Northvolt talar annars gärna om sitt mål att bygga världens grönaste batterier. Men när det gäller rätten att använda värstingkemikalier är viljan stark att sänka ambitionerna. 

Enligt mötesanteckningar som Dagens ETC tagit del av börjar samtalet i Parisavtalet och behovet att elektrifiera bilindustrin. Sedan blir det skryt: Northvoltkvartetten namedroppar sina olika anläggningar, såväl de som byggs som de hypotetiska. Antalet arbetstillfällen sägs bli mellan 16 300 och 18 300 i Sverige (det här är innan verkligheten kommer emellan och ett Northvolt på obestånd tvingas skrota stora delar av sina planer). Till sist nämner besökarna sitt ärende: PVDF.

Bakom bokstavskombinationen finns ett slags högpresterande plast, känd för sin hållfasthet, beständighet mot såväl värme som andra kemikalier, förmåga till elektronisk isolering samt låga friktionsegenskaper. Den tillhör familjen fluorpolymerer, eller fluorplaster, och har lika många fördelar som tillämpningsområden, i allt från bil- och flygindustrin till livsmedels- och läkemedelssektorn. Hos Northvolt används PVDF i katodmaterialet (pluspolen i ett batteri).

Problemet är bara att superplasten är en typ av PFAS. 

Vars användning Kemikalieinspektionen starkt vill begränsa.

Bryts aldrig ner

För 70 år sedan visste inte forskarna hur evighetskemikalier tillverkas. Nu kan världen inte bli kvitt dem. De hittas överallt. I vatten, jord och regn. I blodet hos varje människa, i sperma och ofödda foster. I snön på Arktis, i pingvinägg på Antarktis. 

PFAS, som är ett samlingsnamn för cirka 10 000 kemikalier, har spridits i mycket högre takt än kunskapen om dem och deras hälsoeffekter. Det står dock klart att de kan kopplas till många sjukdomar, som högt blodtryck och kolesterol, flera sorters cancer, lever- och immunstörningar, hormonrubbningar, infertilitet och försämrat svar på vaccinationer.

Vad som gör dem särskilt farliga är att PFAS inte bryts ned, vilket betyder att de fortsätter att flöda och förgifta människor och miljö i eviga kretslopp, hela tiden i allt högre halter.

”Det är historiskt”

I februari 2023 lade Kemikalieinspektionen, tillsammans med myndigheter i Danmark, Nederländerna, Norge och Tyskland, fram ett förslag att begränsa PFAS brett och överallt där det inte är helt nödvändigt. Onödig, slentrianmässig användning av kemikalierna ska upphöra senast 18 månader efter att förslaget träder i kraft. Bara de allra mest samhällsviktiga tillämpningarna och där alternativ idag saknas kan få längre övergångsperioder, upp till tolv år, för att ställa om.

Förslaget förfinas nu i flera steg. 

EU:s medlemsländer får sista ordet om hur det ska se ut. 

Det omfattar i stort sett alla PFAS, över 10 000 ämnen och alla användningar. 

Just nu befinner sig arbetet i ett skede där Europeiska kemikaliemyndigheten, Echa, med säte i Helsingfors, parallellt med berörda myndigheter i Danmark, Nederländerna, Norge, Sverige och Tyskland, går igenom synpunkterna på det samråd som utlystes kring deras förslag – ett slags remissförfarande. 

Jenny Ivarsson är strategisk rådgivare på Kemikalieinspektionen och samordnar arbetet från Sveriges sida. 

– Vi har aldrig sett ett så här stort begränsningsförslag lämnas in inom EU tidigare. Det omfattar i stort sett alla PFAS, över 10 000 ämnen och alla användningar. Jag skulle säga att det är historiskt. 

Tidigare har myndigheterna förbjudit några PFAS i taget, men då det varit alltför lätt att ersätta ett PFAS med ett annat, med liknande egenskaper och kanske lika farligt (på fackspråk kallas detta för ”falsk substitution”). Därför behövs ett helhetsgrepp, förklarar Jenny Ivarsson. 

Men det är inte det enda sättet på vilket förslaget sticker ut.

– Vid tidigare samråd har vi sett att det kommer in kanske 50 kommentarer. I det här fallet så fick vi in över 5 600 kommentarer och över 100 000 sidor synpunkter.

Sverige sticker ut

På EU-nivå är två av tre respondenter företag och branschorganisationer. Sverige utmärker sig som det land som flest har hört av sig från, följt av Tyskland. Svar har kommit från branschorganisationerna Ikem (Innovations- och kemiindustrierna), Lif (läkemedelsföretagen), Teknikföretagen och Soff (Säkerhets- och försvarsföretagen). Dessutom från Ericsson, Ikea, Saab, Volvo samt  ”gröna” småbolag som använder sig av PFAS. Försvarsmakten har också svarat, och vill att leverantörer tydligt ska behöva redovisa när de använder evighetskemikalier så att dessa kan hanteras på ett säkert sätt, men kräver även en rad undantag för att säkerställa sin operativa förmåga.  

Forskare och ideella organisationer har bidragit, till exempel Naturskyddsföreningen, som uppmuntrat sina medlemmar att uttrycka sitt stöd för den breda begränsningen av PFAS. Över 800 privatpersoner hörsammade uppmaningen.

– Ett samråd är öppet för alla. Det ska vara en transparent process där alla ska få göra sin röst hörd, säger Jenny Ivarsson. 

Lobby under lupp

I samarbete med Gary Fooks, professor i kriminologi vid Bristol universitet, har Dagens ETC i samarbete med andra grävande journalister från ett stort antal europeiska medier tagit fram ett stresstest för att undersöka hur förslaget att begränsa användningen av PFAS har tagits emot av kommersiella aktörer.

För att kunna dra våra slutsatser har vi valt ut och analyserat över 1 000 påståenden bland de över 5 600 bidrag som skickats in till Echas samråd, men också i de dokument vi fått ut via mer än 180 begäranden om allmänna handlingar. 

Knäckfrågan är fluorpolymerer, där tillverkare och användare kräver att hela den här undergruppen av tekniska plaster ska slippa de kommande begränsningsreglerna. Vi har därför valt att titta just på deras lobbying. För att göra sitt case använder de sig av argument som vi delar in i tre kategorier: vetenskapliga, falska dilemman, samt ekonomiska.

Hänvisas till köpta studier

Ett förment vetenskapligt argument som upprepas mer än 1 000 gånger är att fluorpolymerer kan definieras som lågriskpolymerer (”polymers of low concern”) enligt kriterier som fastställts av Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD). Såväl Northvolt som Ikem använder formuleringen i sina bidrag. Vi hittar också sådana påståenden i samtal på högsta EU-nivå, som i ett brev som de tyska förbundsländerna Baden–Württemberg och Bayern skickar till Ursula von der Leyen i juli 2024.

För att ge ytterligare vetenskapligt sken backas argumentet ofta upp med referenser till två pseudovetenskapliga studier, som också drar slutsatsen av fluorpolymerer inte är farliga för människor och miljö, där flera av medförfattarna är antingen PFAS-industrins egna anställda eller deras konsulter, och som refereras till 885 gånger i de dokument vi samlat in.

Problemet är att påståendet inte stämmer.

”Mellan 1993 och 2009 förde expertgrupper vid OECD diskussioner om kriterier för att identifiera lågriskpolymerer. Men ingen uppsättning kriterier slutfördes på OECD-nivå”, skriver en företrädare för organisationen till oss i ett mejl. 

Det är helt helt inte möjligt att dra sådana slutsatser på ett vetenskapligt sätt. Det säger Ian Cousins, professor i miljökemi vid Stockholms universitet. Fluorplaster är visserligen ofarliga om de används rätt – men att tillverka dem ger upphov till utsläpp av stora mängder PFAS samt andra biprodukter. Det finns också problem i avfallsledet, då det idag saknas tillfredsställande metoder för att bli av med evighetskemikalier.

– Studiernas författare ignorerar det helt, och det gör de om och om igen i varje ny artikel. Så att jag tycker att deras fokus på bara användningen är lite oärlig, säger Ian Cousins.

”Det är väldigt pinsamt”

Professorn är själv medförfattare till ytterligare en studie som ofta används i lobbysyfte, den här gången för att undergräva premissen att PFAS-familjen behöver regleras i sin helhet.

Studien kommer visserligen fram till att alla PFAS inte ska dras över en kam. Även den är nämligen ett beställningsjobb från motståndare till begränsningsförslaget – och uppstod på ett mycket tveksamt sätt. 

Ian Cousins berättar att han fick mejl från ett konsultbolag som frågade om han kunde delta som expert i ett projekt, för vilket han skulle få 4 000 dollar (44 000 kronor). Först senare visade det sig att arbetet skulle leda till en artikel och att den amerikanska kemikaliebranschen, ACC, stod bakom kalaset.

Ian Cousins är i själva verket en välkänd förespråkare för att användningen av PFAS ska minska så mycket som möjligt. Han säger att han lät sitt namn stå kvar som medförfattare då han erbjöd många ändringsförslag som alla accepterades. När studien kom fram till sina slutsatser redovisades det i en fotnot att han hade en avvikande åsikt från de flesta andra i panelen. 

– Men det är väldigt pinsamt ändå, jag borde ha ställt fler frågor i början och frågat vem som betalade för allting.

Journalistnätverket bakom denna granskning har hittat över 70 exempel på hur studien används i lobbysyfte – och att professorns avvikande åsikter sällan nämns. 

Några dagar efter att Dagens ETC träffat Ian Cousins skriver han också ett upprört inlägg på Linkedin, där han beklagar att en tysk tillverkare av medicinska implantat i samband med en konferens försökt att underkänna det tillvägagångssätt som ligger till grund för begränsningsförslaget ”baserat på en studie av Ian Cousins”. 

”Han påstås ha sagt att jag angett att grupperingen inte borde ha gjorts så, det vill säga grupperingen är för stor”, skriver Ian Cousins i sitt inlägg. 

Påstår att det saknas alternativ

Samhället klarar sig inte utan fluorpolymerer. Utan dem blir det inga solpaneler, vindkraftverk, bränsleceller eller elbilsbatterier. ”Gröna” argument är populära när det gäller att försöka övertyga myndigheterna att inte gå för hårt åt PFAS. Skulle de inte räcka finns det fler. 

Tågtrafiken i Europa kommer att behöva lägga ned. Likaså flyget, bil- och vapenindustrin samt läkemedelstillverkningen. 

Den andra kategorin av argument kallar vi falska dilemman, eller att det inte finns något alternativ. Ett retorisk knep som förkastar komplexitet och nyanser. Målet är att avpolitisera debatten så att det framstår som att bara två möjligheter finns. Åsikten som föreslagits av PFAS-falangen. Och motsatsen, som är otänkbar, löjlig att ens överväga.

Det är också den vanligaste typen av argument i vår granskning – 693 av totalt 1 178 påståenden vi samlade in. På grund av tidsbrist kunde vi bara analysera 525 av dem, där endast 134 var tillräckligt detaljerade för att vi skulle förstå för vilket ändamål fluorpolymerer behövdes i en viss tillämpning.

I ett nästa steg jämförde vi ovan nämnda 134 kommentarer med information från ZeroPM, en EU-finansierad databas som listar potentiella alternativ till PFAS. Två forskare från Stockholms universitet – Ian Cousins och Romain Figuière – hjälpte oss med den här biten, och hittade potentiella alternativ för nästan två tredjedelar av tillämpningarna. Vi kan dock inte vara säkra på att det går att rätt av byta ut fluorplaster mot PFAS-fria lösningar. Det är framför allt företag som kan testa i sin specifika verksamhet vad som fungerar i praktiken.

Romain Figuière säger att syftet med databasen ZeroPM är inte att lista exakta alternativ, utan att ge en allmän överblick över vilka PFAS-fria lösningar olika företag har tagit fram. 

– När det handlar om batterier till elbilar, till exempel, kan vi inte säga att det finns PFAS-fria alternativ för varje exakt funktion. Men vi kan visa att det finns företag inom batteribranscher som har tagit fram sådana alternativ för vissa tillämpningar, till skillnad mot vad industrin påstår.

Vi drar slutsatsen att många aktörer helt enkelt har nöjt sig med att upprepa och insistera på sitt beroende av fluorpolymerer – istället för att faktiskt prata om de möjligheter som ändå finns och vilka utmaningar det innebär att övergå till dem. Istället för att utveckla sina resonemang bortom breda och allmänt hållna konstateranden, understödja dem med bevis och på så vis bidra till en nyanserad samhällsdebatt har många aktörer lagt krutet på att förstärka sitt budskap med hjälp av lobbying och PR.

Miljoner till ekokammare

Som Northvolt, som i sitt bidrag till samrådet kräver undantag om 15-19 år och motiverar det med att hänvisa till en ”socioekonomisk analys” av konsultfirman EPPA – som tagit fram rapporten på beställning av batteribolaget.

Eller PlasticsEurope, plastindustrins branchorganisation, som anger att dess budget för påverkansarbete gentemot EU-institutionerna har ökat från två till fem miljoner euro (23 till 58 miljoner kronor) mellan 2020 och 2023. En del av arbetet har handlat om att skapa en ekokammare. 

Vi ser hur argument går igen, i en slags lobbypingpong. Förre centralbankschefen Mario Draghis rapport om europeisk konkurrenskraft från september 2024 refererar argumentet från Plastics Europe och andra att det inte finns några alternativ till PFAS för den gröna omställningen. 

En dryg månad senare, i ett nyhetsbrev, citerar Plastics Europe Draghis slutsats baserad på dess eget bidrag till hans rapport. När vi ber Ronald Bock, ordförande för arbetsgruppen, om en intervju för att förklara hur Plastics Europe har kommit fram till sina slutsatser tackar han nej och hänvisar istället till Draghi-rapporten.

Varnar för ekonomisk domedag

Miljontals förlorade arbetstillfällen. Enorma störningar i leveranskedjorna. Strypta investeringar. En katastrof för Europas konkurrenskraft. Listan blir lång när plasttillverkare och -användare ska redogöra för de möjliga konsekvenser som en begränsning av PFAS kan få. Men tål påståendena en kritisk granskning? När vi synar dem ser vi återigen att de saknas belägg.

Plastics Europe hävdar till exempel i sitt remissvar att effekterna av en bred PFAS-begränsning kommer att bli långtgående och påverka många delar av den europeiska ekonomin. Branschorganisationen har räknat ut att värdet på den sektor som använder PFAS-ämnen uppgår till mellan 700 och 1 400 miljarder euro (8 000 till 16 100 miljarder kronor), baserat på siffror från 2021.  

Organisationen hävdar inte uttryckligen att hela den verksamheten hotas av strängare PFAS-regler, men antyder att den ekonomiska effekten kan vara enorm. ”Konsekvenserna nedströms är mycket större än effekterna för tillverkarna,” skriver Plastics Europe i sitt inspel.

Vi försöker förstå hur branschorganisationen har räknat, men inser snart att nyckelsiffror i deras uppskattningar utgår från ett ”antal antaganden” och ”i vissa fall begränsade data”, som inte strikt ”representerar potentiella ekonomiska effekter”. 

När vi ber om en förtydligande intervju med ordföranden för Plastics Europe särskilda arbetsgrupp för fluoropolymerer, Ronald Bock, tackar han nej.

Novo Nordisk vd, tillika ordföranden för det europeiska läkemedelsparaplyt, EFPIA, avböjer även han när vi ber honom förklara ett påstående han framfört i ett brev till EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen i september 2024. Lars Fruergaard Jørgensen skriver där att läkemedelsindustrin ”om den föreslagna begränsningen genomförs kommer ett stort antal viktiga läkemedel inte längre att vara tillgängliga” och industrin ”kommer att tvingas stoppa produktionen av läkemedel i Europa”.

När vi ändå är inne på hälsokostnader förtjänar det att nämnas att en rapport från Nordiska ministerrådet från 2019 de de totala hälsorelaterade kostnaderna på mellan 52 och 84 miljarder euro per år. Siffror som bara stiger med ökande halter av evighetskemikalier i samhället.

”Gör en samlad bedömning”

Tillbaka på Kemikalieinspektionen presenterar vi våra slutsatser för Jenny Ivarsson. Hon försäkrar oss om att Kemikalieinspektionen och dess samarbetspartners arbetar källkritiskt och sätter den information som inkommit till dem i ett bredare sammanhang.

–  Om vi till exempel får till oss en studie så är det bra om den är granskad av en oberoende tredje part. Får vi tillgång till rådata så stärker det också argumentet. Vi jämför också med siffrorna med dem för liknande användningar på andra platser.

Brist på information räcker inte för att få ett undantag, fortsätter hon. 

– Det räcker alltså inte att säga att det saknas alternativ. Eller att hävda att en industri kan ta hand om utsläppen under produktionsfasen och i samband med destruktion, men utan att kunna hänvisa till mätdata. Man behöver ha bättre argument än så.

Samtidigt vill hon vara tydlig med att förslaget handlar om att begränsa användningen av PFAS – inte om ett totalförbud. Myndigheterna har från början utgått från att undantag ska ges för samhällskritisk användning där alternativ verkligen inte finns på marknaden eller för företag som kan möta krav på insamling eller slutna system. 

– Sedan är de flesta undantagen tidsbegränsade. Vi ser att lagstiftning är den starkaste drivkraften för substitution. Då sitter man i en rävsax ibland: för att kunna begränsa användningen behöver det finnas alternativ och i många fall är det en begränsning som öppnar upp för utvecklingen av alternativ. 

– Det vi har sagt är att vi vill ha en bred begränsning men med en rad väldigt specifika och, så långt det går, tidsbegränsade undantag. Så att vi ändå får en utfasning på sikt. 

Är det rimligt att ha ännu längre övergångstider än tolv år? 

– Det beror på, jag kan inte säga idag var vi landar i den frågan.

Hur svårt är det för er att granska om det finns alternativ eller inte? 

– Vi behöver förlita oss på den information som vi får till oss och det är återigen så att vi får ta de här 5 600 kommentarerna tillsammans.

Vad gäller ekonomiska argument säger Kemikalieinspektionen att de är viktiga för att myndigheten ska kunna göra en samlad bedömning. Även här brukar information från de olika företagen ställas mot varann. 

– Det kan hända att siffrorna inte stämmer överens och då får vi ha en diskussion om vad som är rimligt. Men nej, det är inte lätt alla gånger. 

Jenny Ivarsson säger att hon ändå tror att Kemikalieinspektionen och de andra myndigheterna ska lyckas med att ta fram ett väl underbyggt lagförslag som de skickar in till EU-kommissionen.

Är ni överväldigade av antalet bidrag? 

– Det måste jag nog säga att vi blev. Men vi har också uppmanat företag att inkomma med information. Det är väldigt viktigt för förslaget att det ska bli underbyggt och genomarbetat.

Kan de många bidragen vara ett sätt att försena lagförslaget?

– Nej, jag skulle säga att det här är en återspegling av att PFAS används så brett i samhället. 

Tidsplanen är redan förskjuten

Samtidigt är det ett faktum att bolagen vunnit på att det ursprungliga tidsschemat sprack, som utgick från att ett begränsningsförslag skulle kunna vara klart under 2025. Nu verkar det komma tidigast 2026, kanske 2027. Och även om Kemikalieinspektionen och dess samarbetspartners i Danmark, Nederländerna, Norge och Tyskland alla bekräftar att de håller fast vid sina höga ambitioner så behöver de också förhålla sig till det stora tryck som finns på dem.

Dagen efter vår intervju med Jenny Ivarsson publicerar den europeiska kemikaliemyndigheten Echa en ”uppdatering” av begränsningsförslaget. Myndigheten pratar om ”alternativa sätt att begränsa fluoropolymerer” och öppnar för första gången upp för möjligheten för företag att fortsätta använda PFAS om det sker på ett sätt som minimerar utsläppen. Det talas även om undantag i de fall där en begränsning skulle få ”oproportionerliga socioekonomiska effekter”.

Echa överväger sådana lösningar för batterier, bränsleceller, och elektrolysörer.

”Proportionaliteten hos varje alternativ kommer att utvärderas och jämföras med de två första begränsningsalternativen, ett totalförbud eller ett förbud med tidsbegränsade undantag”, skriver myndigheten.

Stämplas med sekretess

När vi begär ut dokument från Kemikalieinspektionen om saken kommer de nästan helt maskerade. Orsaken som anges är utrikessekretess – att offentliggöra uppgifterna skulle kunna störa Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skada landet.

Vi förstår ändå från handlingarna att Kemikalieinspektionen och de andra myndigheterna under hösten har deltagit i möten med EU-kommissionen, och att det har pågått omfattande diskussioner om förslaget. Varför EU-kommissionen redan nu vill påverka de europeiska kemikaliemyndigheterna som jobbar med begränsningsförslaget och på vilket sätt får vi inte svar på, i alla fall inte just nu. 

Däremot har kommissionens ordförande Ursula von der Leyen lovat att ”bringa klarhet” i frågan om den kommande begränsningen av PFAS. Liknande språkbruk har använts av svenska moderaten Jessika Roswall, den nya miljökommissionären. Vad sådan "klarhet" kan innebära kan visa sig i mitten av februari. Då väntas kommissionen presentera sitt förslag till en så kallad ren industrigiv, Clean Industry Act.