Terroristen Amedy Coulibaly hade skjutits till döds av polis efter att själv ha mördat fyra personer: Yohan Cohen – 20 år, anställd i butiken, Philippe Braham – 45 år, lärare, François-Michel Saada – 64 år, pensionär, samt Yoav Hattab – 21 år och student.

Ett av blomsterarrangemangen framför butiken idag kommer från satirtidningen Charlie Hebdo, ett annat från Paris borgmästare Anne Hidalgo och ett tredje från nationalförsamlingens tidigare ordförande Yaël Braun-Pivet. Dåden är ett öppet sår i det franska samhället.

”Min tid var ännu inte kommen”

Samtidigt kommer kunder kommer in och ut ur butiken, som vilken dag som helst.

– Folk måste äta. Ett kort tag efter attentatet hela var folk rädda, men till syvende och sist fortsätter man. Det är det här som är livet. Det finns de som lever mitt i ett krig.

Det smärtar mig, han var så ung.

Det säger Sylvain Levy, 65, som var här den där fredagen. Han handlade, som alltid på fredagar, inför sabbaten.

– Jag var här bara ögonblicket innan han belägrade butiken, den unge, förledde mannen. Min tid var ännu inte kommen, antar jag. Men jag kände de som jobbade här, särskilt Yohan, du vet, ynglingen som sköts först. Det smärtar mig, han var så ung.

Han talar om 20-åriga Yohan Cohen som extrajobbade i matbutiken.

”En så tydlig rädsla”

Ethan Cohen, 25, är i samma sits idag: Han extrajobbar på Hypercasher, där hans pappa Steve Cohen dessutom är butikschef.

Att det faktiskt finns vissa som vill döda oss bara för att vi existerar.

– Jag var bara 15 när det hände, och det låter kanske konstigt, men det var som att växa upp. Det hade hänt saker innan, som i Toulouse. De äldre påminner alltid om olika attacker, om folk som hatat judar utan anledning genom historien, men det var som att det här satte sig inombords – att det faktiskt finns vissa som vill döda oss bara för att vi existerar.

Händelsen i Toulouse som Ethan refererar till är attentatet 2012, när terroristen Mohammed Merah dödade tre judiska barn och en rabbin, samt ett par soldater.

Ethans lillebror Noam Cohen, 17, menar att även om han var liten 2015 så minns han attacken och rädslan som satte sig.

– Det blev en så tydlig rädsla. Terroristen attackerade en Hypercacher-butik där vi alltid handlar och pappa jobbade. Han jobbade som tur var inte i just den här butiken då. Jag minns framför allt att vi tittade på tv under sabbaten. Det gör vi aldrig annars, men vi kunde inte sluta titta. Du vet, på fredagskvällen inleds sabbaten som sedan pågår hela lördagen, och då ska man inte titta på tv som jude. Men den dagen gjorde nästan alla franska judar det. Jag har varit rädd sedan dess.

Vågar inte ha på sig kippa

Han plockar upp en kippa ur fickan och säger att han aldrig har den på sig öppet bland okända.

– En gång tog jag tunnelbanan med den på mig och en gubbe spottade mig i ansiktet.

– Jag löser det med att ha keps över kippan, säger hans storebror.

Sedan tillägger Noam att det “kanske” var en arab som spottade. Hans storebror bryter in:

– Det vet du ju inte, du är ju inte säker på det. Det var bara en person.

– Det är sant, medger Noam. Det var inte tydligt var han kom ifrån, bara att han hatade mig för att jag var jude. Förlåt mig.

Det är något vi arbetar mycket med, att inte begå misstaget att vara rädd för alla araber. 

Storebror Ethan Cohen säger att det är viktigt att inte generalisera, att de flesta araber inte hatar judar. Han känner själv flera.

– Det är något vi arbetar mycket med, att inte begå misstaget att vara rädd för alla araber eller för den delen tro att hatet inte kan komma från ett annat håll.

”Smärtan är outhärdlig” 

”Perez”, som har bråttom, kommer bara fram för att påpeka att han kände ”Philippe” – Philippe Braham.

– Jag känner framför allt hans bröder och jag var på begravningen. Smärtan alltså. Smärtan. Vad ska allt våld vara bra för? Berätta för dina läsare att smärtan är outhärdlig och det är vårt uppdrag som människor att inte skapa mer smärta.

Sylvain Levy säger att många flyttade till Israel efter 2015 och att många gör det efter den 7 oktober. Antalet anmälda hatbrott mot judar var trefaldigt fler 2024 jämfört med åren innan.

– Ska man flytta till Israel ska man göra det av andra orsaker. För att uppfylla sitt mål, en dröm av ideal eller religiösa skäl. Aldrig på grund av rädsla. Då har hatarna vunnit. Jag menar, om Frankrike, Storbritannien, Tyskland eller Sverige för den delen töms på judar, vem har vunnit då? Antisemiten!

Han håller med om vikten av att inte begå misstaget att vara rädd för araber. Han säger att det splittrar och att Frankrike är ett land som visar att antisemitism finns i alla läger.

– Titta i vår nationalförsamling. Extremhögern bygger på antisemitism, även om de hatar araberna mest idag och försöker alliera sig med oss judar för det. De skiter i oss. De vill bara ha väljare. Det säger jag till de unga, att de inte ska gå på bluffen. De pekar på araber och säger att de hatar oss bara för att dölja sitt eget hat. Vi judar, vi ska inte hata. Hat är ett misstag.

”Hatet är en vilande best” 

Innan polisen spärrar av för ännu en minnesceremoni säger han att den 7 oktober och kriget i Gaza fått hatet att explodera.

– Fransk vänster eldar på det hela för att få väljare. Det är upp och nedvända världen, som att civila judar som bara levde sina liv och sedan attackerades egentligen var förövare. Vi måste alla ta ett djupt andetag och inte se ondska i varandra.

Men, lägger han till:

– Hatet är en vilande best som aldrig sover. Plötsligt attackerar den. Det är som att precis när en judisk generation börjar känna sig trygg så vaknar besten till liv och påminner oss på det grymmaste av sätt.