Men hans far, och resten av hans familj på den palestinska Västbanken, håller inte med dem som har kallat Ahmad en terrorist.

– Det han gjorde är vardag i Palestina. Vi har ett annat synsätt och för oss är Ahmad en hjälte.

Tisdagen den 1 oktober dök 25-åriga Ahmad Al-Himoni och 21-åriga Mohammad Misk upp på en gata i Jaffa, den urgamla arabiska hamnstaden som idag är en del av södra Tel Aviv i Israel. Klockan sju på kvällen gick de till slumpmässig attack mot fotgängare och passagerare på en spårvagn, med en automatkarbin och med kniv. Sju människor dödades, varav sex var israeler, och 16 skadades innan de två palestinska männen sköts ner. Hamas tog på sig ansvar för dådet.

Attentatet inträffade mindre än en timme innan det ljöd flyglarm över Tel Aviv och det började slå ner iranska robotar. Den allvarligare händelsen kom att dominera nyheterna, men både israeliska och internationella medier rapporterade om dådet i Jaffa. 

Somliga utnyttjade också genast det som hänt. Israels minister för nationell säkerhet, den högerextrema Itamar Ben-Gvir, besökte platsen för dådet dagen efter. Det hade kommit vittnesuppgifter om att de två attentatsmännen besökte en närliggande moské innan dådet, och om det visade sig finnas någon koppling mellan de två, så hotade Ben-Gvir med att låta stänga och riva moskén. Israelisk polis har efteråt sagt att man inte hittat några sådana band.

Unga män från Hebron

Ahmad Al-Himoni och Mohammad Misk kom båda två från Hebron, den största palestinska staden på den ockuperade Västbanken. Här har Dagens ETC spårat upp deras familjer för att försöka få svar på en viktig fråga: hur föds en palestinsk attentatsman? 

Vi träffar Abdulfattah Al-Himoni, en mustaschprydd man med sorgsna ögon, på en gata i centrala Hebron. Där står han och en annan av hans söner och säljer zucchini och aubergine från en liten grönsaksvagn. Här brukade också Ahmad arbeta, men affärerna har gått dåligt sedan Gazakriget började. Inga av de 150 000 palestinier från Västbanken som tidigare arbetade i Israel tillåts längre göra så, vilket har försämrat ekonomin och köpkraften i hela det palestinska samhället.

– Jag kunde inte ha honom kvar eftersom vi tjänar så lite. Men Ahmad hittade inte något nytt jobb, och han satt bara hemma månad efter månad utan att göra någonting. Till slut fick han ändå stå med mig här vid vagnen så att han åtminstone kunde komma ut, säger Abdulfattah Al-Himoni. 

Abdulfattah Al-Himoni.

Joakim Medin

Han visar en bild på sin son i telefonen, där han poserar med en motorcykel. Drömmen var att kunna köpa en egen, men med privatekonomin i ruiner såg det ut att aldrig kunna hända.

Meningen var att Ahmad Al-Himoni skulle ha följt med sin far även den 1 oktober, så att han kunde sälja grönsaker utan att själv tjäna ett öre på det. Men han sa att han var lite upptagen och skulle ansluta senare. Istället åkte han alltså till Tel Aviv.

Såg sonen på nyheterna

Abdulfattah Al-Himoni fick veta vad som hade hänt först på kvällen när han kom hem från arbetet. Grannarna satt som klistrade vid tv-rutan för att följa nyheterna om Irans robotar och dådet i Jaffa. De ropade att en av de män som hade fastnat på övervakningskamerornas bilder var väldigt lik Ahmad.

– Så jag ringde till honom, men hans telefon var avstängd. När jag tittade på nyheterna kunde jag också se att det var min son.

Hela familjen Al-Himoni tillbringade natten hos släktingar. Dagen efter ringde den israeliska armén till Abdulfattah och sa att man hade sökt honom nattetid. Man begärde att han och hans fyra andra söner – man visste namnen på alla – skulle komma in på förhör.

– De frågade oss om Ahmad, vad han brukar göra och vilka han brukar träffa. Soldaterna sa till mig att jag har misslyckats som far till Ahmad, att det är mitt fel att han har dödat civila israeler. 

Ahmad Al-Himoni lever fortfarande. Hans familj fick först höra att både han och Mohammad Misk han blivit dödade, men det visade sig att deras son var allvarligt skadad och fick vård på ett sjukhus. Nu har läget stabiliserats och han har flyttats över till ett fängelse där han är sängliggande på kliniken.

– Jag skulle tro att han kommer få tillbringa resten av sitt liv i israeliskt fängelse. Han kommer dömas till många år för varje person, säger Abdulfattah Al-Himoni.

”Inte lika mycket värda”

Trots det vill familjen inte visa för mycket sorg utåt – och de tänker inte ta avstånd från vad deras son gjorde. Som de ser det, ingår hans dåd i en cykel av våld – framför allt israeliskt våld – och palestinskt motstånd som präglat Västbanken under den 57 år långa ockupationen. 

– De sköt min son för att han hade gjort någonting. Men i den israeliska arméns checkpoints kan soldaterna döda palestinier utan någon orsak. För dem är det normalt att döda palestinier, men om vi dödar israeler görs det en stor sak av det, säger Abdulfattah Al-Himoni.

Det är förstås skillnad på när en civil person dödar människor och när soldater i en armé gör det. Men problemet är att israeliska soldater bara sällan får reprimander för dödligt våld på Västbanken. Påfallande många palestinier dödas dessutom av civila, men beväpnade israeliska bosättare, som mycket sällan även de bestraffas för något. Redan innan Gazakriget bröt ut för ett år sedan hade det under 2023 skett en upptrappning av det dödliga våldet till en historiskt hög nivå. Över 200 palestinier och nära 30 israeler hade dödats, det högsta antalet sedan 2005 när den andra palestinska intifadan fortfarande pågick.

Under det senaste året med krig har den här våldsupptrappningen bara fortsatt. Men det är bara en av sidorna som lever under ockupation, med allt vad det innebär.

– Vi är inte lika mycket värda. Om min son hade dödat en bosättare hade han fått 100 år i israeliskt fängelse. Om en bosättare hade gjort det, hade han varit ute efter bara två dagar. Eftersom det inte finns någon rättvisa i ockupationen. Vi har blivit fråntagna våra rättigheter här. Jag, som är en gammal man kanske har lättare att hantera detta, men det är svårare för en ung man.

De här åsikterna hittar vi också hemma hos föräldrarna och syskonen till Mohammad Misk, den andra attentatsmannen i Jaffa. Men det första hans far, Rashid Misk, vill försäkra sig om är att Dagens ETC inte rapporterar vidare till Israel. Han tycker det är märkligt att vi åkt så långt för att tala med just honom.

– Du jobbar inte för Mossad, eller hur?

Det står fortfarande fullt med plaststolar utanför familjens hem, där man tagit emot släktingar och vänner som kommit för att uttrycka sina kondoleanser. Mohammad Misk betraktas som en shahid, en martyr som dött i kampen för ett fritt Palestina.

Krossade drömmar

Innan Gazakriget arbetade han under två års tid som bilmekaniker i Israel, men hans arbetstillstånd drogs in förra hösten och han lyckades inte hitta någon ny inkomst.

– Mohammad hade dragit upp planer för framtiden även om han fortfarande var väldigt ung. Alla de drömmarna krossades när han inte längre kunde jobba, säger Rashid Misk.

Inte heller den här familjen säger sig ha känt till planerna för att gå till attack i Jaffa. Vad de vet kände inte heller Mohammad och Ahmad varandra. Allt familjen Misk visste var att Mohammad var spårlöst försvunnen, fram till att det bultade på entrédörren någon gång vid midnatt, timmarna efter att han hade dött.

En palestinsk sajt som dokumenterar människorättsbrott på Västbanken har visat vad som hände. Åtminstone ett halvdussin israeliska soldater trängde in i huset, tvingade ut Rashid Misk och hans andra söner på gatan och satte på dem handfängsel och ögonbindlar.

– Vi fördes till ett fängelse och var kvar där ändra fram till eftermiddagen nästa dag. Vi fick inte någon mat, vatten eller tillgång till toalett, och tvingades behålla handfängslen och ögonbindlarna.

Rashid Misk säger sig ha saknat kunskap om hans sons planer i Israel.

Joakim Medin

Det var de israeliska soldaterna som upplyste honom om vad som hade hänt i Jaffa. Rashid Misk hade svårt att ta in det först, men han har inte det längre. Svaret kommer ganska snabbt, när vi frågar vad han tror motiverade hans son till att döda civila israeler.

– Vi bor i ett stort fängelse. Mohammed blev vara 21 år, men det enda han känt till under hela sitt liv har varit ockupationen, israeliska vägspärrar, soldater, dödsskjutningar och bosättarna. Han har sett mig bli skottskadad och hamna i fängelse, han har sett sin syster bli skottskadad när hon bara var sju år gammal. Vi har knappt något arbete, knappt några pengar, och sedan kriget började har det blivit ännu värre. 

Rashid Misk menar att stressen hos hans son till sist blev för stor, och att han tog stort intryck av det som hänt på Gazaremsan under det senaste året. Men också av lokala händelser.

Israeliska soldater i Hebron patrullerar bosättarområdet som förr brukade vara öppet också för palestinier att beträda. (Bilden är från förra året.)

Sofie Axelsson

Halva Hebron övertaget

Berättelsen om de två unga palestiniernas väg till våldet handlar oundvikligen också om den extrema situationen i Hebron, där de växte upp. Här är den gamla stadskärnan med sin marknadsplats idag i princip en övergiven spökstad, eftersom halva området tagits över av ett fåtal illegala bosättare. Undan för undan har bosättarna stulit fler hus från sina palestinska ägare. Varje vecka går bosättarna på en provocerande ”promenad” genom den återstående palestinska stadskärnan, med militär eskort.

Palestinier har haft begränsade möjligheter att beträda den andra halvan av stadskärnan ända sedan 1994, när den högerextrema bosättaren Baruch Goldstein gick in i den lokala Ibrahimmoskén och öppnade eld rakt in i fredagsbönen. 29 palestinier mördades. 

Precis utanför Hebron ligger bosättningen Kiriyat Arba. Där bor den tidigare nämnda Itamar Ben-Gvir, den kontroversiella ministern för nationell säkerhet. När israelisk media hälsade på honom i hemmet för några år sedan hade han en idolbild av massmördaren Baruch Goldstein på sin vägg. Itamar Ben-Gvir har dömts i domstol åtta gånger för att ha uppviglat till rasism mot palestinier och för att ha uttryckt stöd för en israelisk grupp som listats som en terroristorganisation.

Palestinsk terrorism möter israelisk bosättarterrorism, i en laglös soppa som går ut över civila i syfte att påverka respektive samhälle – och som pågått ända sedan Västbanken ockuperades 1967.

Sprängs hemmet nu?

Familjerna Al-Himoni och Misk kommer bägge två att utsättas för kollektiv bestraffning på grund av vad deras söner gjorde. Rashid Misk visar vad de israeliska soldaterna gjorde i hans hem i samband med sin nattliga räd. Här och var finns det borrhål i väggarna, där man testat vilket material huset är byggt av, och det finns röda markeringar på andra ställen.

Där kommer man aptera sprängmedel. Den israeliska armén har för vana att svara på attentatsmäns dåd med att spränga deras anhörigas hem i luften.

– De har mätt ut för att veta hur mycket de ska använda, så att bara det här huset rasar, säger Rashid Misk. De säger inte när de kommer göra det men vi har sett många andra exempel på det i Hebron.

Hans familj har redan burit ut alla ägodelar och stuvat in det hos släktingar, i väntan på att försöka hitta ett nytt hem. Likadant har de två andra familjer som bor i lägenhetshuset behövt göra – trots att de inte har någon relation till Mohammad Misk.

Likadana röda markeringar och hål efter borrar finns det hemma hos Abdulfattah Al-Homini. 

Han visar sin lägenhet som är tömd på allt innehåll. Några av Ahmads småkusiner följer efter oss i trapporna. Kanske är det sista gången de har möjlighet att besöka huset. Familjemedlemmarna har behövt dela upp sig nu, så att några har flyttat in hos en farbror, en annan hos en kusin. Och Abdulfattah vet inte om han någonsin kommer ha råd att köpa ett nytt hem igen, så som ekonomin ser ut idag för grönsaksförsäljare.

– Men det här drabbar inte bara oss. Även i vårt hus bor det tre familjer, sammanlagt 25 personer. När deras hem blir förstört, när grannarna i kvarteret ser huset förstöras, vad kommer de känna? De kommer bara hata Israel ännu mer.