Konstitutionen är omskriven för att ge honom mer makt, han har kompro-missat och fått stöd av den gamla högern och genom att införa ett totalt abortförbud, ett av de hårdaste i världen och utan undantag, fick han stöd
av den mäktiga katolska kyrkan.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Domstolarna har försvagats, parlamentet likaså, på olika sätt har han lyckats stoppa konkurrerande kandidater i valen och när han utmanas av studenter och opposition som kräver demokrati skickar han polis och paramilitär på dem.

Människorättsorganisationer visar hur Ortegas regim genomför utom-
rättsliga avrättningar, hur de torterar, hur de kidnappar och hur de kränker alla mänskliga rättigheter.

Själv hävdar han att allt är i ordning – han vann ju valet.

Ortegas granne Nicolas Maduro använder samma metoder.
Stenhård repression mot alla oppositionella, förändringar av konstitutionen, avskaffande av det valda parlamentet med mera. Detta betyder inte att oppositionen i Venezuela är demokratiska änglar, inte heller att USA inte främjar sina intressen på alla tänkbara sätt – men Maduro blir allt klarare en folkfiende och en diktator.

Även i Europa och i vårt närområde ser vi samma sak; folkvalda ledare som sedan använder sin makt till att inskränka demokratin. Ett utmärkt exempel är Turkiet.

Turkiets president Erdogan har sedan han blivit vald gjort allt för att stärka sitt ämbetes makt. Han fick också hjälp av en misslyckad statskupp som gav honom möjligheter att införa ett långvarigt undantagstillstånd.

Med kuppen som bakgrund kunde han också slutföra det arbete han påbörjat tidigare; stänga tidningar, fängsla journalister, avskeda oppositionella i offentlig tjänst, rensa ut icke pålitliga poliser och militärer och ersätta dem med nya, avsätta de gamla domarna och tillsätta nya handplockade.
Nu följer alla presidentens linje.

Demokrati? Erdogan blev vald, men efter att ha genomfört en valkampanj som ingen annan hade möjligheter till. Han har lyckats utvidga sitt ämbete så att Turkiet nu inte är långt från en diktatur och med hjälp av att spela på motsättningar mellan olika grupper i landet har han samlat ett personligt stöd. Han har dessutom koncentrerat landets ekonomi till sin familj och nära samarbetspartners.

Samma tendenser är tydliga inom vårt eget EU. Ungerns premiärminister Viktor Orban gör allt för att öka sin egen makt och minska exempelvis domstolarnas möjligheter att garantera rättigheterna för hela det ungerska folket. I Polen gör det nationalistiska högerpartiet Lag och Rättvisa samma sak. Både presidenten och premiärministern kommer från partiet.

I Afrika arbetar en rad presidenter för högtryck för att ändra sina länders konstitutioner så att de kan ställa upp som presidentkandidater ett obegränsat antal gånger. Det värsta exemplet är antagligen Burundi som i dag är ett laglöst land sedan president Pierre Nkurunziza beslöt sig för att i strid mot konstitutionen ställa upp för en tredje period som president.
Han hävdade att han första presidentperiod inte borde räknas.

I närliggande Uganda skriver presidenten Yoweri Museveni om konstitutionen så att han ska kunna sitta kvar. Idag är det 32 år sedan han inledde sin första presidentperiod och i den senaste omskrivningen av landets konstitution är både antalet perioder någon kan sitta som president och hur gammal en president kan vara borttagna.

På senare år har Museveni blivit mest känd för sin stenhårda inställning till homosexualitet, som kan straffas med livstids fängelse. Som försvar för inskränkningarna i rättigheter för ugandierna säger Museveni ”folket älskar mig och väljer mig till president gång på gång. Så är det i en demokrati”.

I Tanzania sker just nu en stark koncentration av makten till landets president John Magufuli. Ledaren för oppositionen har gripits efter att han i ett tal sagt att Magufuli inte skulle bli långvarig på sin post.

Tanzania har inga lagar som garanterar pressfrihet eller grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Under det senaste året har också repressionen mot oppositionella blivit allt hårdare.

I Demokratiska republiken Kongo sitter fortfarande presidenten Joseph Kabila kvar på sin trots att hans mandat gick ut vid årsskiftet 2016-2017.

Det finns inte många tecken på att de valda despoternas tid håller på att rinna ut.