Det är ett intresse reserverat för kapitalstarka; den genomsnittlige svenska troféjägaren har en årsinkomst på 1,8 miljoner kronor. Åtta av troféimportörerna tjänar betydligt mer än så, och har inkomster som placerar dem i Sveriges rikaste promille. Bland dem en framgångsrik halländsk bilhandlare som skjutit brunbjörn i Alaska och en fastighetsmagnat som importerat kroppsdelar av två sorters noshörningar, en gepard och en leopard. Hans senaste jaktresor har gått till Namibia, Sydafrika, Tanzania och Zambia.

På importlistan återfinns även flodhästens pung, vars användningsområde är oklart.

Sedan 2022 har dessa 48 svenskar, samtliga män, tillsammans importerat jakttroféer från 100 utrotningshotade djur. Importen regleras av Jordbruksverket enligt Cites-systemet, och listan innehåller alltså bara hotade arter. Andra troféer som importeras registreras inte. Av flodhästar, leoparder, noshörningar och savannelefanter gör jägarna bland annat mattor, gevärsfodral, handväskor och möbler.

Sittpallar och pennställ

Totalt har tio skjutna elefanter importerats i delar till Sverige. En av jägarna är en byggentreprenör från Stockholmsområdet, som valde att låta tillverka fyra sittpallar av en savannelefants fötter.

En 73-årig skogsägare från Umeå har gjort flera jaktresor de senaste åren. Under resan till Namibia skjuter han en leopard, som han låter stoppa upp och skeppa till Norrland. Från Sydafrika tar han med sig troféer från en dödad flodhäst: två pennställ av djurets urgröpta fötter, en vapenväska och en handväska av huden. På importlistan återfinns även flodhästens pung, vars användningsområde är oklart.

På förmedlingssajten Discount African Hunts finns många prisexempel på vad jakthobbyn kostar: Att skjuta en elefant i Botswana kostar 305 000 kronor och en leopard i Zimbabwe 220 000 kronor – men då tillkommer kostnader för att döda andra djur, som zebror och impalas, för att använda som lockbete.

Sajten uppmanar också jägare att passa på att skjuta ett lejon i Sydafrika innan den kritiserade uppfödningen av lejon för jakt förbjuds – en målsättning som klubbats igenom av landets regering, men ännu inte blivit lag. Att skjuta en lejonhane kostar i landet skrivande stund strax över 100 000 kronor, medan en mindre attraktiv trofé i form av en lejonhona kan skjutas för drygt 40 000 kronor. Huvud och skinn från sydafrikanska lejon är den vanligaste trofén som importerats till Sverige de senaste tre åren. 

Men ingen av de tio männen som har skjutit något av de 18 lejonen vill prata med Dagens ETC. De säger att de inte vill riskera att bli hotade. När vi ringer runt till landets alla aktiva troféjägare är det bara en person som ställer upp på intervju, mot löfte om anonymitet.

”Skjuter för att samla”

Vi kan kalla honom Lars. Han är i 65-årsåldern, och har spenderat miljontals kronor på sitt intresse. Han har jagat jorden runt, och har sedan länge skjutit djuren man i jaktkretsar kallar ”The dangerous seven”: savannelefant, nilkrokodil, afrikansk buffel, lejon, leopard, flodhäst och noshörning. Att pricka av just de djuren på listan är en dröm för många troféjägare.

Om du stickar så vill du sticka ett svårare mönster nästa gång. 

– Njutningen för mig är att det är en utmaning. Det spelar egentligen ingen roll vilket intresse du har. Om du stickar så vill du sticka ett svårare mönster nästa gång. Om du klättrar upp för ett berg så vill du bestiga ett farligare berg eller högre berg nästa gång. Det är exakt samma sak med jakten, säger han.

Lars berättar att det, som han ser det, finns två typer av troféjägare. Den ena, som han tillhör, jagar för utmaningens skull, medan andra har själva trofén som mål.

– I Sverige är det kanske 30-40 stycken som är vad vi kallar samlare. Som skjuter vissa djur bara för att ha en samling. Men när jag jagar ett djur vill jag jaga på djurets villkor. De ska leva i sitt habitat, säger Lars, och nämner i förbifarten att han nästan dödades av lejonet som nu är uppstoppat i hans troférum.

Vad hände?

– Jag brukar hyra eller låna ett vapen för att slippa problem med tullen. Och då fick jag fel sorts kulor, helmantlade, som gick rätt igenom lejonet som lade sig skadat i en buske. Så vi fick gå där och smyga, tre man då, och så gjorde det ett språng rätt upp i luften mot mig. Då lyckades jag skjuta det igen. Men det var så nära, och jag tycker att det är helt okej. Jag hade inte blivit ledsen för en sådan incident om det hade hänt.

Men Lars är kritisk till jakten på lejon som fötts upp i syfte att skjutas av turister.

– Lejonen föds upp på alldeles för små ytor, som på Skansen eller Kolmården. Och sedan släpps de ut i större parker där de får gå i en eller två veckor innan någon kommer och ska skjuta dem. Jag tycker inte att det är riktigt etiskt.

Poserar med död leopard

Många av jägarna på Jordbruksverkets importlista har för vana att ta bilder med sina byten, för att sedan lägga ut dem på sociala medier. Med ett brett leende på läpparna lyfter en entreprenör från Lidingö upp en nyskjuten leopard vars tyngd får honom att luta sig bakåt för att orka. På en annan bild poserar han bakom ett dött vårtsvin som placerats med huvudet på en upphöjd jordhög. I kommentarsfältet gratulerar någon till betarna, och en annan frågar hur långa de är.

Mannen är en av flera svenska troféimportörer som är med i Safari club international, SCI – en intresseorganisation med politisk lobbyverksamhet och fokus på samlandet av jakttroféer. Under ledorden ”if it pays it stays” hävdar gruppen att troféjakt bidrar till bevarandet av arter, eftersom pengarna från jakten ger incitament för uppfödning och beskydd. Ett återkommande argument är också att troféjakt bidrar till lokalsamhällens ekonomi, trots att just jakt återkommande pekas ut som korruptionskänsligt.

Patrik Gunnarsson, som är ansvarig för den nordiska sektionen, motsätter sig användningen av ordet troféjakt.

Naivt att tro att vilda djur kan eller kommer att fortsätta existera om de saknar ekonomiskt värde.

– Personligen föredrar jag att använda bevarandejakt, ”conservation hunting” på engelska. Bevarandet av arter tryggas genom jakt. I fattiga länder med snabbt växande befolkningar är det naivt att tro att vilda djur kan eller kommer att fortsätta existera om de saknar ekonomiskt värde, skriver han i ett mejl till Dagens ETC.

Han hävdar också att jakten på rödlistade djur i Afrika ”nästintill uteslutande” sker på hanar som har passerat sin ålder för parning.

– Ofta är de utstötta ur flocken, utkonkurrerade av yngre hannar. De djur som dödas genom jakt påverkar därför inte djurpopulationerna, utöver de ekonomiska medel de inbringar och som finansierar antitjuvjakt.

Ångrar dödad elefant 

Argumenten från SCI står i skarp kontrast till vad en färsk forskningsrapport, backad av 30 djurrättsorganisationer, däribland Pro wildlife och Peta, presenterar. Den visar bland annat att troféjägare i Afrika ofta väljer att skjuta fertila hanar med längst betar, störst horn eller mörkast man – vilket skadar genpoolen. Rapporten visar också att jaktturismen i Afrika är långt mindre inkomstbringande, samt skapar en bråkdel av alla jobb, jämfört med övrig vildmarksturism. Vad gäller påstått positiva effekter mot tjuvjakt kritiserar rapporten jaktindustrin för att bara använda siffror från inhägnade jaktreservat.

SCI har en egen rekordbok och ett avancerat poängsystem som uppmuntrar jägare att logga och dokumentera alla djur de dödat, med chans att slå rekord och lösa ut diplom och statyetter. På deras nordiska sociala medier postar de flitigt bilder på medlemmar och deras byten. Ändå hävdar Patrik Gunnarsson att troféerna inte står centrum.

– Det är långt ifrån alla jakter som resulterar i en trofé och om det vore i centrum, istället för upplevelsen och bevarandet av natur, så skulle det nog inte finnas så många som jagade utomlands.

Troféjägaren Lars har inte mycket för jägare som lägger upp bilder på skjutna djur i sociala medier. 

– Det är åt helvete att skryta om det, och i de flesta seriösa jaktlag är det totalförbud mot att lägga upp bilder. Du åker ut med huvudet före. Och en gång jagade jag med en person som sköt ett djur och skrek ”motherfucker” efteråt. För mig är det oacceptabelt, det handlar om respekt. Man ska gå fram och lyfta på hatten och visa respekt för djuren. Så vill jag ha det. 

Du har själv ett helt rum fyllt av troféer. Hur reagerar gäster när de ser det?

– Jag släpper aldrig in någon där. Då och då går jag in själv och tänder en brasa och tar en Jägermeister. Och så tänker jag på alla jaktminnen. 

Finns det något djur du mått dåligt av att döda?

– Jag har skjutit en elefant men kommer aldrig, aldrig göra det igen. Ibland kan det kännas som att det är ett oskyldigt djur, och det gjorde det den gången. Jag gjorde det på ett helt korrekt sätt, men det kändes inte ett dugg bra. Den bilden har jag framför mig ibland fortfarande. Så är det bara. Men vi gör alla misstag.