Mimi Gababaz dotter Bilises överarm var 8 centimeter för några veckor sedan.

– Jag trodde att jag skulle förlora henne, säger Mimi när hon besöker det lokala hälsocentret.

Men Bilise fick extra näring och efter några veckor är hon fortfarande i farozonen, men läget är inte längre akut. Hennes mamma Mimi är 25 år och har fyra barn, Bilise är den yngsta och den som råkat värst ut.

”Allt är hopplöst”

Familjen har drabbats mycket hårt av torkan och de uteblivna skörd­arna. De lyckades inte bärga någon skörd förra året och redan förra hösten var de tvungna att börja äta av det som skulle varit utsäde i år.

– Vi vet inte vad vi ska ta oss till, inte ens nya regn skulle hjälpa oss eftersom vi inte har något att plantera. Allt är hopplöst.

Detta är en situation som de delar med nästan alla de andra människorna i Jidos nio byar. Vore det inte för nödhjälpen skulle de inte överleva.

Men varför det är så är svårt att förstå. Bara några mil från Jido ligger flera sjöar, som fortfarande har rikligt med vatten. I staden Ziway, cirka fyra mil från Jido, ligger enorma växthus med för framför allt rosodlingar som alla är konstbevattnade. Bara det största företaget, Herburg Roses Ethiopia, har 150 hektar rosodlingar, som nu byggs ut med ytterligare 150 hektar.

Där finns ingen vattenbrist, trots frånvaron av regn. Vattnet räcker också till att tvätta och spola de enorma lastbilarna.

Men i Jido finns inte en droppe vatten till den törstande och svältande befolkningen.

Jag träffar Masara och Fejerdin som kommit till den lilla lokala hälsokliniken för att få nödhjälp till sina undernärda barn Teiba och Birtuge, bägge i ettårsåldern.

Där får de ett speciellt näringsrikt jordnötssmör att ge till sina barn så att de ska kunna utvecklas och orka vara vakna.

Utanför kliniken pågår ett stormöte för förtroendepersonerna i distriktet. Det är ett hundratal personer som diskuterar fördelningen av nödhjälpen från etiopiska staten och de internationella hjälporganisationerna. Märkbart är att enbart två av dem är kvinnor – detta är ett utpräglat patriarkalt samhälle där ingen lyssnar på kvinnor – trots att det traditionellt är kvinnorna som ska föda familjen.

Diskussion går het om huruvida en tiobarnsfamilj ska få dubbelt så stora ransoner som en fembarnsfamilj. Så är det inte i dag, maten räcker inte till, och då väljer man att fördela den jämnare till alla familjer, oavsett antalet familjemedlemmar.

Tilldelningen för ett barn i en månad är 15 kilo majs- eller vetemjöl, en liter matolja och något tillskott av vad som finns för tillfället. Men det förutsätter att ransonerna faktiskt finns på plats. Till de vuxna utgår ingen särskild ranson, utan hela familjen ska överleva på det barnen berättigar till.

Men ransonerna räcker inte långt till en hel familj, vilket gör att undernäringen är konstant, om än inte akut.

När jag efter besöket på kliniken följer med mammorna till sin by en liten bit bort ser jag omfattningen av katastrofen; marken är snustorr, sprucken och inte en gröda syns så långt ögat når.

Och när jag kommer in i den lilla samlingen av hyddor slår den fräna lukten av lidande, svält och umbäranden mot mig.

Då är ändå situationen i Jida, som ligger i den största provinsen Oromia, betydligt bättre än hur det är i Amara och etiopiska Somali i östra delarna av landet.

Tio miljoner kommer att drabbas

John Graham är landschef för Rädda Barnen i Etiopien. Han har bott i landet i 13 år och aldrig sett en situation så allvarlig som dagens.

– Vi har idag bara fyllt hälften av årets behov. I sommar tar förråden slut och då kommer över tio miljoner människor att vara akut beroende av hjälp – hjälp som inte finns idag.

– Vi har fortfarande chansen att undvika det värsta, men hjälpen och pengarna måste komma nu. Det tar mellan fyra och sex månader att få maten på plats så att den kan ges till de behövande. Det är många nätter som jag inte kan sova på grund av att jag är så orolig över vad som kan komma att hända.

David Del Conte på FN-organet OCHA är också orolig:

– Utmaningen är enorm, men tillsammans kan vi förhoppningsvis förhindra eller lindra det allra värsta.

Men när jag privat och off-the-record träffar andra människor som arbetar med biståndet framträder en oerhört allvarlig bild av vad som håller på att hända.

– Vi vet att behoven kommer att öka starkt, det blir bara värre. Vi måste få mat och finansiering nu och det får inte bli förseningar. Annars kommer tidningarna att fyllas med bilder på döende och svältande barn, trots att vi fortfarande har chansen att förhindra det, säger en person jag pratar med.

En annan källa berättar om svårigheterna att få biståndsländer och vanliga människor att öppna sina plånböcker.

– Konkurrensen med framför allt Syrien är fruktansvärd. I dag samlas det in tio gånger så mycket bistånd till en syrier som till en etiopier. Då ska man inte glömma att de behövande i Etiopien är betydligt fler än hela Syriens befolkning. Världen klarar tydligen inte av mer än en kris i taget.

Anneka Knutsson är ministerråd på svenska ambassaden i Addis Abeba och platsansvarig för Sveriges hjälpinsatser. Hon understryker de enorma behoven och att alla måsta göra allt som går att göra.

– Vi måste alla agera nu och det är bråttom. När jag åker i landet ser jag de enorma behoven. Jag ser också att grundvattnet i vissa områden sjunker till rekorddjup och tar in salt.

– Vi gör vad vi kan från svensk sida och har fördubblat biståndet. Men det räcker inte – vi måste göra mer.