Många år senare framkallade José Figueroa sin första rulle. Han glömmer det aldrig. Mystiken och magin när bilden framträdde, och spänningen, man visste aldrig hur det skulle bli. När han började arbeta som pressfotograf 1991 kurade han med de andra fotograferna i en mörk källare. Ingen annan fick komma in.  

Det var jobbigt när det digitala fotografiet kom, men rätt snabbt fokuserade José Figueroa på de nya möjligheterna. Sedan kom AI, och i vintras var det dags för honom att komma ikapp, plugga och lära sig alla de nya verktyg som underlättar allt för att skapa fantastiska bilder.  

Det gick inte.  

– Plötsligt hade fotografi blivit nåt annat. Alla utmaningar, kreativiteten, intuitionen, det hade försvunnit, berättar José Figueroa.  

– Först måste man ha visioner, sen måste man vara kreativ och lösa utmaningar för att förverkliga visionen.  

Nu var alla hinder undanröjda. Hade hans 33-åriga kärlekshistoria med fotografiet nått sin ände?  

Räddningen blev att hitta tillbaka till den barnsliga nyfikenheten. Hur gör jag för att bygga en lådkamera, hur ska jag framkalla med vätskorna inne i själva lådan, hur anpassar jag mig till just denna värme, till dagens hårda ljus? Det tog en månad innan han lyckades få till fotografier.  

Människorna han fotograferar eller som blir nyfikna ser plötsligt magin som ligger bakom de fotografier vi nu alla kan ta när vi vill. De ser hantverket, imperfektioner, reflektioner.  

De stannar upp.