– Den kväver oss. Vårt sätt att leva, vår kultur. Den dödar oss bit för bit, säger hon.

130 år av exploatering

Kiruna som stad är ung. Det första huset byggdes 1890 efter att järnmalmen konstaterats genom provborrningar i fjället Kiirunavaara, eller Gironváarri – fjällripefjället – som det ursprungliga nordsamiska namnet är. Järnvägen nådde fram till sjön vid bergets fot vid sekelskiftet, och samma år övervintrade nybyggarna för första gången. Gruvorna längs malmfälten har varit avgörande för att bygga den svenska välfärden. Men människor har levt här sedan långt innan de första gruvarbetarna och nybyggarna kom.

Karin och dottern Matilda tittar mot Kiruna från lågfjället Njuohčamvárri vid byn Rensjön där de bor.

Zanna Nordqvist

– En blev kvar.

Karin Kvarfordt Niia vänder skotern tillbaka uppför berget. Det är rensamling i Gabna sameby och i flera veckor har renarna samlats från sensommar- och höstmarkerna mot skiljningsgärdet i Rensjön där de ska delas in i siidor, vintergrupper, inför flytten till vinterbetet. Flytten sker vanligtvis i slutet av november eller början av december, men som med allt inom renskötsel är det renen, betet, väder och vind som styr. Under hösten har betet varit bra, då samlar renskötarna lugn. De sista dagarnas dimma och hårda väder har lett till att arbetet, som ofta tar några veckor, blivit utdraget. Nu är det nyårsdagen, och både renskötare och djur är trötta efter flera dagars hårt arbete. Idag ska de samlas i beteshagen.

Karin Kvarfordt Niia kör sakta och spanar.

– Där!

Hon stannar skotern några meter ifrån renen och går fram till den. Han är för kall och trött för att flytta på sig. En renskötare har märkt att Karin åkt tillbaka, och kommer efter. De lyfter upp renen på en skoterpulka och bäddar in honom i renskinn.

– Värme är A och O nu.

Renarnas päls är ofta mörk, ändå försvinner de i det kuperade och snöklädda landskapet. Hanrenen som inte längre orkar gå med hjorden syns inte till.

Zanna Nordqvist

Totalt får tre renar åka skoterpulka sista biten till beteshagen.

Zanna Nordqvist

Alla renar måste samlas innan de kan tas in i beteshagen, annars riskerar betet att ta slut medan renar som strövat bort samlas in.

Zanna Nordqvist

De vänder österut igen, och följer den väg deras släktingar vandrat, kört renraid, skidat och kört skoter, mot Kiruna. Vinterbetet finns på andra sidan staden, där skogen erbjuder lavbete och skydd från blåst.

Världens största underjordsgruva

Den 130 år gamla gruvan i Kiirunavaara innehöll en av världens än idag största kända sammanhängande kroppar av järnmalm. Från början var gruvan ett dagbrott, men gropen blev till slut för stor och kanterna för branta. Idag har berget en helt ny form till följd av brytningen, och gruvan har utvecklats till världens största underjordsgruva för järnmalm. I takt med att gruvan blivit större och brytningen ökat har också staden, de omkringliggande industriområdena och infrastrukturen vuxit.

Anders Lindberg är presschef på LKAB, och konstaterar att gruvan från start haft stor inverkan på både Gabna och Laevas samebyars renskötsel.

– Både gruvan och staden placerades precis där Gabna och Laevas hade viktiga flyttleder och betesmarker. Tidigare kunde de beta renarna här under vandringen till vinterområdena, men de fick helt enkelt maka på sig och gå runt Kiruna med renarna, säger han.

Under lång tid kunde flytten trots allt ske igenom Kiruna, och fram till 1980-talet gick det fortfarande bra att passera staden. Idag är det svårt att ta sig fram till den, och ännu svårare att passera den. Först måste de över järnvägen, vilket kräver en förbokad tid då alla renar ska tas över, sedan kommer E10:an där polis måste medverka och spärra av vägen. Därefter kommer de fram till staden där renarna måste passera genom stängslad korridor, ungefär 50 meter bred, bakom berget Luossavaara. 

”Som ett hån mot oss”

Just där under den stängslade korridoren djupt ner i jorden finns en ny järnmalmskropp med särskilda jordartsmetaller.

– Det finns en liten väg kvar för oss, och just den ska de ta. Det är som ett hån mot oss. Mot mig, mot min kultur och vårt sätt att leva. Mot alla samer i Sverige. Det är som en röd tråd sedan de startade gruvan, hela vägen hit, säger Lars-Marcus Kuhmunen som sitter i Gabna samebys styrelse tillsammans med Karin Kvarfordt Niia.

Den innehåller förutom järnmalm och fosfor Europas hittills största kända fyndighet av sällsynta jordartsmetaller. Kroppen är stor, LKAB har inte hittat slutet på den än, den sträcker sig åt alla vädersträck och djupt ner under marken. Den ska, enligt LKAB, innehålla tio gånger högre halter av sällsynta jordartsmetaller än den gamla gruvan. LKAB bryter just nu en tunnel på 1 000 meters djup från den redan etablerade gruvan in mot den nya fyndigheten, och provborrar. Där ska sedan malmen och de sällsynta jordartsmetallerna forslas ut, om gruvan får tillstånd och kan öppnas.

Malmen och fyndigheterna från Per Geijer ska, om gruvan öppnas, fraktas upp via Kirunagruvan.

Zanna Nordqvist

– Det är en stor fördel jämfört med om en helt ny gruva skulle etableras i naturen. Där kan vi köra upp malmen med de befintliga hissarna, vi kan använda de förädlingsverk som vi redan har, lägga den gråsten som blir restprodukt på de högar vi redan har, sanden i befintliga sandmagasin. Vägarna och järnvägslogistiken finns, vi har kraftförsörjning, säger Anders Lindberg.

Kommer det att räcka när brytningen ska öka så kraftigt?

– Det kommer behöva utökas. Det har det redan gjort under den tid gruvan funnits här, men det är fördelaktigt jämfört med att öppna en helt ny gruva och ett nytt industriområde.

Europas sista urfolk

Sedan 2011 erkänns samer som ett urfolk i Sveriges grundlag, det sista i Europa. Därmed har de särskilda rättigheter enligt konventionen ILO-169 och FN:s urfolksdeklaration. Deklarationen innehåller en princip, FPIC, som ger samebyn rätt till inflytande under hela processen. Den innebär inget veto men har en skrivelse om att oåterkalleliga ingrepp som allvarligt hotar ett urfolks kultur kan innebära att ingreppet, i det här fallet gruvbrytningen, inte kan ske. 

”Det är LKAB som sätter hela agendan. De sitter på alla resurser, kan köpa in rätt konsulter som säger rätt saker och rätt advokater som kan övertyga domstolarna. Och så sitter vi där som sakägare, helt utan liknande möjligheter. Det är sorgligt.”

Zanna Nordqvist

Gabna och Laevas samebyar har efterfrågat en analys av de konsekvenser den nya gruvan kommer ha för renskötseln, och en utredning av eventuella kränkningar av de mänskliga rättigheterna som en gruva och tillkommande verksamhet skulle innebära. 

Anders Lindberg menar dock att det är för tidigt för en sådan analys.

– Det är inte klart än hur en gruva ska se ut, utan vi undersöker just nu. I det här skedet kan vi säga ungefär hur mycket vi hittat, ungefär hur vi tror att den här gruvan kan brytas och malmen förädlas, och ungefär vilken påverkan vi kan förvänta oss för omgivningen, säger han.

Samtidigt säger han att LKAB har en dialog med samebyn och att de tittar hur de kan minimera påverkan och kompensera.

– Där vill vi ta hjälp av Gabna, som ju är experter på renskötsel och rennäring. Vi vill naturligtvis påverka så lite som det går, med målet att rennäringen ska kunna fortsätta.

Hur kan ni säkerställa att flytten till vinterlandet kan fortsätta, samtidigt som ni bryter en ny gruva mitt på den sista flyttleden?

– Det är ungefär sex kilometer brett till Talma sameby som tar vid norr om Gabna. Den här gruvan blir kanske en kilometer bred. Så det är trångt redan idag, och det kommer bli trängre om LKAB får öppna den här gruvan. Men vi har tankar som vi vill diskutera med samebyn om hur man skulle kunna hitta lösningar.

Hur de lösningarna ska se ut vill han inte gå in på innan de lyfts med samebyn längre fram i processen, men Karin Kvarfordt Niia ifrågasätter påståendet om att gruvan bara kommer att bli en kilometer bred.

– Deras undersökningstillstånd sträcker sig nästan fram till Torne älv, där Talmas marker börjar. Underjordsgruvor innebär stor seismisk aktivitet och dammar som gör att renar inte vill röra sig i gruvområdet. Det här är LKAB väl medvetna om, och det är en erfarenhet vi redan har efter att ha tvingats leva med en gruva i 130 år, säger hon.

Snabbspår för gruvbrytning

I december beslutade Europaparlamentet om en ny gruvlagstiftning som innebär en snabbare tillståndsprocess för gruvor med så kallade kritiska och strategiska metaller och mineraler. Det som åsyftas är fyndigheter viktiga för klimatomställningen, som jordartsmetallerna bakom Luossavaara. 

Lagen har redan fått kritik från bland andra Naturskyddsföreningen som varnar för risken att miljöprovningarna blir sämre, och att gruvorna skadar oersättliga naturvärden. Även Anders Lindberg lyfter vikten av att kunna bryta de här metallerna och göra sig mer självständig från Ryssland och Kina.

– Man behöver fråga sig, de här metallerna som finns i backen här. Vilken betydelse har de för vårt samhälle? De behövs för den gröna omställningen, och vi behöver bromsa klimatförändringarna, som ju även drabbar rennäringen.

Hade alla levt som urfolk har levt så hade vi inte haft någon klimatkris. 

Karin Kvarfordt Niia berättar att hon ofta får frågan om de i samebyn är emot den gröna omställningen trots att samerna drabbas hårt av klimatkrisen. Ofta från privatpersoner men även från gruvindustrin. Frågan irriterar.

– För det första, vi är inte skyldiga till klimatkrisen. Hade alla levt som urfolk har levt så hade vi inte haft någon klimatkris. Och de områden som vi har förvaltat är de mest välbevarade, med biologisk mångfald och ekosystem som fungerar. De är brukade långsiktigt och hållbart. Ska vi straffas för det nu? Det här handlar ju om våra förutsättningar att leva, för vår kultur att fortleva och samiska barns framtid, säger hon och fortsätter:

– Men, om jag nu ska svara på den frågan. Kan vi inte börja med att återvinna de sällsynta jordartsmetaller som redan är brutna? Ta tillvara på det som finns uppe i dagsljuset och förädla det som ligger i slamdammarna bakom Kirunagruvan. En ny gruva är ingen lösning på klimatkrisen. De tar inget ansvar för miljön varken lokalt eller regionalt, återställer ingenting. Det syns tydligt här på våra marker, det är öppna sår där våra fjäll en gång varit.

Varje tid har sin tjusning. Samuel Pokka säger att upplevelsen av att allting ständigt förändras, både årstiderna och vädret, har en charm i sig.

Zanna Nordqvist

Livet kretsar runt renen

Renen är central i den samiska kulturen. Den ger mat och kläder, men att följa renen ger också kultur, identitet och perspektiv. Det gör en ödmjuk och respektfull inför naturen och de djur som lever i den. 

”Det har varit med mig hela mitt liv. Att vara i skogen med renarna.”

Samuel Pokka är 24 år och Gabna samebys just nu yngsta renskötare. De senaste åren har hans intresse för renskötseln fått ett större utrymme.

 – Jag har vuxit upp med det, det har varit med mig hela mitt liv. Att vara i skogen med renarna, att få ta hand om dem. Kanske möta sin egen ren i hjorden. Det är en väldigt speciell känsla, säger han.

– På sommaren har vi kalvmärkningen, och hösten är härlig. Till och med vintern när man håller på att frysa ihjäl har sin charm. Och så får jag hela tiden lära mig av de äldre, de som varit med många år mer än mig. Jag får lära mig om markerna, vad de heter, historien om dem.

Den här flytten är Samuel Pokka mycket med Håkan Kuhmunen. Han pekar mot horisonten och berättar om tidigare gärden och var de andra samebyarna tar vid där Gabnas marker slutar.

– Han kan berätta en historia om vilken plats som helst, som inte ens finns på kartor. Han kan namnet på varje kulle, nästan varje sten, säger Samuel Pokka.

Det finns en risk att satsa på renskötseln och den stressen bär Samuel Pokka med sig, särskilt när han hör om de många markintrång och ärenden som styrelsen hanterar.

– De hinner inte med, de får försöka göra det viktigaste. Det känns hopplöst att tänka på det, det är så stora makter som vill förstöra markerna. Jag är själv bara en individ som försöker kämpa för mina rättigheter. Men det går inte att bara ge upp. Jag tänker åtminstone inte ge upp utan jag kommer kämpa in i det sista, säger han.

På fjället och i skogen med renarna hittar han kraften och motivationen att fortsätta.

– Det är så. Kärleken till renen och att de tidigare generationerna har gjort det här, det är det jag kämpar för och när jag är ute och jobbar glömmer jag alla problemen. Jag sitter inte och tänker på det när jag kör skoter och samlar renarna, då är jag i en helt annan bubbla. Då är jag bara där med dem.

Det blir kväll, och renarna är till slut samlade nere i Rensjön. Till just det här rengärdet har Gabna sameby samlat renarna i ungefär hundra år, och sedan 60-talet bor omkring tio familjer i byn intill den tidigare järnvägsstationen.

Nu återstår tittgärde, när renhjorden ses över och eventuella omärkta kalvar får märkning. Därefter skiljs renarna in i mindre vintergrupper innan de flyttas till vinterbetet.

Riskabelt med fjällbete

I år flyttas bara en siida över Kiruna. Ett oberäkneligt väder har gjort att snön smält, och när ny snö sedan lagt sig över har betet under möglat. Då betar inte renarna.

– Smarta djur, konstaterar Karin.

Istället blir det bete längs fjällområdet, igen.

Det går att beta renarna på den västra sidan av Kiruna ett år eller två. Men renskötseln bygger på att markerna används växelvis och att de får ordentligt med tid på sig till att återhämta sig. Lav behöver minst fem år, helst tio, för att växa upp ordentligt.

Zanna Nordqvist

Renarna kan känna lukten av lav genom den djupa snön, sedan gräver de fram den med klövarna och sticker ner mulen för att komma åt laven.

Zanna Nordqvist

– Om vi använder samma marker år efter år så tar betet slut och renarna svälter och dör. Så har renskötseln och det samiska fungerat i alla tider. Vi har ett hållbart sätt att bruka markerna långsiktigt, och då kommer växtligheten tillbaka, säger Karin Kvarfordt Niia.

Lars-Marcus Kuhmunen poängterar att fjällområdena kan vara riskabla på vintern.

– Det kan blåsa upp till storm plötsligt och då kan betet låsas över en natt. Då finns lite bete närmare Torne älv, men det är så exploaterat nu så det inte räcker till att göda en hel renhjord, utan då måste vi till skogsmarkerna österut där det är mer skyddat, säger han.

Utöver att betet ska räcka behöver renen flera näringskällor. Dels blir de starkare av att äta olika sorters lav som växer i olika områden, men deras kost följer också det årstiderna bjuder på.

– På sommaren är det de spirande växterna när snön smälter, om hösten äter de svamp och på vintern är det lav och det som växer i de gamla skogarna. De klarar sig bättre då. De växer bättre, föder större kalvar. Det finns ingen forskning på det, men våra äldre renskötare har berättat det vidare till oss och vi ser ju att det stämmer, säger Karin Kvarfordt Niia.

– Nog är det så, stämmer Lars-Marcus Kuhmunen in.

Över 70 procent av kalvarna dör under sitt första år.

Zanna Nordqvist

Hjordarna krymper

Men markerna minskar, och i samma takt krymper renhjorden. Gabna sameby har tillstånd att hålla 6 500 renar i sin hjord, men vid skiljningen räknades bara till hälften. För mindre än hundra år sedan fanns 12 000 renar i Gabnas område, och senast de räknade 6 500 var på 1980-talet.

– Så på något sorgligt vis så balanserar det ut sig för naturen, säger Karin Kvarfordt Niia.

Det är inte bara gruvnäringen som tär på renens överlevnad. Klimatkrisen leder till fler plötsliga väderomslag och mer isbildning, och renar som dör i överkörningar på bilvägar och tågspår är ett stort problem i Kiruna. Men även rovdjuren sliter på hjorden. 

Stefan Pokka skulle gärna se en större möjlighet till skyddsjakt.

– Här uppe har vi tur om 30 procent av kalvarna överlever sitt första år, säger han.

Stefan Pokka vill se utökade möjligheter till skyddsjakt. Som det är idag försörjer samebyn områdets rovdjur med kött från byns renar, säger han.

Zanna Nordqvist

Lokatt, örn och järv tar många gånger fler djur än byn själva kan slakta. Tillsammans med markintrången och överkörningarna gör det att samebyn måste låta renarna bli äldre innan de slaktar dem, och Stefan Pokka ser renhjorden dö från flera håll.

– Det gör att vår hjord håller på att kollapsa.

– Det är inte så att vi behöver få bort alla rovdjur. De fyller en viktig funktion och har alltid funnits här, de tar rätt på de svaga djuren bland annat. Men den här mängden är problematisk för oss och ibland finns det en viss individ som terroriserar hjorden, och så får vi inte göra något åt det för då åker vi i fängelse, fyller Karin Kvarfordt Niia i.

Intill gärdet där renarna skiljs finns ett EU-godkänt slakteri, men det kommer inte användas i år.

Zanna Nordqvist

– Vi har inte tillräckligt med renar i vår sameby för att slakta till försäljning. Det räcker så våra hushåll får mat på bordet, och kanske den närmsta släkten, inte mer än så. De renar vi har behöver vi behålla för att kunna hålla hjorden levande, säger Karin K Niia.

Vi står här med ett gyllene tillfälle att förse Sverige med gott, lyckligt och ekologiskt kött.

Hon minns hur hennes farbröder kunde fylla lastbilar med renkött.

– Det är bara en generation sedan. Vi står här med ett gyllene tillfälle att förse Sverige med gott, lyckligt och ekologiskt kött fyllt av bra mineraler och nyttiga fetter. Istället tillåts markintrången ta våra marker så att vi inte har bete nog för det, och därmed blir det inget eller bara väldigt dyrt renkött i frysdiskarna.

Tvingas in i gruvan

Att leva på renskötsel idag är svårt, få familjer klarar sig utan en till inkomstkälla.

– En del jobbar extra i gruvan, framförallt på stoppen. När vi frågar runt vilka som vill ställa upp på intervjuer med media till exempel, så är det ingen som vill det för då får de höra sedan på jobbet: ”Varför är du här då, vad jobbar du här för om det är så hemskt.” Pressen är stark på individen, säger Lars-Marcus Kuhmunen.

– Samtidigt är anledningen till att många jobbar där att markerna är förstörda eller borta och att vi inte kan leva på enbart renskötseln längre, lägger Karin Kvarfordt Niia till.

För djur dödade i överkörningar och tagna av rovdjur får renägaren en schablonersättning, men den kommer inte upp i köttvärdet, och kan inte mätas mot en levande rens värde genom livet, med kalvarna den skulle fött årligen. Ett år dödades 750 renar från Gabna sameby av tåg på malmbanan.

Majoriteten av överkörningarna är lastbilar och tåg kopplade till gruvverksamheten, berättar Karin K Niia. De 750 meter långa tågen som forslar 4 800 ton järnmalm över malmbanan kan ta över 20 djur i en påkörning.

– Renarna delas på mitten, de lemlästas. Värst är det på våren. Då kan fullgångna foster ligga utslitna ur vajans mage på spårområdet.

Malmbanan förbi rensjön. Vanligtvis syns den tydligare i snön, då svart sot från LKABs vagnar med malm lägger sig som en svart filt längs med den. Just nu går inga tåg till följd av en olycka.

Zanna Nordqvist

Både Karin Kvarfordt Niia och Lars-Marcus Kuhmunen säger att det är svårt att föreställa sig att de ska kunna fortsätta med renskötsel om den nya gruvan öppnar och deras marker blir ännu mer begränsade.

– Vi är redan nu i processen att förlora vår kultur och vårt sätt att leva. Verksamheten har ihjäl oss sakta men säkert. Om den här gruvan öppnar så skulle det innebära den direkta döden för vår sameby. Det vore såna oerhörda kränkningar av urfolksrätten och våra mänskliga rättigheter från den svenska staten, säger hon och får medhåll från Lars-Marcus Kuhmunen:

– Ja den måste vi få stopp på. Den får bara inte öppna, vi måste fortsätta leva med den övertygelsen. Annars är allt vi gör lönlöst.