– Lord, bro. Don't break the camera, man. What kind of camera is that, bro?

Jag befinner mig i foajén till Orionteatern i Stockholm med två livstidsdömda fångar. Lonnie Morris har suttit i fängelse i 44 år efter att ha dödat en amerikansk polis. Donald Twin James är dömd för rånmord och har tillbringat 32 år av sitt liv inlåst.

Männen är visserligen gamla och fria nu. Så pass fria att de för första gången i sina liv korsat USA:s gränser och tagit sig till Sverige. Här är de på turné i samband med den nya dokumentärfilmen ”Waiting for life”, regisserad av Staffan Julén, som handlar om deras liv och en teateruppsättning de gjorde från San Quentin-fängelset i Kalifornien tillsammans med den svenska regissören Jan Jönson. 

I filmen berättar männen om hur en svensk dyker upp på San Quentin och säger att han vill sätta upp Samuel Becketts ”I väntan på Godot”, och att han vill att de intagna medverkar som skådespelare. De fängslade männen tycker till en början att regissören är galen och extremt naiv som tror att något sådant ska fungera på en högsäkerhetsanstalt.

Det här var långt innan Lars Noréns 7:3 och Malexander-morden, och till skillnad från hur det slutade där, är det som skildras i ”Waiting for life” en relativt ljus berättelse. När männen väl satt igång med repetitionerna inser de att steget till teaterscenen inte är så långt som de trott, eftersom deras uppväxt i gängmiljö också byggt på en form av skådespeleri. Och att Samuel Becketts ”I väntan på Godot” är en träffsäker gestaltning av fängelseerfarenheten och dess ständiga väntan.

Under de senaste veckorna har filmen bland annat visats i riksdagen, på Göteborgs stadsteater och på ett sis-hem utanför Södertälje. Efter visningarna har Twin och Lonnie samtalat om brott, straff och kriminalpolitik tillsammans med några av Sveriges främsta experter på ämnet. De har klämt in intervjun med mig innan sin sista kväll i Stockholm då filmen ska visas på Orionteatern. Och precis innan vi ska sätta igång tappar alltså fotografen kameran.

– Oh, Panasonic? Jag har aldrig haft en, men jag har lite koll på dem, förklarar Lonnie. När han säkerställt att kameran överlevt fallet fortsätter han berätta.

– När jag kom ut för drygt tre år sen hade jag, såklart, inte råd med en kamera för två eller tre tusen dollar. Och sen har jag haft fullt upp med min organisation, så jag har inte haft tid att filma. Men jag vill verkligen hitta tillbaka till både det och låtskrivandet. Film och låtskrivande är mina två stora passioner.

Att mörda en polis är något som gör att man riskerar dödsstraff i USA och de flesta trodde inte att Lonnie Morris någonsin skulle komma ut från fängelset. Men efter att hans fall dragits i frigivningsnämnden 23 gånger, och att han suttit inlåst i 44 år, blev han frisläppt. Nu driver Lonnie organisationen ”No more tears” där han och hans kollegor försöker hjälpa unga män bort från kriminaliteten.

– Jag tror att jag är den i delstaten Kalifornien som varit i frigivningsnämnden flest gånger. Men när jag väl kom ut så var det inte en så svår övergång som det blir för många andra. Jag hade byggt upp min organisation inifrån, jag hade redan jobb, en plats att sova på, och ett sammanhang. Det stod 60-70 personer och väntade vid fängelsegrinden när jag kom ut.

Innan det bar jag fortfarande på något mjukt, efter var jag bara ond.

Lonnie är rapp och associativ, han får varje mening att låta som en berättelse med en ”punch line” och har en energi som gör det omöjligt att tro att han är 73 år. Twin, som sitter bredvid i mörka glasögon, är mer eftertänksam och till en början: på sin vakt. Han har en dov, skrovlig röst som ger varje ord en tyngd. Trots att han har svårt att röra sig och tar sig fram med käpp går det att föreställa sig honom stå på scen och sjunga eller spela teater, vilket också är det han ägnat sitt liv åt – bortsett från kriminaliteten. 

Kan ni försöka ta mig tillbaka till när ni var tonåringar. Vad präglade era liv på den tiden?

– Min mamma dog när jag var 13 år och det påverkade mig väldigt mycket, säger Lonnie. Jag var arg och gick igenom en stor sorg, men jag växte också upp under en period då män inte grät. Då män skulle vara starka. Så jag behövde bita ihop och dölja mina tårar, till och med efter min mammas död.

Lonnie fortsätter berätta om de ideal som formade honom under hans uppväxt. Det var hårda sägningar i stil med ”be a man” och ”never let them see you sweat”. Våld var en naturlig del av de idealen. Om någon slog dig förväntades du slå tillbaka, hårdare.

Twin berättar senare i telefon att han bara har en sak att säga om det amerikanska valresultatet: ”Det här visar att även jag, en före detta grovt kriminell, kan bli president”.

Emanuel Hendal

När Twin tar ordet är det som att allt omkring tystnar, han har en sällsynt förmåga att fånga ett rum och får det han berättar att låta som poesi, även om det inte framkommer i översättningen.

– Jag hade en blandad uppväxt. Delar av den var bra, delar av den var dålig. Jag hängde runt på gatorna, en stor del av mina tonår var jag på olika ungdomshem och ungdomsfängelser. Det var in och ut från olika typer av institutioner. Men det fanns också ljus, det fanns en kvinna som hette Edna Miller, hon var fostermamma åt mig och två av mina bröder i perioder. Hon var en fantastisk människa som tog hand om 22 barn.

Hur upplevde du den här perioden på ett känslomässigt plan?

– Jag reflekterade inte över det. Det var något som bara pågick, som blev en vana. Jag kom inte överens med min familj, eller jag kom överens med mina syskon. Vi var en väldigt stor familj, min mamma hade 13 barn. Men jag kom inte överens med min styvfar, och när jag var 15-16 år sköt han mig.

Det var efter ett stort familjegräl som slutat med att Twin gick ut sent på kvällen som styvpappan hämtade en av sina pistoler och letade upp Twin som var kvar i grannområdet. När Twin såg styvpappan med vapnet började han springa, men styvpappan sköt mot honom medan han sprang och Twins ben och rumpa träffades av flera skott.

Twin harklar sig innan han fortsätter. 

– Min mamma fortsatte vara tillsammans med honom efter det. Det blev en vändpunkt för mig, något som förändrade hela manuset. Innan det bar jag fortfarande på något mjukt, efteråt var jag bara ond.

Jag frågar om Lonnie och Twin ser någon skillnad på gängrelaterad kriminalitet idag jämfört med när de var unga och Lonnie börjar med att säga att han aldrig varit gängmedlem, för att sedan ändra sig.

– Eller vi var nog gängmedlemmar, men vi kallade oss aldrig för det. En skillnad är att vi slogs. Förstår du vad jag menar? Det var väldigt sällan skottlossningar. Om det var vapen inblandat handlade det om väldigt seriösa saker, oftast använde vi bara händerna.

Twin instämmer. 

– Det var en helt annan tid, det fanns inga vapen. Och man respekterade varandra så länge ingen var en fegis. Även om du hamnade på marken under ett slagsmål fick du respekt, för du hade iallafall slagits. 

En annan central skillnad enligt Twin är att de vuxna hade koll på barnen och att barnen respekterade de vuxna när han var liten. I området utanför Los Angeles där han växte upp fick inga barn vara ute efter klockan tio på kvällen. Lonnie berättar att det var samma för honom i Oakland.

– När lamporna tändes skulle du vara hemma. Nu springer killar runt på gatorna med vapen och folk dödar varandra på grund av småsaker.

Twin menar att det fanns en annan typ av gemenskap när de växte upp. Han beskriver hur vuxna tog ansvar för varandras barn, och även om de ibland gjorde det på ett våldsamt sätt byggde det på en gemenskap som saknas idag.

– Hans mamma var min mamma. Hans farbror var min farbror. Om jag sprang runt på hans gata kunde hans mamma skrika åt mig att jag skulle komma in. För hon brydde sig om mig, hon ville inte att något skulle hända mig. Hon kanske gav mig en örfil, eller så smiskade hon mig, beroende på vilket humör hon var på. Och sen skickade hon hem mig till min egen mamma, och då fick jag kanske stryk igen. Men det var så mycket mer sammanhållning på den tiden. Allt var mycket bättre.

När Twin och Lonnie växte upp på 1950- och 1960-talet gällde fortfarande vissa av Jim Crow-lagarna i delar av USA. Etnisk segregation uppmuntrades alltså av lagen och rasismen som fortfarande påverkar hur svarta behandlas i landet, inte minst av poliser, var ännu mer uttalad. 

Trots det, och trots de konfliktfyllda och traumatiska uppväxterna, pratar de om perioden med värme. När jag förklarar för dem att deras nostalgi förvånar mig rycker Twin på axlarna. 

– Folk pratar mycket om community nu för tiden, men det där var ett riktigt community. Plus att vi hade mycket mer respekt för de äldre än unga har idag. Jag var 27-28 år när jag fick mitt fängelsestraff. Men det var omöjligt att få min mamma att tro på att jag hade gjort det jag var dömd för. Att jag sålt och tagit droger, att jag rånat folk, hon kunde inte ta in det. Till den dag hon dog var det aldrig någon som ens svor framför henne.

Lonnie ber om att få inflika en sak.

– Jag vill bara förtydliga, för det här är viktigt. Absolut, folk brydde sig om varandra och det fanns mycket kärlek och gemenskap när vi var unga. Men jag vill inte romantisera den tiden för mycket. Det var väldigt svårt för många svarta med all rasdiskriminering som pågick. De här kvarteren var inte vackra, du behövde vara tuff för att klara dig. Det var mycket droger, mycket alkohol och mycket trauman som vi tvingades förtränga.

Nu har alla killar på gatorna vapen och folk dödar varandra på grund av småsaker. Det är en stor skillnad jämfört med vår tid.

När Lonnie Morris hamnade i ungdomsfängelse blev han bättre på att slåss, fick en hårdare attityd och vände sig bort från samhällets normer ännu mer.

Emanuel Hendal

Jag berättar för männen om den krigsföring vi sett de senaste åren i Sverige, där gäng hämnas på varandra genom att döda anhöriga, eller bara någon som har samma efternamn. I vissa av de svenska fallen har det handlat om äldre personer, någons förälder som inte är inblandad i konflikten överhuvudtaget. Lonnie berättar att samma utveckling skett i USA, och att han tycker det är absurt.

– Det var något som man aldrig hade hört talas om på vår tid. Du tjafsade aldrig med familjen. Det som var mellan mig och honom, var mellan mig och honom på gatan. Du tog inte med det hem.

Respekten sträckte sig inte bara till de äldre, enligt Twin och Lonnie. Även yngre barn bemöttes med en omsorg som de menar saknas idag. Äldre kriminella killar såg till att barnen höll sig hemma på kvällarna, de uppmanade barnen att gå till skolan i stället för att driva runt på gatorna och gjorde allt de kunde för att barnen inte skulle hamna i kriminalitet. Lonnie blir upprörd när vi pratar om hur kriminella gäng idag använder barn för att de själva ska slippa hamna i fängelse.

– Det är också något som är väldigt annorlunda. Nu försöker de äldre rekrytera de yngre, de utnyttjar barn och får 13-åringar att göra skitjobben åt dem. Att dela ut vapen eller droger till 13-åriga barn, kom igen. Har du 13-åriga barn som håller i dina påsar med gräs? That ain't cool. 

Twin skakar på huvudet och säger att det var något man aldrig hört talas om när de var barn. 

De äldre ville inte ha mig där, de sa: young blood, take your ass to school.

Jag frågar hur det kommer sig att de, trots respekten för föräldrarna och uppmaningarna från de äldre kriminella om att hålla sig borta, hamnade på en plats där de började begå grova brott. De tystnar och tänker en stund, innan Lonnie förklarar att det för honom krävdes en stor beslutsamhet. 

–  De äldre ville inte ha mig där, de sa: young blood, take your ass to school. Men när de märkte att jag inte lyssnade, att jag hade bestämt mig, så tog de mig motvilligt under sina vingar. De tog hand om mig för att de förstod att jag skulle bli dödad eller satt i fängelse om de inte gjorde det.

Vad var det som gjorde att du attraherades av kriminaliteten? 

– Jag tänkte aldrig ”åh, jag är så attraherad av det här”. Det var min verklighet. Min mamma dog när jag var 13, efter det blev min pappa en fullfjädrad alkoholist som inte ens kunde ta hand om sig själv. Så jag och mina syskon fick ta hand om oss själva, och om honom. Då blev kriminalitet ett enkelt alternativ för att få pengar.

Jag bryr mig inte om hur tuffa de är, om de har dödat fem eller tio personer, de är fortfarande barn!

Vi blir avbrutna av personalen på Orionteatern, de frågar hur lång tid vi har kvar och förklarar att de snart behöver städa i ordning inför publikens entré. Vi sitter som sagt i foajén, teaterns mötesrum ligger på ovanvåningen och Twin har svårt att gå i trappor. Jag förklarar för personalen att vi behöver en stund till, men säger att de kan börja städa under tiden. 

Männen beskriver att det var först när de redan hade hamnat på den kriminella banan som de började attraheras av pengarna, bilarna och tjejerna. De säger att det är viktigt att inte glömma tjejerna, som enligt dem är en viktig faktor i kriminaliteten. Lonnie berättar att när han pratar med unga tjejer idag brukar han ta upp rollen de kan spela i att minska kriminaliteten genom att söka sig till andra typer av män. För så länge kvinnor attraheras av kriminella män menar Lonnie att yngre killar kommer göra det. Samtidigt är han tydlig med att han inte vill lägga något ansvar på tjejerna eller skuldbelägga dem.

Lonnie berättar också om att en anledning till att han började begå grövre brott var för att han tidigt hamnade med äldre killar på ungdomshem och ungdomsfängelser. Där blev han bättre på att slåss, fick en hårdare attityd och vände sig bort från samhällets normer ännu mer. Det var destruktivt, men enligt honom nödvändigt för att överleva bland de äldre som var betydligt större än honom.

– Jag var 14 år när jag skickades till YA (Red anm.Young Adult Prison). Där fanns män som var upp till 25 år gamla. Killar med 18, 19, 20 tums armar. Och ser du hur liten jag är? Jag var ännu mindre då.

Twin skrollar på sin telefon och visar en bild på sig själv från fängelset. Han och tre andra män står på vad som ser ut som rastgården. Han har mörka jeans, vitt linne och gigantiska armmuskler. Lonnie tittar på bilden för att sedan peka mot den och säga ”det var det där jag behövde handskas med”.

Toaletterna är städade, golvet är sopat och vi har kommit till det man skulle kunna kalla pudelns kärna. Den svenska gängkriminaliteten har eskalerat de senaste åren på ett sätt som påminner om hur det länge sett ut i USA. Twin och Lonnie har inte bara egna erfarenheter från att vara kriminella, de jobbar också aktivt med att få dagens unga amerikaner att inte hamna i samma situationer som de gjorde.

Tidöavtalets kriminalpolitik är i linje med den amerikanska på 1980- och 1990-talet. Höjda straff och hårdare tag, även mot minderåriga. Men i USA har trenden vänt, och man börjar nu för första gången prata om kriminalvård och mer humana förhållanden i fängelser. Kan Sverige lära något av USA som alltså börjar dra tillbaka från den strikta och aggressiva kriminalpolitik som präglat landet? 

Ni pratar om att det är destruktivt att placera minderåriga med äldre killar. Att det bara kommer förvärra deras situation ytterligare. Så vad ska man göra med unga pojkar som begår grova brott?

– Mitt förhållningssätt när det gäller yngre personer som åker in och ut ur fängelsesystemet är att försöka prata med dem enskilt, säger Twin och fortsätter berätta i sin rytmiska och meditativa ton.

– Jag försöker ge dem ett sammanhang som inte är kopplat till det kriminella. Sen kanske vi ändå pratar om deras brott, men oftast har de så mycket annat att prata om. Det de gått igenom som barn och hur de känner angående det. Jag umgås med personen, lär känna den, delar erfarenheter och får en koppling till den. Genom den kopplingen får dem en känsla av riktning. Och när de har en känsla av riktning är det som att allt annat bara flyter.

Jag vet inga kriminella som tror att de kommer åka fast. Jag har begått många brott, jag har aldrig tänkt på straff förrän jag sitter i baksätet på en polisbil.

Lonnie är mer frustrerad. Han berättar hur han gång på gång försöker förklara för folk att man måste behandla barn som barn. 

– Jag bryr mig inte om hur tuffa de är, om de har dödat fem eller tio personer, de är fortfarande barn! En av sakerna som hänt i Amerika de senaste åren är att folk börjat acceptera de vetenskapliga bevisen på att hjärnan inte mognar förrän vi är 25 år. Så rent vetenskapligt är inte den intellektuella eller emotionella förmågan färdigutvecklad förrän vi är 25.

Sverige har de senaste åren infört hårdare straff, inte minst när det gäller unga personer som begår brott. Det här är en hypotetisk fråga, men ni begick grova brott i ung ålder. Om det hade varit ännu hårdare straff, tror ni att det hade avskräckt er från att begå dessa brott?

Lonnie skrattar till och skakar på huvudet. 

– Jag vet inga kriminella som tror att de kommer åka fast. Jag har begått många brott, jag har aldrig tänkt på straff förrän jag sitter i baksätet på en polisbil. Man tänker inte ”om jag åker fast kommer jag behöva sitta inne i 20 år”. Man tänker bara ”jag kommer inte åka fast”. Så högre straff kommer aldrig funka, det är en förenkling av vad det egentligen handlar om.

Under Twins och Lonnies samtalet i riksdagen, som jag också var och lyssnade på, diskuterade panelen ”credible messengers”. Alltså trovärdiga språkrör som kan agera som förebilder och prata med barn utifrån sina egna erfarenheter. Även om jag tror att den typen av personer kan vara värdefulla, så känns det svårt att bygga en hel struktur på idén om att bara de som själva varit i gängkriminalitet kan hjälpa de yngre som är i det nu.

Männen håller med. De säger att huvudfaktorn är tillit, att du måste visa att du vill personen väl och att du bryr dig om den. Om den yngre personen litar på dig spelar det ingen roll vad du har varit med om, eller vilka böcker och forskningsrapporter du har läst.

Just tilliten är något Lonnie arbetar mycket med i sin organisation ”No more tears”. Enligt honom är det också viktigt med långsiktighet. Han berättar att i hans organisation säger de att de är en familj, och de menar det. Han har killar som ringer mitt i natten, som han hjälper med flytten eller med att ta körkort.

– Det spelar ingen roll om de här killarna gick ut mitt program för flera år sedan. De är fortfarande mina barn. Eftersom många av oss som kommer från traumatiska miljöer har många av oss, inklusive mig, anknytningsproblem. Så du kan inte ge dem löften du inte kan leva upp till.

Nu hör man publiken utanför entrédörrarna. Det är slutsålt på Orionteatern ikväll och det är hög tid för oss att avrunda. Men först, den sista, och kanske viktigaste, frågan. 

Lonnie, du sa tidigare att höjda straff är en förenkling av vad det egentligen handlar om, så vad är det det egentligen handlar det om? 

– I slutändan finns det bara ett sätt att stoppa kriminaliteten, och det är att ge människor möjlighet att förbättra sina liv utan att begå brott. Om det är enklare för människor att förbättra sina liv genom att vara kriminella än genom att inte vara det, gissa vad som kommer hända? Du kommer få kriminalitet.