Trenden har hållit i sig in i 2024, de första åtta månaderna kom 45 personer om dagen i land. Totalt har över 22 000 personer anlänt till Kanarieöarna i små osäkra båtar i år. Att resan över Atlanten tar en vecka eller mer är ingenting ovanligt. Sedan 2020 har antalet flyktingar som reser över Atlanten ökat. Flest båtar har i år avgått från Mauritanien, i fjol var det från Senegal. 

EU hoppas på sina avtal

EU har ingått avtal med både Senegal och Mauretanien för att stoppa migrationen. Hittills har det gått sådär: ankomsterna till Kanarieöarna håller i sig. 

– Avtalen stoppar en del människor, men inte så många. Och ingenting görs för att förbättra människors livsvillkor. 

Det säger Helena Maleno, som är talesperson och medgrundare av den spanska organisationen Caminando fronteras. Caminando fronteras har funnits sedan tidigt 2000-tal och håller koll på migrationen till Spanien. Vilket sedan 2019 – när ankomsterna ökade den vägen – främst innebär via Atlanten. 

År 2016 började de räkna hur många som försvinner.

– Gränsernas offer är många. Vi räknar och ger informationen till myndigheterna, för att de ska kunna rädda liv. 

5 000 försvunna bara i år

Döden i Medelhavet är välkänd. Mindre pratar man om döden i Atlanten. Under de fem första månaderna 2024 försvann enligt Caminando fronteras 33 personer om dagen, eller 5 054 personer totalt. Caminando fronteras siffror är långt högre än den officiella statistiken från FN:s migrationsorganisation, som bara räknar bekräftade dödsfall. 

Ibland kan tio personer eller fler ha försvunnit från samma by. 

Caminando fronteras lägger genom en lång rad källor pusslet på ett annat sätt. 

– Vi samarbetar med samhällen och familjer som saknar sina anhöriga. Ibland kan tio personer eller fler ha försvunnit från samma by. Ingen vet vad som har hänt dem. De psykologiska effekterna är stora, säger Helena Maleno.

I Mauretaniens huvudstad Nouakchott har det varit oroligt vid flera tillfällen den senaste tiden, fortsätter Helena Maleno.

– Mammor har gått ut på gatorna och manifesterat. De vill veta vad som har hänt med deras barn. 

De som protesterar är svarta, påpekar Helena Maleno. Mauretaniens befolkning är uppdelad utifrån hudfärg. Ju mörkare du är, desto större är chansen att du flyr, förklarar hon. 

– De som tar båten över Atlanten är svarta.

Majoriteten som flyr den här vägen kommer från länder söder om Sahara. Mali, Burkina Faso, Guinea, Elfenbenskusten, Senegal och Niger, är vanliga ursprungsländer. 

Men i år har Caminando fronteras noterat någonting nytt. 

– Vi har kontaktats av människor från Syrien, Pakistan och Bangladesh.

Den farligaste vägen?

Migrationsanalytikern Ravenna Sohst på tankesmedjan Migration policy institute Europe har sett siffran som Caminando fronteras publicerat. Hon har tidigare arbetat för IOM och säger att alla – inklusive FN – vet att den officiella siffran är en underdrift. 

– Och vi vet att vägen över Atlanten är en av de farligaste.

Hon kan inte ge ett svar på varför migrationen trots det har ökat. Anledningarna är flera och överlappande.

– En av de främsta orsakerna är instabiliteten i Västafrika. Det är så mycket våld, klimatkrisen som förvärras och med den ekonomiska problem och matosäkerhet. Men EU har också ökat samarbetet med flera länder i Nordafrika, som Marocko, Tunisien och Egypten. Det innebär att rutter som brukade vara mindre riskabla har blivit svårare att använda, säger Ravenna Sohst.

Blicken mot Sudan

Lauren Seibert, migrationsforskare på Human rights watch, gör en liknande analys. I flera länder – som Niger, Mali och Burkina Faso – har det de senaste åren varit statskupper.

– Det är flera olika faktorer som spelar in. Konflikter, förtryck, klimatförändringar och avsaknaden av lagliga vägar. Antalet människor på flykt i Sahel-regionen ökar på grund av konflikter och oroligheter. Den ekonomiska situationen förvärras, och i många av de här länderna blir klimatkrisen allt värre, säger Lauren Seibert.

Både Ravenna Sohst och Lauren Seibert tror att antalet människor på flykt i regionen kommer att öka. Ravenna Sosht pekar specifikt ut kriget i Sudan.

– Det har potential att tvinga långt fler på flykt. Jag tror inte antalet som flyr över Atlanten kommer minska i närtid, säger Ravenna Sohst.

Konflikterna många nu flyr från har delvis koloniala rötter. 

– Många länder i Västafrika gör nu upp med influenser från det förflutna. 

EU tätar hål i skalskyddet

Samtidigt som som allt fler flyr över Atlanten har EU de senaste åren utrustat och  Libyen, Tunisien, Marocko och Egypten. De livräddande organisationerna på Medelhavet har noterat att flyktingarna som de räddar till havs ofta har genskjutits och transporterats tillbaka till landet de just flytt.

– Det är definitivt sammankopplat. Rutter som är mindre riskabla har blivit svårare att migrera via. Så flödet dirigeras om mot Västafrika. Och då försöker EU fylla igen det hålet också – det är problemet med EU:s tillvägagångssätt. De är alltid ett steg bakom och det kommer inte fungera i längden, säger Ravenna Sohst. 

Det går inte att säga säkert hur stor påverkan militariseringen av Medelhavet har på migrationen över Atlanten. Men när en väg blir mer svårframkomlig dyker andra upp. 

– Människor testar alla vägar, säger Lauren Seibert.

Leder till ännu mer kränkningar, lidande och övergrepp.

När EU-kommissionens ordförande i mars i år berättade att Mauretanien var nästa land EU skulle samarbeta med sa ordföranden Ursula von der Leyen att målet var att människor inte skulle luras in i smugglarnas ”cyniska fällor”. 

Lauren Seibert kallar EU:s fokus på smuggling för en illusion. Avtalen med tredje länder, så som de ser ut idag, kommer fortsätta orsaka lidande och dessutom vara ineffektiva.

– De löser inte grundproblemen utan leder istället till ännu mer kränkningar, lidande och övergrepp.

Pekas ut som smugglare

Helena Maleno från Caminando fronteras har en lång erfarenhet som aktivist, journalist och människorättsförsvarare. Hon bodde i Marocko i många år men flyttade tillbaka till Spanien på grund av marockanska myndigheters försök att tysta henne genom att anklaga henne för att vara smugglare. Hon är en av över 1 000 människorättsaktivister som nätverket Frontline defenders försvarar.

– Jag har gett flyktingar humanitär hjälp. Men de vill få det att se ut som att jag är smugglare. 

Samtidigt som Helena Maleno är fylld av kämparglöd är hon cynisk. Europa betalar länder i Afrika för att stoppa flyktingar och de kommande åren kommer summorna att öka. Samtidigt kapitaliserar europeiska företag på militariseringen av EU:s gränser.

– Det här är affärer för dem. 

Helena Maleno kallar det för nekropolitik: EU är bödeln som bestämmer vem som får leva.

– Samma slags nekropolitik styr alla Europas gränser. Pedro Sanchez eller Giorgia Meloni – det spelar ingen roll. Man låter människor dö. Migrationskontroll står över rätten till liv i Europa.

Läs mer:

Tusentals migranter fastnar i svenskarnas semesterparadis Kanarieöarna