Alla i rummet, tänk efter om ni har mer pengar. 

– Alla i rummet, tänk efter om ni har mer pengar. Säg till alla hur extraordinärt det här mötet har varit och donera, stort eller litet, säger en man i 30-årsåldern.

Längst ner i rummet står ett bokbord med skrifter, tidningar och flygblad. Väggarna pryds av flaggor med symboler. Alla tycks följa uppmaningen och plockar upp mobilerna för att skänka mer pengar.

Kollekten är inte till en religiös församling. Vi befinner oss inte i en kyrka. Scenen utspelar sig istället i Folkets hus i Varberg, där ett 70-tal ungdomar från olika delar av landet har samlats för att vara med på en veckolång sommarskola i kommunism. 

Från morgon till kväll sitter de och tittar på en projektorduk med livesända politiska tal från Italien, där organisationen samtidigt grundar en ny kommunistisk international.

– Den revolutionära kommunistiska internationalen ska ta över världen. Allting börjar nu. Det här är dag ett. Det här är vårat år noll, sa Ylva Vinberg, en av partiets “ledande kamrater” som man kallar sina företrädare, när Revolutionära kommunistiska partiet (RKP), grundas på en konferens i Stockholm knappt två månader tidigare. 

Mellan varje framträdande vid podiet som visas på skärmen för deltagarna i Varberg berättar en äldre man om hur mycket pengar som har samlats in. Han uppmanar kamraterna att skänka mer. Snart är man uppe i 500 000 euro. Pengarna behövs, enligt partiet, för att anställa fler organisatörer och för kunna att expandera till större lokaler. 

En ung tjej från USA berättar om hur partiet där precis flyttat in i ett nytt kontor mitt på Manhattan, New York, med utsikt mot Empire state building. Nu försöker de rekrytera fler och få de redan aktiva att skänka ännu mer pengar.

– I snitt lägger medlemmarna i USA nu nästan 100 dollar per person och månad till partiet, säger hon.

RKP hette tidigare Marxistiska studenter och är den svenska sektionen av International marxist tendency (IMT). Det är en trotskistisk rörelse med sina rötter i Storbritannien. Ideologisk ledare för rörelsen, som genomgått otaliga splittringar och ombildningar, har varit framlidne trotskistiska teoretikern Ted Grant, ackompanjerad av nu 70-årige Alan Woods. 

Den senare håller avslutningstal på den livesända italienska världskongressen, där också en delegation från Sverige finns bland de cirka 500 deltagarna. 

 – Ted Grant har varit bland de främsta teoretikerna för det som kallas för entrism, säger Per-Olof Mattsson, litteraturvetare som själv har en bakgrund i en annan del av trotskismen.

Entrism innebär att gå med i en större organisation för att försöka värva medlemmar till den egna rörelsen och påverka inriktningen i den större organisationen. Något som så väl Labour i Storbritannien som Socialdemokraterna i Sverige har fått erfara, men som egentligen har sin grund redan i 1930-talet när ryska revolutionären Leo Trotskij uppmanade sina följare i Frankrike att gå in i det franska socialistpartiet.

– Ted Grants främsta idé var att radikalisering av arbetarklassen alltid kommer att ta sig uttryck i de traditionella partierna. Alan Woods och IMT är del av den traditionen. Därför undrar man vad det kommer ifrån att de nu ändrar sig helt och ska bilda ett eget parti. Om man lockar in medlemmar genom att hela tiden säga att kommunismen blir mer och mer populär och att kapitalismen är på fallrepet, så håller det ett tag, men sedan kommer folk upptäcka att saker och ting förblir som förut, tror Per-Olof Mattsson.

– Den stora negativa följden av en sådan rörelse är att de som blir indragna i den riskerar att bli sönderbrända och kanske inte vill göra något vettigt politiskt senare.

På nedervåningen i Folkets hus sitter föreståndaren Peter Enroth och tar en fikapaus. Att ungdomarna i RKP huserar i Folkets hus, traditionellt en del av en socialdemokratiskt knuten arbetarrörelse, tycker han inte är kontroversiellt.

– Vi skulle hyra ut till Sverigedemokraterna också, om de skulle vilja vara här. Skulle vi bara hyra ut till arbetarrörelsen så skulle vi få klappa ihop, säger han.

I en från den pågående skolningsveckan avskild del av huset blickar en stor tavla ned från väggen med namnteckningar på personer som var med och byggde Folkets hus i Varberg på 80-talet. Jag slår mig ner runt ett bord med Oscar Gunnarsson, 30, från Stockholm och Sebastian Ingvarsson, 35, från Göteborg. Båda är anställda av partiet och gick med i det som då var Marxistiska studenter ungefär samtidigt för nio år sedan. Det gör dem till något av veteraner i sammanhanget. De flesta av deltagarna är betydligt yngre, en del minderåriga. Flera av de som är på plats under helgen har gått med alldeles nyligen.

Det är egentligen bara vi som har rötter som går hela vägen tillbaka till Marx och Engels.

– Det som gör oss unika är att vi har idéerna, säger Sebastian Ingvarsson.

Att deras idéer är unika och bara finns hos RKP är ett mantra som också återupprepas gång på gång under den livesända kongressen.

– Vi har rötter som går hela vägen tillbaka till Marx och Engels, och det är egentligen bara vi som har bevarat marxismens idéer, fortsätter han när jag undrar varför bildandet av deras nya kommunistiska international, det finns redan ett 40-tal sedan tidigare, ska lyckas med världsrevolutionen nu när alla andra misslyckats tidigare.

Man uppmanas skänka minst tio procent av sin lön till partiet.

I fem år har Sebastian Ingvarsson varit anställd av rörelsen. Innan dess har han en bakgrund som utbildad musiker. I Göteborg har RKP två anställda idag. Totalt får sju personer sin försörjning från partiet i Sverige, något som helt finansieras av medlemmarna. Man uppmanas skänka minst tio procent av sin lön till partiet om man vill gå med.

De avlönade aktivisterna sysslar bland annat med att ge ut tidningar innehållande såväl direktöversatta texter från partiets internationella center i London, som svenskproducerade texter. Man ger också ut böcker och organiserar partiets arbete, som är uppbyggt kring celler i olika städer.

En av de unika idéerna, som lanserats av partiets ledande ideologer Alan Woods och Ted Grant, handlar om Big bang-teorin. I boken “Reason in revolt” vänder de sig mot den eftersom de menar att den går emot marxismens principer. Mot ”den vetenskapliga socialismen”, som man kallar det.

Teorin om att allting uppstod ur Big bang strider mot materialismen – ingenting kan bara uppstå ur ingenting. Dessutom öppnar teorin där med också upp för att det även måste finnas en skapare. Alltså springer vetenskapen religionens ärenden, menar man. 

– De har tagit fram en marxistisk tolkning av naturvetenskapen och kosmologin. Personligen tycker jag att det är ett väldigt övertygande resonemang som förs. Det gäller att se att ingen del av det mänskliga samhället är helig, som arbetare inte ska bry sig om, säger Sebastian Ingvarsson.

– Marxismen är en vetenskap, förklarar han med emfas .

– Precis som en läkare förlitar sig på läkekonsten för att på bästa sätt kunna behandla en patient, så behöver vi en vetenskap som förklarar hur och varför revolutioner sker. En vetenskap om klasskampen, för att förstå hur marxister kan ingripa i de här processerna och leda kampen till en högre form av samhälle.

Ett kännetecken för en sådan rörelse är att det inte spelar någon roll hur verkligheten ser ut. 

Att ideologerna i den här rörelsen har teorier, och svar om man så vill, om nästan allt är något som är en gemensam nämnare för alla typer av ideologiska fundamentalistiska rörelser. En tro som står över allt annat. Det menar psykologen Håkan Järvå, som har arbetat med frågor kring radikalisering och sekterism i 15 år.

– Ett kännetecken för en sådan rörelse är att det inte spelar någon roll hur verkligheten ser ut. Ideologin och reglerna kring den har företräde. Man ändrar inte sin uppfattning. Det kan ofta bara ske genom isolering av medlemmar. Det är svårt att bibehålla en fundamentalistisk tro när omvärlden ser så annorlunda ut.

Lasse Diding har försett alla deltagarna i den kommunistiska sommarskolan med övernattningsplatser. En del av dem campar. Andra är inackorderade i Jan Myrdal-biblioteket, som han är drivande bakom.

Jenny Ingemarsson

Någon kilometer bort från den pågående samlingen i Folkets Hus bor hotellmiljonären och kändiskommunisten Lasse Diding. I Leninland, som han döpt om sitt hem till, råder det full aktivitet i regnet som öser ner när vi kommer på besök.

En övertäckt Lenin-staty med en blomsterkrans över flinten reser sig åtta meter upp mot skyn.

En övertäckt Lenin-staty med en blomsterkrans över flinten reser sig åtta meter upp mot skyn i mitten av innergården. I partytälten som provisoriskt satts upp förbereds det med pastasallad och diverse drycker för gästerna. Lasse Diding bjuder alla ungdomar från RKP på fest när statyn ska avtäckas och han har också hjälpt till med att ordna tält- och sovplatser åt dem under veckan.

För några månader sedan visste jag inte ens att de fanns.

– Jag vet egentligen inte vad de är för några. För några månader sedan visste jag inte ens att de fanns. De flesta där är nog relativt nyfrälsta, konstaterar Lasse Diding, samtidigt som han tänder en ljusstake med en blåslampa medan vi slår oss ner i ett par stora skinnfåtöljer i ett av rummen.

Själv kommer han från en annan del av den kommunistiska rörelsen, maoismen.

Har du gått och blivit trotskist nu?

– Inte alls. Jag har tidigare haft varma förbindelser med r-arna i Göteborg, fast jag har aldrig tillhört dem. De har funnits kvar som en väl sammanhållen sekt, kan man säga. De dör sakta sotdöden nu. Därför är jag positivt inställd till alla yngre människor som på något sätt har en vilja att analysera världen med marxistiska medel.

Avtäckningen av Lenin-statyn i Lasse Didings trädgård har skapat stort medialt intresse både lokalt och på riksnivå. I lokaltidningen och i radio förfasas debattörer och historiker över hyllningen till en massmördare. I Dagens Nyheter undrar krönikören Alex Schulman vad grannarna ska tycka.

Lasse Diding själv tycks vara barnsligt förtjust över uppmärksamheten. På frågan om varför man reser en staty av Lenin år 2024, läser han först upp en 3 500 tecken lång debattartikel i ämnet som Expressen bett honom att skriva. Sedan förklarar han:

– Det här lite lekfulla förhållandet jag har till Lenin, det vidgar åsiktskorridoren. Jag skulle kunna vara en allvarsman som bara pratade om hur bra Lenin var, och hur en del var dåligt, men det finns redan hundratals sådana. Eftersom jag inte riktigt följer spelets regler så gör det motståndarna ännu mer upprörda. Jag vill flytta fokus och inte låta dem bestämma agendan eller vad som ska diskuteras.

Plötsligt knackar det på altandörren där vi sitter i det cigarrdoftande sällskapsrummet. Ordföranden för nyss nämnda Kommunistiska partiet, tidigare KPML(r), Povel Johansson, och partitidningen Proletärens kulturredaktör Artur Szandrowski, kliver in. Strax får de turas om att med RKP:s Oscar Gunnarsson hålla varsitt hyllningstal till Lenin från balkongen på ovanvåningen av den lyxiga villan med utsikt över Varbergs fästning.

I regnet på gården utanför står 23-åriga Renata Volodina och huttrar. På huvudet har hon en stor mössa med ett Sovjet-emblem. Hennes ögon lyser upp av glädje när hon berättar om vilken fantastisk vecka hon har haft här. Hennes första möte med det som nu är RKP var den 8 mars i år, efter att hon hade sett affischer på stan hemma i Karlstad. De andra partierna hade inga aktiviteter på internationella kvinnodagen.

– Jag blev så enormt inspirerad redan på första mötet, säger hon.

Just nu studerar hon på Komvux och har inte så hög inkomst. För att kompensera för att hon därför inte kan skänka mer än 150 kronor i månaden till RKP så har hon och hennes sambo, som också är medlem, därför gjort egen marmelad som de säljer för att samla in pengar.

Vem som helst ska kunna starta sin egen cell.

–  Vi lägger extremt stort fokus på att utbilda alla inom partiet. Vem som helst ska kunna starta sin egen cell, sin egen grupp. Alla ska kunna ha lika hög politisk nivå för att kunna leda arbetet där de bor på plats. Det är också det som har fått organisationen att växa så enormt under så kort tid. Det är det som får medlemmarna att verkligen tro på organisationen och gör att vi skänker så mycket av våra inkomster.

Psykologen Håkan Järvå menar att en del av lockelsen för den här typen av rörelser är att det stora fokuset på bildning kring ideologin som förklarar världen talar till människors narcissism, känslan av att veta mer än andra.

Dels måste man vara ung, dels måste man vara intelligent.

– Det lockar en viss typ av människor som attraheras av den intellektuella utmaningen att dechiffrera ideologin. Dels måste man vara ung, dels måste man vara intelligent, säger han.

De allra flesta som rekryterats till det nybildade partiet är också väldigt unga. En del går i gymnasiet, en del i högstadiet. Väldigt få är över 30. En av strategierna är att försöka rekrytera ur Palestina-rörelsen, genom att helt enkelt gå fram och fråga andra ungdomar: Är du kommunist? 

Medlemmarna är aktiva med att sätta upp affischer och klistermärken med samma budskap. Ett försök att tidigare under dagen omvända Varbergborna till kommunister genom att gå ut på stan och missionera med tidningar, gick dock bet på grund av det ihärdiga regnandet.

Det har dragit ihop sig till kväll i Varberg. Lasse Diding står på balkongen till sin villa och hälsar alla välkomna med ett improviserat tal. Nu ska den så omskrivna Lenin-statyn avtäckas inför den förväntansfulla skaran troende.

– Ät och drick så mycket ni vill, men iakttag gärna viss försiktighet kring det senare, säger han innan han lämnar över ordet till Povel Johansson, ordföranden för det andra kommunistpartiet på plats.

Ytterligare två kommunistiska brandtal senare klättrar Lasse Diding själv upp på stegen till Lenin-statyn och drar bort presenningen.

– Lenin, Lenin, Lenin! skanderar publiken medan Palestinaflaggan i statyns hand vajar i vinden.

Utanför trädgården där Lenin-statyn reser sig har en äldre man stannat till för att rasta sin hund. Han tittar frågande mot statyn medan proggmusiken ljuder ur högtalarna över grannskapet.

– Herregud, muttrar han för sig själv.