Mitt i sorgen och fattigdomen utanför Bangladeshs huvudstad Dhaka har Zohura Akter Mili och 30 andra överlevande fått tillbaka en strimma hopp. De arbetar i Drömfabriken. Där är produktionspressen mindre och ägarna skriker och skäller inte som i andra textilfabriker.
Samtidigt flyttar nu den svenska klädkedjan H&M sin produktion ut ur vissa textilfabriker i Bangladesh av rädsla för nya dödsolyckor. Dalia som är facklig ordförande på en av fabrikerna är bitter och bedrövad över det. Arbetsförhållandena har blivit sämre sedan H&M lämnat och lönerna räcker inte till arbetarnas familjeförsörjning.
Tisdagen den 23 april år 2013 tog myndigheterna i Bangladesh till en unik åtgärd. Alla drygt 4 000 som befann sig i affärs- och industrikomplexet Rana Plaza utanför Dhaka evakuerades. Det hade knakat högt i fogarna den morgonen. Sprickorna som textilarbetare oroat sig över i flera veckor var så stora och så synliga att osäkerheten om fastighetens stabilitet till slut inte gick att ignorera. Men varken fastighetsägaren och politikern Sohel Rana eller textilfabrikörerna som han hyrde ut lokaler till accepterade produktionsstoppet. Om de inte klarade leveranstiderna till en lång rad kända klädkedjor i Europa och Nordamerika riskerade de att förlora mycket pengar.
– Fabriksledare ropade i högtalarna att alla skulle återgå till sina arbeten, säger en av Rana Plaza-katastrofens överlevande, Helena Begum.
– Cheferna sa att om vi dör så gör de också det.
Men textilarbetarna var livrädda och under resten av den dagen blev allt arbete i Rana Plaza trots allt inställt.
På morgonen där på, onsdagen 24 april, ringde förmannen till Zohura Akter Milis mobiltelefon medan hon fortfarande var kvar i sitt hem bara några hundra meter ifrån Rana Plaza.
– Han ringde inte till alla, men till mig och min man eftersom vi hade högre befattningar. Jag sa ”nej, boss, jag vill inte gå in i fabriken för den kan rasa”, men han upprepade att byggnaden hade kontrollerats och att sprickorna var åtgärdade, säger Zohura Akter Mili.
Medan bank- och köpcenterpersonal i Rana Plazas två lägsta våningsplan fortfarande var evakuerade tvättade över 3 000 textilarbetare sina sandaler rena från regnvåt lera utanför entrén och gick trapporna upp till sina arbetsplatser. Många sneglade oroligt efter sprickor i konstruktionen.
Zohura Akter Mili hann bara sy märkesjeans i en dryg timma den dagen. Det var då väggarna började vibrera. Elen slogs ut. Byggdelar rasade. Lokalerna fylldes av rök. I ett mörkt kaos och enormt brakande oväsen försökte tusentals skräckslagna hitta utvägar. Baksidan av Rana Plaza föll in först och många som arbetade i den delen av byggnaden försökte rädda sina liv genom att hoppa ut från fönstren.
– Fem minuter före raset kom min man till min arbetsplats och pratade med mig, berättar Zohura Akter Mili.
– Sedan såg jag honom aldrig mer.
Fortfarande nu ett år senare har Zohura Akter Mili svårt att förstå att just hon överlevde.
– När byggnaden rasade kändes det som om vi åkte neråt i en stor hiss. Jag trodde att jag skulle dö. Jag föll ner någonstans och skrek på hjälp, och jag låg kvar i rasmassorna i säkert en och en halv timma. Sedan, jag kommer inte ihåg hur det gick till, tog de mig ut ur Rana Plaza. Mitt huvud och mina ben var blodiga, det kom blod från min kropp. De försökte ta mig till sjukhus men jag sa nej, att jag måste gå hem och se om min man var där och jag bara grät. När jag såg att vår dörr var låst förstod jag att han inte hade kommit hem.
På några få minuter hade fastigheten kollapsat helt. Platsen där Rana Plaza stått såg ut som en krigszon eller ett jordbävningsområde, med blod överallt, klädtrasor, byggrester och rök. Tusentals människor blev kvar bland byggresterna. Levande och döda.
I många timmar efteråt hördes skrik på hjälp och efter vatten från pinade, svårt skadade textilarbetare. Militären kom till undsättning. Svårt sargade kroppar hittades under rasmassorna, och där intill halvätna brödbitar, eftersom många av textilarbetarna åt frukost samtidigt som de jobbade när Rana Plaza störtade samman. Vissa överlevde i flera dygn efter raset, men satt fast så illa klämda och så skadade att deras liv till sist släcktes. Andra människoliv räddades, men i förskräckande många fall på bekostnad av att armar fick skäras bort.
Mindre än en månad efter katastrofen avbröts arbetet med att identifiera ytterligare dödsfall. Den officiella siffran på antalet döda är 1 134 personer. Fortfarande är drygt 200 textilarbetare saknade. En av dem är Zohura Akter Milis man Matiur Rahman.
– Det känns fruktansvärt att han inte har hittats, säger Zohura Akter Mili.
– Jag tänker på honom hela tiden. Vi hade gift oss av kärlek till varandra.
Svenskägda världsaktören H&M hade ingen klädtillverkning i Rana Plaza när byggnaden rasade, men har genom åren haft produktion i andra fabriker i Bangladesh där ödesdigra olyckor inträffat. H&M har efter Rana Plaza i flera sammanhang varit det mest drivande storföretaget för att lyfta frågan om textilarbetarnas arbetsvillkor i Sydostasien. Sedan den 24 april förra året har H&M även slutat anlita fabriker som anses för farliga. 21-åriga Dalia som arbetar och är facklig ordförande för de 1 285 anställda i fabriken i Mollah Tower mitt i Dhaka är just av den anledningen utom sig av förtvivlan.
– H&M borde ha kommit och pratat med oss istället för att plötsligt dra sig ur utan förvarning. Vi som arbetar är inte rädda för att byggnaden ska rasa, för vi har haft kontrollanter som gått igenom byggnaden och den är inte som Rana Plaza. Om H&M var oroliga kunde de gett företaget vi arbetar åt en rimlig chans att hitta nya lokaler, säger Dalia.
Efter att H&M drog sig ur i början av 2014 har Dalia och hennes kollegor fått sämre löner som inte räcker till familjeförsörjande textilarbetare, förklarar hon. Textilarbetare som producerar åt H&M får inte högre ersättning än de som tillverkar åt andra klädjättar, men under de många år som Dalias kollegor sytt kläder åt företaget har de nästan alltid arbetat övertid och på så sätt fått ut vad de själva tycker är hyfsade löner.
– Det vanliga var att vi arbetade elvatimmarsdagar sex dagar i veckan, säger Dalia.
Beroende på befattning och erfarenhet kunde personalen då få ut motsvarande cirka 600-700 kronor i månaden eller ytterligare några hundra när de arbetade 13 timmar per dag. Efter att H&M lämnat arbetar Dalia och de andra åttatimmarsdagar hela tiden. Hon säger att även om det, i samband med protester och stora demonstrationer med flera döda och hundratals skadade, togs ett nationellt beslut i Bangladesh förra året att höja textilarbetarnas minimilöner så får många på hennes fabrik nu bara ut cirka 500 kronor i månaden.
– Lönerna räcker inte längre till för att försörja deras familjer.
Dalia tog med sig flera av sina kollegor och gick upp till H&M:s kontor i Dhaka för att försöka övertala företaget att ändra sig.
– H&M hade inga som helst klagomål på oss när det gällde leveranserna. Men de sa till oss att de inte vågar vara kvar i vår fabrik efter det som hände i Rana Plaza.
Allt har blivit sämre efter att H&M lämnat, enligt Dalia.
– Nu har vi bara en del ordrar utlagda från andra textilfabriker, mindre förtjänster och fabriksledningen skriker och skäller på oss på ett helt annat sätt än tidigare när H&M var inne i verksamheten, säger Dalia.
– Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Dalias fackliga mentor Kalpona Akter på Bangladesh Center for Workers Solidarity, BCWS, tycker att H & M gör fel. Enligt Kalpona Akter följer H & M inte intentionerna i överenskommelsen Accord, som de stora textilföretagen skrivit under för att få till säkrare arbetsplatser i Bangladesh efter Rana Plaza-katastrofen. Att fly till nya leverantörer istället för att vara kvar i fabrikerna och ge systematiskt stöd till en förbättring av arbetarnas villkor och säkerhet är inte att ta tillräckligt stort ansvar, anser hon.
– Vi är besvikna, säger Kalpona Akter.
H&M vill svara skriftligt. Företagets informationsavdelning i Sverige skriver att de inte alls bryter mot Accord och att de skulle ha dragit sig ur produktionen i Mollah Tower även om Rana Plaza-olyckan inte hade inträffat. H & M har sedan flera år tillbaka beslutat att inte ha någon produktion alls i så kallade share buildings, där även andra affärsverksamheter förutom textilindustri finns. Enligt H&M:s ledning varslas också leverantörerna i god tid inför förändringar, inte minst för de fabriksanställdas bästa:
”Att avsluta ett samarbete och direkt lämna leverantören är för oss inte ett ansvarsfullt sätt att agera gentemot våra leverantörers anställda. Avslut av ett samarbete har en betydande inverkan och kan lämna tusentals arbetare arbetslösa. H&M har därför inte bara ett ansvar till leverantören under ett pågående samarbete, utan också ett ansvar när det kommer till avslut. Av den anledningen fasar vi ut en leverantör under en avvecklings-period på omkring sex månader efter avslutat samarbete men perioden kan i en del fall också vara längre än så”, skriver H&M:s presskontakt.
I västvärlden är Kalpona Akter den i dag främsta symbolpersonen för kampen för arbetarnas rättigheter i Bangladesh, världens mest tätbefolkade land där textilfabrikslönerna är lägre än någon annanstans och där säkerhet mot bränder eller ras aldrig prioriterats. Hon var tolv år ung när hennes pappa drabbades av en stroke och hon tvingades försörja sina småsyskon och föräldrar. Kalpona Akter började som assistent på en textilfabrik i de norra delarna av Dhaka i slutet av 1980-talet.
– Ena dagen slutade jag i skolan och nästa dag arbetade jag i fabriken. Jag kommer ihåg min första dag och allt oväsen. Det var det värsta jag någonsin hört, en massa maskiner som höll igång hela tiden och folk som skrek åt andra. Jag fick en stor sax i min hand och trots att jag aldrig hade hållit i en sax sa de åt mig att klippa många tygstycken på en gång. Arbetsledaren skällde på mig att jag var för långsam, jag fick svarta märken i fingrarna och jag grät. Den första dagen lämnade jag fabriken vid halv elva-tiden på kvällen efter ett 14-timmarsskift och jag var helt utmattad.
Månadslönen stannade på sex dollar.
– Ingen sa hur länge jag skulle jobba eller vad jag kunde kräva att få i lön. Pengarna räckte inte. Många dagar hade vi inte råd att köpa mat.
I tonåren, efter en fabriksprotest mot sänkta löner, inleddes Kalpona Akters engagemang för textilarbetarnas rättigheter. Så småningom byggde hon upp BCWS. Men år 2010 raserades allt. I samband med stora textilarbetardemonstrationer riktades oerhörda brottsanklagelser mot Kalpona Akter och flera av hennes medarbetare. De sattes i fängelse i en månad och blev av med sitt tillstånd att verka i landet, innan de släpptes mot borgen. Kalpona Akter om någon vet att den som utmanar den betydelsefulla textilindustrin i Bangladesh också utmanar oerhört mäktiga intressen i ett av världens mest korrupta länder. 2012 blev en av hennes närmaste kollegor, Aminul Islam, brutalt torterad och mördad. Människorättsorganisationen Human Rights Watch har i flera återkommande brev till premiärministern i Bangladesh riktat mycket hård kritik både mot hur mordutredningen bedrivits, att inte lokala polisers eventuella inblandning utretts, och hur Kalpona Akter, hennes kollegor och deras organisation behandlats av de som ska vara rättsvårdande myndigheter i Bangladesh.
– Mitt engagemang för textilarbetarna i Bangladesh är personligt, säger Kalpona Akter inne på ett av de fem BCWS-kontoren i Dhaka.
Där inne sitter många dekaler och bilder från solidaritetsorganisationer i olika delar av världen. Det är mycket tack vare ett globalt stöd, både moraliskt och ekonomiskt, som BCWS håller på att återuppbyggas efter arresteringar, mord och indraget verksamhetstillstånd, förklarar Kalpona Akter.
– Under 2013 var jag på resa utomlands i fem månader i fackliga sammanhang, hos konsumentorganisationer eller besökte universitet.
Under den amerikanska klädimportören Walmarts aktieägarstämma i juni förra året gick Kalpona Akter upp i talarstolen inför 15 000 personer och kritiserade under ett drygt fyra minuter långt tal Walmarts brist på ansvarstagande för textilarbetarna i Bangladesh. I slutet av den här sommaren är det tänkt att hon ska komma till Sverige för första gången. Budskapet kommer vara att västerländska klädkedjor absolut inte ska överge Bangladesh, men att fler måste göra mycket mer för att förhindra nya dödsbringande arbetsolyckor och fortsatta svältlöner för textilarbetare i Bangladesh.
– Du som konsument har stor makt och ansvar att sätta tryck på att det ska bli bättre för textilarbetarna i Bangladesh, säger Kalpona Akter allvarligt.
– Om en t-shirt bara kostar några få euro har du anledning att fundera på varför.
På förödelsens dag den 24 april 2013 riskerade Kazi Monir Hossain och många andra unga bangladeshier sina egna liv genom att som frivilliga delta i det svåra, farliga och psykiskt påfrestande räddnings-arbetet i spillrorna efter Rana Plaza. Sedan den dagen har Kazi Monir Hossain lagt ner hela sin själ i att hjälpa de överlevande. Han har varit med och startat en volontär-organisation, som samlat in bidrag till de olycksdrabbades sjukvårdskostnader och i närområdet har han öppnat en skola för barn och syskon till skadade och döda. Några kvarter ifrån Rana Plaza driver Kazi Monir Hossain nu även Drömfabriken, där offer och anhöriga efter katastrofen arbetar. Organisationen bakom insatserna bär namnet Oporajeo, vilket betyder ”obesegrad” på bengali. Tanken är att Rana Plaza-offren ska känna sig just så.
– Vi försöker bygga upp en modell för hur en textilfabrik ska se ut. Det måste ju gå ihop sig ekonomiskt, men här kommer de anställda aldrig att vara gisslan så som de andra fyra miljonerna textilarbetarna är här i Bangladesh, säger Kazi Monir Hossain.
– Det har inga rättigheter gentemot sina arbetsgivare.
Drömfabriken producerar hittills framför allt väskor i olika modeller och storlekar. Kazi Monir Hossain hoppas att verksamheten ska växa och att det ska byggas fler Dröm-fabriker.
– Vi började i liten skala men vi växer efter hand och siktar på 400 anställda.
Kazi Monir Hossain säger sig ha fått påtryckningar från andra fabriksägare om att lägga ner.
– De fruktar att deras anställda ska ställa samma krav på arbetsförhållanden som textilarbetarna har här.
De drygt 30 Rana Plaza-offren som arbetar i Drömfabriken är även delägare i verksamheten. De är med och delar på vinsterna som produktionen ger. Samtidigt arbetar även personalen i Drömfabriken, precis som de anställda gör i andra fabriker, sex dagar i veckan, och ofta övertid utöver de åtta ordinarie timmarna.
– Men här blir vi inte behandlade illa, säger 38-åriga Helena Begum.
Hon sitter på golvet och syr med högerhanden. Skadorna i vänster arm som hon ådrog sig när hon hoppade från Rana Plazas tredje våning innebär att hon fortfarande bara kan utföra vissa enklare uppgifter på sin nya arbetsplats. En sådan anpassning efter arbetsförmågan hade inte varit aktuell om hon fortfarande arbetat i någon av de många stora massproducerande textilindustrierna i Bangladesh, förklarar hon.
– Jag har arbetat i flera andra fabriker och där finns ingen som helst flexibilitet. Man kan aldrig stanna upp i arbetet och om du gör minsta misstag, även om det är löjligt litet, får du dig en kraftig utskällning eller slag och sparkar, säger Helena Begum.
– Ibland blir du bestraffad genom att till exempel inte få gå på toaletten.
Intill Helena Begum, vid en av symaskinerna i Drömfabriken, arbetar Zohura Akter Mili.
– Det var en fruktansvärd, torterande arbetsmiljö i Rana Plaza också, redan innan olyckan. Om jag någon gång tvingades vara hemma från arbetet kom de och hämtade mig, säger hon.
Zohura Akter Mili berättar att hon har fått motsvarande cirka 4 000 kronor i kompensation för sitt lidande efter Rana Plaza, men ingenting alls för sin älskade makes död. Medan fastighetsägaren Sohel Rana som byggde de två översta våningarna i åttavåningsfastigheten illegalt till sist fick sitt fängelsestraff, försöker Zohura Akter Mili nu långsamt och stegvis gå vidare med sitt liv.
– Arbetet här är mänskligt, säger hon.
– Det är som ett hem, säger hon och fortsätter koncentrera sig bakom symaskinen.
För det är leveransdag i Drömfabriken. Portföljerna som beställts till ambassadtjänstemän i Bangladesh måste bli klara i tid.