– Jag tänkte, tack och lov. Även om jag var ny på jobbet så insåg jag direkt att vi var underbetalda, att det saknades transparens och att det fanns en hel rad andra arbetsplatsrelaterade problem, minns Kim Kelly, 36.

Hon tog sig an uppgiften med stor entusiasm och tillbringade snart mer tid på fackmöten och utskott än på metal-spelningar. I takt med att hon samlade på sig allt mer kunskap väcktes intresset att skriva om fackliga frågor. På vinst och förlust kontaktade hon tidningen Teen Vogue med ett förslag om att göra ett porträtt av Mother Jones, en legendarisk amerikansk fackföreningsaktivist.

– De svarade att det lät som en kul idé men att deras läsare nog inte visste vad ett fackförbund är. Skulle jag kunna skriva en text om det istället? 

Sagt och gjort. Texten fick stort genomslag och i dagsläget är Kim Kelly, som bor i Philadelphia, en av USA:s mest profilerade journalister med fokus på arbetsmarknads- och fackföreningsfrågor.

Strukturella hinder

Under sin tid i Sverige har hon ofta fått frågan varför så förhållandevis få amerikaner är med i ett fackförbund. År 2023 var endast cirka elva procent av den arbetande befolkningen i USA medlemmar i facket. Motsvarande siffra i Sverige är 59 procent, vilket i sig är förhållandevis lågt sett till tidigare perioder. 

Enligt Kim Kelly handlar det inte om ointresse eller att det saknas vilja.

– Undersökningar visar att uppemot 70 procent av amerikaner är positivt inställda till fackförbund, berättar hon.

Kim Kelly pekar istället på strukturella hinder som försvårar fackligt arbete.

– På grund av hur politiken funkar och arbetslagar är utformade är det väldigt utmanande att organisera sig, bilda en facklig förening, etablera ett kollektivavtal eller strejka. Problemet är inte att vi inte bryr oss eller att vi inte försöker slåss för våra rättigheter, utan att förutsättningarna helt enkelt är usla.

Under Bidens tid vid makten har det hänt mycket positivt för arbetares rättigheter.

Trots det har arbetarrörelsen i USA växt i styrka under de senaste åren. 

– Jag tycker att Joe Biden är en problematisk politiker och ledare på många sätt, men under hans tid vid makten har det hänt mycket positivt för arbetares rättigheter. Till stor del beror det på att han tillsatt direktörer för olika myndigheter som aktivt kämpat för förbättring. Det har varit helt avgörande, även om det inte alltid är arbete som uppmärksammats eller synts utåt.

En fråga med sprängkraft

Kanske på grund av dessa framsteg och känslan av en växande framåtanda kom det som en chock för Kim Kelly när Donald Trump återigen valdes till USA:s nästa president. Hon oroar sig för att det momentum som arbetarrörelsen byggt upp nu kommer att kväsas. 

– Förra gången han var president tillsatte han gruvbolagschefer och andra företagsledare till myndighetstjänster, individer som inte alls brydde sig om arbetare och aktivt försökte motarbeta deras intressen.

Trump kommer att göra det allt svårare för arbetarklassen

Hon har svårt att se att det skulle bli annorlunda under de kommande fyra åren. 

– Jag är övertygad om att Trump och hans kumpaner kommer att göra det allt svårare för arbetarklassen i vårt land att överleva. Särskilt tufft kommer det bli för grupper som redan är utsatta på arbetsmarknaden, såsom papperslösa, htbqi-personer och gravida, förutser Kim Kelly.

Samtidigt tror hon att det finns en enorm potential att samla människor kring just arbetsrättsfrågor. 

– Jag brukar säga att arbete är en av de få saker som vi alla fortfarande har gemensamt i USA. Nästan alla vuxna har erfarenhet av att arbeta och är beroende av sitt arbete. Det innebär att det är en fråga som vi alla kan enas om och där det finns stort incitament att slåss för bättre arbetsvillkor, avtal och löner, konstaterar hon. 

Vill lyfta oskriven historia 

I boken ”Fight like hell”, som släpptes 2022, utgår Kim Kelly från sina erfarenheter som journalist och sina efterforskningar om fackets historia för att lyfta individer och grupper som osynliggjorts inom den arbetsrättsliga kampen. 

– När jag började engagera mig politiskt och fördjupade mig i arbetarrörelsens historik blev det tydligt att perspektivet ofta var ensidigt. Boken är mitt försök att bredda spektrumet, att ge röst till de som exkluderats men som många gånger stått på barrikaderna och banat väg, förklarar hon. 

Det finns en lång tradition av organiserat motstånd på anstalter.

Som exempel nämner hon kvinnor, icke-vita och personer med funktionsvariationer.

– Jag har också skrivit ett helt kapitel om fängslade arbetare. Många som sitter i fängelse måste arbeta i USA och det finns en lång tradition av organiserat motstånd på anstalter. Det ses generellt tyvärr som en ganska komplicerad fråga och som en komplicerad grupp och därför inkluderas de sällan i samtal om arbetarrörelsen.

Du har bevakat arbetarrörelsen och fackliga frågor i ett årtionde. Vilka lärdomar kan du dela med dig av? 

– Först och främst, att aldrig ge upp. Om man ser tillbaka på historien så är den full av nederlag, bakslag, förluster, smärta och uppoffringar. Det får aldrig vara förgäves. Det är okej att vara trött, det är okej att vila när man behöver, men vi får aldrig ge upp kampen. Det finns en motbjudande tradition bland dem som sitter på makten att försöka så split bland arbetare, att försöka vända oss mot varandra. Men oavsett våra olikheter är det inte vi som är varandras fiende. Det är inte den papperslösa migranten som är anledningen till att du inte tjänar tillräckligt, är utbränd eller inte har råd med sjukförsäkring till dina barn. Det är personen som sitter på makten och vägrar förhandla. 

Du är medveten om IF Metall:s pågående strejk mot Tesla, som i grunden handlar om att företaget vägrar teckna kollektivavtal. Från Teslas sida hävdas det att man redan erbjuder bättre avtal. Hur ser du på det?

– Först och främst är strejken makalös och jag hoppas IF Metall vet att den amerikanska arbetarrörelsen har deras rygg. Jag skulle svara att utan kollektivavtal finns det ingen garanti för de villkor som Tesla erbjuder. Det som är grejen med ett kollektivavtal är att det är bindande och gör att man inte bara kan strunta i sina arbetare om företagets förutsättningar ändras. En chef som vägrar skriva på ett sådant avtal har uppenbarligen inte mycket till övers för sina arbetare.