– Visa era pass, tack, säger en av säkerhetsvakterna. När vi lämnar in våra pass fortsätter säkerhetsvakten med att fråga:
– Har ni fått godkännande från kommunen att gå in?
Vi väntar några minuter innan en företrädare för lägret kommer fram till oss.
– Ni kan följa med mig så ska jag visa er lägret, inga foton tillåtna, han pausar för att sedan tillägga:
– Det finns minderåriga därinne.
När vi rör oss in i flyktinglägret i staden Bihac i Bosnien, nära gränsen till Kroatien, måste jag dra upp ison i min dolda kamera till 6 400, och slutartiden till en trettiondel av en sekund. För den som inte är bekant med kamerateknik, är det ungefär så långt man kan pressa kamerans inställningar i mörka situationer, utan att få för mycket blurrighet. Så dunkelt var det i denna övergivna tidigare fabrikshall, där nu 2 000 människor, mestadels unga män, just nu bor. När vi går genom lägret, bestämmer jag mig för att göra ett försök att avvika för att ta bilder på levnadsförhållandena. En ung pakistansk pojke kommer fram och bjuder in mig på te i vad som skulle kunna kallas för en ”lyxig” container i jämförelse med resten av lägret, där militärsängar och tält är betydligt mer vanligt förekommande. I pojkens tillfälliga hem sitter sju andra pojkar och hänger i sina våningssängar.
– Välkommen in, slå dig ner, uppmanar de.
Vi sätter oss på på knä på mattorna som de verkar ha lagt ut för att göra sin boendeyta lite mysigare. Med ögonmått ser utrymmet inte ut att vara mer än 16 kvadratmeter, som mest. Vi utbyter några ord på bruten engelska. Jag förstår att de kommer från Pakistan och att de har varit här i flera månader och försökt ta sig illegalt in i Kroatien. De flesta ser ut att vara minderåriga, eller strax däröver. Pojken som bjöd in mig erbjuder mig pakistanska pannkakor som de just har gjort av mjöl och vatten. Jag knäpper några bilder på dem i deras tillfälliga boende och byter ut minneskortet så att bilderna inte riskerar att raderas om säkerhetsvakterna upptäcker att jag har fotograferat. De ler mot mig och ser ut att förstå vad jag håller på med, när jag säger ”polis”. Vi tar farväl av varandra.
Längre ner i den mörka fabrikshallen sitter en grupp män längs med en vägg. Scenen påminner om ett industriellt slakthus. De väntar på att få sitt en enda mål mat om dagen, för att hålla sig flytande. Några står upp, men många sitter ner med huvudet mellan knäna, som om deras energi inte räcker till att stå upp. En pojke säger något till mig på pashto. Jag närmar mig, för jag hör inte tydligt. Han frågar var jag kommer ifrån. Jag svarar och höjer min kamera och tar hans porträtt. Han rör sig inte, men ger mig ett leende. Utan språk, som att vi har en förståelse för den andres handling och reaktion. Vi vet båda att situationen han och alla andra som är strandade på detta ställe är moraliskt fel. När jag beger mig från lägret innan jag riskerar att bli upptäckt av säkerhetsvakter, ser jag en grupp män som omringar min vän och kollega Andreas. De ser uppjagade ut. De pratar med vad som låter som frustration och ilska. När jag lyssnar mer noggrant på konversationen, hör jag att det är motsatsen. En flykting i lägret med ett volontär-kort runt halsen ser ut att prata för alla i gruppen när han säger till Andreas:
– Tack för att du tagit dig tiden och rest den långa vägen för att se vilka förhållanden vi lever under.
Andreas svarar att vi inte gjort något alls, men mannen insisterar och säger:
– Jo, vi vill säga tack, ingen kommer någonsin hit för att träffa oss och de flesta i Europa har ingen aning om hur vi är strandsatta här och lever under dessa förhållanden, så tack.
På vägen ut ser jag det bedrövliga skicket på de få badrum som dessa 2 000 män använder. Jag kan inte låta bli att tänka att levnadsförhållandena liknar de i koncentrationsläger, bortsett från att det inte finns gaskamrar, tvångsarbete och de boende får komma och gå som de vill. Efter att ha misslyckats att ta sig in i Kroatien, och utan att ha någon annanstans att ta vägen så kommer många tillbaka till denna ödsliga fabrikshall. Ofta har de blivit slagna eller rånade på sina värdesaker när de tvingats tillbaka av kroatisk polis vid gränsen. I denna fabrikshall dör sakta hoppet om Europa och hoppet om ett bättre liv, samtidigt som de förnekas basal mänsklig omsorg.
Dagen efter kör vi längre genom bergen i norra Bosnien till gränsstaden Velika Kladusa. Situationen på plats är inte bättre än i Bihac. Omkring 1 000 flykingar och migranter befinner sig i staden utan att vara registrerad i officiella flyktingläger. Atmosfären känns något fientlig, man måste minnas att Bosnien för 24 år sedan avslutade ett krig. Kulhålen är fortfarande kvar i fasaderna. Vi letar upp en lokal volontär som samlar in mat, kläder och ger grundläggande medicinsk hjälp. Han visar oss den blygsamma läkarmottagningen som han byggt i ett gammalt kafé med hjälp av internationellt stöd. Strax innanför ingången till den hemmasnickrade kliniken står sex stolar i rad. Det är väntrummet. På andra sidan rummet en stol och ett bord, för den patient som för tillfället tas omhand. Längre in i rummet ännu ett bord med ett anteckningsblock för att hålla koll på patienterna. Donerade läkemedel och annat medicinskt material finns i en gammal frys. I källaren finns ett stort lager av donerade kläder och skor, för upp till 200 till 300 personer. Varför detta stora behov av kläder och medicinsk omvårdnad? Svaret är samma som Bihac, den kroatiska gränspolisens brutalitet vid gränsen. Många kommer tillbaka med skärsår, frakturer, med trasiga kläder och förstörda mobiler.
En bit ifrån kliniken finns ett nedgånget kafé där flyktingar tar skydd från det ösande regnet, samtidigt som de laddar sina mobiler. Kanske tar de en värmande kopp kaffe innan de gör ett nytt försök att ta sig över bergen och in i Kroatien. En ung man kliver ut från kaféet, lika vit i ansiktet som de smärtstillande tabletterna han går på. Hans ögon är blanka. Han byter några ord med den lokala volontär som visar oss runt. Av vad vi kan förstå har han precis fått veta att några av hans familjemedlemmar har dödats i hemlandet. Den unge mannen har en karta smärtstillande tabletter i handen, han trycker ut några utan att räkna och stoppar i sig dem. Han går därifrån, liknande en zombie. Andra män i regnrockar hänger utanför. Några är från Algeriet och Marocko, alla vill till Europa för att hitta jobb för att försörja sina familjer i hemlandet. Jag tar en bild genom fönsterrutan och två pojkar innanför duckar. Jag ler och ber om ursäkt. Pojken kommer ut och säger:
– Ursäkta, vi är lite traumatiserade. Vill du ha en kopp kaffe?
Han kommer ut med en kopp kaffe till mig och en annan man som kommit från ett försök att korsa gränsen över bergen.
– Du vet att alla pojkar som kom hit var starka och hälsosamma, som europeiska pojkar från Belgien eller Tyskland. Men nu är de alla sköra, bleka och vid dålig hälsa, säger mannen och skrattar lite åt deras situation.
Efter några timmar med dessa män är det tydligt att situationen de är i är omöjlig – de kan inte vända hem då de satsat allt de hade på att komma hit och deras familjers nöd därhemma är så stor att de inte kan ge upp sina försök. Deras levnadssituation är ungefär densamma som gatuhundarna i staden. De har ingenstans att ta vägen, utan kan bara hänga runt utan att få i sig mat för dagen eller få skydd för natten.
Varje resa jag gör för att dokumentera dessa inhumana situationer gör mig ödmjuk. Vi kör tillbaka mot Österrike, och korsar med lätthet gräns efter gräns – gränskontrollerna nöjer sig med en snabb blick på våra pass – inget hindrar oss, ingen slår oss, vi kan fritt röra oss norrut. När vi lämnar den gråa, regniga bosniska himlen bakom oss och rör oss mot Österrike, där solen denna dag skiner, känns det som att vi har lämnat helvetet för att resa till himmelriket. Jag äger mitt eget liv och kan röra mig och leva som jag vill. Efter att ha sett situationen och verkligheten dessa människor lever under, bara på grund av att de har hoppats och sökt efter ett liv i frihet och välstånd precis som jag lever, kommer den obekväma insikten att detta bara avgörs av geopollitik och vilken plats jag råkar vara född.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
