Försöket till militärkupp som inleddes i onsdags slogs snabbt ner av styrkor lojala med den sittande presidenten Pierre Nkurunziza. Försöket hade föregåtts av flera veckors gatudemonstrationer mot presidenten som i strid med landets konstitution hade bestämt sig för att kandidera till en tredje presidentperiod.

Demonstrationerna, som framför allt hölls i huvudstaden Bujumbura, attackerades brutalt av polis men situationen ute på landsbygden där presidentens stöd är starkast var ännu värre. Det är därifrån de flesta flyktingarna kommer.

Trakasserade av milis

Jag åkte till gränsen mellan Rwanda och Burundi där mottagningsläger för flyktingar satts upp och sedan till det nystartade stora flyktinglägret Mahama, inne i Rwanda, långt från gränsen till Burundi.

Flyktingarnas historier var i stort samma berättelse. Hur de kallats till polisen och borgmästaren för att förklara om de stödde president Nkurunziza eller inte. De tillbringade oftast några timmar i förvar, släpptes sedan och återvände hem. Senare har de fått besök av den fruktade milisen Ibonerakure, som från början var presidentens partis ungdomsförbund.

De unga männen från milisen har hotat dem till livet och i många fall misshandlat dem. Följden blev att inga vågade stanna kvar i sina hem eller i de läger de var placerade i utan tvingades fly hals över huvud.

Blodigt inbördeskrig

Agnes Ntizimama, 51 år, har just kommit till relativ trygghet i Rwanda. Under senaste 22 åren har hon varit flykting i sitt eget land:

– Jag tvingades lämna mitt hem 1993 när inbördeskriget började, sedan dess har jag levt i flyktingläger. Min man, mina bröder och en lång rad släktingar mördades under kriget och för att komma undan deras mördare flydde jag.

Det tolv år långa inbördeskriget var fruktansvärt blodigt, cirka 300 000 människor uppskattas ha dött. Det utkämpades huvudsakligen mellan folkgrupperna hutus och tutsis, där tutsis kontrollerade armén medan hutus startade olika miliser och rebellgrupper. Åren före kriget beräknas också hundratusentals människor mördats i olika massakrer.

Inbördeskriget tog slut efter mycket detaljerade fredsavtal och 2005 utsågs Pierre Nkurunziza till president. I avtalen formulerades landets konstitution som slog fast hur olika poster och funktioner skulle dels mellan tutsis och hutus samt att en president bara kunde sitta vid makten i två femårsperioder.

General ledde kuppförsöket

Precis som i grannlandet Rwanda är cirka 85 procent av befolkningen hutus medan 15 procent är tutsis.

Den nuvarande krisen i Burundi har dock inte samma etniska bakgrund som de tidigare. Majoriteten av flyktingarna är hutus och männen bakom kuppförsöket mot presidenten är också hutus.

Kuppledaren, general Godefroid Niyombare, är tidigare generalstabsledare och var chef för underrättelsetjänsten. Han tillhör samma parti, CNDD-FDD, som presidenten och de två slogs sida vid sida under inbördeskriget.

Niyombare fick sparken från sina funktioner för några veckor sedan han skrivit ett brev där han uppmanade presidenten att inte kandidera för en tredje period.

Uppenbart var att kuppmännens stöd inom militären och folket var betydligt mindre än de räknat med. Kuppförsöket slog ganska enkelt ned och presidenten kunde återvända i triumf.

”Aldrig gå i skolan”

De flesta flyktingar är jordbrukare från landsbygden i Burundi som inte har varit inblandad i någon politik. Jean Batista, Philip Nzisabira och Pierre Nduwanare slår alla fast att de aldrig varit med i något parti:

– Vi är jordbrukare, allt vi vill är att återvända till Burundi och leva i fred tillsammans med våra familjer.

Jean Batista:

– Milisen kom hem till mig på kvällen och sa att de skulle döda mig och min familj.

Noella Irakozi är 16 år gammal och tvingades brådstörtat fly tillsammans med sin mamma och syskon från sitt hem utanför huvudstaden Bujumbura. Hon gråter när hon berättar sin historia:

– Vi fick i slutet av april höra att vi skulle dödas av milisen och lämnade allt. Jag gick i skolan, i åttonde klass, när jag flydde – sju av mina vänner kom tillsammans med oss.

– Nu förstår jag att jag aldrig kommer att få gå i skolan igen. Jag vill bli journalist eller jobba med kommunikation, men det kommer aldrig att hända även om jag skulle överleva detta.

Hämndaktioner att vänta?

Den stora oron i dag är att president Nkurunziza inleder en jakt på motståndare och hämndaktion. Då kan konflikten mycket väl utvecklas till en upprepning av inbördeskriget och också väcka de etniska motsättningarna.

Hittills har presidenten gripit en rad militärer, oppositionella och journalister. Han har också låtit stänga flera obundna radiostationer, i Burundi är radion det i särklass viktigaste mediet. Hittills har han vad som är känt ännu inte låtit avrätta sina gripna motståndare.