– Därför är vi här så mycket som möjligt. Men jag lyckas aldrig drömma att han är så nära att jag kan röra vid honom.
Hon pratar om sin son Faruk, som sågs senast i Srebrenica sommaren 1995. Det är allt hon vet. Hans kvarlevor har fortfarande inte hittats. Hon önskar att hon en dag ska ha en plats dit hon kan gå och prata med honom. Hon är övertygad om att någon från den bosnienserbiska armén vet var han finns. Tänk om han kunde träda fram och berätta.
– Alla skulle hylla honom, för det skulle vara en anständig sak att göra, tror Bida Osmanovic.
Anständighet är dock en bristvara i det politiska efterspelet om Srebrenica. Tiden inför 20-årsdagen präglas av nya spänningar mellan grannlandet Serbien och Bosnien-Hercegovina, liksom mellan bosnienserber och bosniaker lokalt. En utlösande faktor är den FN-resolution om Srebrenica som Storbritannien lagt fram. Serbien, som aldrig officiellt erkänt att det var ett folkmord som skedde i Srebrenica, har vänt sig till Ryssland för att få hjälp att stoppa resolutionen i säkerhetsrådet. Och ännu några dagar innan 20-årsdagen är det oklart om Serbiens premiärminister Aleksandar Vucic kommer att närvara vid minnesceremonin den 11 juli. Upp emot 60 000 personer beräknas komma då kvarlevorna av 136 nyligen identifierade offer ska begravas.
”En av de tryggaste städerna”
I Srebrenicas sömniga centrum syns spåren efter kriget i husruiner och tomma butikslokaler. Vice borgmästaren Biljana Rakic säger att den största utmaningen är att få igång ekonomin, skapa jobb, så att människor vill komma och bo i staden. Nu sker det en ständig utflyttning från kommunen.
– Vi kan knappast skryta om den ekonomiska situationen här, säger hon. Och vi har många invånare som behöver hjälp; sjuka, invalidiserade, pensionärer.
Att det är fredligt och stabilt är en förutsättning för allt, menar Biljana Rakic. Det är politiker, och inte vanliga medborgare, som skapar de spänningar som känns i Srebrenica dessa dagar.
– Srebrenica används i politiskt syfte, staden förtjänar bättre behandling än så. Srebrenica är en av de tryggaste städerna du kan hitta. Min närmsta granne är bosniak, så ser det ut i staden, säger hon.
Det pratas om utnämningen av Biljana Rakic, som är bosnienserb, till vice borgmästare, som en ny början på politiken i Srebrenica. Borgmästaren är bosniak, och de är båda unga, ingen av dem har ännu fyllt 40.
Tillbringade kriget i källare
Adisa Dervisevic-Imer, 29-årig mamma till 3-åriga Selma, flyttade till Srebrenica för ett år sedan. Hennes man är härifrån, och ville hem. De bor i hans familjs hus längs med huvudgatan som skär igenom staden. De fick en del hjälp med återuppbyggnaden av det totalförstörda huset, men det mesta har de gjort själva. Adisa Dervisevic-Imer tillbringade kriget i olika källare i en förort till Sarajevo. Genom sin man, som förlorade sin far i folkmordet, är hon nu en del av Srebrenicas berättelse.
– Tiden här delas upp i före och efter kriget. Det dyker upp i så gott som varje samtal, och så kommer det nog att vara så länge det finns människor som genomlevde det, säger hon.
Hon saknar bageri och köttaffär i staden, och aktiviteter för barn. Men är glad för deras stycke jordbruksmark en bit från centrum, där de odlar hallon. Hon bjuder på hemgjord jordgubbssaft och turkiskt kaffe. Själv fastar hon under ramadan. Varken hon eller maken har stadiga jobb; han gör tillfälliga byggjobb, hon hoppar in på förskolan. Hon hoppas att de ska kunna leva av hallonodlingen, annars måste de kanske flytta igen.
Lyckats skapa fredligt samhälle
Det är bara några kilometer mellan Srebrenica och närmsta staden Bratunac. Mitt emellan ligger Potocari, där minnesplatsen för folkmordets offer är belägen. De flesta bosniaker i Bratunac sökte skydd i Srebrenica, som var en så kallad säker zon under FN-beskydd, under kriget. Bida Osmanovic var en av de första som återvände till Bratunac. Då möttes hon och andra flyktingar som kom för att se vad som fanns kvar av deras hus av stenkastare. Bida Osmanovic visar ett ärr på sin högerarm, ett minne från den dagen.
– Jag önskar att de hade varit främlingar, men det var mina grannar. Jag minns mycket väl vilka det var, och fortfarande har ingen bett mig om ursäkt, säger hon.
Men det fanns också andra exempel. Grannen Stanojka Tesic och organisationen Kvinnoforum visade att det fanns bosnienserber i staden som ville att de skulle flytta tillbaka. Redan några år efter kriget körde Stanojka Tesic till flyktingläger i den muslimsk-kroatiska delen av landet och letade upp flyktingar från Bratunac. Hon uppmanade dem att komma tillbaka och skjutsade dem som ville i sin bil för att titta på sina hus och besöka staden. I Kvinnoforums lokaler drack de kaffe tillsammans. Utifrån sett verkade det vara ett harmlöst kafferep, men kvinnorna – bosnienserber, bosniaker, internflyktingar, återvändare, de som aldrig lämnat – runt bordet byggde där grunden för att Bratunac idag är en av orterna med flest återvändare i Bosnien och Hercegovina.
– Om vi har lyckats skapa ett fredligt samhälle i Bratunac, då kan man lyckas var som helst. Det här är en sådan liten ort, så fattig, och vi har hela tyngden av Srebrenica över oss. Men det går, det har vi bevisat, säger Stanojka Tesic.
”Sin pappa upp i dagen”
Bidas son Faruk hade en pojke som var 17 månader när Faruk dog. Bland Bidas barnbarn har Eldin en särskild plats. Hon berättar stolt att han studerar i Tuzla, och varken röker eller dricker.
– Han är sin pappa upp i dagen. När han var liten sov han i exakt samma position som Faruk. Och han skjuter boll med vänster ben, precis som sin pappa, säger Bida Osmanovic.
