Och då menar jag inte någon sorts lågmäld Sara Lidman-begravning där församlingen mumlar fram ”Härlig är jorden” och sedan försöker svälja tårarna genom att trycka i sig kaffe och smörgåstårta. 

Nej, jag pratar om någon sorts sinnessjuk New Orleans-begravning där alla tutar i varsin saxofon för att överrösta varandra och känslorna inte känner några gränser. 

Eurovision håller på att gå åt helvete i direktsändning.

Och det är både vackert och hjärtevärmande att betrakta det osannolika spektaklet.

Att låta Israel medverka i årets Eurovision kan vara det sämsta beslut tävlingen fattat sedan Madonna fick vara mellanakt 2019. Det som brukade vara en årlig pridefestival för dålig smak, en höjdpunkt för hbtq-communityt, ”The gay olympics”, handlar i år bara om ilska. 

Samlade, lugna, men med en vrede som kom från ryggmärgen. 

Eric Saade är arg, Mikael Wiehe är arg, en hel värld som i sju månader bevittnat Israels oerhörda krigsbrott rasar och på torsdagen samlades närmare 15 000 demonstranter för att markera sin avsky. Demonstrationerna pågick till långt in på natten. Samlade, lugna, men med en vrede som kom från ryggmärgen.

”Malmö har draperats med palestinska flaggan.”

Zanna Nordqvist

Även inne i Eurovisionsbubblan har irritationen märkts av.

Den dåliga stämningen var påtaglig när Israels bidrag visade upp sig för första gången under tisdagens genrep. Fram tills dess hade Eden Golan och hennes delegation hållit sig isolerade på ett icke namngivet hotell och undvikit att delta i några gemensamma evenemang. 

Men på pressläktaren – som till största delen består av hängivna ”fan media” som helt okritiskt älskar allt som har med Eurovision att göra – var det tyst när hon avslutade med att ropa: ”Thank you!”

Tack för ingenting. 

Alla andra fick sin del av kärleken (mest kärlek fick några dansare i herrtanga), men nu applåderade ingen förutom tre högljudda personer med Israelflagga. 

Den varma stämning som alltid varit tävlingens signum har svalnat. Israeliska journalister på plats vittnar om att deras gamla vänner inte vill prata med dem. 

Under semifinalen på torsdagen hördes burop från publiken. I sändningen överröstades de av pålagda applåder.

På den efterföljande presskonferensen blev stämningen ännu sämre. En polsk journalist frågade om Eden Golan tyckte att hon äventyrade tävlingens säkerhet och hon häcklades av nederländernas favorittippade deltagare Joost Klein. 

Utanför bubblan handlar känslorna om ren vrede. 

Redan när Europeiska radio- och tv-unionen, EBU, fattade beslutet att låta Eden Golan uppträda med låten ”Hurricane” – en uppenbar hyllning till offren för terrorattacken den 7 oktober – började protesterna organiseras.

De är synnerligen rutinerade. Bussar med aktivister har rest från Göteborg Malmö, Oslo och Danmark och möts på plats av en polisaktion som saknar motstycke i svensk historia. Även på den sidan har förstärkning inkallats från Norge och Danmark.  

Många bär automatkarbin öppet. 

Oruba Abu Hammamsom kommit ner med en av bussarna från Stockholm anför sin grupp med palestinasjal runt huvudet, en fransjacka som Led Zeppelin skulle varit stolt över, och en megafon i handen. 

Hon ser Eurovision-protesterna som en möjlighet att öka den politiska pressen på regeringen. Hon har demonstrerat i sju månader nu. Målmedvetenheten lyser i ögonen. 

– Vi ska eskalera, säger hon upprepade gånger. 

Oruba Abu Hammam.

Zanna Nordqvist

Folkmordet måste stoppas. 

– Just nu pågår en fullskalig invasion av Rafha och Gaza. Men det var inte tillräckligt för EBU, Malmö stad och SVT att utesluta den sionistiska regimen ur tävlingen. 

Eurovision har hon aldrig brytt sig om, hon ser det här som ett tillfälle att pusha frågan om bojkotter längre. Israel måste isoleras för att stoppa den etniska rensningen. 

– Att utesluta Israel ur Eurovision är bara en del av det. 

Det finns större frågor. Mitt under folkmordet tecknar Sveriges regering avtal med israeliska LB Systems som marknadsför sina vapensystem med att de är ”testade”. 

– Det betyder att de är testade på palestinier. 

Hennes största problem med Eurovision handlar om finansieringen. Besvikelsen på SVT är enorm. I sina rapporter om Gaza låter de lögner passera. Och nu bjuder de in Israel till en musiktävling som gör oss alla medskyldiga till deras övergrepp, säger hon.

– Det här betalar vi våra skattepengar för!

Malmö har draperats med palestinska flaggan. 

Övergångsställen har målats om, nya graffitimålningar växer fram varje dag. ”Knarkrondellen” vid Möllan har bytt namn till ”Gazarondellen”. Även på google. 

På ”Eurovision street” som Friisgatan kallas denna vecka hänger flaggan som bannlysts inne på arenan från vart tredje fönster. 

Hela tiden hörs proggorkestern Kofias låt ”Befria Palestina”. Från bilar och butiker. 

I Malmös hamn har Ship to Gaza ankrat på väg till sin årliga aktion mot Israels blockad av Gaza. Stefan Sundström, General Knas och Mikael Wiehe uppträder. Senare på kvällen dyker de gamla progghövdingarna i Nynningen upp. 

På stortorget i Malmö samlas vänsterprofilerna. Athena Farrokhzad är där, Kajsa Grytt, Kajsa Ekis Ekman och Greta Thunberg syns i vimlet. 

Jamal El-Haj som förlorade sin karriär i socialdemokraterna tack vare att hans engagemang för Palestina ledde till anklagelser om att stödja Hamas är på plats. 

– Jag protesterar inte mot Eurovision utan mot Israels deltagande, säger han diplomatiskt. 

Det kunde vara skönt med lite variation? De kanske kunde ha en spellista?

Det råder inga tvivel om vilka som vinner den mediala och den moraliska tävling som pågår i Malmö dessa dagar.

Det är nog bara en match som demonstranterna inte riktigt segrar i – den musikaliska. Eurovision må vara en outhärdlig blandning av buskistechno och folkmusikmetal (och olika blandningar däremellan) men demonstranterna verkar inte ha uppdaterat sin musiksmak sen ABBAs dagar. 

En polis som står stationerad utanför en närbutik vid Folkets park suckar uppgivet efter att ha hört ”Länge leve Palestina” strömma ut genom dörrarna för tusende gången.

– Det kunde vara skönt med lite variation? De kanske kunde ha en spellista?

Hur kreativa argument EBU än hittar på för att förklara varför Ryssland uteslutits ur tävlingen, men inte Israel (festivalgeneralen Martin Österdahls bästa argument är att det är en tävling mellan public service-bolag, och de ryska är mer regimlojala än de israeliska) så är hyckleriet uppenbart för alla. 

Eurovisions stöd för Ukraina har alltid varit osvikligt. Deras seger med krigsballaden ”Stefania” blev en angelägenhet för hela Eurovisionsapparaten och den största kamerakranen inne på Malmö Arena är fortfarande pyntad med ukrainska flaggan. 

”Deras uppdrag är att få Europa att prata om Rysslands övergrepp på Ukraina. Men att Benjamin Netanyahu driver sin egen nation till kollapsens rand försöker EBU förtvivlat att inte låtsas om.”

Zanna Nordqvist

Den ukrainska delegationen har frikort att prata hur mycket politik de vill. Aliona Savranenko säger att hon vill ”förmedla budskap om mitt land, min kultur och om kriget i Ukraina”. Hennes kollega med det olyckliga artistnamnet Jerry Heil (som ett tag levde som flykting i Sverige) säger att ”kriget är en del av vår sång, vi kan inte skilja på dem”. På Instagram tackar de Ukrainas väpnade styrkor och samlar in pengar till nya fordon åt armén. 

Deras uppdrag är att få Europa att prata om Rysslands övergrepp på Ukraina.

Att 14 000 barn dödats spelar ingen roll. 

Men att Benjamin Netanyahus militära kampanj skördar oerhörda mängder civila liv, att han riskerar att hamna i Haag, förbjuder Al Jazeera och driver sin egen nation till kollapsens rand försöker EBU förtvivlat att inte låtsas om. 

Att 14 000 barn dödats spelar ingen roll. 

”United by music” är nog den dummaste mest lögnaktiga slogan som någonsin plitats i hop av en pr-byrå.

Men det finns öar av stöd för Israel även i Malmö.

Maxim ”Max” Broberg (som bytt efternamn från Bratusjin) har lagt mycket möda på att sätta upp proisraeliska klistermärken och försöka måla över propalestinsk graffiti den senaste veckan. 

Han har en typiskt brokig östeuropeisk bakgrund. Släkten kommer från västra Ukraina, men många år tillbringade han Kirgizistan, där han var en hårdför hbtq-aktivist. Något som var förenat med livsfara. Han har slagits halvt till döds när han försökt arrangera en Pridefestial i Bisjkek. Utvecklingen går åt fel håll i landet, berättar han, och sedan många år bor han i Malmö.

Sina judiska rötter har han upptäckt som vuxen, men numera hyser han en stor kärlek till Israel.

Häromkvällen gick han och pojkvännen Johannes Vazha Tavdgiridze som har rötterna i Georgien till graffitiväggen vid Folkets park för att ändra de propalestinska målningarna och måla sina egna budskap: ”Free Palestine from Hamas”, ”Nej till terror group” och ”Stop Hamas”.

Det blev tumult. Fem palestinaaktivister hade invändningar. Själv fick han hjärnskakning och pojkvännen fick fyra frakturer på revbenen. Max tvingades sitta i fyllecell hela natten. 

– De trodde att jag var terrorist eller något. 

Han är en av få aktivister vi träffar som faktiskt har en relation till Eurovision. Han älskar det. Och har älskat det ända sedan han bodde i Kirgizistan och försökte arrangera Pridefestival och hålla de hemliga gayklubbarna vid liv. 

– Det är the gay olympics, säger han och ler. 

Israeliska transdivan Dana Internationals seger i Eurovision 1998 var viktig för honom. Men han menar att årets Eurovision utlöst en våg av hat. 

– Jag har kallats massor med saker. ”Sionistisk bög”, ”bögjude”, ”äcklig”. 

Jag befinner mig mitt i den hurricane som Eden Golan sjunger om.

Och det har splittrat hans hbtq-community berättar han. Gaymännen är fortfarande lojala med tävlingen, men transcommunityt är kritiska. De är mer politiska. Mer vänster. 

– Jag befinner mig mitt i den ”hurricane” som Eden Golan sjunger om. 

Han och Johannes går aldrig till synagogan, men nu besöker de den lilla prosiraeliska demonstrationen som ordnas på Davidshallstorg, ett stenkast från det magnifika demonstrationståget för Gaza.

Runt hörnet har deltagare i den propalestinska demonstrationen bildat en mänsklig kedja för att ingen ska komma in och störa den. Den enda som muckar gräl är debattören Kajsa Ekis Ekman som snabbt blir bortförd av polis efter att hon ropat ”folkmord”. 

På en liten scen anför extremhögerpartiet Medborgerlig samlings EU-kandidat Ilan Sadé allsång till israeliska schlagers, iförd en svartkrullig peruk. 

Merparten av de drygt hundra deltagarna kommer från kristna grupper. Vänskapsförbundet Sverige-Israel är där. Flera frikyrkor. En frikyrklig herre som varit engagerad i föreningen Israels vänner vill inte svara på vad han tycker om att Eurovision alltid varit ett viktigt forum för hbtq-communityt.

– Gud har plats för alla i sin skapelse, säger han och ler.

En mc-knutte vars skinnväst har texten ”On the road for Jesus” har gjort en egen kippa för att visa sin solidaritet med Israel. Men inte med Eden Golan. 

– Jag hatar Eurovision. 

Han gillar hårdrock. Tidigare på dagen gick han till den palestinska demonstrationen på Stortorget för att försöka få stryk. Han är här för att ”försvara yttrandefriheten”. För att visa sin avsky för islam.

”Kanske har SVT surrat sig lite för hårt till den masten.”

Zanna Nordqvist

Årets Eurovision har förvandlats till en gala för alla som vill få ut sitt politiska budskap. Vad det än må vara. 

Det har länge varit ett pr-event för EBU:s medlemsnationer.Ukrainas budskap är att de är i krig. Skicka mera pengar. Israels budskap är att de inte är i krig. Det finns inget krig. Det finns inte ens några palestinier.

Det finns inget krig. Det finns inte ens några palestinier.

EBU anpassar sig i båda fallen.

Men även Sverige har ett budskap som ska pumpas ut. Eurovision har blivit plattform för en väldigt tydlig Sverigebild – vi är Europas stora musiknation. Det är vi (eller snarare Christer Björkman) som skapat fenomenet Eurovision.

Kanske har SVT surrat sig lite för hårt till den masten. 

Om skeppet sjunker så går vi under med det. 

Vreden över årets haveri drabbar Sverige mycket hårdare än alla andra deltagare. ”Malmö” är redan ett skräckbegrepp för den islamfientliga högern i hela världen.

När Benjamin Netanyahu nu kallar de nästan parodiskt skötsamma demonstrationerna mot Eden Golan för en ”fruktansvärd våg av antisemitism” gör han det mot bakgrunden att Malmö och Sverige i åratal utmålats som ett centrum för islamism och antisemitism på grund av en allt för stor invandring. 

Det moraliska och mediala haveriet i Malmö kommer i ett extremt känsligt läge för SVT.

På måndag presenterar Göran Hägglund sin utredning om Public services framtid. Innehållet har redan läckt och den innebär en slakt.

Public service är för stort tycker både utredaren och Tidöregeringen. 

Och den största elefanten i rummet är så klart Melodifestivalen och Eurovision. Sist det arrangerades i Sverige kostade det SVT runt 125 miljoner kronor. Prislappen för årets evenemang – ungefär lika omfattande som en fredsbevarande insats i mellanöstern –  blir långt större. 

Bara den inhemska melodifestivalen kostar miljontals kronor i timmen att producera. Exakt hur många håller SVT hemligt. 

Av goda skäl. 

Om public service ska överleva krävs ett brett politiskt stöd för idén om att vi ska ha gemensamt ägda medier. Men stödet börjar försvinna.

Högern har alltid avskytt att skattepengar används för att göra underhållnings-tv. 

Efter årets festival hatar även vänstern allt som har med Eurovision att göra. 

Men underhållningen är det som gör att skattebetalarna accepterar att betala sin public service-skatt. Ingen vill betala 1 200 kronor per år för Agenda när man kan köpa Netflix istället. Eurovision har länge varit SVT: bästa reklampelare.

Men efter årets festival hatar även vänstern allt som har med Eurovision att göra.

När jag pratar med aktivisten Oruba Abu Hammam upprepar hon flera gånger att det moraliska haveriet finansieras med skattemedel.

Hur man än vrider och vänder på det så är nog The gay olympics dagar räknade. 

Skål tamejfan. 

Tuta i saxofonerna. 

Det blev några fina år.