter att ta sig lagligt över gränsen. Sedan dess har de väntat på konkreta besked. Föregångaren Donald Trumps beslut om att migranter som försöker ta sig in i USA ska deporteras av folkhälsoskäl gäller fortfarande, men Biden har infört ett fåtal undantag. Till dem hör ensamkommande barn.
– Om vi tar oss till USA med våra barn sänder de tillbaka oss, säger 39-åriga María López och slår ut med händerna.
Hon anlände i mars med sina 21- respektive 16-åriga döttrar. Enligt Maria López kommer 95 procent av de övriga tältande från Honduras, som hon själv. De har skapat en egen vaktpatrull för att skydda sig mot knarkkarteller, som enligt vittnesmål från lägret har kidnappat flera migranter mot stora lösensummor.
María López säger att hon känner flera som har skickats sina barn ensamma över gränsen och att hon inte dömer dem.
– Ibland har man inget val. Jag kommer att göra samma sak snart om jag inte hittar något alternativ, säger hon.
Leo Díaz och María López heter egentligen något annat.
