På bara några minuter förändrades livet för hundratusentals människor i den indonesiska provinsen Aceh. Först skakade marken av en av tidernas kraftigaste jordbävningar, sedan slog den nästan 20 meter höga tsunamin sönder byar, städer och framförallt familjer. Upp emot 200 000 människor dog och en halv miljon blev hemlösa i Indonesiens nordvästra hörn. Ett område som redan var sargat efter decennier av inbördeskrig var nu lamslaget. För att landet skulle kunna byggas upp igen krävdes hjälp från omvärlden. En av dem som jobbade i Aceh året efter tsunamin är Holger Leipe, som var insatschef för internationella Röda korset. Trots att han kom först tre månader efter att havet hade vällt in över land var förödelsen fortfarande total.

– Det var helt ödelagt. Jag har jobbat i jordbävningsdrabbade områden tidigare, men det här var något annat. Jag vet att jag tänkte på de svartvita bilder jag har sett av Hiroshima och Nagasaki efter bomberna. Det är det enda jag kan jämföra med, säger han.

Ganska snart efter att omvärlden förstått vidden av katastrofen började pengarna till hjälporganisationer och bistånd från andra länder strömma in. Totalt uppgick det internationella biståndet till sju miljarder dollar. Även Holger Leipe märkte att de pengar han behövde för en gång skull fanns.

– Vi hade fått in en hel del, men det räckte inte. Jag tog kontakt med vår högsta chef på Röda Korset och han pratade i sin tur med en kommitté där bland annat Bill Clinton och FN:s generalsekreterare Kofi Annan satt. Vi bad om 100 miljoner dollar, och det fick vi, säger han.

Behövdes bostäder snabbt

Pengarna gick framför allt till att bygga bostäder. Alla de som hade blivit av med sina hem bodde under de första månaderna i tält. Men värmen och fukten gjorde att tälten började mögla. Det behövdes något annat.

– Det var ju människor som inte bara förlorat sina familjer och sina hem, de förlorade också sitt människovärde genom att behöva bo i de där tälten. Vi beställde 20 000 provisoriska hus som kunde fungera att bo i ett par år. Efter knappt fyra månader var alla uppbyggda, säger Holger Leipe.

Samtidigt hade byggnation av mer permanenta bostäder påbörjats. Pengarna fanns, liksom en mängd organisationer som skulle se till att Aceh blev beboligt igen. Och även på det politiska planet började det ske förändringar. Redan innan tsunamin hade fredsförhandlingar påbörjats mellan befrielsergerillan GAM och den indonesiska regimen. Med omvärldens blickar riktade mot sig gick processen nu snabbare. I augusti 2005 undertecknades fredsavtalet. Dessutom innebar tsunamin att Aceh som tidigare varit ett stängt område öppnades upp.

– Regimen visste att det krävdes stora hjälpinsatser. Man kom överens med väst om att ni får komma in, men ni får inte koppla samman tekniskt bistånd och freds- och demokratibyggnad. Därmed övergavs demokratiseringen och arbetet mot korruptionen, som var basen för fredsavalet. Resultatet blev maktdelning mellan Jakarta och de konservativa krafterna i frihetsrörelsensägen, säger OIle Törnquist, professor i statsvetenskap som har studerat Indonesien och följt situationen i Aceh i många år.

Misslyckad demokratisering

Han menar att överenskommelsen borde ha sett annorlunda ut. Den ledde visserligen till att Aceh idag är återuppbyggt, människor har hem att bo i, men den demokratiska utvecklingen i Aceh kunde ha varit betydligt bättre.

– Materiellt sett har Aceh återhämtat sig bra. Men med så mycket pengar, proportionellt sett mer än Marshall-hjälpen till Europa efter andra världskriget, kunde man ha sett till att också bygga upp en fungerande demokrati, säger Olle Törnquist.

För trots att det hålls demokratiska val och det politiska läget varit relativt stabilt de senaste tio åren, menar han att det gått sådär med demokratiseringen. Korruptionen är utbredd, kvinnors rättigheter har snarast blivit mindre, och det är svårt att vara motståndare mot islam som har fått allt större inflytande.

– Omvärlden var nöjd för att det hade blivit fred, men allt det som fredavtalet talade om, som en ökad demokratisering, av det blev det inte mycket. Det är som en silverbricka av förlorade möjligheter. Och i stor utsträckning beror det på att väst inte följde upp biståndet, inte breddade det till att omfatta anti-korruptionsfrågor.