Välkommen till Sednaya, sa bödeln med iskall röst

– Assad är värst. Han stal tio år av mitt liv, säger 27-årige Mohamad. 

Sju av dem användes i tvångstjänstgöring. Mohamad skulle kämpa för en regim han föraktade. Sedan följde 3,5 år i ökända Sednaya-fängelset. En plats han överlevde trots daglig tortyr, hunger och förnedring. 

– Det mildaste var de 250 piskrappen med ledningar, säger han. 

– För då var det liksom över.

Inne i Sednaya-fängelset.

Marie Ravn

Hans bror Jasin, som skrattar med för att lätta upp stämningen, bär själv ärr efter regimens brutalitet. Medan Mohamad överlevde Sednaya, tillbringade Jasin fem månader i Harasta-fängelset i Damaskus, där han fick sina naglar och tånaglar utdragna med en tång. 

– De där månaderna kändes som 100 år, säger Jasin, som fortfarande kämpar med fysisk smärta och viktminskningen från sin tid i fångenskap. 

Bröderna skämtar om hur att sitta i fängelse har förvandlat Jasin från ett lejon till en kyckling. Deras tredje bror överlevde inte Assads grymheter. Efter att ha tillbringat 13 år i Sednaya, misshandlade Assads män honom till döds.

För familjen är förlusterna omöjliga att glömma, men också omöjliga att hålla tyst om. För i många år var det som pågick bakom Assads stängda murar en väl bevarad hemlighet. Bara de som stod regimen närmast visste sanningen. Men nu, när före detta fångar vågar tala, och när slutna områden öppnas för omvärlden, kommer en grotesk verklighet i dagen.

Vittnesmål från överlevande avslöjar fasor som kidnappningar, massgravar, tortyr, elektriska stötar, hängningar och kroppspressar som krossade fångar till oigenkännlighet. Hunger, våldtäkt och systematisk förnedring var vardag. Rapporter beskriver hur fångar sågades sönder, ögon gröptes ut och organ togs bort. 

Mohamad är bara en av de många överlevande som vittnar om Assads massakrer på sitt eget folk. Nu berättar han sin historia – för att världen ska förstå och för att ingen ska glömma.

Sedan inbördeskrig bröt ut i Syrien 2011 har omkring 150 000 människor försvunnit, enligt Middle East Eye. Kidnappningar och godtyckliga arresteringar har blivit tillvarons mörka skuggor. För många familjer har deras nära och kära försvunnit som dagg under solen, för att aldrig återvända.

För Mohamad blev mardrömmen verklighet 2020. Han togs tillfånga av Assads säkerhetsstyrkor när han försökte sälja ett kilo hasch. Det var en fälla. Kunden i bilen visade sig vara en informatör och med en diskret signal till män på gatan slog fällan igen. Poliser stormade bilen, rev upp dörren och kastade Mohamad till marken. Slagen regnade över honom. Med kolven på sina karbiner slog de honom hårt i ryggen, deras stövlar tryckte ned hans hans bröst tills han låg hjälplös och oförmögen att andas ordentligt. 

Jag lovar att säga allt du vill höra, släpp mig bara!

Mohamad fördes sedan till polisstationen Karcon Al-Shikh Hassan. Det var hans första möte med Assads maskineri. Cellen han placerades i var minimal, men redan fylld med fyra andra interner. Större celler rymde upp till 100 personer. Dagliga måltider bestod av en halv bit tunnbröd, och dricksvattnet var orent. Mohamad berättar hur många interner dog, inte bara av våld, utan också av sjukdomar och undernäring. Toalettbesök skedde i hörnet av cellen, men att stå upp var strängt förbjudet. Alla fick sitta hukade med knäna uppe under hakan. Den som vågade resa sig släpades ut, pressades in i ett bildäck och misshandlades. 

– Det hände hela tiden, minns Mohamad. 

– Efter misshandeln hällde de kallt vatten över mig.

När han berättar om fasorna dyker ett leende upp på hans läppar. 

– Jag måste göra tortyrhistorierna till ett skämt. Annars kan jag inte stå ut.

Det var dock inget att skratta åtnär Mohamad fördes till tortyrstolen. Mohamad tvingades sitta med ryggen pressad mot stolsitsen medan hans ben sträcktes upp längs. En dag ropade han desperat: 

– Jag lovar att säga allt du vill höra, släpp mig bara!

– Nu har du redan fått mig att arbeta genom att sätta dig i stolen. Det får du betala för, var tjänstemannens svar. 

Stolen spändes mekaniskt tills Mohamads fötter nästan rörde vid hans ansikte. Sedan pausades maskinen. I denna position gav de honom hundratals elektriska stötar. 

Dagarna i fängelset var långa och outhärdliga. Det fanns inget att göra. Ingen flykt från fasorna, ingen tröst att finna. Mohamad var ensam med sina tankar, och de blev hans enda sällskap. 

– Jag tänkte på mitt liv från det ögonblick jag föddes. Jag började sakna allt hemma, säger han. 

Ett arabiskt talspråk säger att ingenting är starkare än ett fånges minne. För Mohamad hotade just dessa tankar att göra honom galen. Han ångrade bittert den dagen han hade försökt sälja haschet. Vad skulle det bli av honom nu? Han tillbringade 29 dagar på polisstationen innan han flyttades till två andra fängelser. Så småningom hamnade han i det ökända Sednaya-fängelset, där fasorna verkligen intensifierades.

Utsikten från Sednayas tak visar en lång uppfart till fängelset – vägen till ett levande helvete.

Marie Ravn

Mohamad visste inte var han fördes den dagen. Ett hårt bandage täckte hans ögon och han kunde bara höra motorns mullret och känna fordonets ryck som om det skulle uppför en backe. När bilen slutligen stannade och ögonbindeln togs bort möttes han av åsynen av ett fängelse som skymtade som en mörk skugga mot himlen. Mottagningen var 150 piskrapp med tunga trådar som flådde hans hud. 

– Välkommen till Sednaya, sa bödeln med en röst lika iskall som själva platsen. 

Sednaya, ”det mänskliga slakteriet”. Platsen där mänskligt lidande var normen. Ett fängelse där tortyr, svält och massavrättningar var dagens ordning. Ingen var undantagen. Inte brottslingar, inte politiska fångar, inte journalister eller slumpmässiga civila. Cementväggarna i Sednaya-fängelset var kalla och karga. Järndörrarna skallrade vid varje rörelse. Cellerna var små och mörka. Spindelnät hängde i hörnen, medan droppar från läckande rör lämnade pölar som blandade sig med avföringen på golvet. Luften i fängelset var en sjuklig blandning av röta, avloppsvatten och död. 

Fångarna sparkade och knuffade varandra i ett desperat försök att få plats.

Mohamad kläddes omedelbart av sina kläder och lämnades endast i sina kalsonger. Han placerades i den ”vita avdelningen”, som var den del av fängelset för mindre kriminella. Under hans år i Sednaya fanns det aldrig plats för honom att lägga sig i cellerna. Fångarna sparkade och knuffade varandra i ett desperat försök att få plats. 

Varje morgon började med att fängelsechefen valde ut fem slumpmässiga offer för dagens straff. De ställdes upp i slutet av korridoren och piskades inför de andra fångarna. Ljudet av slag och skrik ekade genom korridorerna och fastnade i Mohamads sinne. Den värsta tortyren var dock när Mohamad hängdes på en vägg. Hans armar var bundna ovanför huvudet och han hängdes så att hans fötter inte kunde nå golvet. Smärtan skar genom hans kropp som om armarna skulle slitas av. Timmar förvandlades till dagar. Ibland hängde han med en hel vecka. Många miste livet när vakterna glömde dem i de mörka källarna. Mohamad fruktade att bli en av dem vars skrik tynade till tystnad. Trots att lidandet i Sednayas ”vita avdelning” var outhärdligt spreds rykten om helvetet på jorden i fängelsets ”röda avdelning”.

Hans tunga är avskuren. Mannens kinder är insjunkna, hans blick tom.

I källaren finns celler utan dagsljus. Här lämnades fångar i åratal i skymningen.

MARTIN RYDSTROEM

Djupt under första våningen i Sednaya-fängelset döljer sig rum med högar av blodsmetade repblock. Bredvid repen står en kroppspress. En maskin som sägs vara utformad för att krossa döda kroppar tills de bara lämnar några kilo splittrade ben och kött. I rummet bredvid finns salt och syra. Flera påpekar att just denna blandning var tänkt att lösa upp det sista spåret av människan. Ett påstående som inte har kunnat bekräftas. 

En generalmajor från Assads specialstyrkor, en tidigare chef inom armén, nämns som en av de grymmaste figurerna i Sednaya. Vittnen beskriver hur han personligen sågade av kroppsdelar på sina offer medan han filmade det som makaber underhållning. Tortyren kände inga gränser. Flera överlevande, inklusive Mohamad, berättar om en speciell tortyrmetod i fängelset. En mask med små hål för ögonen var fastspänd på fångar. Bödlarna tog sedan tag i en tång och började sticka ut ögonen medan offren fortfarande levde.

På sjukhuset Al-Mujtahid finns några av de kroppar som vittnar om dessa fasor. Där det en gång fanns ögon, kan nu bara två svarta hål ses. Dessa lik är inte längre människor, utan skelett insvept i en tunn rest av hud. Kropparna är nästan utmärglade till den punkt där bara ben och en tunn rest av hud finns kvar. Hudfärger varierar från blek till gul, blå och brun, deras överkroppar täckta av sår, repor och koagulerat blod. Många av kropparna är utan ben, avskurna under fångenskapen. Nästan alla saknas organ som hjärtan, njurar och lungor, som skördats av bödlarna i fängelset.

På sjukhuset Al-Mouwasat ligger en ensam överlevande från Sednaya. Hans tunga är avskuren. Mannens kinder är insjunkna, hans blick tom. Om hans bröst inte reste sig i små ryck från andningen, skulle du tro att han var död. En mamma som söker efter sin försvunna son på samma sjukhus säger:

– Jag ber att min son är död. Bättre det än att han lider så här.

Levande vittnesbörd om vad Bashar al-Assad har gjort mot sitt eget folk.

På Ibn Al-Nafis sjukhus finns tre andra överlevande från Sednaya. Deras ansikten är fördärvade av hunger, deras röster förlorade efter år av mörker. Längs väggen sitter en ung kvinna i rullstol, uppkrupen som en docka. Hennes ögon är slutna. Även när någon försöker röra vid henne svarar hon bara med svaga, långsamma rörelser, som om livet nästan har lämnat henne. 

År av tortyr, lidande och isolering har krossat deras kroppar och sinnen. Vissa kan inte längre komma ihåg sina egna namn. Andra har tappat kontakten med verkligheten. Dessa trasiga människor är levande vittnesbörd om vad Bashar al-Assad har gjort mot sitt eget folk.

Klockan var exakt 03:05 på morgonen söndagen den 8 december. De senaste dagarna hade präglats av rykten om att fångar från röda sektionen i Sednaya blev dödade en efter en. Stämningen i fängelset hade blivit märkbart annorlunda. Och precis när Mohamad satt med en cellkamrat och andades in röken från en cigarett hände något oväntat. Plötsligt skär rop genom salarna. 

– Allahu Akbar, Allahu Akbar! lät det upprepade gånger. 

Gud är stor. Det var inte den sortens skrik som Mohamad vanligtvis hörde i fängelsekorridorerna. Vakterna brukade ropa: ”Assad u Akbar!” Assad är fantastisk. Mohamad kände hur hans hjärta slog snabbare. En oförklarlig känsla av hopp sköljde över honom. Han var övertygad om att något gudomligt var på spel. Kanske skulle han släppas. Kanske var detta hans väg ut ur helvetet.

Portarna till cellerna öppnades en efter en. Fångarna rann ut i korridorerna. Mohamad följde strömmen, trängde genom folkmassan mot utgången, mot friheten. 

– Det är svårt att beskriva vad jag kände i det ögonblicket, säger han med ett försiktigt leende. 

– Det var som att jag inte kunde tro att det verkligen hände.

 Häromdagen såg jag en katt och jag hoppade flera meter. En katt!

Jasin och Mohamad Al Shabelly.

Marie Ravn

Mohamad hittade tillbaka till Damaskus och till sin familj i Adam. Det borde ha varit en stund fylld av glädje och lättnad, men friheten kändes inte som han hade föreställt sig. Han var fortfarande instängd. Den här gången i sina egna tankar och rädslor. 

– Jag är rädd hela tiden. Även hemma med min familj omkring mig, säger han. 

– När jag hör en bil köra förbi blir jag paralyserad. Jag undrar om någon kommer för att ta mig tillbaka.

Mohamad fortsätter: 

– Häromdagen såg jag en katt och jag hoppade flera meter. En katt! Jag vet inte vad som händer med mig.

Han beskriver en ständig misstro mot andra människor. Han har svårt att låta någon komma nära.

– Jag känner att de kommer att förstöra mig om jag låter dem.

Mohamad känner sig instängd i ett limbo mellan dåtid och nutid. Mitt i ett samtal kan han plötsligt tappa tråden, försvinna från verkligheten. Men han är inte ensam om den känslan. Assads regim har krossat inte bara hundratusentals själar, utan en hel generation. Män, kvinnor och barn som aldrig kommer att återhämta sig från massakrerna de upplevt. Mohamad är fri, men frihet känns som ett annat slags fängelse.