Det var klockan kvart i tre på natten den 20 september i höstas som ett tiotal beväpnade israeliska soldater stormade in i familjen Khazendars hus i staden Nablus på Västbanken. De letade efter 17-årige Taher Khazendar.

– Det var det värsta jag varit med om, säger Tahers mamma Fadia Assali på telefon från Nablus till Dagens ETC.

– Soldaterna frågade hur många barn som var hemma, och de bad att få titta på dem. Vi släppte in dem, de gick in till min sons sovrum och sa åt min man att väcka honom.

– Jag väntade i vardagsrummet, medan soldaterna riktade sina vapen mot mig. Jag försökte fråga dem vad de ville Taher, men de bara tittade på mig utan att svara. Först tre dagar senare fick jag veta att han skickats till en förhörsanstalt.

Fängslad utan rättegång

Efter det satt Taher Khazendar fängslad i drygt 100 dagar i ett fängelse utanför Tel Aviv, utan rättegång. Till TT har den israeliska militären sagt att de missänker Taher för ”inblandning i terroraktiviteter”, men han nekar bestämt enligt Fadia Assali.

– Han fick sitta isolerad i 20 dagar, för att tvinga ut information. Men han hade ingen information för han hade inte gjort något, säger Fadia Assali

Familjen flydde från Nablus 2002 och bodde under några år i Södertälje. När situationen på Västbanken lugnade ned sig något flyttade familjen tillbaka. Tahers fall har uppmärksammats i riksdagen av Socialdemokratiske ledamoten Thomas Strand (S), som ställde en skriftlig fråga till utrikesminister Carl Bildt om hans syn på att en svensk minderårig satt frihetsberövad utan att ha fått någon dom.

Frigavs i förtid

Den 13 januari dömdes Taher Kahzendar till sex månaders fängelse för innehav av magasin och ammunition. Brottsrubriceringen är terrorbrott. Enligt Fadia Assali tvingades han skriva under en bekännelse.

– När han skrev under tittade han inte ens på pappret, han var väldigt uttröttad och mådde dåligt efter att ha suttit i isoleringscellen.

I förra veckan frigavs Taher Khazendar i förtid och han ska börja skolan igen.

– Han vill inte prata om tiden i fängelset, och det gör mig orolig. Det enda han berättat om är tiden i isolering, hur han blev väckt varje morgon av att de skrek åt honom att erkänna, och att de sa att han var tvungen att skriva under ett erkännande för att få träffa sina föräldrar igen.

– Sådana här saker händer hela tiden här, att de griper småpojkar och frågar efter deras kompisar. Men man tänker att det inte ska hända oss.