Det här är en slavmarknad! ropar en av de tusentals migrantarbetare som trängs varje dag på Yiwus arbetarmarknad i jakt på jobb. Fabriks-ägare kommer förbi med lastbilar för att plocka upp daglönare, och stånd sätts upp längs med trottoaren för att rekrytera arbetskraft. Slagsmål bryter ut mellan arbetare och chefer som vägrar betala ut löner, och mellan frustrerade unga män som har supit sig fulla till lunch. En man utan tröja är täckt i blod, och lyckas få tag i en köttyxa från ett fruktstånd på gatan, innan polisen till slut griper honom. Arbetare sover på marken och i små billiga härbärgen längs med gatan. En av dem är migrant-arbetaren Ma Yanjun, från Shanxi-provinsen i norra Kina.
– Ibland känner jag mig värdelös, som om jag har svikit mina föräldrar. De tar hand om barnen och det här året har vi inte lyckats spara några pengar åt dem, säger han.
Från plastleksaker till motorsågar
Yiwu är den globala skräpkonsumtionens råa, bultande hjärta. Det är staden där i princip allt som tillverkas i Kina säljs, på världens största marknad för partihandel. På marknaden, som är 34 hektar stor, säljs allt från billiga plastleksaker till motorsågar. Billig arbetskraft har länge varit en av drivkrafterna bakom Kinas tillväxt. I och runtomkring Yiwu finns otaliga fabriker som behöver arbetare. Men Kina har blivit ett dyrare land att leva i, och lönerna har ofta inte ökat i samma takt.
2 000 örhängen om dagen
Det blir allt svårare för landets hundratals miljoner migrantarbetare från den fattiga landsbygden att spara ihop tillräckligt på den rika östkusten för att skicka hem till sina familjer. Det har även börjat dyka upp fler och mer välbetalda arbetstillfällen i mellersta och västra Kina. Därför lämnar många av dem nu kusten.
– Många kan inte hitta ett jobb som passar dem. Det är för att lönerna i Yiwu är alldeles för låga, säger Ma Yanjun.
Det är hans andra år i Yiwu, där han har hoppat mellan olika fabriksjobb tillsammans med sin fru. Under den tiden har de träffat sina barn två gånger, en gång varje kinesiskt nyår som har gått. Sönerna är kvar med Ma Yanjuns föräldrar i hembyn, där de bor i en traditionell grotta som är utgrävd direkt ur kullarna. Varje månad skickar paret hem ungefär tusen kronor som ska täcka deras försörjning och skolgång. Resten av lönen går åt till att överleva i Yiwu.
Ma Yanjun har arbetat på flera fabriker som tillverkar anteckningsböcker och står sig relativt väl i konkurrensen med de färdigheter och erfarenheter som han har skaffat. Det finns de som har det värre. En av dem är Zhu Ming.
Hon kommer från provinsen Guizhou, en av Kinas fattigaste, och tillverkar billiga örhängen i en gränd, omgiven av sina barn. Bredvid finns en annan familj som tillverkar dragkedjor, och även de minsta barnen, som bara är några år gamla, hjälper till. En bra månad på vintern, när efterfrågan är som högst, kan Zhu Ming tillverka 2 000 örhängen om dagen. Hon får två och ett halvt öre styck, berättar hon. De pengarna ska räcka till henne och två barn.
– Vi tjänar inte tillräckligt för mat, säger hon.
Hon kom till Yiwu för nästan tio år sedan, men att åka hem till fattiga Guizhou är fortfarande inte något alternativ.
Krympande industri
Kinas tillverkningsindustri krymper nu, efter att i årtionden ha varit landets ekonomiska motor. Landets ledare vill att ekonomin ska bli mer beroende av inhemsk konsumtion, och Yiwu står inför hård konkurrens från andra länder i Asien där det är billigare att tillverka – Vietnam, Kambodja, Bangladesh och Burma. Särskilt textilindustrin letar sig bort från Kina. En av de affärsmän som ändå handlar i Yiwu är Eli Tal. Han kommer ursprungligen från Israel men har bott länge i Sverige och drivit lågprisvaruhus i Uppsala. Nu köper han in partier av varor som exempelvis toalettborstar, plåster och vantar till stora svenska kedjor.
– Det finns inget annat ställe att åka till än Yiwu när du vill handla små kvantiteter i Kina, säger han.
Textilier har blivit relativt sett dyrare än andra produkter, menar han. Samtidigt har kvalitén ökat på varorna som säljs. I området där Zhu Ming arbetar ligger det en liten fabrik i varje lägenhet. Många är mörka och smutsiga. De producerar ofta för den stora marknaden för fejkade varor, eller till länder med låga kvalitetskrav. Men det finns också ljusa, välkontrollerade fabriker med drägliga förhållanden. I Yiwu får man vad man betalar för – och de som inte har råd att betala söker sig någon annanstans.
– Jag tror att mycket mer kommer att gå till lokalmarknaden. Fler kineser kommer att handla här. Även för västerlänningar kommer Kina att vara attraktivt länge till. Men för Mellanöstern, Afrika, kanske inte så mycket, säger han.
Migrantarbetaren Ma Yanjun har liksom många andra levt ett kringflackande liv som mångsysslare över hela Kina. Han har nästan dött i en lastbilsolycka när han fraktade olja bland bergen i sydvästra Kina. Han har levererat laster med jujubär från sin hemby till den ryska gränsen. Och han har fått blåsor från köldskadorna när han skyfflade snö som kinesisk soldat i Tibet. Han lämnade armén för att livet var för hårt, men ödet som följde – som kringflackande migrant – gör att han ångrar sig. Hans dåvarande soldatkompisar har nu kommit upp sig och kunnat köpa dyra lägenheter.
– Men det förflutna är förbi. Nu tror jag att vi kämpar vidare i ett par år tills vi kan åka hem och köpa någonstans att bo till våra söner. Sen får det vara nog, säger han.
