– När du lämnar Gaza lämnar du människor som du kommit nära i en extremt farlig situation. Du vet att du vill tillbaka, men du vet inte när du kommer ha möjlighet till det, säger Mahim Qureshi till Dagens ETC.

När man är där på plats går det inte att reflektera.

– Jag tror det är en skyddsmekanism. Om vi tillåter oss att känna efter när vi är där kan vi inte göra vårt jobb.

I förgrunden syns massgravarna utanför Nassersjukhuset, bakom dem skymtar havet.

Mahim Qureshi

Hon kom nyligen tillbaka till London efter sin andra rotation i Gaza med hjälporganisationen Medical aid for Palestinians (MAP) och International rescue committee (Rescue). Första gången var i april, några veckor innan Israel invaderade Rafah och tog kontroll över gränsen mot Egypten. Den här gången flög hon därför in och ut via Jordanien. Nu jobbade hon på Nassersjukhuset i Khan Yunis, förra gången var hon på al-Aqsasjukhuset i Deir al-Balah i centrala Gaza.

Gränsen in i Gaza korsade de i en konvoj med bepansrade bilar. 

– Det är lite stressigt, och vi behövde – uppenbarligen – resa genom Israel den här gången. Vilket adderar komplexitet.

Det finns ingenting kvar som står upp. Ingenting. Allt är borta. Bara total förstörelse.

Lila moskén i Rafah är borta

Innan kriget var Rafah i södra Gaza en mindre stad med omkring 250 000 invånare. När Mahim Qureshi i april reste in i Gaza, en månad innan Israel tog kontroll över gränsen, bodde det över en miljon människor här. Israel hade då i flera månader uppmanat människor att evakuera hit. 

– Vi såg en del rasmassor och förstörda byggnader, men Rafah var fortfarande ett bebyggt område, minns Mahim Qureshi. 

Hennes organisation hade en övernattningslägenhet i Rafah. Lägenheten låg mitt emot en vacker moské. Den lilla moskén hade lila minareter och himmelsblåa detaljer. 

– Jag blev helt förälskad i den. Jag har aldrig sett en moské med lila minareter förut. 

Det var människor och tält precis överallt. 

– Jag minns att den första tanken jag hade när jag kom in i Gaza var: ”Herregud, om de invaderar Rafah – vart ska alla de här människorna ta vägen?”.

Också denna gång körde de genom Rafah. Den lilla staden var nu utplånad. 

– Det finns ingenting kvar som står upp. Ingenting. Allt är borta. Bara total förstörelse. 

Flugor absolut överallt

Al-Aqsasjukhuset i Deir al-Balah hade innan kriget ha kapacitet för 150 patienter. Det var också det här sjukhuset som i oktober skakades av en fruktansvärd brand efter en israelisk attack. Människor brändes levande. 

– Under min tid där i april hade vi mellan 700 och 1000 patienter, plus 3000 internflyktingar och anhöriga på och runt omkring sjukhuset. Du kunde knappt se golvet, säger Mahim Qureshi.

Alla avdelningar, korridorer och trapphus hade flutit samman med varandra. Förhållandena var svåra: det luktade avlopp, sängarna och madrasserna var smutsiga och det fanns inte riktiga lakan. Alla patienter hade inte sängar, många låg på golven.

– Det var flugor absolut överallt. Vi opererade på liksäckar, borden var täckta med liksäckar. Vi hade inte sterila draperier så vi skar hål i operationsrockarna och gjorde egna draperier. 

Som en konsekvens av förhållandena är risken för infektion nästan 100 procent.

– Alla som fått en operation utvecklade en infektion i såret. Och infektionen utvecklades så snabbt, mycket snabbare än vad jag någonsin har sett i Storbritannien. I Storbritannien, om de till exempel genomför en amputation på någon, så behöver du inte lägga om såret förrän efter tre till fem dagar. För du vet att det inte kommer bli infekterat före dess. Och du vill inte bidra till att infektion kommer in, säger Mahim Qureshi.

I Gaza tar det mindre än 24 timmar innan ett sår blir infekterat.

– Och det är de allra vidrigaste infektionerna. Antibiotika är en bristvara. Det finns inte heller bandage som är vattentäta eller lufttäta. Flugor och maskar kommer ut ur såren inom loppet av några dagar. Jag har foton på det. 

Små saker dödar

Det är upprörande och frustrerande. Som kirurg kan du genomföra den mest perfekta operationen, fortsätter hon. 

– Men du vet att din patient kommer få allvarlig blodförgiftning. Det saknas städutrustning, det saknas vatten. Vattentillförseln till Gaza är avstängd.

Småsaker kan bli dödliga. Den insikten skakade om henne rejält första gången.

– Jag hade förberett mig på att jag skulle se de mest fruktansvärda skadorna. Men jag var inte beredd på vilka konsekvenser det skulle ha att det inte funnits någon rutinmässig hälsovård på många månader. Patienter kommer med tillstånd som är så långt framskridna, som hade varit fullt möjliga att bota om de kommit tidigare. 

Amputerar i onödan?

Rädda barnen sa i januari i år att mer än tio barn om dagen hade förlorat en lem i Gaza sedan kriget startade i oktober 2023. I somras varnade experter för att antalet amputationer i Gaza är det högsta någonsin. Som kärlkirurg är Mahim Qureshi van vid att genomföra amputationer. Men hon, och alla andra kirurger, är egentligen tränade för att rädda kroppsdelar.

– Att utföra så många amputationer var smärtsamt. Det ska alltid vara sista utvägen. 

Infektionsrisken gör att vissa allvarliga skador, som till exempel omfattande splitterskador, har svårt att läka. En arm eller ett ben amputeras för att rädda någons liv – men i en annan kontext hade det varit onödigt. Ben amputeras också på grund av obehandlad diabetes, säger hon. 

Sängbundna personer tenderar inte att överleva särskilt länge.

Mahim Qureshi berättar att skadorna överlag var desamma när hon kom tillbaka under hösten. Men det var mycket fler skottskador nu. En flicka under tio år hade blivit skjuten rakt genom huvudet. Hon var förlamad i hela sin vänstersida och neurokirurgen behövde ett specifikt redskap för att kunna rädda hennes liv. Men någon sådan sådant hade de inte. På liknande sätt kan det vara problem med att öppna bröstkorgar – de har inte utrustningen som krävs. 

– Och istället för att utföra en amputation tvingades jag genomföra bilaterala amputationer på ett stort antal människor. Det var dubbelt så smärtsamt för mig, för det är en sak att förlora ett ben. Att förlora två ben är en mycket större förändring. Det finns inga proteser, det finns ingen rehabilitering och knappast någon sjukgymnastik. Du dömer människor att bli sängbundna i de här förhållandena. Sängbundna personer tenderar inte att överleva särskilt länge. 

Rent, tjusigt, konstigt

Att åka ut från Gaza är också en upplevelse. När hon och hennes kollegor kom tillbaka till Amman efter en månad checkade de in på ett hotell. Det var rent och tjusigt och konstigt. Det första Mahim Qureshi gjorde efter att ha checkat in var att gå ut på stan för att köpa kläder till en bebis hon opererat på. Han var född flera månader för tidigt och var tre månader när hon amputerade en del av hans högra fot. Sakerna hon köpte skickades sedan in i Gaza med nästa team.

I Gaza finns det bara kallvatten. Vattnet de tvättade sig i var ofta salt. På hotellrummet tog Mahim Qureshi en lång och varm dusch.

– Jag kände mig väldigt tacksam, men också skyldig. Allt det här är tillgängligt för mig: jag kan ta en varm dusch på ett dyrt hotellrum. 

När hon en dryg månad tidigare reste in i Gaza skannades och genomsöktes hon och kollegorna noggrant. En av dem hade lite mer medicinsk utrustning i sin väska än de andra och togs därför åt sidan och förhördes noggrant. 

Det är ”väldigt begränsat” vad de får ta med sig in, berättar Mahim Qureshi. Många enkla redskap som skulle kunna rädda liv stoppas. Inte sällan för att Israel anser att det är produkter med dubbla användningsområden och därför skulle kunna användas i kriget. 

– Vi får bara ta in sådant som är för eget bruk. Det har varit omöjligt att få in ultraljud i Gaza under en längre tid. Sjukhusen är desperata efter ultraljud.

Skadat barn, ingen överlevande familj

Den yngsta och minsta patienten Mahim Qureshi utförde en amputation på var den lilla bebisen som hon sedan köpte kläder till när hon kom tillbaka Amman.

– Han föddes för tidigt med extremt låg födelsevikt. Sedan kriget bröt ut föds barn ofta med extremt låg vikt i Gaza. Mödradödligheten är otroligt hög nu, på en nivå som skulle vara helt oacceptabelt på andra platser i världen. 

Några veckor in i sitt för tidigt påbörjade liv fick han en allvarlig blodförgiftning. Som en konsekvens av det stoppades blodflödet till den högra foten och de behövde amputera. När Mahim Quresi opererade honom borde han knappt ha varit född ännu. 

– Jag har aldrig upplevt mer smärta under en operation. Han vägde 2,8 kilo vid den här tidpunkten. 

Hon berättar om en ny akronym, som är ett resultat av kriget i Gaza: WCNSF.

– Medicinsk personal har börjat använda den i Gaza. 

Det står för ”Wounded Child No Surviving Family” – skadat barn ingen överlevande familj. 

Människor dör i onödan varje dag, fortsätter hon. De som får komplikationer som i andra kontexter inte skulle ha uppstått, eller som dör av hälsotillstånd som inte borde vara dödliga, ingår inte heller i statistiken över krigets offer. 

– Vi ser inte deras ansikten, vi ser inte deras kroppar. Men att de dör är en direkt konsekvens av kriget. 

I vanliga fall ingår det i jobbet att följa upp sina patienter.

– Men i Gaza är det svårt, nästan omöjligt. Du åker därifrån och vet inte vad som händer. 

Under den månad hon var i Gaza nu senast jobbade hon dygnet runt. Förra gången var hon inne i två veckor, men Israel släpper nu bara in personal som stannar i en månad. Att de vet att det försvårar saker är självklart, enligt Mahim Qureshi.

Palm Media / MAP

Skadas i humanitär zon

Amnesty International har sagt att Israel begår folkmord i Gaza, Internationella brottmålsdomstolen (ICC) har utlyst arresteringsorder mot premiärminister Benjamin Netanyahu och tidigare försvarsminister Yoav Gallant och Internationella domstolen (ICJ) har uppmanat Israel att vidta åtgärder för att skydda palestinierna från ett folkmord.

– Trots allt det här blir det värre på marken. Ingen stoppar dem. Jag upplever inte det här som ett religiöst krig, det handlar om land. Israel försöker etniskt rensa och eliminera den palestinska befolkningen, säger Mahim Qureshi.

Hon menar att det inte är fråga om ”collateral damage” – skador som bara råkar uppstå i ett krig, och som även om civila ska skyddas är mer eller mindre oundvikliga. 

– Jag minns en dag på al-Aqsasjukhuset. En ung man, en journalist, kom in. Han hade förlorat ett ben i en explosion som dödat tre av hans kollegor. Och han låg där, i presskläder. Det var tydligt att de var journalister. Men de attackerades ändå. 

Under Mahim Qureshis senaste rotation i Gaza kom alla patienter från al-Mawasi, den så kallade säkra zonen ute vid havet utanför Khan Yunis. Det stora tältlägret med över 100 000 invånare har bombats flera gånger. För någon vecka sedan dog exempelvis över 20 personer. I juli dödades över 90 personer i vad som har kallats för en massaker. 

– Alla jag behandlade kom inifrån den så kallade humanitära zonen, säger Mahim Qureshi.

Soldater klottrade ner sjukhuset

I januari och februari i år var Nassersjukhuset under belägring. Den 15 februari gick israeliska soldater in på sjukhuset. Enligt Israel för att leta efter gisslan, men enligt överlevande och ögonvittnen handlade det om ren terror. En del av de som försökte fly från sjukhuset sköts av krypskyttar.

Nassersjukhuset tvingades stänga helt i mars, för att sedan kunna öppna upp igen under sommaren. När Mahim Qureshi var på sjukhuset syntes fortfarande spåren efter IDF-soldaterna. Hon ställer sig frågande till soldaternas ”mentala ålder”.

– Jag blev fullkomligt chockerad över att det på hela sjukhuset finns klotter och symboler kvar. Det finns inte någon färg för att måla över med, och de har använt en permanent märkpenna som inte går att tvätta bort.

Dagen innan Mahim Qureshi skulle lämna Gaza för andra gången smällde det högt – jättehögt – fyra gånger. 

– Jag har aldrig hört så höga explosioner, någonsin. 

Det visade sig att det ”bara” var ljudbomber. Tryckvågen efter ljudet kan krossa glas, men inte hela hus eller människokroppar. Gardinerna fladdrade, några saker som stod på ett bord flyttade på sig. Innan hon förstod vad det var – ljud som bara har syftet att skrämmas – kände Mahim Qureshi en stark panikkänsla sprida sig i kroppen. 

– Jag blev paralyserad. Jag undrade vart alla mina patienter och kollegor var. Lever de?

Höga smällar är vardag i Gaza, fortsätter hon. Den här typen av ljudbomber som hon hörde sin näst sista dag i Gaza är designade enbart för att skrämmas, skapa kaos och göra människor desorienterade. Människor här har förlorat sin startle-reflex, säger Mahim Qureshi. Startle-reflexen är en överlevnadsmekanism, en försvarsmekanism, som är inbyggd i både människor och djur. Den är den som får oss att snabbt haja till och bli på helspänn när någonting skrämmer oss.

Men kriget i Gaza har trotsat evolutionen. 

– Både vuxna och barn har skrattat åt mig när en stor bomb har fått mig att hoppa till. De hör det hela tiden, de hoppar inte till längre. De har blivit vana vid det. Det går inte att föreställa sig. Tänk dig vilka effekter det här har på psyket hos individer som lever i det här dygnet runt. 

Åt mer mat än andra

I Gaza har alla förlorat något och många har förlorat allt. 

– Alla är i exakt samma situation. Ett resultat av det är att samhället är väldigt jämställt på individnivå. Det var något jag verkligen beundrade, hur människor var. Jag har aldrig känt mig så välkommen som i Gaza. Och samtidigt så överpriviligerad.

Hon gick ner sju kilo på en månad och då fick hon ändå mer mat än många andra. Organisationerna som skickar in internationell personal gör allt de kan för att se till att de har att äta. 

– På hotellet i Amman fanns det en stor frukostbuffé. Helt plötsligt var man omgiven av mat. Och du vet inte vad du ska göra. Det kändes absurt, först och främst för att du inte blir hungrig på samma sätt och sedan för att allt överflöd känns syndigt, det är nog det ordet jag vill använda. Det var svårt att sova, det var tyst och sängen kändes stor.

Förutom den där långa och varma duschen var en av de första sakerna hon gjorde att ringa familj och vänner för att berätta att hon lämnat Gaza säkert. 

– Den här resan var något som jag ville och behövde göra. Men det var inte något de behövde att jag gjorde.

Ändå har hennes närstående varit väldigt stöttande, kanske till och med stolta, fortsätter hon. Men det har varit svårt för dem. Hon har tänkt mycket på vad hon utsatt dem för.

– Jag känner inte att mitt liv är viktigare än människors liv i Gaza.  Men för min mamma kanske det är det.