Det är 28 mil mellan Tokyo och Fukushima city, men det tar bara 1,5 timme med snabbtåg att ta sig dit. På vägen dit pratar jag med min tolk Mayu om den 11 mars 2011. Hon var i Tokyo, men trots avståndet var det kaos även i huvudstaden.

– Vi kände hur det började skaka och alla sprang ut från sina hem för att ställa sig på gatan. Jag grät av rädsla. Samma dag hade min bror åkt från Tokyo med tåg till Osaka och jag var rädd att han hade dött, säger hon.

Den 11 mars är ett nationellt trauma i den japanska folksjälen och redan när vi kommer fram till Fukushima city, som ligger sex mil från kärnkraftverket, möter vi flera som minns dagen med tårar i ögonen.

– När jordbävningen kom evakuerades alla till skyddsrum runt om i staden. Där stannade vissa av oss i dagar och det var som ett fängelse. Jag har läst rapporteringen om katastrofen men det var en helt annan sak att se det med egna ögon, säger Sadao Miyamoto, 78 år gammal och bosatt i Fukushima city.

Innan jordbävningen, tsunamin och explosionen i kärnkraftverket Fukushima var Fukushimaregionen ett blomstrande område som stod stabilt på fiskenäring och jordbruk. Allt det är nu historia.

Sadao Miyamoto berättar att i stort sett alla unga har flyttat från staden efter katastrofen i och med att fabriker, restauranger och företag har gått i konkurs.

– Ingen vågar längre köpa varor från Fukushima, trots att tester som energibolaget Tepco genomför visar att det inte är någon fara att äta grönsakerna som odlas här. Det finns inte längre några jobb och närheten till Tokyo lockar de flesta. I stort sett alla som bor kvar är gamla människor, som jag. Det känns som att man bara väntar på att dö, säger han sorgset.

Shun, 17 år, är ute och åker skateboard med en kompis. Han går fortfarande i skolan men har redan siktet inställt på att lämna staden.

– Jag är fortfarande för ung för att flytta, men så fort jag har gått ut gymnasiet sticker jag också. Alla i min ålder tänker likadant. Självklart är man rädd för att vara kvar, jag var bara 14 år men minns hur marken skakade. Varje gång det kommer en ny jordbävning går tankarna direkt tillbaka till den dagen, säger han.

Trots att Fukushima har blivit synonymt med kärnkrafts­olyckan var det inte här det skedde. I stället får vi röra oss sju mil österut, till den mindre staden Minamisouma för att komma till området där ödeläggelsen var närmast total. Det har gått mer än tre år, men vi behöver bara åka ett par mil på vägen mot olycksplatsen för att se hur man fortfarande kämpar med att bygga upp infrastrukturen. Alla vägar och broar förstördes i jordbävningen och runt Minamisouma är fortfarande stora landområden så vattenskadade från tsunamin att de är obeboeliga.

Regionen har blivit ett nytt centrum för arbetskraft inom byggbranschen, vilket i sin tur har lett till att den japanska maffian har kunnat stärka sin ställning.

– Fukushima har dränerats på akademiker och företagare. Självklart måste vi bygga upp på nytt, men jag vet inte hur framtiden kommer att se ut. Hur ska vi locka tillbaka alla ungdomar hit? frågar sig Sadao.

Vi kommer fram till Minamisouma strax efter klockan fyra på eftermiddagen. Det börjar redan skymma, men på stadsbyggnadskontoret är det full rulle. Här arbetar 15 personer i stort sett non stop med att få ordning på staden igen. Två av dem är Fujiwara Michio och Endo Kazahiro.

– Det här har varit ett trauma för hela staden, naturligtvis, och många människor har fortfarande inte kunnat återvända hem.

Endo Kazahiro visar på en karta.

– Det här området är fortfarande evakuerat. Ingen kan gå närmare än 20 kilometer från kärnkraftverket och de som bodde där lever nu i tillfälliga bostäder i Minamisouma. Vi hoppas att de kan återvända i april 2016, berättar han.

Förutom att 15 000 i området dog till följd av tsunamin har en stor del av stadens invånare valt att flytta. Detta har gjort att 71 561 människor i Minamisouma har blivit 47 250. Av dem är 13 056 personer fortfarande evakuerade. Men bland dessa finns en stor vilja att återvända. Enligt den senaste undersökningen Minamisouma stad gjort visar att 71 procent av de evakuerade vill komma tillbaka till sina hem igen.

– Det här är fortfarande människors hem. När katastrofen inträffade skickade jag iväg min fru och mina barn till Sendai (en stad som ligger 8,5 mil norrut) men själv stannade jag kvar för att hjälpa till med arbetet här, säger Fujiwara.

”Lång väg kvar”

Under tiden vi pratar märker jag att det finns något närmast skamset över Fujiwara och Endo. Det verkar som att de skäms över att katastrofen inträffat just här. Dessutom är det något märkligt med Fujiwaras ansikte, det ser ut som att han har fått en stroke och nu är ansiktsförlamad på vänster sida. När jag försiktigt ber min tolk att fråga om detta blir jag dock avfärdad. Det lämpar sig tydligen inte.

Runt om i staden finns mätinstrument uppsatta. De kollar luften på olika platser och skickar in resultaten till en dator på Fujiwaras kontor. Enligt mätningarna ska det inte vara någon fara att vistas ute. Vattnet ska också vara okej.

– Men vi har stora radioaktiva vattenmassor inne i kärnkraftverket som Tepco förr eller senare måste ta itu med. Det rör sig om runt 5 000 ton vatten vardera i reaktorhallarna 1, 2 och 3. När man tänker på det inser man att vi har en väldigt lång väg kvar, säger Fujiwara.

Tepco står för Tokyo Electric Power Company. Det är företaget som äger kärnkraftverket och det som har ansvaret för att röja upp området. Ett arbete som på pappret ser ut att gå framåt. Varje dag publicerar man långa rapporter på sin hemsida med olika testresultat från vatten, luft och jord. Resultatet är tydligt: det är inte längre någon fara utanför den evakuerade zonen. Tyvärr räcker inte det för att återställa Fuku­shimas skamfilade rykte.

– Minamisoumas grödor är fortfarande stämplade som farliga. Försök köpa grönsaker från Fukushimaregionen i till exempel Tokyo, det är omöjligt. Tidigare fanns det överallt, säger Endo.

Vilken är er bild av Tepco?

– Jag önskar att de hade gjort mer för oss. De säger att de ska ordna allt så det blir bra, men det händer inte så mycket. Det är fortfarande många människor som är evakuerade och stora områden runt Minamisouma går inte att vistas i, säger Fujiwara.

Aktien sjönk med 80 procent

Katastrofen kommer att påverka livet för människor i Fukushima under många år framöver men finns fler perspektiv. Ett kärnkraftverk sprängs exempelvis inte i luften utan att det får stora ekonomiska konsekvenser. Tepco:s aktie sjönk inom en månad efter explosionen med 80 procent och Japans tredje respektive näst största pensionsförsäkringsbolag var bägge delägare i anläggningen. De förlorade så mycket pengar att den japanska staten fick sätta in åtgärdspaket för att rädda kvar företagen. Tepco:s vd avgick efter olyckan och företaget kämpar fortfarande för sin överlevnad.

Det har också gått att se en ökning av sköldkörtelcancer i området. Det är visserligen en cancer med hög överlevnadsfrekvens, men skadeståndskraven börjar trilla in. Amerikanska sjömän som befann sig i närheten av Fukushima när det smällde har till exempel nyligen lämnat in ett skadeståndskrav på 600 miljoner dollar enligt Navy Times. Men när jag tar upp frågan med Endo och Fujiwara tonar de ner riskerna.

– Det är inte farligt att vara här och det är inte farligt att äta saker härifrån, slår Endo fast.

– Ingen människa har dött till följd av radioaktivitet från kärnkraftverket. För oss som bor här var tsunamin den stora katastrofen. Att kärnkraftverket sprängdes påverkar oss i dag, men det var tsunamin som gjorde att 15 000 människor dog i ett svep, säger Fujiwara.

Innan vi lämnar Endo och Fujiwara går vi tillsammans från kontoret ner till entrén på kommunhuset. Här har man ställt upp ett litet monument för att minnas den 11 mars, men också för att minnas den 17 januari 1995, då en jordbävning dödade tusentals människor i Kobe.

– Jag är född i Kobe och var där då också, säger tolken Mayu.

– Det här är någonting som vi tvingas leva med i Japan på grund av det geografiska läget. Det enda vi kan göra är att minimera riskerna och se till att inte göra samma misstag två gånger, säger Fujiwara.