– Lönerna var försenade först veckor, sedan månader. Det blev allt färre som jobbade kvar. Maskiner försvann eller blev stående trasiga. Alla kunde se att företaget blivit dödsdömt, säger Edith Ferreyra, som jobbat som maskinoperatör på Farmacoop sedan hon gick ut gymnasiet för nästan 40 år sedan.
Idag är hon produktionsansvarig för en av kooperativets två anläggningar.
Farmacoops produkter sålde, så det handlade, liksom för en hel del andra senare återtagna företag, om ett avsiktligt övergivande från ägarna. Varför vet hon inte; det spekulerades om konflikter mellan arvingarna, eftersom det är ett familjeföretag.
För Edith Ferreyra var det en djup besvikelse att se ägarna, som hon hälsat på och växlat ord med åtskilliga gånger, bara överge Farmacoop. Hon hade varit övertygad om att de alla skulle möta såväl goda som dåliga tider tillsammans.
Ockupationslinjen vann
Till slut kallades det till stormöte och ockupationslinjen vann, så arbetarna blev kvar i fabriken när natten föll och stoppade lastbilarna som var på väg att forsla bort maskiner.
Till att börja med ville de bara stoppa fabriken från att tömmas. Det var först efter månader som någon föreslog att de borde driva den vidare i egen regi – något hon aldrig hade hört talas om att det existerade tidigare (mer kända än så är de återtagna fabrikerna fortfarande inte för den breda allmänheten – vilket väcker frågan om hur många fler övertaganden det skulle bli om de vore det).
– När jag förlorade mitt gamla jobb, efter så många år, gick jag in i depression. Att sedan ta det tillbaka, så här, att lära mig att göra saker jag aldrig trodde att jag var kapabel till, att tillsammans med mina arbetskamrater skapa vårt eget projekt – det har varit en stor resa för mig, som person, säger hon.
De upproriska slagorden man kan se på affischer och banderoller i en del andra återtagna fabriker är frånvarande i Farmacoops vitmålade korridorer och neutrala matsal, men processen har likväl varit revolutionerade för deltagarna.
– När det blir något problem ger ingen order, utan man bara löser det tillsammans, om det är något du kan fixa, eller jag kan fixa, det är inte så noga vems jobb det egentligen är. Jag hade aldrig föreställt mig att man kunde arbeta så.
Så, var det egentligen nödvändigt med chefer till att börja med?
Edith Ferreyra och en arbetskamrat skrattar, men svarar inte direkt på frågan.
Lång kamp för legalisering
Den första uppgiften var för arbetarna att med egna händer sätta fabriken i skick igen, samtidigt som de drev en lång kamp för legalisering och bland annat tältade framför domstolsbyggnaden. Argentinsk lag ger en möjlighet till expropiering av ett konkursmässigt företag till förmån för de tidigare anställda för att reglera löne- och skatteskulder. När expropiationsbeslutet till sist kom hade pandemin redan slagit till. Det gjorde det i varje fall givet vilka produkter de skulle börja satsa på: handsprit, alkogel och desinfekterande handkräm.
2021 blev sedan kooperativet överraskande först i landet att producera snabbtest för Covid-19, är resultatet av ett samarbete med universitet i La Plata. Testet används idag runtom hela Argentina och kommer eventuellt också att exporteras till grannländer.
När ETC besöker företaget får vi byta skyddskläder varje gång vi går mellan avdelningar, förutom i processens hjärta där remsorna prepareras, för där råder kontrollerad luftfuktighet och vi får följa den från andra sidan en glasruta istället. La Plata-universitetet skickar ett frystorkat reagens som Farmacoop sedan preparerar. En apparat stor ungefär som en symaskin deponerar reagenset och kontrollsubstansen på pappersremsor.
– Allt är enligt reglerna, alla krav på hygien och kvalitetstest, alla tillstånd i ordning. Det aktiva ämnet har utvecklats av universitetet, men produktionsprocessen av testen har utformats här, säger Juliet Cereza, en ung biokemist som precis som Edith Ferreyra började arbeta här så fort hon var klar med sin utbildning – men när företaget redan blivit ett kooperativ.
Hon förklarar inte så mångordigt, men det är tydligt att hon drogs till och föredrar kooperativets arbetsform. Edith Ferreyras dotter är i samma generation och har också börjat arbeta här, som administratör.
Inget isolerat exempel
Farmacop är inget isolerat exempel. Under de sista månaderna 2001, när Argentina befann sig i ekonomiskt fritt fall, varuhus plundrades, massdemonstrationer dominerade gatorna och statens auktoritet kollapsade, bröt en grupp arbetare sig in på kakelfabriken Zanon i Neuquen södra delen av landet och ockuperade den i ett desperat försök att få ut de löner som inte betalats på månader.
De kom snart att använda fabrikens maskineri för att tillverka en ny produkt: synnerligen hårda keramikkulor till slangbellor. Med dessa, molotovcocktails och andra improviserade vapen slog de, posterade på fabrikens tak tillsammans med mängder av stöddemonstranter, tillbaka flera stormningsförsök från polisen.
Zanons ägare flydde det krisdrabbade landet för Italien och kom inte tillbaka förrän åtskilliga år senare. Under dagarna och veckorna som följde ställdes de och arbetare i liknande situation på andra håll i landet, när de nedstängda företagens ägare förklarade dem i konkurs eller bara försvann, inför realiteten att de knappast skulle få ut sina förfallna löner, än mindre kompenseras för att företagsledningen försummat pensionsavsättningar och inbetalningar till sjukförsäkring.
De valde ett annat alternativ: att ta kontroll över arbetsplatserna – i de flesta fall industrier, men det fanns också exempelvis ett snabbköp och en klinik – och försöka starta upp produktionen på nytt under arbetarnas egen kontroll.
Under åren som följde möttes de ofta av stor spontan sympati från allmänheten och från andra folkrörelser, men av stor fientlighet från myndigheterna; en av de största konfrontationerna var 2003 efter vräkningen av textilfabriken Brukman i Buenos Aires, efter vilket kravaller rasade i timmar runtom en hel stadsdel och polisen sköt skarpa skott.
Fenomenet normaliseras
Nästan 20 år senare, januari 2021: ministern för vetenskap och teknologi besöker med en officiell delegation just Farmacoop för att inviga produktionen av covid-tester och hyllar i sitt tal faktumet att det är världens (så vitt känt) första farmakologiska laboratorium drivet under arbetarkontroll.
Men normaliseringen av de av arbetarna övertagna företagen hade börjat tidigare. Sedan regeringsskiftet 2019 finns det ett kontor för återtagna företag (lett av Eduardo Muruoa, en av de viktigaste historiska ledarna för de arbetarkontrollerade företagens rörelse) på socialdepartementets avdelning för social ekonomi (ledd av Emilio Persico, en annan historisk ledare för arbetslösas organisationer och deras kooperativ).
Överlevde – mot alla odds
För 20 år sedan, i den upphetsade stämning som rådde i ett Argentina i djup kris men också i uppror och där gräsrotsinitiativ spirade – från bytesmarknader med lokal valuta till kvartersråd i ockuperade byggnader – satte många stort hopp till de återtagna företagen.
Celia Martinez, sömmerska på Brukman, förklarade i ett vida citerat uttalande att ”om arbetarna själva kan styra ett företag kan de styra hela samhället”. Så blev det inte riktigt.
Många i Argentina trodde på en eller annan sorts revolution under denna korta, unika period, men entusiasmen smälte bort förvånansvärt fort.
Folkråden är idag försvunna sedan länge, och delvis glömda. Många väntade sig att de arbetarkontrollerade företagen skulle gå samma väg. Men här väntade en ny överraskning: de överlevde, och trots långt mindre uppmärksamhet inom och utom landet, fortsatte deras rörelse faktiskt långsamt att växa.
En första kartläggning 2003 fann 128 företag där 3 100 personer arbetade. Idag uppskattar Observatoriet för återtagna företag att det finns över 400, med 15 000–20 000 arbetare.
– Topparna för återtaganden har kommit under kriser, men även under perioder av ekonomiskt lugn, tillväxt till och med, har det alltid kommit nya fall, säger Javier Antivero, arbetslivsforskare på Buenos Aires universitet och Observatoriet.
Han tycker att man kan urskilja flera vågor i fenomenet.
– I den första var det framförallt små och några medelstora industrier, branscher med en tradition av starka, fackligt organiserade arbetarkollektiv – fast det är snarare undantag än regel att deras fackföreningar stött kooperativ. I en andra våg, runt finanskrisen, agerade arbetarna i branscher med mer av osäkerhet, svarta och tillfälliga anställningar, som restauranger. Och nu senast har vi sett fenomenet spridas till branscher dit ingen väntat sig att det skulle nå som media (dagstidningen Tiempo Argentino) och IT.
Dagsaktuella utmaningar
Pandemin, nedstängningen och den åtföljande paralyseringen av ekonomin – som redan innan dess var i en djup nedgång – har varit en påfrestning också för de arbetarkontrollerade företagen.
En del har liksom Farmacoop anpassat sig till situationen, som tryckeriet Madygraf som ställt om en del av sin produktion till handsprit, eller ett antal textilföretag som börjat tillverka munskydd och vårdkläder, och fått avtal med staten om leveranser.
För andra har det gått sämre. Det historiska Hotell Bauen, som ligger bara två kvarter från parlamentet och där många folkrörelser, vänsterpartier och människorättsorganisationer hållit sina evenemang sedan det ockuperades 2003, fick förra året till sist slå igen dörrarna. Det överlevde alla vräkningshot men föll till sist på ekonomin, i sämsta tänkbara bransch för tillfället och utan någon kapitalreserv att falla tillbaka på.
– Men överlag har de återtagna företagen visat en anmärkningsvärd motståndskraft mot kris. De lägger inte ofta ned eller gör sig av med folk, eftersom den variabel de skruvar på när intäkterna faller inte är arbetarna. Vi ska inte glömma att varenda ett av dem började som ett bankrutt, övergivet eller konkursat företag. Historier som Farmacoop och covid-testet är extra uppmuntrande, men varje återtaget företags existens är egentligen en framgångssaga, säger Javier Antivero.
Påverkar samhället
Återtagna företag sysselsätter fortfarande bara en marginell andel av befolkningen, och någon omedelbar revolution tände de inte. Ändå verkar de under de 20 år som gått trots allt ha börjat påverka det omgivande samhället. Högutbildade unga söker sig till kooperativ av idealism och tilltalade av friheten från det traditionella arbetslivets hierarkier. Forskare vid ett prestigefyllt universitet väljer ett återtaget företag att samarbeta med. En stat som för två årtionden reagerade med repression, ger idag sitt stöd.
Att ”social ekonomi” blivit ett populärt begrepp, och att social hjälp har gått från att alltid innebära utdelning av matpaket och bidrag till passiva mottagare till att allt oftare involvera arbetskooperativ organiserade av folkrörelser och människor i fattiga områden själva, har inte minst att göra med inspirationen från de återtagna företagen. Om än långsamt steg för steg, fortsätter arbetsplatserna utan chefer och ägare att sprida sig och förändra landet.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
