Vännen om Jessikas död: ”Varför gjorde jag inte mer?”

”Självklart att fråga”

Fram tills dess har de umgåtts alla tre men nu vill Ola inte vara med. Jessika och Elisabeth fortsätter att träffas på jobbet. Ibland tar de en fika. Men Ola ringer och stör, skriker på Jessika i telefonen. En dag kommer Jessika med en blåtira, men säger att det är sonen som då är något år gammal som vevat till henne med armbågen. 

Elisabeth känner att hon måste göra något och ringer en kvinnojour för att få råd. De säger att hon kan fråga Jessika hur det är och hon bestämmer sig för att göra det.

– Jag hade någonstans föreställt mig hur det skulle gå till. Jag tänkte att antingen blir hon arg, eller så blir hon ledsen och bryter ihop och berättar. Men hon blev som likgiltig och sa bara "varför tror du det?", och liksom skrattade lite. Jag minns inte vad jag svarade då men jag vet att jag sa att hon alltid är välkommen hem till mig, hur det än är. Att min dörr alltid är öppen för henne och barnen. Efter det upplevde jag att det blev ännu mer avstånd mellan oss.

Gör någonting! Anmäl, vad som helst, istället för att bara sitta och titta.

Elisabeth var en av få, kanske den enda, som frågade Jessika rakt ut om hon blev slagen. 

– För mig var det självklart att fråga. Jag blir så otroligt provocerad av att så många, grannar, har sett men inte gjort någonting. Gör någonting! Anmäl, vad som helst, istället för att bara sitta och titta, säger hon.

– Och sedan i samma veva tänker jag, men jag själv då? Varför gjorde inte jag mer? Men jag var orolig att hon skulle bryta helt med mig då.

Inte heller för sin familj berättade Jessika någonting. Jane Maxe är moster till Jessika och de två stod varandra väldigt nära.

– Hon var som en extra dotter för mig, säger hon.

Jessika växte inte upp med sin biologiska pappa och drömde om en egen kärnfamilj. Hon träffade Ola när hon bara var 14, när hon var 16 flyttade de ihop.

– Hon ville ha en riktig familj, med villa, Volvo och vovve. Hon ville att ytan skulle vara perfekt. Det var väl därför vi fick veta så lite, säger Jane.

Det hände att Jessika ringde Jane och ville bli hämtad efter att hon och Ola hade bråkat, men Jane uppfattade aldrig att det handlade om fysiskt våld. Inte ens när Jessika dök upp med en blodig läpp. I efterhand säger hon att hon varit naiv.

– Vi såg inte och det var inte det att vi stack huvudet i sanden, men vi var naiva och lade inte ihop det vi såg. Om jag hade vetat så hade jag reagerat. Men jag tror inte att det hade hjälpt, säger hon.

”Det vet alla”

I radhusområdet där paret bodde var det däremot flera som måste ha anat hur det var.

– Det är bråkigt hos dem, det vet alla, säger grannen i förhör.

Samma granne säger att Jessika sett svullen och kuvad ut, särskilt efter pandemin. En annan granne har sett Ola lappa till Jessika. 

Polisen kom vid flera tillfällen. 2016 hittar en patrull Jessika på en stol vid altanen. Hon är svullen på flera ställen i ansiktet och har en begynnande fläskläpp. Hon ber polisen att ta med sig Ola, men hon vill inte medverka i någon utredning.

– Då slår han ihjäl mig, säger hon till polisen.

Jane förstod hur Jessika hade haft det först när hon läste polisutredningen efter Jessikas död. Att hon var rädd för sitt liv. Det smärtar.

– Jag gråter varje gång jag tänker på det. Vilket liv den lilla flickan har levt. Det är fruktansvärt. Det är klart att det har funnits glädjestunder, absolut. Men många delar har varit hemska, säger hon.

Hon har inte fått svar på vad som hände Jessika den sista kvällen i radhuset den 22 mars förra året.

Grannen som bor vägg i vägg med Jessika och Ola har berättat i förhör att de hör ljud strax efter middagstid. 

– Det var kraftigt som att någon blev dunkad mot väggen eller att någon ramlade ner i golvet.

Det var en tyngd bakom det, säger grannen i förhör.

Tidigt på morgonen dagen efter ringer Ola 112. Han säger att Jessika är medvetslös och att han inte kan få henne att vakna.

Tänder ljus varje kväll

När Jessika kommer in till sjukhuset har hon blåmärken över i princip hela kroppen. Hennes näsben är krossat och hon blöder ifrån munnen. Hennes död orsakades av en kraftig hjärnblödning och hjärnskador som enligt rättsläkarens bedömning orsakats av våld mot huvudet. 

Ola grips misstänkt för mord och i hans telefon hittas två filmer som visar att han förgripit sig på Jessika när hon var medvetslös kvällen innan. 

I slutet av förra året åtalades han misstänkt för mord och grov våldtäkt. Han nekar till att ha utsatt henne för våld och när tingsrättens dom kommer står det klart att han frias för mord. Elisabeth vet inte hur hon ska reagera.

Jag hoppas på en dom som ger henne upprättelse.

Enligt tingsrätten går det inte att utesluta att Jessika fått de dödliga skadorna när hon trillat i trappan i radhuset. Ola döms dock till fängelse i tre år och åtta månader för våldtäkt. 

Men fallet överklagas och i veckan som gått avslutades hovrättens rättegång i fallet. Om drygt två veckor kommer domen. Både Elisabeth och Jane tycker att väntan har varit jobbig. Att inte veta.

– Hon kommer ju aldrig tillbaka. Men jag hoppas på en dom som ger henne upprättelse, säger Elisabeth.

Det har snart gått ett år sedan Jessika dog. Jane tänder ett ljus för sin systerdotter varje kväll. Hon pratar ibland med fotografiet av Jessika som hon har framme. Hon minns hennes som glad, intelligent och omtyckt av alla.

– Jessika var min lilla flicka, säger hon.