– Jag lyssnar på er, ni vill ha slut på åtstramningarna, sa den nyvalda presidenten François Hollande i sitt tall på Bastiljtorget i Paris för fem år sedan.

16,5 miljoner fransmän hade röstat på honom i presidentvalet. Bakom honom hängde en stor banderoll som löd “Förändringen är nu”. Tidningarna beskrev stämningen på torget som “politisk” och “triumfatorisk”.

Men det blev inte mycket av hans löften. Åtstramningspolitiken fortgick, arbetslösheten likaså och förtroendesiffrorna för den nya presidenten störtdök efter bara ett år. I december förra året tyckte bara 4 procent av fransmännen att han gjorde ett bra jobb.

Nu i söndags, vid Louvrens glaspyramid, rådde i stället en “diskoteklik, opolitisk stämning”. Den nyvalda presidenten Emmanuel Macron mötte sina väljare med sobra ord. För bara drygt ett år sedan bröt han sig ur socialistpartiet (PS) för att skapa den egna rörelsen En Marche! (Framåt). 2012 blev han handplockad som rådgivare och senare ekonomiminister i Hollandes regering. Redan då talades det i om risken för det franska socialistpartiets fall i nästa val och efter valet i Grekland 2015 började man varna för en “pasokifiering”.

Högerfalangen tog över

Ordet pasokifiering kommer från det socialdemokratiska partiet Pasok som dominerade Greklands politiska scen i flera decennier men slogs ut i valet 2015 med 6,3 procent av rösterna. Samma sak tycktes drabba flera socialdemokratiska partier i Europa. Ödets ironi eller ett tydligt mönster gjorde att franska PS kandidat Benoît Hamon sedan förlorade med nästan exakt samma siffra som Pasok: 6,3 procent. 

Det sägs att “pasokifieringen” beror på att socialdemokratin blivit en självgod, teknokratiskt och elitistiskt maktapparat snarare än en ideologisk folkrörelse. Att teknokraten Emmanuel Macron hämtades direkt från finansvärlden till en tung ministerpost sågs i efterhand som ett “symptom på denna sjuka”, enligt vänstertidningen Marianne.

Inom PS växte konflikten mellan höger- och vänsterfalangen i frågor som arbetsrätt och åtstramning. Hollandes närmaste rådgivare och ministrar tillhörde mot slutet högerfalangen. En av hans närmaste var Manuel Valls, som varit både inrikes- och premiärminister. En annan var Macron som nu valts till president. Många frågade sig huruvida epitetet “socialist” verkligen passade politiker med en tydlig liberal politik.

Planer på att avveckla PS

Hollande sa redan i december 2015 i en radiointervju att “socialistpartiet måste avvecklas för att ge plats åt ett nytt framstegsparti”. Också Valls uttryckte liknande tankegångar i intervjuer. Men det var Macron som gjorde slag i saken vilket – åtminstone utåt sett – gjorde Valls rasande. 

Trots dessa planer på “partiets avvecklande” deltog PS i vänsterns primärval i januari. Valls ställde upp – favorittippad och segerviss. Han räknade av allt att döma med vinsten eftersom han skriftligen förband sig att “ställa sig bakom vinnaren”. Men så blev det vänsterfalangens Hamon som vann och Valls hamnade ute i kylan. Macron började i samma veva segertippas inför presidentvalet eftersom högerns kandidat François Fillon hade trasslat in sig i en korruptionshärva.

Flera toppar ur socialistpartiets höger övergav då Hamon och ställde sig bakom Macron. En av de första var försvarsministern Jean-Yves Le Drian och inte långt senare Valls. Hamon talade om “förräderi” och “knivar i ryggen”.

“Socialistpartiet är dött”

Valls meddelade i måndags att han ställer upp i parlamentsvalet för Macrons parti som numera heter La République en marche (Republiken på väg). Han sa att “Socialistpartiet är dött men inte dess idéer”, vilket spreds i internationell press. Socialistpartiet – som de facto fortfarande existerar – meddelade att en process hade påbörjats för att dra tillbaka Valls medlemskap. 

Men han var inte först med att dödsförklara PS. Redan den 2 maj meddelade partisekreteraren Jean-Luc Cambadélis att partiet var “dött och bör ombildas på en ny grund”. Hamon sa i sitt förlusttal den 23 april att “slutet på en historia” var nådd. 

Allt fler högersocialister lämnar nu det sjunkande skeppet och för att ansluta sig till Macron och makten. Manuel Valls fick dock nobben av Macrons parti till att kandidera till parlamentet i deras namn men de presenterar ingen motkandidat.

Nybildade rödgröna rörelser 

Samtidigt har såväl Hamon som Paris borgmästare Anne Hidalgo tillsammans med flera tunga expolitiker och kulturpersonligheter meddelat att de startar ekologiska vänsterrörelser. Men de har varken lämnat socialistpartiet eller meddelat ett samarbete trots att de delar anhängare. Hamon har dock vädjat till vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon om att samarbeta inför valen till nationalförsamlingen i juni. De flesta opinionsbildare till vänster kräver samling.

Klart är att fransk vänster tvingas omgruppera sig när den nya presidentens mål är att bilda en ny fransk center.