När indiska parlamentsledamoten Syed Shahabuddin den 13 oktober 1989 för The Times of India gav sin syn på Salman Rushdies ”Satansverserna” samman­fattade han i en mening den tragik som i islams namn förföljt bokens upphovsman i 34 år och som i fredags förra veckan höll på att kosta författaren livet.

***

75-årige Rushdie ska ­fredagen den 12 augusti påbörja ett föredrag om yttrandefrihet i Chautauqua i delstaten New York, USA, när Hadi Matar, 24 år, född i Kalifornien av libanesiska föräldrar, stormar scenen beväpnad med kniv. Matar hinner slå och hugga författaren ett tiotal gånger – i armen, ögat, magen, bröstet, låret och nacken – innan personal och åhörare ur publiken kan övermanna honom.

Motivet är ännu okänt. Själv nekar 24-åringen till brott. Det är dock svårt att tänka sig annat än att svaret hittas i just ”Satansverserna”. Eller snarare i den fatwa, det juridiska utlåtande, som Irans dåvarande andlige ledare ayatolla Khomeini den 14 februari 1989 utfärdade över Rushdie och över alla som varit inblandade i bokens tillkomst.

– Jag kallar alla modiga ­muslimer, varhelst i världen de må finnas, att utan dröjsmål döda dem, så att ingen mer någonsin vågar förolämpa muslimers heliga tro, uppmanade ayatollan i teheransk radio.

Vid det laget har ”Satansverserna” redan förbjudits i ett flertal muslimska länder, bränts vid olika manifestationer och dragits tillbaka från flera stora bokhandlare efter protester från muslimska organisationer.

Den 12 februari, två dagar före ayatollans fatwa, dör sex personer och omkring 100 skadas när tusentals demonstranter riktar sin ilska över bokens påstådda blasfemi mot ett amerikanskt kulturcentrum i Islamabad, Pakistan. Dagen efter dör ännu en person och över 100 skadas i nya oroligheter runt om i Indien.

I slutet av samma månad dör ytterligare tio personer och 40 skadas i kravaller i Mumbai, Indien. I augusti spränger en man av misstag sig själv till döds på ett hotell i London när han är i färd med att förbereda en bomb menad för Rushdie. Och i juli 1991 hittas Rushdies japanske över­sättare Hitoshi Igarashi mördad på sitt kontor på Tsukubas universitet.

1993 sker det blodigaste attentatet när 37 personer dör på ett konferenshotell i Sivas, Turkiet, efter att radikala islamister satt eld på byggnaden. Mobben hade krävt att en av konferensdeltagarna, författaren Aziz Nesin, som nyligen beställt en översättning av ”Satansverserna”, skulle lämnas ut till dem för att avrättas. Istället blir Aziz Nesin en av dem som överlever branden.

***

Att ”Satansverserna” fläkt upp ett sår i den muslimska världen som ännu inte läkt behöver knappast nämnas. Knepigare är att sammanfatta varför.

Romanen kretsar kring Gibreel Farishta och Saladin Chamba. På en flygresa kapas deras plan av sikhiska separatister och av misstag sprängs en bomb när de passerar Engelska kanalen. I inledningsscenen tumlar huvudpersonerna runt i luften – men i stället för att falla mot en säker död förvandlas de till ärkeängeln Gabriel respektive djävulen. 

Det som följer är en berättelse fylld med referenser till profeten Muhammad, till hans fruar, beskrivna som skökor, till religiös fundamentalism och till satansverserna – några omtvistade verser ur en tidig version av Koranen som hyllar tre hedniska gudinnor och som ska ha strukits från den heliga skriften efter att profeten insett att uppenbarelserna de byggde på planterats av djävulen.

Rushdie togs på sängen av de våldsamma protesterna och uttryckte redan i februari 1989 ånger över det lidande bokens publicering framkallat, en ånger han tio år senare tog tillbaka. Det han däremot alltid hållit fast vid är att ”Satansverserna” i grund och botten är en i magisk realism klädd historia om ”migration, metamorfos, splittrade själar, kärlek, död, London och Bombay” – men med udden riktad mot de tankepoliser inom islam som kidnappat läran och inte tillåter andra tolkningar av den än sin egen.

***

Rushdie var inte den ende som togs på sängen.

– Allt var nytt för mig. Då visste jag inget om islams historia eller dess heliga texter, sa bokens förläggare David Davidar nyligen till franska Le Monde angående de varningar han inför publiceringen fick för att det fanns passager i boken som tagna ur sin kontext kunde exploateras politiskt och religiöst.

Vilket var exakt vad som hände. Muslimer över hela världen, både de få som kan misstänkas ha läst boken och de många som med stor sannolikhet aldrig gjorde det, blev ursinniga över vad de uppfattade som antydningar om profeten som kapabel att fela och Koranen som djävulens verk.

– Jag hade väntat mig att ett par mullor skulle känna sig förorättade, kritisera mig och så skulle jag försvara mig offentligt, förklarade Rushdie vid tidpunkten.

Därmed inte sagt att alla kritiker förenades i samma blodtörst. Ishtiaq Ahmed, talesperson för Moskéernas råd i brittiska Bradford, anser än idag att ”Satansverserna” förolämpade islam, men beklagar för Le Monde efterspelet och det iranska prästerskapets dödsdom, som han anser överskuggade huvudproblemet: att ingen lyssnade på muslimers frustration över att islam ännu en gång dragits ned i smutsen.

Därmed inte heller sagt att religiös fanatism är enda förklaringen till fatwan. Enligt The New Yorker kan stormaktspolitik ha spelat en minst lika stor roll.

***

Iran-Irak-kriget hade avslutats några månader före utgivningen och lämnat efter sig en miljon döda. Irans ekonomi var körd i botten. Bränsle och livsmedel ransonerades. Diplomatiskt befann sig den unga teokratin fortfarande i frysboxen samtidigt som spänningar inom präster­skapet hotade republikens stabilitet. Fatwan mot Rushdie – uttalad sex månader efter bokens publicering – kan därför ses som ett sätt att ena världens muslimer mot en gemensam fiende. 

Det var inte alla inom Irans högsta ledning som uppskattade beslutet, bland annat på grund av den politiska isolering som landet hamnade i efter fatwan. Moderata krafter i Teheran har vid flera tillfällen försökt arkivera fallet Rushdie men återkommande motarbetats av de mer hårdföra skikten inom både prästerskap och samhälle, en konflikt som fortsätter vara högst levande.

”Handen på den man som slet av nacken på Guds fiende måste kyssas”, skrev en redaktör för tidningen Kayhan bara timmar efter mordförsöket på Rushdie medan Khorasan, en annan konservativ tidning, toppade sin hemsida med en bild på Rushdie som förs till sjukhus och rubriken: ”Satan på väg till helvetet”.

Själv fick Khomeini – som enligt The New Yorker aldrig ska ha läst den bok vars författare han dömde – aldrig följa historien till slut. Fyra månader efter radiotalet dog han i en hjärtattack. Vilket i praktiken dömde Rushdie till evig förbannelse.

– Imam Khomeinis fatwa är ett religiöst dekret och det kommer att aldrig att förlora sin kraft, slog Abbas Salehi, vice minister för kultur och islamisk vägledning, fast 2016 enligt The Guardian.