BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Det var dit Ches döda kropp fördes, fastbunden vid landningsstället på en helikopter. Det var på bårhuset i Vallegrande som sjuksköterskan Susana Oviedo på natten efter hans ankomst med vatten, sax och ömhet förvandlade Che från en skrämmande stråtrövare till en Kristusfigur. Och det var Kristusfiguren, inte stråtrövaren, som dagen därpå fotograferades av den bolivianske fotografen Freddy Alborta. Ett foto som flög över världen. Och som fortfarande flyger.

Det var också i Vallegrande, i ett hörn av den anspråkslösa flygplatsen, som kubanska experter 1997, 30 år senare, hittade resterna av Ches kropp, så att de kunde flygas till Kuba och begravas i den sista stora ceremonin där revolutionen fortfarande kändes levande. Samma år publicerades en flod av böcker om Che och hans liv. Den mest kompletta var John Lee Andersons ”Che – ett revolutionärt liv”. Men även om det fortfarande publiceras nya böcker om den argentinske läkaren som blev den kubanska revolutionens mest lysande symbol – senast en bok av hans bror – så präglas 50-årsdagen av Ches död mer av turism och business än av nya böcker och nyfikenhet på vem han egentligen var och vilket som egentligen är hans politiska arv.

När jag var i La Higuera, för 20 år sedan, samtidigt som utgrävningarna på flygplatsen i Vallegrande pågick, var det en fattig, bortglömd by. Det fanns visserligen en byst av Che på torget, men den var så ful att den kunde uppfattas som förtal. Skolan hade ännu inte blivit det museum den är idag. Läraren berättade om planer på hur museet skulle skapas och talade samtidigt entusiastiskt om planerna att lansera en vandringsled – Che-leden; el sendero de Che, the Che-route ... Det lät som en ganska orealistisk idé. Vem ville vandra i spåren av ett nederlag, ett politiskt misslyckande?

Rätt många, visade det sig.

”Han har gudomliga krafter”

Idag har La Higuera förändrats totalt tack vare turismen. Husen är upprustade och vitmålade. Här finns två fina ”hostal” där man kan bo och till och med en gourmetrestaurant. Många av invånarna arbetar som guider. Och i skolan som blivit museum pågår ständigt olika aktiviteter.

I Vallegrande är turismen än mer organiserad. Där måste man numera betala för en guidad tur för att alls kunna besöka de platser som ingår i Che-leden, som bårhuset och flygplatsen. Att vara guide och föreläsare om Che har blivit ett eftertraktat yrke.

Men de direkta vittnena, som sjuksköterskan Susana Oviedo, finns inte längre. När jag intervjuade henne visade hon mig ett litet altare till Che som hon byggt i sitt vardagsrum.

– Många här har liknande altare, berättade hon.

– Vi tror att han har gudomliga krafter.

Så grät hon en skvätt.

– Jag ångrar så, snyftade hon, att jag inte sparade en lock av hans hår eller skägg.

Även om det då, för 20 år sedan, ännu inte kommit igång någon organiserad turism, så var väggarna till bårhuset där Susana Oviedo förvandlat Che till Kristus, fullklottrade av revolutionära slagord och hyllningar. För Susana Oviedo var Che ett helgon, men för de politiska vallfärdarna som skrev budskap på bårhusets väggar var han det inspirerande revolutionära exemplet.

Gerillaförsöket blev katastrof

Och idag?

När Che kom till Bolivia för att starta revolutionen vände nästan alla honom ryggen. Kommunistpartiet, som lovat ställa upp, drog sig tillbaka. Fackföreningarna var skeptiska. Till och med gruvarbetarna uppe i Siglo XX betraktade honom som en äventyrare som försvårade deras kamp, snarare än bidrog till den. Och bönderna i de trakter som Che utsett för att bygga upp sin gerilla var närmast skräckslagna och istället för att hjälpa gerillan, informerade de polisen och militären.

Märkligt nog hade Che, inte långt innan han kom till Bolivia, gjort exakt samma erfarenhet i Kongo. Försöket att organisera en gerilla där slutade i katastrof. Fidel Castro var tvungen att skicka kubanska specialstyrkor för att evakuera honom. Che skrev i sin dagbok med en blandning av förundran och ilska att afrikanerna inte begrep vad en revolution handlade om. Det dröjde inte länge förrän Che insåg att också bygget av en gerilla i Bolivia var dömt att misslyckas. Ändå bet han sig kvar. Detta var ju ändå Latinamerika, dessutom inte långt från hans hemland Argentina, som var det yttersta målet för hans strävan att starta ett revolutionärt krig.

Men istället för en revolution som spred sig över hela Latinamerika slutade allt med några skottsalvor i en skolsal i La Higuera.

Det sägs att den utmattade Che hade tittat utmanande och samtidigt medlidsamt på soldaten som beordrats döda honom.

– Du har kommit för att döda mig. Gör ditt jobb.

Soldaten avlossade sitt vapen med slutna ögon och Che föll död ner.

Och hade inte Susana Oviedo under natten som följde tvättat och klippt honom så att han såg ut som en Jesus dagen därpå så skulle kanske också myten om Che ha dött i det där nakna klassrummet i en boliviansk by som ingen hört talas om.

Men nu blev det tvärtom.   

Idag, 50 år senare, är Che större än kanske någonsin.

Äventyr och misslyckanden

En ny fin staty har ersatt den fula bysten i La Higuera. Tusentals människor från hela världen vandrar varje år Che-leden. Och i El Alto, just vid nerfarten till Bolivias huvudstad La Paz, har det rests en sju meter hög staty av honom, gjord av järnskrot som väger tre ton. Efter Jesusstatyn i Rio är det en av Latinamerikas största statyer. Och Evo Morales tar varje tillfälle i akt för att hylla honom.

Det är som om Bolivia ville be om förlåtelse för att man svek.

Eller är allt detta uttryck för att Che har förvandlats till en logo utan egentligt politiskt innehåll?

Kanske. Ches liv var ett äventyr, men hans politiska historia rymmer inte många värdefulla lärdomar, mest misslyckanden. Och han själv var också ett nystan av motsättningar. Men det fanns två aspekter av Che som lyfte arvet efter honom: dels drömmen om det goda samhället och dels det personliga ansvaret för att drömmen skulle förverkligas. Det är det, i kombination med logon, som utgör Che idag. En skön känsla och en skön bild.

Men kanske finns något mer.    

Ett rop på hjälp

När jag var i Havanna nyligen hittade jag, på en terrass i Vedado som förvandlats till ett antikvariat, en bok av Canek Guevara, Ches första barnbarn. Någon gång i slutet av 1990-talet träffade jag Canek på ett tak till ett risigt flervåningshus i Centro Habana där en av medlemmarna i hans hårdrockgrupp bodde och där de brukade repetera.

Canek var smal, hade långt hår, ögon med samma spotska, utmanande uttryck som hans morfar, men det syntes också att han bar på en tung börda – den att ha en myt till morfar.

När Che kom på tal började Canek vrida på sig som en delfin fångad i ett nät som insett att den aldrig skulle bli fri.

– Jag kände honom aldrig, sa han. Och vad jag sysslar med är musik.

– Vad heter gruppen?

– Misery.

– Misery! Varför?

– Vad tror du ...

Senare lämnade Canek Kuba och började luffa omkring i Latinamerika och Europa medan han skrev noveller han publicerade på olika håll.

Boken jag hittade på antikvariatet på terrassen i Vedado heter ”33 revolutioner” och gavs ut i Argentina 2016.

Det är en bok om utanförskap.

En bok om den brutala verkligheten som dolde sig i Ches dröm om den nya människan.

En bok om det Kuba turisterna aldrig ser. Och förmodligen inte myndigheterna heller.

Det är en bok som synliggör de bortträngda, som tar på de orörbara, som ger röst åt dem som säger det ingen vill höra...

Det är en bok som är ett rop på hjälp.

Som Che i skolan i La Higuera.

Och jag vill så gärna tro att Canek är den rätte uttolkaren av arvet efter hans morfar Che.

Den som ser det viktiga.

Något helt annat än det som kommer att höras i Vallegrande, och på andra håll, under minneshögtiderna av Che Guevaras död för 50 år sedan.

Något helt annat än logon Che.