Alawiterna fruktar en blodig hämnd från islamisterna

Stämningen verkar avslappnad, men under ytan puttrar ett hot. Med Assad-familjens 50-åriga järngrepp brutet diskuterar de alawitiska vuxna regimens inflytande på deras liv och den osäkra framtiden under den islamistiska övergångsregeringen ledd av HTS. 

– Folk tror att vi stöder Assad bara för att vi är alawiter. De tror att vi har wasta (kopplingar till regeringen), säger 43-åriga Mai. 

– Men verkligheten är inte så.

De andra i kompisgänget nickar.

– Kanske kommer HTS att döda oss för att de tror att vi stöder Assad, tillägger Joy och sitter över bordet. Jag var så rädd när regimen föll. Jag är fortfarande rädd.

Hoppet att HTS ska förena alla religiösa och politiska grupper i Syrien till en nation överskuggas ständigt av rädslor för vad framtiden har att erbjuda under deras ledning. 

– Jag valde aldrig Assad. Men jag valde aldrig HTS heller, säger Mai med en allvarlig blick. 

Regimens cyniska hjärntvätt

Alawiterna tillhör en minoritet inom islam som huvudsakligen är bosatt i Syrien. Familjen Assad, som styrde landet från 1971 till 2024, tillhörde denna grupp och gjorde alawiterna politiskt dominerande. Men statens politik och administration var till stor del sekulär och inte direkt kopplad till islam eller andra religiösa doktriner.

Joy från Tartous växte upp i en värld där lojalt stöd för Assad-regimen var normen. Hon utbildades i ett samhälle där motstånd mot regimen ansågs vara ett allvarligt brott mot samhällsordningen. I tidig ålder fick hon veta att alla som motsatte sig Assad var ”dåliga människor”. 

– Det var en kultur, säger Joy. Det var en idé vi föddes med. 

Hon framhåller hur djupt ideologin var inbäddad i hennes uppväxt. I Tartous, där Joy växte upp, var det bara filmer som hyllade Assad som en hjälte som fick spelas. Allt hon såg på tv hjälpte till att forma hennes förståelse av världen. 

Jag började frukta mina egna vänner och alla runt omkring mig.

När den syriska revolutionen bröt ut i mars 2011 hade Joy redan internaliserat regimens berättelse. Hon trodde på Bashar al-Assads varningar om att islamistiska grupper skulle förstöra Syrien, döda alawiter och våldta deras kvinnor. Regimens hot formade hennes tankar. 

– Antingen var du med eller så var du emot det, förklarar Joy. 

Men 2013, under en resa till Damaskus, konfronterades Joy med en verklighet hon aldrig föreställt sig. På gatorna såg hon människor protestera mot Assad. Chocken drabbade henne omedelbart. 

– Var det ens möjligt? undrade hon. 

För första gången insåg hon att det faktiskt fanns människor med en uppriktig anledning att hata Bashar al-Assads styre. 

”Nu känner jag mig fri”

När hon återvände hem till Tartous och delade sina tankar med vänner möttes hon av hård kritik för sin nya inställning till regimen. 

– Jag började frukta mina egna vänner och alla runt omkring mig, säger Joy.

Joy är inte ensam om att ha vuxit upp i ett samhälle där Assad var upphöjd och det var nästan omöjligt att komma loss. En 28-årig alawit, som vill vara anonym, säger att hans pappa alltid har stöttat Assad. Inte för Assads politik, utan för personen som symboliserade en ”stark” regim. Det var ett vanligt samtalsämne vid middagsbordet. ”Assad är en skådespelare!” har sonen berättat för sin far otaliga gånger. Fadern lyssnade men accepterade aldrig hans åsikter. Hans far är nu förkrossad över regimens fall. 

– Jag har aldrig sett den där blicken i hans ögon, säger sonen om ögonblicket de fick veta att Assad hade lämnat Syrien. 

– Det omedvetna är läskigt. Men nu känner jag mig fri och ser optimistiskt på framtiden, säger sonen däremot.

Tystnad och rädsla 

Historien upprepar sig bland alawiterna i hamnstaden Tartus. De har alltid levt under Bashar al-Assads styre med rädsla som följeslagare – tvingade att slåss och försvara en regim de ofta inte stöttade. I ett system som lämnade de fattigaste alawiterna utan alternativ, var de tvungna att bli soldater för Assads armé.

– Assad kastade medvetet fattigdom på folket för att säkerställa att de inte hade något annat val än att gå med i hans militär, säger Joy. 

Alawiterna var också hotade av den inre kretsen av sin egen grupp, de som var troget lojala mot Assad. Rykten gick att alawitiska motståndare till regimen straffades med extra brutalitet. Många skickades till det ökända Sednaya-fängelset, en plats känd för sina grymma tortyrmetoder. 

På grund av hoten vågade alawiterna inte tala öppet om sitt motstånd mot regimen. Men gruppen runt bordet i Tartous insisterar på att deras tystnad om regimens fasor aldrig har varit ett tecken på lojalitet mot regimen. Ändå fruktar de hur HTS, nu vid makten i Syrien, kommer att behandla dem bara för att de är alawiter. För Joy smyger sig en oroande tanke på: 

– Tänk om det Assad alltid sa att sunniislamistiska grupper skulle komma och döda och våldta alawiterna nu går i uppfyllelse? 

”Våra instinkter är inte hat”

Några dagar efter samtalen med alawiterna vid vattnet i Tartus kom nyheten att den nya övergångsregeringen hade börjat gripa tidigare ledande personer inom Assad-regimen. Det ägde rum i byn Khirbet al-Maza i den södra delen av Tartus-regionen. Lokalbor från området informerar Dagens ETC och Syrian Observatory for Human Rights. Den 24 december försökte HTS arrestera Muhammad Kanjo Hassan, en före detta officer i Assad-regimen. Ett bakhåll av Hassans anhängare och lokala beväpnade män förvandlades till sammandrabbningar med HTS, vilket resulterade i drygt ett dussin dödsoffer.

Auktoritära regimer älskar att vända människor mot varandra.

Inbördeskriget i Syrien började inte bara som en konflikt mellan maktstrukturer, utan som en etnisk och sekteristisk konfrontation. För Joy var det Assads retorik om sunnirasism mot alawiterna som underblåste våldet. 

– Assad började prata om rasism mot oss, alawiterna, genom sina tv-kanaler, och det var det som startade kriget, säger hon. 

– Auktoritära regimer älskar att vända människor mot varandra eftersom det gör det lättare att kontrollera dem, tillägger Mai. 

Men även i de djupaste lagren av konflikt, i hjärtat av Tartus, har det alltid funnits en sällsynt förmåga till samexistens. Stadens blandning av kristna, sunnimuslimer och alawiter har levt tillsammans i relativ harmoni i decennier. 

– Våra instinkter är kärlek, inte hat. Vi känner oss enade här, säger Mai. 

Förföljelse eller försoning?

Haisam Al Saieb, en 62-årig sunnimuslim från staden, säger detsamma när han står på hamnen och deltar i firandet av Assad-regimens fall. 

– Gud säger att du måste älska alla grupper som Gud har skapat, säger han och betonar att det inte är någon skillnad mellan sunnimuslimer, alawiter, kristna eller druser. 

– Vi är alla ett folk, säger han med en fast blick. 

De senaste dagarna har HTS skickat meddelanden till befolkningen i Homs och i landets kustområden, inklusive Tartus. Man konstaterar att HTS-styrkor är där för att förfölja regimrester och de som försöker ”provocera fram sekteristiska spänningar som hotar nationens stabilitet och enhet”. Och: ”Att skydda dig är vår högsta prioritet, eftersom du är en oumbärlig del av detta fosterland, som vi alla strävar efter att bevara.” Och: ”Tillsammans kommer vi att bygga ett starkare, enat Syrien fyllt av kärlek och tolerans.” 

Men alawiterna i Tartus fortsätter att känna sig fångade mellan hoppet om försoning och rädslan för hämnd. I en tid då Syrien söker sin nya väg bär de alawitiska invånarna både bördan av sitt förflutna och en oviss framtid.

Katrine Dige Houmøller 

Alla källor i den här artikeln har begärt anonymitet eller att bara deras förnamn publiceras, samtliga av rädsla för repressalier.