I Metamma på gränsen mellan Etiopien och Sudan och i Kufra mellan Sudan och Libyen finns det stora varuhus där människor förvaras som boskap. Smugglarna bryr sig inte om människoliv. De bryr sig om pengar. Om någon dör är smugglarens problem detta: en död människa kan inte betala. 

Medelhavet kallas ofta för det dödligaste havet i världen. Kvalificerade uppskattningar säger att ökensolen tar minst lika många liv som Medelhavets blåa vatten.

Bari, Italien

På en betongkaj står drygt 20 personer samlade i en tyst ring. Luften luktar vår trots att det bara är februari. En ung kvinna tar till orda. I handen håller hon en papperslapp med anteckningar. Inte för att hon ska säga så mycket. Men det som ska sägas är viktigt. 

– Jag tänkte att det vore fint att läsa upp namnet på de två kvinnorna som dog i helgen. De hette Gelila och Awate och var 20 och 30 år gamla. Gelila kom från Etiopien, Awate från Eritrea. 

Ringen förblir tyst med ansiktena vända mot den gråa marken. En minut passerar ovanligt långsamt. Nästan alla har likadana vita tröjor. På bröstet sitter en logga i rött och svart, i mellanrummet springer en vit streckgubbe fram. Någon har solglasögon på sig, någon annan kisar.

Addisu, 23, lämnade Etiopien med sina två kusiner. I Bari kliver han av ensam.

Bild: Marie Ravn

Tio minuter tidigare gick en lång mager man i glansig träningsoverall av fartyget som ligger förtöjt vid kajen. Den som tittade noga kunde se att han hade tårar i ögonen. Nacken lätt böjd, den blanka blicken riktad ned mot däckets blanka, vitmålade golv. Den långa magra mannen följde efter tre personer som försiktigt bar en orange bår nerför landgången från fartyget till kajen. På båren låg en kropp noga inlindad i vit plast. 

Hans fru dog för fyra dagar sedan.

Den livlösa kroppen lyftes över till en metallbår på ben, rullades till en bil, lyftes över i en metallkista. Proceduren upprepade sig två gånger. På den andra vita plastsäcken stod det ”Gelila” med klarblå bokstäver. Efter namnet var ett litet hjärta ritat med snabba streck i samma färg. 

– Hon är modig, hon är stark, sa hennes 23-åriga kusin Addisu, som egentligen heter någonting annat, två dagar tidigare. 

Han satt på en hård bänk på fartygets däck och pratade med så dämpad röst att det var svårt att höra vad han sa. 

Dagens ETC frågade honom om han ville bli kallad någonting särskilt istället för sitt riktiga namn. Han tog anteckningsblocket och pennan, skrev sedan ”painkiller” i gröna gemener. När de lämnade Adis Abeba tillsammans var de tre, likaså när de klev i gummibåten i Libyen. I Bari kliver han av ensam. 

Läkare utan gränser har räddat liv i Medelhavet sedan 2015, och sedan 2021 har de haft fartyget Geo Barents. Uppdraget på Medelhavet är organisationens mest komplicerade, enligt Celine Urbain, projektkoordinator ombord.

Jag tror alla har sina egna anledningar till varför de är här, varför man väljer det här jobbet. 

– Det är ett väldigt utmanande projekt och det går aldrig på rutin. Jag tror alla har sina egna anledningar till varför de är här, varför man väljer det här jobbet. Personligen tycker jag att det är ett extremt viktigt uppdrag, säger Celine Urbain.

Genom uppdraget på Medelhavet konstaterar Läkare utan gränser att det pågår en humanitär kris i Medelhavet. 2023 var det dödligaste året till havs sedan 2017. Men inom EU är livräddning till havs en högst politiserad fråga. Samtidigt som dödssiffrorna stiger försvåras och ifrågasätts de frivilliga livräddarnas insatser. 

Sedan 2016 har anklagelserna om människosmuggling och samarbete med kriminella organisationer duggat tätt. Ett av de mest uppmärksammade fallen handlar om fartyget Iuventa, som beslagtogs 2017. 

– Att livräddande insatser kriminaliseras har gjort att vi måste anpassa vårt arbete. Det vi ser nu, sedan ett drygt år tillbaka, är att (Italien) begränsar det humanitära tillträdet på ett nytt sätt genom att fysiskt hindra oss från att vara på plats, genom att skicka oss till hamnar långt norrut, säger Celine Urbain.

Enligt internationell sjölag har kaptener skyldighet att alltid undsätta människor och båtar i nöd. Men är man inte på plats är det svårt att ingripa.

Att Italien idag ofta beordrar frivilligorganisationerna att bege sig långt norrut beror på en lag från i fjol. Lagen säger att de måste återvända till hamn direkt efter den första räddningen, minsta detalj ska koordineras med de italienska myndigheterna och de måste släppa av flyktingarna i den hamn Italien säger. Det är alltid olika hamnar, omöjligt att förutse vilken. Den som bryter mot reglerna straffas med dryga böter och 20 dagar i hamn.

Kritiken har varit skarp, inte bara från organisationerna själva utan även från Europarådet och många politiker.

Fulvia Conte, som leder livräddningsarbetet ombord på Geo Barents, har följt de olika vågorna av kriminalisering från första parkett. I öronen hänger flera silverringar och underläppen är piercad, kläderna alltid praktiska. Fulvia Conte, som har en imponerande simultanförmåga och kan allt om hav, väder och vind, liknar konsekvenserna av lagen vid att bara en patient får åka ambulans till sjukhuset, trots att flera andra också är i behov av vård. 

Jämförelsen är inte perfekt, påpekar hon, men poängen är:

– Det är inte förbjudet att göra mer än en räddning, det skulle vara grundlagsvidrigt. Men vi blir satta i en situation som ibland gör det omöjligt att rädda alla som behöver räddas, eftersom vi inte är där vi behövs mest, säger Fulvia Conte.

En del i att livräddning blivit en så infekterad fråga är idén om att det skulle vara en så kallad pull-faktor som lockar fler migranter över havet. Detta har motbevisats gång på gång, bland annat av den italienska forskaren Matteo Villa som flera gånger har undersökt sambandet mellan antal livräddande fartyg och avgångar från den Nordafrikanska kusten. Forskargruppen Forensic Architecture vid Goldsmiths universitet i London har gjort liknande studier, och skrev redan 2017 den uppmärksammade rapporten ”Blaming the rescuers”.

Migrant är lika med fara, migranter är lika med hot, migranter är lika med våldtäktsman.

Men detta biter inte på EU, som enligt Claudio Francavilla på Human Rights Watch är besatta av migration. 

– Det huvudsakliga problemet är the toxification of migration i den offentliga debatten. Demagogiska ledare har sedan 2000-talet klandrat migranter för allt: migrant är lika med fara, migranter är lika med hot, migranter är lika med våldtäktsman, migranter är lika med drogförsäljare, migranter är lika med kriminella. Vi har blivit hjärntvättade att tro att detta är sant. 

För 10-20 år sedan var det högerextremisterna som var ”galningarna”, säger han. 

– Men nu har de vunnit kampen om berättelsen.

Claudio Francavilla menar att även vänstern argumenterar utifrån högerns berättelse: att migration i viss grad alltid är ett problem som måste lösas. 

– Om politikerna tror på att den här politiken kommer att fungera? frågar han retoriskt, och fortsätter sedan:

– De tror på val, och det är EU-val i juni. EU-politikerna vill visa att de är dedikerade att stoppa migranter, för att de tror att det är det människor vill ha. Vi har hjärntvättats att tro att migration alltid är ett problem och ett säkerhetshot.

Ravenna, Italien

Dagens ETC kliver på Geo Barents i Ravenna. Ravenna ligger i princip så långt norrut det går att komma. I fem dagar navigerade det stora och långsamma fartyget för att släppa av 134 personer, varav över hälften kvinnor och barn. I juni 2023 åkte de till La Spezia norr om Pisa med 13 personer ombord.

Att de tvingas åka till hamnar långt norrut är en stress både för de som räddats, och för personalen som så snart de har överlevare ombord arbetar i skift så att det alltid finns någon som är på däcket och har koll. 

Dagarna innan de har överlevare ombord ägnas åt träningar och repetitioner. När det blir skarpt läge måste allt sitta: på samma gång som de aldrig vet vad de har att vänta, lämnas ingenting åt slumpen. Den första dagen ombord ägnas bland annat åt att städa däcket och tvätta flytvästarna. Av de 134 västarna som spolas av från den föregående rotationen och hängs upp i ett sicksack-mönster kors och tvärs över däcket är många mycket små.

På kvällen serveras det pizza i matsalen. 

– Det är så man håller reda på dagarna. Det är alltid pizza på söndagar, kommenterar en i teamet som har varit ombord ett tag. 

De flesta är ombord två månader i sträck, varje gång. Två månader ombord på Geo Barents är lika med åtta pizzasöndagar. 

En vältränad man ropar befallande från den lilla skärmen på en bärbar dator. Ljudet strömmar ut från en stor högtalare intill. 

– Welcome to tabata! We start in one, two, three!

Tony – alla refererar till honom som om han vore en del av teamet – beordrar alla att göra jumping jacks. Teamet på den gula och grå helikopterplattan i fören på Geo Barents lyder. Tabata är en form av högintensiv intervallträning som går till såhär: 20 sekunders hårt arbete, 10 sekunders vila. Ett pass varar sällan mer än 20 minuter, det är intensiteten som är det viktiga.

– Man skulle bli knäpp här om det inte gick att träna och hålla igång fysiskt, säger Ryan McHenry, läkaren ombord på Geo Barents, efter passet. 

Ryan McHenry berättar att han i början sprang fem kilometer på helikopterplattan några gånger.

– Den är precis tillräckligt stor för att man inte ska bli yr.

Dagarna mellan att en grupp överlevare har klivit av och att nästa räddning sker ägnas åt träningar och repetitioner. Här iscensätts en räddning där någon hamnat i vattnet.

Bild: Marie Ravn

Till skillnad från de som ingår i Sar-teamet, varav flera har bakgrund som livräddare eller andra flyktingorganisationer, är det medicinska teamet vanliga sjuksystrar och läkare. Det enda ovanliga är att de är villiga att arbeta i farliga sammanhang för en minimilön. Ryan McHenry tagit tjänstledigt från en akutmottagning i Skottland i ett år. 

– Jag var redo att åka vart som helst där Läkare utan gränser trodde att jag skulle göra nytta. Jag var beredd på ett tält någonstans söder om Sahara. När de frågade om jag ville jobba på en båt på Medelhavet blev jag förvånad – det är ett konstigt uppdrag, inte det du förväntar dig, säger han.

Ryan McHenry visste inte exakt vad han hade att vänta sig. 

– Majoriteten av de sjukdomstillstånd vi möter och behandlar är direkta resultat av de inhumana förhållanden i Libyen: tortyr, godtyckliga fängslanden, obehandlade kroniska sjukdomar, och så vidare. Det är mer det än effekterna av att vara till havs vi behandlar, säger Ryan McHenry.

Zonen

En lördag i mitten på februari är vågorna höga. Geo Barents gungar och en kaffekopp som står kvarlämnad i matsalen rör sig sakta åt sidan. Det har gått exakt sju dagar sedan Geo Barents lämnade Ravenna. Så snart fartyget är tillbaka i det som kallas för sök- och livräddningszonen börjar Läkare utan gränser med bridge watch. Bridge watch går ut på att från kaptensbryggan speja ut över havet med hjälp av kikare. 

Passen är två timmar långa. Men i och med det dåliga vädret avbryts bridge watch. 

– Det är osannolikt att det avgår några flyktingbåtar med de här väderförhållandena, säger Fulvia Conte.

Men eftersom det här är ett arbete utan rutiner och där vad som helst kan hända närsomhelst, dröjer det inte många timmar tills Fulvia Conte återigen kallar teamet till ett möte på kontoret. 

– Vi vet inte exakt vad det är, men ett 20-tal personer har synts på en övergiven oljerigg utanför Libyen. Det är kanske ingenting, vi vet inte mer än så just nu. Vi är fem timmars navigation bort, säger hon.

Klockan är strax efter halv åtta på kvällen.

– Se till att vila, det kan bli en lång natt.

Klockan är över elva på kvällen och ute är vågorna tre meter höga.

Bild: Marie Ravn

Utanför fönstret är det kolsvart, ungefär halva teamet är på plats och spejar. Stämningen är nästan högtidlig, den som pratar gör det med dämpad röst. Klockan är över elva på kvällen och ute är vågorna tre meter höga. 

– Titta! säger någon i mörkret. 

I fjärran blinkar ett ljus, det rör sig ojämnt och försvinner ibland bakom en våg. Någon viftar i natten för att bli upptäckt. Det är en stor gummibåt med omkring 60 personer i. De två små snabba båtarna som används för att rent fysiskt hämta flyktingarna firas ner för första gången den här natten. I flera vändor – räddningen tar över två timmar – hämtas flyktingarna från gummibåten.

Någon gör en yr segergest när han kommer på. De allra flesta går vingligt, de har varit ombord på gummibåten i över 18 timmar. En ung kvinna från Etiopien har avlidit när Geo Barents anländer. Kroppen tas omhand ute bland vågorna. Sist av alla kommer en medvetslös kvinna ombord på en bår. Hon dras upp ur vågorna på några sekunder, båten utanför Geo Barents försvinner stundvis helt ur sikte. Det medicinska teamet jobbar snabbt, hon får hjärtstillestånd, återupplivas med defibrillator bakom en presenning på ett hörn av däcket. 

En medvetslös kvinna dras ombord på en bår. Det medicinska teamet gör allt de kan för att rädda henne, men hon dör av sina skador. I 18 timmar har hon exponerats för frätande bensinblandat vatten.

Bild: Hanna Strid

Hennes liv går inte att rädda. Det är andra gången någon dör ombord på Geo Barents.

– Det kan verka som en teknisk detalj, men det är viktigt att förstå att effekterna av de här kemiska skadorna kvarstår under lång tid och ingenting kan ändra på utgången. Det här är en tragedi orsakad av omständigheterna, säger Ryan McHenry på ett möte dagen efter.

I gummibåtarna läcker ofta bensin ut från motorn. Den blandas med havsvattnet, och vätskan och ångorna som bildas är frätande. Skador uppstår både invärtes och utvärtes. 

– Det stod klart att ytterligare återupplivningsförsök skulle vara meningslöst – det skulle inte fungera. Hennes hjärta slutade slå igen och hon dog med viss värdighet, utan onödig medicinsk inblandning, med någon som höll hennes hand. Detta är inte rättvist. Och det återspeglar orättvisan i sammanhanget vi arbetar i, fortsatte Ryan McHenry. 

När Fulvia Conte för snart tolv timmar sedan förberedde teamet på att det kunde bli en lång natt överdrev hon inte. Det är gryning och Läkare utan gränser gör sig redo för nattens andra räddning. Denna gång från en övergiven oljerigg, något de aldrig varit med om förut.

Nere i omklädningsrummet räcker någon över en kopp kaffe till en kollega, och ber om ursäkt för att det kanske är kallt. Svaret kommer med ett skratt.

– Tror du att jag bryr mig om det just nu?

I tre dagar satt 19 män på en övergiven oljerigg, där fanns det fullt av döda fåglar och de undrade om de skulle gå samma öde till mötes.

Bild: Marie Ravn

När båtarna närmar sig tornar den övergivna oljeriggen upp sig bland vågorna. Rostbruna metallpålar som en gång var gulmålade skär genom ytan. 19 män klättrar ner, en i taget. Det är fem dagar sedan de lämnade Libyen och i tre dagar har de suttit på riggen. När de lämnade den libyska kusten var de 22 personer, men efter att båten hamnat i sjönöd och de övergav den försvann tre personer spårlöst.

På oljeriggen var det fullt av döda fåglar. 

– Vi tänkte att vi kanske skulle bli som fåglarna, säger 30-åriga Ahmad från Syrien dagen efter att han och de andra räddats.

Det är eftermiddag dagen efter räddningarna och en ung kvinna blir buren på en bår från kliniken, genom kontoret och ut på helikopterplattan. Hon är storasyster till den unga kvinna som avled i gummibåten. När hon kom ombord var hon fullt medveten om vad som hade hänt, att hennes lillasyster var död, sedan förvärrades också hennes tillstånd.

I luften ovanför har en ambulanshelikopter från Malta stannat, en sjukvårdare i vit dräkt ser ut som en actionfigur när han firas ner på fartygets helikopterplatta. Senare samma kväll stannar helikoptern över Geo Barents en andra gång. Det är en ung man från Eritrea som hissas upp. Också de som evakueras lider av kemiska brännskador.

För 23-åriga Addisu gick det inte som planerat. Han lämnade Etiopiens huvudstad Addis Abeba tillsammans med sina två kusiner, systrarna Gelila och Meaza. De betalade 6 500 dollar för resan från Etiopien till Libyen. Delar av resan i bil, andra delar till fots. I 15 dagar vandrade de, totalt 24 personer i gruppen, genom Sudans beiga öken. 

Utanför EU:s stängda gränser blomstrar smugglarnas affärer. Deras tveksamma tjänster är för många det enda alternativet.

– Det var varmt, så varmt. På gränsen mellan Sudan och Etiopien finns det stora varuhus som smugglarna använder. Där måste man betala, den som inte kan göra det blir fast, säger Addisu.



Den pinnsmala 23-åringen sitter ihopsjunken på en hård bänk på Geo Barents däck.

– Jag vill bli tjock! Titta på människorna här, alla är jättesmala. Det är på grund av Libyen, många är i fängelser och då får man inte någon mat. Jag brukar inte vara så här skinny.

Han tar fram telefonen för att visa en bild på en rappare som heter Rick Ross. Tyvärr finns det inte någon täckning ute på öppet hav.

– Du får googla honom sedan. Han är en stor, tjock svart man. Jag vill bli som honom.

Om resan över havet säger han: 

– Vi visste att det var en livsfarlig resa, att man kan dö, men vi visste inte att vattnet i båten var så farligt. Gelila och Meaza satt i bak på båten, mer i mitten, och där var det mer vatten. De fick mer på sig och i sig än jag. Om vi hade vetat att det var så farligt hade vi bytt plats. Men sedan när Gelila blev sjuk var det för sent. Hon dog i båten. Och Meaza är på Malta.

Avtalen

Migrationen över Medelhavet har sedan 2015 varit ett konstant huvudbry för Bryssel. Men i många årtionden har människor rest över det djupa, mörkblåa havet med förhoppningen om ett bättre liv på andra sidan. Italiens försök att stoppa dem har varit många. Tidigt 2000-tal skickades flyktingar som kom i land på Lampedusa tillbaka till Libyen.

BBC skrev 2003 att ”en båt full av afrikanska migranter som sjönk utanför Tunisiens kust understryker svårigheterna för länder som Italien att stoppa olagliga migranter innan de når deras hamnar”. I artikeln konstateras det också att ”frågan delar regeringen i Rom”. En annan artikel från samma år har rubriken ”Migranter dör på vägen till Europa”. I bildtexten står det att många av båtarna som de tusentals flyktingarna som ger sig av från Nordafrika varje år använder sig av när de korsar Medelhavet inte är säkra. 

2008 skrev Italien och Libyen under ett vänskapsavtal. I vänskaplig anda vände italienarna helt sonika på migrantbåtarna och skickade dem rakt i armarna på sina libyska kollegor. Europadomstolen dömde 2012 ut samarbetet och sa att det bryter mot internationell lag. Men 2017 skrev Italien och Libyen under ett nytt avtal. 

År 2024 är Libyen en av EU:s främsta samarbetspartners för så kallad migrationskontroll. Den största skillnaden mellan tidigare under 2000-talet och idag är att metoderna har blivit mer sofistikerade – man har exempelvis övergett att handgripligen vända på flyktingbåtar. 

I EU:s migrationspakt, den nya gemensamma migrationspolitiken, är samarbeten med tredje länder centralt. Libyen, Senegal, Mauretanien, Tunisien och flera andra länder ska i utbyte mot stora summor pengar stoppa flyktingar. Dessa länders kustbevakningar och gränspoliser gör det EU inte kan eller vill göra själva. 

Läkare utan gränser och de andra frivilliga livräddarna kämpar i motvind. Sedan 2019 är det endast de som räddar liv, EU har inte längre några fartyg i centrala Medelhavet. Och i takt med att stödet till länder som Libyen ökar blir situationen för flyktingarna värre. Den nu mycket välutrustade libyska kustbevakningen har blivit allt mer aggressiv det senaste året.

Vi är inte bara här för att kämpa för livräddning, utan också för att vara vittnen.

På Celine Urbains kontor på Geo Barents finns det en pärm märkt med orden ”Unfriendly actors” – ovänliga aktörer. Läkare utan gränser är medvetna om att de arbetar i en högriskmiljö.

– Förutom att rädda liv är syftet också att bevittna det som händer i centrala Medelhavet. Vi är inte bara här för att kämpa för livräddning, utan också för att vara vittnen, säger Celine Urbain.

Avstigning

Ett 60-tal personer går tyst på led uppför en trappa, till Geo Barents övre däck. Alla har på sig likadana träningsoveraller i mörkt och glansigt tyg, någon har virat in sig i en beige filt. Många är barfota. De som har skor på sig ställer av sig dem innan de går ut på däcket och slår sig ner i rader, ansiktena riktade åt samma håll. Klockan är strax efter sju på kvällen och det har hunnit bli mörkt. 

På en uppochnervänd pappmugg brinner ett ensamt ljus bredvid en inplastad bild på Jesus. Den enda belysningen är en led-slinga längs den ena väggen. Gruppen börjar mässa i kör, de håller upp händerna framför sig och bugar ner mot golvet.

27-åriga Tedros Tesfandrias, en ung man med stor personlighet, leder ceremonin för de båda döda kvinnorna. Han är insvept i en beige filt och har samma glansiga träningsoverall som de andra. I bakgrunden hörs ljudet från Geo Barents konstant brummande motor. Mässandet övergår till sång, någon tar en hink med vatten och skvätter över deltagarna. Vattnet symboliserar havet.

Tedros Tesfandrias.

Bild: Marie Ravn

Tedros Tesfandrias faller sedan på knä framför det ensamma ljuset på pappersmuggen. Han gör korstecknet och bugar djupt. På vägen ut dröjer sig flera personer kvar och gör samma sak. Stämningen är högtidligt dämpad.

– När jag kom till båten hade jag aldrig träffat någon förut, det var bara nya ansikten. Men vi var med om allt det här tillsammans. Jag kan knappt tro att det är sant. Vad hände? säger Tedros Tesfandrias.

Han satt i två olika fängelser i Libyen, varje gång behövde hans familj betala 1 000 dollar för att han skulle släppas. Men resan över Medelhavet klarade han på första försöket. Något som blivit allt ovanligare. Frivilligorganisationerna vittnar om att de räddat personer som försökt både fyra, fem och sju gånger. 

– Idag är jag rik. Jag bad till Gud att jag skulle få leva. Men alla trodde att vi skulle dö, säger han. 

Elva dagar efter att Geo Barents givit sig av från Ravenna lägger fartyget till i Bari. Läkare utan gränser har på grund av omständigheterna – två döda kroppar och flera anhöriga ombord – skickat en förfrågan om en närmare hamn för avstigning. Denna avslogs.

En båt från Guardia di Finanza, en del av Italiens polismyndighet, lägger sig i aktern och följer efter in i hamnen. På däcket har människor delats in i grupper, de mest sårbara personerna ska få kliva av först. In i det sista är det osäkert om kropparna ska lastas av först eller sist. I vanliga fall brukar Läkare utan gränser ställa till med en liten fest den sista dagen ombord, med hög musik och dans. Men den här gången sker avstigningen istället till tonerna av Bach. 

– Vad är det här för sorgsen musik? undrar en i teamet när han kommer tillbaka från en rast. 

Det råder delade meningar om hur situationen bäst ska hanteras.

Solen bränner när de 121 överlevarna kliver i land. Vägen av fartyget är ett tåg av hejdåkramar, lycka till och snabba handtryckningar. Ingen har hunnit smälta de senaste dagarna. 

– Det här var den svåraste rotationen jag har varit med på, säger Geo Barents doktor Ryan McHenry.

Bilden som delas i stories på Instagram är tagen i Adis Abeba, Etiopien, innan de gav sig iväg på den långa resan. Nu är det efter. I bakgrunden syns en tegelvägg, stenarna går från rödbrunt till ljusbeige. Addisu har bar överkropp och vita mjukisbyxor, huvudet på sned. Han syns bara till hälften, en ung tjej i gul t-tröja och stort lockigt hår skymmer honom. Hon ler och sträcker fram armen för att ta en selfie. På de två bilderna efter syns bara den unga kvinnan, leende mot kameran. 

”RIP Gelila”, skriver Addisu över den ena bilden, och gör tre hjärtemojis i lika många färger. 

Några veckor senare är han i Nederländerna.

– Snart ska jag ha min första asylintervju.

Ahmad, Gelila, Meaza, Addisu och Awate heter egentligen någonting annat.