Mindfuck och morfin i Vikarbyn

– Välkommen! Och du är …?

Mannen som tar emot efter att jag hängt av mig ytterkläderna i förstugan ser ut att vara runt 40. Fräsch surfarlook, funktionsbyxor, papper och penna i handen. Han scrollar med ögonen över en lista, bockar av något och ledsagar mig sedan genom en korridor för att visa var jag ska inkvarteras. Det visar sig vara en liten, helvit kammare med två sängar och utsikt från bottenvåningen ut mot den gårdsplan som nyss ledde upp till huset.

Jag lämnar min resväska på rummet och går tillbaka genom samma korridor. Vintertrötta pelargoner, dekorativa stenar, tavlor och statyer, de bägge sistnämnda med dalahästar som motiv, pryder väggar och horisontella ytor. Jag glider förbi surfaren som bockar av en ny intet ont anande gäst, fortsätter genom ett kök som delats av med en fristående köksbänk på vilken det står fruktfyllda skålar, glasburkar med olika frön och tända ljus och når till slut en avlång matsal där ett 20-tal personer sitter runt ovala bord och samtalar lågmält. Bäst att försöka verka naturlig, tänker jag, sätter mig vid ett av borden och lyssnar på ordväxlingen.

– Kraftnät? Där ser man. Det jobbar jag också med.

– Närå, det gick bra. Men vi fick starta väldigt tidigt.

– Har du varit här förut?

– Var det klockan åtta det skulle börja?

– Det var min mamma som var här förra året och tyckte det var fantastiskt.

– Åhå, ända från Paris?

Kallprat. Min superkraft fast tvärtom. Jag ger det ett försök, värper ut en fråga (se ovan, ledtråd: introduktionskurs), kämpar med att hålla bollen i spel, känner lukten av mig själv på repeat och direkt efter all luft pysa ur mig snabbare än ett lustgasrus. 

Lika bra att kavla upp ärmarna och börja jobba.

Dresscode: normcore möter friskvård. Alla ser öppna, vänliga, välmående ut. 

Könsfördelningen i rummet är förvånansvärt jämn. Åldersspannet går från kanske 25 till dryg pensionsålder. Dresscode: normcore möter friskvård. Alla ser öppna, vänliga, välmående ut. Psykologen Abraham Maslow skulle antagligen ha placerat de flesta av dem, kanske rubbet, relativt högt på sin berömda behovstrappa. Inget ont i det. Man är inte fredad från ångest bara för att man tillhör de materiellt lyckligt lottade i världen.

Annars inga dreads så långt ögat når. Ingen som ser ut att röka i baktakt. Inga röda prickar på pannan eller obekymrat dinglande haremsbyxor. Det är fint när fördomar spricker. Även om min nästa inte gör det. Möjligen att två av de andra liksom jag bär på en genpool med inslag från sydligare breddgrader, men i övrigt är gruppens genomsnittliga hudton lika ljus som inredningen i valfritt livsstilsmagasin.

”Om du känner attraktion till en annan kursdeltagare – avstå!”

Mer hinner jag inte lägga på minnet. In i handlingen träder en tibetansk gonggong och sjunger en kort sång som både besvarar en av frågorna ovan och introducerar signaturmelodin för de kommande dagarna.

GOOOONG!

Surfaren samlar ihop flocken och leder oss genom den korridor ni redan bekantat er med, uppför en trappa och förbi en byrå på vilken en tavla ställts med husets regler listade. Den enda jag minns lyder: ”Om du känner attraktion till en annan kursdeltagare – avstå!”

Väl uppe kliver vi in i Baravaras hjärta, kursgårdens stora scen, stor som en tennisplan och tillräckligt hög för att klämma in en giraff som stannat i växten. Väggar, bjälkar, tak – allt vitlaserat och byggt i något rejält, skandinaviskt virke. Längs södra långväggen finns fyra lika stora fönster, tre i golvhöjd och ett rakt ovanför på vars fönsterbräda en handfull vita kristaller placerats ut nonchalant genomtänkt. Golvet mitt i rummet täcks av ett dussin fem centimeter tjocka, grafitgrå madrasser och på dem, fördelade på tre rader och riktade mot norra långsidan, 28 hopfällbara golvsäten med tillhörande kuddar och filtar i jordnära färger.

Mittemot publiksektionen sitter Gayan Knutsson. Det är hon som tillsammans med maken Lars Vedam Knutsson startade Baravara för ett kvarts sekel sedan. Håret är långt och genomströmmat av olika ljusgråa nyanser, axlarna tryggt nedsjunkna, kroppen slank som en vårprimör och ansiktet utstrålar ett behagligt lugn med svag karaktär av avstängt. Hon flankeras av först fyra assistenter, sedan två till som ansluter så fort alla deltagare kommit till ro på sina platser. Tre på varje sida. Da Vincis ”Nattvarden” dyker upp i huvudet fast i budgetvariant med disken undanplockad.

En av assistenterna strosar vingligt med blicken över oss deltagare, drogat omtöcknad och nyfiket granskande på samma gång. Hade någon sagt att hon letar lämpligt offer att lägga en voodoo på hade jag utan att tveka bettat en hundring på tjejen snett framför mig.

– Välkomna till Baravara, säger Gayan och tärningen är därmed kastad.

Det andra hon gör är att ta oss med på en rundtur i sitt förflutna. Hon berättar om sina vilsna år, det kringflackande livet som ung vuxen, hur hon och Vedam – det här var innan de hade tagit sina sannyasinnamn, när hon fortfarande hette Helena och han bara Lars – hittade varandra för tre decennier sedan. Hon berättar också om sjukdom och död, vad som fick hennes liv att vända 180 grader, Baravaras födelse just här i hennes fädernejord, att hon hittat hem.

Grundare nummer två saknas dock. Åldern börjar ta ut sin rätt. Lars Vedams snart 90 år gamla kropp håller inte ihop lika bra som förr och det är för ansträngande för honom att närvara. Men Gayan försäkrar oss om att han fortfarande brinner för Baravara.

Medhjälparna – tre kvinnor, tre män – fyller öppenhjärtigt på med sina berättelser. Om cancer, övergrepp, missbruk, självmord. De berättar om hål som på något sätt behövt fyllas och som alla innan de kom i kontakt med Baravara i olika grad fyllt med mörker och destruktiva beteenden.

– De här personerna runt mig är mer familj för mig än min riktiga familj, säger Gayan.

När det blir dags för oss deltagare att dra våra storys, öppna våra svarta lådor på glänt, låter vi som skuttande pingviner i jämförelse. Inte för att någons liv verkar varit förskonat från elände – vissa gråter när de berättar, också över andras berättelser – men vårt bagage håller inte som deras för en Ken Loach-trilogi.

Så kommer turen till mig. Jag stålsätter mig – det är ju inte bara för dem jag berättar – och drar mitt strå till stacken.

Alldeles för ofta kan jag inte säga nej till människor, åtminstone partners.

– Det är som att jag ibland inte vet var jag börjar och var jag slutar. Alldeles för ofta kan jag inte säga nej till människor, åtminstone partners, till att uppfylla deras behov. Medan jag själv är usel på att uttrycka mina. Vilket stör mig och så känner jag mig överkörd och allt staplas på hög i ryggsäcken och sedan växer både skuld och irritation tills jag som en barnunge börjar sparka bakut och säga nej nej nej – motståndshandling liksom – fast det kanske är nåt självklart att säga ja till, och så slutar det med att jag sviker nån fastän det inte är min avsikt. Typ.

Lite tillspetsat, men på det stora hela relativt mitt i prick.

– Det där är känslor som många går runt med. Vi sätter andra i första rummet för att vi vill bli älskade. Men vi måste fråga oss själva för vem vi finns till. Det är först när vi kan älska oss själva som vi på riktigt kan börja älska andra, säger Gayan, varnande och tröstande på samma gång.

Redan efter några minuter i samma rum inbillar jag mig att hon begåvats med förmågan att få folk att känna att hon tittar på just dem och rakt in i dem. Nyss visserligen för att hon gjorde just det, men misstanken kommer att återkomma närmaste dagarna.

– Ni bör också lämna in era mobiler, säger Gayan när det börjar bli dags att runda av kvällen.

– Jag lovar, på söndagen när man ska hem brukar de flesta inte vilja ha tillbaka den. Det är inget tvång att lämna ifrån sig den – men en stark rekommendation, säger hon, mjukt och uppfordrande på samma gång.

Inga konstigheter. 

De kommer nu.

– Ni bör inte heller prata med varandra. Var i er själva. Och tänk på att om ni börjar prata med någon så stör ni den personens koncentration. Titta inåt istället, säger hon och när jag gör det ser jag en massa bilder av mina planer för reportaget spolas bort som en gammal pet-flaska i springflod.

GOOOONG!

Det var värst vilken klang, dov och kraftfull på en och samma gång, man kan klämma ur ett tibetanskt metallstycke inte större än en John Bauersk tomtehatt.

En snabb hutt Cocillana för att besvärja hostan och sedan uppför trapporna med sömniga steg. 

Det är torsdag. Klockan är sju. Dags för allvar.

En snabb hutt Cocillana för att besvärja hostan och sedan uppför trapporna med sömniga steg. Kvart över väckning har 27 sökande och knäpptysta själar och en wallraffande men lika knäpptyst masat sig upp till stora salen för första meditationsövningen. En timme lång. Inspirerad av Osho. I salen tar Gayans medhjälpare emot oss i tystnad, deras ansikten nedtonat avslappnade. De delar ut ögonbindlar som vi strax ska täcka ögonen med och en kudde med vilken vi ska banka skiten ur gamla demoner.

– God morgon och välkomna till dagens dynamic meditation. Ni kan börja med att sprida ut er i rummet och sedan kan ni sätta på er ögonbindlarna.

Instruktören går noggrant igenom de fem olika steg i det själsliga konditionspass som väntar. Under tiden får en smygande yrsel mig att misstänka att morgonhutten kanske blev lite väl generös. Hur som helst är det för sent att backa.

Moment 1 sätter igång. Hastiga in- och utandningar genom näsan. Så kaotiskt som möjligt. Fokus på utandning. Till en ljudkuliss bestående av vad som låter som en speedad, rytmiskt vobblande didgeridoo. Det är oklart till vilken nytta men här finns ingen tid för reflektion. Det är bara att lyda och fnysa på. Vilket vi alla gör i vad som tycks vara en oändlig tid.

Gonggongen ringer in nästa moment. Den utlevande fasen. I praktiken: vreden. Jag hinner nästan tänka klart tanken att det här kommer inte gå bra, att det vore orimligt av 28 medelklassvennar att börja primalskrika på kommando och att vi kommer att stå där i skydd av våra ögonbindlar i skuggan av jante och vänta på att någon annan lägger första sparken.

En kakafoni av ylanden, tjoanden, rop, grymtningar och stön dundrar in i mina öron.

Mina funderingar avbryts någonstans i höjd med ”28” när en kakafoni av ylanden, tjoanden, rop, grymtningar och stön dundrar in i mina öron från varje tänkbar riktning. Jag tumlar förvirrat runt i ljudvågorna i någon sekund men återfår snabbt balansen. Jag hänger på. Grrr! Nå, försöker hänga på. Gör mitt bästa. Skriker, vrålar, slår med kudden mot golvet. Rotar febrilt runt i minnet efter något eller någon att rikta ilskan mot. Tomt. Jag lyssnar på de andra och känner mig som ett fågelkvitter om våren.

Precis när jag tänker att det här aldrig kommer att ta slut, att min chef lurat in mig i ett bakhåll, att hutten nog var på rätt sida magknipet ändå, ringer gonggongen in tredje momentet, ackompanjerat av ett stissigt bongobeat.

28 stämband, luftrör, magar och lungor börjar jobba i kör och 28 par höfter jucka fram och tillbaka. 28 par armar höjda upp i luften. 28 par hälar som med olika kraft lättar från golvet.

– HOO! HOO! HOO! HOO! HOO! HOO! HOO! HOO! HOO! HOO! HOO! HOO! HOO! HOO! HOO! HOO! HOO! HOO! HOO! HOO! HOO! HOO! HOO! HOO! HOO! HOO! HOO! HOO! HOO!

Om och om igen. Meditation i Iron man-tappning i 140 bpm. Synken slingrar sig som en orm genom rummet, rumlar runt mellan väggar och tak. Från min plats i rumtiden växlar HOO-HOO:andet mellan synkoperat och taktfast, mellan baktakt via helt ur rytm och tillbaka in i synk igen. Som ett protorejv i Valhall med dyngraka asar. Inte så tokigt ändå.

Men säg den lycka som varar för evigt.

GOOOOONG!

Näst sista momentet. Armarna i luften. Alla står blickstilla. Inte min kropp, den är för trött, men jag gör mitt bästa. Tystnaden är total sånär som på några spridda pustanden. Ännu en evighet kommer och går.

GOOOOONG!

Sista momentet. Fria rörelser. En hyllning till den energiboost vi alla i teorin ska ha fått av meditationen. Till ett bubblande stycke indisk upptemporaga som sakta vecklas ut till ett konfettiregn av tablas, bansuri, dholak, pungi, veena, sitar och andra instrument jag inte känner igen.

GOOOOONG!

– Nu är vi klara och nu kan ni gå ner och äta frukost och duscha den som vill. Glöm inte att titta på byrån nedanför trappan. Där kommer ni att se en uppgift ni kan tänka på till nästa pass. Ni ska skriva om er själva, men bara för er själva, ingen annan kommer att läsa, säger instruktören.

– Och kom ihåg att stanna i tystnad!

På väg ut från salen lägger jag märke till ett fotografi på södra väggen, ovanför fönstret längst till höger. Bilden föreställer den sedan 1990 hädangångne Chandra Mohan Jain, mer känd som Acharya Rajneesh, ännu mer känd som Bhagwan Shree Rajneesh, eller helt enkelt som Osho – gurun med de 93 Rolls-Roycerna, som förespråkade fri kärlek, vars anhängare förgiftade över 700 människor och den som Gayan och Vedam låtit sig inspireras av för att göra Baravara till en plats för självkännedom och frid.

GOOOOONG!

Efter 1,5 timmes frukostpaus ringer den tibetanska gonggongen in hjorden igen. Som ankungar på led tar vi oss uppför trapporna till stora salen där Baravaras actionteam väntar. 35 sittplatser med kuddar och tillhörande plädar har iordningställts mitt i rummet. Sju för värdarna, 28 för betalande gäster.

Vi sätter oss tillrätta. Gayan låter sorlet ebba ut och börjar från början. I barndomen. I vårt beroende av våra mammor. Vad som händer när vi som små blir försummade. All förtvivlan, all ilska. Vad konsekvenserna som vuxen efter en sådan uppväxt kan bli, att vi blir rädda och i praktiken stöter bort dem som kan ge oss det vi mest av allt vill ha: kärlek.

Ainbusk Singers. Det enda under hela vistelsen som är nära att rubba mig totalt ur balans.

Det som sedan kommer ur Gayans mun skulle en satanist kalla obegriplig rotvälska.

– Slut ögonen och blicka inåt, mot barnet inom er, det där försvarslösa, inre barnet som allt det vill är att vara älskat. Kom ihåg att skuld är ilska som riktas inåt. Var inte arg på dina föräldrar, vi gör alla vårt bästa. Blunda, titta inåt och lyssna på den här fina sången.

Det som därpå följer rotvälska som samma satanist förskräckt skulle tro hade körts genom en skördetröska.

Se mig för här är jag

Låt mig få komma nära

Till era hjärtan så som den jag är

Den jag försöker vara

Ge mig min morgondag

Min enda önskan nu och här

Älska mig för den jag är

Ainbusk Singers. Det enda under hela vistelsen som är nära att rubba mig totalt ur balans. Men jag vägrar vackla. Jag skärmar av, tänker inåt, överlever prövningen och efter det också ett kollektivt kramkalas, den discodans som följer och en övning där vi paras ihop för att titta en helt okänd människa djupt in i ögonen, berätta om ett smärtsamt barndomsminne, utan att avbryta eller komma med råd eller invändningar, för att utöva empatisk, medkännande lyssning.

Efteråt uppstår dagens näst märkligaste situation när samma personer som nyss dansat extatiskt och kramat varandra stadigt, länge och innerligt så fort vi lämnat stora salen istället tystnar, sänker huvudet, anonymt glider förbi varandra i korridoren, köket, matsalen, som spöken, noga med att inte möta någons blick. Inte ens assistenterna gör det. Den enda som gör det är Gayan, vars vänliga ögon får min hypofys att utsöndra lite oxytocin varje gång vi passerar varandra.

Apropå utsöndringar gör vi senare samma eftermiddag en ny andningsövning. Den involverar en madrass, en filt, slutna ögon, hyperventilation, överskott av syrgas, underskott av koldioxid, stickningar i händer och fötter – och för de andra i rummet ett upparbetat tillstånd som jag etiketterar själslig orgasm.

Själv förblir jag oförlöst. De inledande stickningarna finns där, men inget mer. 

Själv förblir jag oförlöst. De inledande stickningarna finns där, men inget mer. Efter att ha frustat tills klockorna stannar vill jag ge upp, men precis när jag svept en filt runt mig och lagt mig tillrätta för egenmys i fosterställning hör jag Gayan viska i mitt öra att om jag vill känna det de andra känner bör jag fortsätta. Jag rullar tillbaka på rygg och återupptar mina flås, nu understödd av två assistenter som trycker upp madrassen mot mina fotsulor i hopp om att skynda på processen.

Till slut händer något. Ett svagt brus sprider sig i kroppen, skiftar omärkligt till ett lågfrekvent, utdraget stön, mer bekant från efter akten än före, om man säger som så. Antingen är det en autosuggererad, blek förnimmelse av tillståndet de andra hamnat i eller bara ren lättnad över att höra gonggongen ringa ut pinan.

Att det var fler än jag som inte lyckades hyperventilera fram ett inre fyrverkeri fick jag reda på först senare samma kväll, i samband med den dagliga avstämningen av vårt mående. Mitt i akten så att säga, när jag låg och blundade och försökte sparka och sicksackandas fram en andlig ejakulation, var jag fullkomligt övertygad – av vrålen runt omkring, av alla skrik, stön och gurglanden – om att jag ensam missat bussen till nirvana.

– Njäe, den där övningen flög inte alls för mig, sa en man under avstämningen när turen kom till honom.

Han var långt ifrån ensam. Flera andra erkände att de gått bet på uppgiften. Men alla höll sig ändå på den positiva sidan när de fällde sina omdömen om upplevelsen hittills.

Alla utom en.

Min roomie. Vi kan kalla honom Jeansmannen. Jag gillade honom från första början, då vi skulle berätta vad som fört oss till Baravara, av hans beskrivning av sig själv som obstinat, för det omvänt ergonomiska sätt han satt på, för att han strax före sett ut att vara på gränsen till att börja snarka medan vi andra gjorde oss redo att blotta våra oläkta sår för kompletta främlingar. 

– Det känns förjävligt, sa han efter att 27 personer i varierande grad uttryckt sin belåtenhet med vad Baravara dittills bjudit på, allt till långsamt gungande och bekräftande nickningar från hennes assistenter.

– Jag har tänkt minst 30 gånger på att åka hem. Jag kan inte tänka mig något värre sätt att spendera tid på än att ligga på sängen och stirra upp i taket helt tyst och inte ens få prata eller läsa. Jag är redan trött på det lilla barnet i mig.

Gayan lyssnade med en min inställd på lika delar förvåning, förskräckelse och besvikelse. Så fort han pratat klart kastade hon sig som en indisk kolibri in i fajten. Showdown i Vikarbyn. En abbedissa som tar upp handsken som en blivande klostersyster råkat tappa – men också en som glömt bort sina egna råd från tidigare samma dag om att lyssna empatiskt och medkännande och inte komma med råd eller invändningar.

– Men kära nån. Det är klart att ingen tvingar dig kvar, men jag tror att du, om du är kvar, gör bäst i att anstränga dig för att ta det på allvar, alltså för din skull, för att du ska få ut något av din vistelse här. Det kommer inte att bli bra för dig om du fortsätter vela kring hur du ska göra, sa Gayan omtänksamt och krävande på samma gång.

– Jo jo, jag är ju kvar, påpekade Jeansmannen.

– Men du måste ju bestämma dig, du måste gå in helhjärtat i detta – jag säger det för din skull, kontrade Gayan.

– Tja, jag tar ett steg i taget. Jag är kvar till frukost imorrn och så får jag se sen, svarade Jeansmannen.

Gayan såg inte helt nöjd ut men måste ha bestämt sig för att fortsatt kamp var meningslös. Hon gav ifrån sig ett lågt muttrande, ett bekymrat leende, en lätt huvudskakning och gick vidare till nästa punkt.

Dit följer inte vi med. Istället hoppar vi fram några dagar, till onsdagen efter lägret och till Vasastan i Stockholm där Helena Löfgren, legitimerad psykoterapeut, har sin praktik. Mer än halva Dörröppnare 1 återstår men jag vill veta mer om sekter och sekteristiska mönster innan jag fortsätter.

Intervjun börjar med en rockad. Först vill Helena Löfgren nämligen höra allt om vad jag varit med om. Så jag tar fram mina anteckningar och berättar. Hon lyssnar uppmärksamt, nickar, noterar något, ler igenkännande, rynkar ögonbrynen, flikar in ett ”hm-hmm”, avbryter, ställer följdfrågor och skjuter in initierade kommentarer.

Att hon har sådana beror inte bara på hennes utbildning och yrke. I början av 1990-talet fastnade hon i ökända Moonrörelsens klor, ett järngrepp som hennes föräldrar lyckades bända upp först när de under dramatiska former fritog henne från sekten en månad innan hon skulle giftas bort med en för henne okänd man.

Men det är en helt annan historia. Vi byter tillbaka. Min tur nu att ställa frågorna, särskilt en.

– Vad har jag egentligen varit med om?

– Ja, det är ingen kort och enkel fråga. Det låter som att du varit med om en massa utmanande övningar långt utanför din comfort zone, och jag tänker att det är som att vara på teater ensam jämfört med att vara där med andra. Upplevelser tenderar att förstärkas när man delar dem, säger Helena Löfgren.

Hon förklarar att det inte är särskilt svårt att via kraftfulla övningar få någon att gå förbi sina egna försvarsmurar och öppna sig mer än man kanske hade gjort i en mer normal situation. Det är tvärtom enligt henne en vanlig metod inom liknande rörelser.

– Man gör en övning som ska leda fram till extas. Efteråt är du kanske så omtumlad att ditt kritiska tänkande just då inte är på topp. Och då kan någon säga något till dig som har mycket lättare att passera den dörr som ditt kritiska tänkande vanligtvis brukar vakta. Saker kan enklare slå rot. Det kan handla om att tillskriva upplevelsen en magisk eller religiös dimension. Man kan bli oerhört påverkbar när man är så sårbar och öppen.

Hon frågar sig också vad som händer om en person bär på ett trauma och något händer under övningen.

– Är de som håller kursen beredda på det? Är det en kurs eller är det behandling? Med det senare följer stort ansvar. Om du upplever att du farit illa hos en legitimerad person kan du vända dig till myndigheterna. Vid fler allvarliga misstag i arbetet kan denne till slut bli av med sin legitimation, medan ett företag med kurser kan fortsätta som vanligt. 

Hon pekar på en till sak. Kontexten.

– När den är öppen och tillåtande kan det hända att man triggas att berätta mer än man egentligen är bekväm med, för att andra berättat om sina trauman. Och till slut kanske man sagt för mycket.

Jag hummar instämmande, nickar, försöker låta bli att tänka för mycket på vad min vistelse är tänkt att resultera i och drar istället fram en minnesbild jag nästan glömt, från avstämningen strax före drabbningen mellan Jeansmannen och Gayan.

Då krävs mod för att dra fram det som inte känts bra.

– En man beskrev vistelsen som ”jobbig”. Då invände Gayan med en suck att det vore en ”mer framkomlig väg” att säga ”berikande”.

– Att hjälpa någon att ändra språket till något mer positivt blir väldigt olyckligt. Maktbalansen är ojämn, man är sårbar efter alla omtumlande övningar, man har fått kärlek och omsorg, man kanske tycker sig stå i tacksamhetsskuld. Eller så känner man sig lite misslyckad efter vissa övningar. Då krävs mod för att dra fram det som inte känts bra. Att då få höra att man borde upplevt något som ”berikande” blir ett avfärdande. Och vad menas med ”framkomligt”? Till vad? För vem? Om man verkligen är intresserad av återkoppling bör man väl be om att få höra mer i stället, så man själv kan lära sig något om hur kursen påverkar deltagarna.

När intervjun efter en och en halv timme är över går jag därifrån lite mer upplyst kring hur en sekt, eller i det här fallet en rörelse med sekteristiska drag, som Helena Löfgren tycker att Gayans och Vedams Baravara kan etiketteras som, fungerar. Synd bara att jag inte tog reda på allt detta innan jag kom dit.

GOOOONG!

Det är fredag och gårdagens dynamiska famlande lagd till handlingarna. Nu ska jobbet göras! Annars kunde jag lika gärna ha wallraffat som träd i närmaste skog. Idag tar jag populärmusiken till hjälp, det vill säga den argare delen av den. Det ska nog få fart på dopaminet.

Enter dynamic meditation phase 2 och enter Lars Ulrich.

– FUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUCK!

Kudden upp i luften och pang ner i golvet … DUNS!

Vidare norrut till Umeå.

– CAN I SCREAAAAAAAAM!

Svinga kudde och pang in i väggen … BOOM!

Klyscha efter klyscha. Farväl värdighet. 

Nästa anhalt: Douglas och Bon. Riktigt jävla argt nu.

– TO THE LEEEEEEEFT!

Och så fortsätter jag. Klyscha efter klyscha. Farväl värdighet. Förnedringen skulle vara total om jag inte haft Shiva att tacka för alla förbundna ögon och skrik omkring mig så höga att det inte finns en chans i världen att någon sett vad jag gör. Förutom kanske instruktören. Och ni förstås.

Som sten på börda börjar jag hosta okontrollerat. Glömde visst lilla morfinhutten före spektaklet. Snörvlandet tilltar också. Jag tippar huvudet bakåt och sneglar under ögonbindeln mot näsdukshållaren ett par meter bort. Minst tre våldsamt dynamiskt mediterande kursdeltagare mellan mig och näsdukarna. Jag börjar mäta ut ett steg i näsdukarnas riktning och veva ovaler i luften framför mig med vänsterhanden för att mota bort eventuella angripare.

SWOOSH!

Hoppla! En flygande kudde. Det var nära ögat. Näsan rinner glatt vidare. Testar höger sida istället. Nya trevande ovaler i luften.

SWOOSH!

Men för i HEL-VE-TE! Vinddraget från det förbannade lilla tygbyltet kammar mittbena i mina armfjun. Jag är fast i ett minfält. Level 101 i Donkey Kong. Överallt vrålande och stönande orangutanger, mandriller, makaker, kanske en och annan björn också. Ett snedsteg och det kan bli mitt sista. Jag bestämmer mig för att vänta. Byxan får duga.

Till imorgon måste jag hitta en bättre approach.

Det ska dock visa sig överflödigt. Inspiration kan ibland komma som en lidnersk knäpp. Plötsligt och från oväntat håll.

Men först får vi i uppgift att än en gång vittja byrån efter skrivuppgift. Sen frukost. Duscha. Gonggong och tillbaka upp till stora salen. Höra Gayan berätta om människans destruktiva fokus på att ständigt prestera, om sin egen uppväxt, om hur hon överförde sina egna trauman på sin dotter, om sju svåra år, att de hittade en väg framåt till slut, att de alla kom ut välbehållna på andra sidan, att dottern mår bra.

– Det gick ju till slut bra för henne också, säger Gayan och berättar om dotterns höga position i yrkeslivet.

En moders stolthet trumfar uppenbarligen alla visdomsord om prestationer eller hyllning av sådana som något vi borde låta fara och flyga.

***

Alltjämt fredag. Lunchen avklarad. Första eftermiddagspasset har börjat. Vi sitter uppe i krigsrummet i grupper om fem eller sex. I varje grupp en instruktör. Gayan tar till orda.

– Tänk på er barndom. Hur var den? Vilka smärtsamma minnen bär ni med er? Svep filten om er när ni berättar. När ni är klara släpper ni den på golvet och berättar hur ni skulle vilja att ert liv såg ut idag.

Så lyder instruktionen och vi fogar oss.

Jag är sist ut i min grupp. Det ger lagom med tid för att gallra bland minnen. Vad borde jag berätta? Den tidiga flykten kanske. Nya kontinenter, nya länder, nya adresser. Vänner som lämnas bakom. Nya band som knyts för att sedan knytas upp. Tofflan som viner genom luften när förhoppningar grusas. Alltid samma ”mmm, men du kan bättre!”. Rädslan som sås för att ens försöka. Misstänksamheten mot beröm som något suspekt.

Och vad kommer jag att glömma bort att påpeka? Myntets andra sida. Att vi alla gör så gott vi kan. Att det är som det är, särskilt nu hundra år senare. Att ensamt föräldraskap inte är en dans på rosor. Inte heller att vara främling i ett kallt land i norr. Arbetslösheten, Gul Blend under fläkten, fullgubbar på busshållplatsen som skriker turkjävel. Obildade barbarer! Spanska och turkiska tillhör inte ens samma språkstam.

– Men herregud, det är inte så konstigt att du går runt och tänker att du måste vara andra till lags så att du kan bli älskad!?

 Jag står där nästan så naken jag kan stå fast med kläderna på.

Gayan har stått och lyssnat en stund och bryter in efter att jag berättat klart och kastat av mig filten, uttryckt en målbild för mitt resterande liv som jag senare känner borde bestraffas med både skamvrå och dumstrut, kramats med mitt lilla gäng inklusive assistent och jag står där nästan så naken jag kan stå fast med kläderna på. Kan du inte vara min mormor, hinner jag tänka innan hon fortsätter.

– Du behöver lära känna och lyssna på det inre barnet i dig.

Jag vet, Gayan. Jag vet. Men du vet hur det är med gamla hundar och nya tricks.

– Nej, skoja inte bort det, ta dig själv på allvar, säger hon som om hon läst mina tankar – eller formulerade jag det högt? – och jag börjar sjunka i slow motion ner i en mörk brunn av samvetskval.

Måste jag verkligen skriva om allt det här? Hon vill ju bara väl. Alla här vill bara väl. De är ju så harmlösa. Och assistenten Nirgun som dagen efter kommer att visa sig ha oväntat stor komisk talang – han måste väl ändå vilja väl? Och så får man varma händer på rygg och axlar när man blundar och man får lyssna på Ainbusk som kanske går an bara man är försiktig med volymen och så vegetarisk mat och te och alla säger att vi är bra och alla är tysta vilket är lite mysko men man vänjer sig och egentligen låter det ju smart att spara orden till det verkligt viktiga.

Sorry, Adolfo. Det måste du.

När passet är slut går jag trots inre vånda och nyvunnen förståelse för Vidkun Quisling därifrån med lite rakare rygg, en känsla som håller i sig över den dagliga avstämningen och in i kvällens sista aktivitet. Det är ett klipp med den amerikanska författaren Byron Katie i vad som verkar vara en filmad terapisession där hon dekonstruerar en ung kvinnas svartsjuka, smular sönder den, brottar ner alla invändningar, får kvinnan att skratta åt sina irrationella emotioner, åt viljan att äga sin partner, tills allt hon har kvar är svarslöshet.

När filmen är slut har mitt inre topplock blåst iväg och finns ingenstans att hitta.

Jag sträcker på mig, suger in varje ord, lutar mig framåt för att se bättre, känner igen allt, sköljs över av inbrända minnen, vill krama hennes pojkvän, blir plötsligt rädd för att mitt inre ”JAG HÖR DIG, BRO!” obemärkt brutit sig ur hjärnan, råkat få stämbanden i svängning och snubblat ut som läten ur min mun. Jag ser mig omkring. Ingen tittar åt mitt håll. Jag pustar ut.

När filmen är slut har mitt inre topplock blåst iväg och finns ingenstans att hitta. Men en sak är säker. Morgondagens dynamiska meditation kommer att bli en helt annan ballgame.

***

Lördag. Tibetanskt bjällerklang är överflödigt. Redan halv sju är jag klarvaken och laddad för dagens första hållpunkt.

GOOOONG!

Jag drar på mig mjukiskläderna, studsar ivrigt på stället i en kvart och skuttar sen uppför trapporna.

Meditationen sätter igång. När det är dags för moment 2 finns det inte en vilsen cell i min kropp. Jag hoppar upp och ner som en babian. Jag ropar, vrålar, tar sikte på väggen, knuffar, dunkar, slår och försöker välta ner den i Siljan, sliter i bjälkarna, dyker ända ned till Hades efter magstöd, öppnar mitt av adrenalin sprängfyllda hjärta på vid gavel och släpper ut allt jag har, helt renons på ironi eller flams. 

Katie, you’ve unleashed the fucking fury!

– FUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUCK!!!

Dagens urladdning kommer att kosta mig rösten i nästan en vecka framåt – men satan vad katarsiskt!

Vreden rasar vidare över vikingarejvet. Medan takten i de andras HOO-HOO:anden kränger som en badanka i styv kuling pumpar mitt eget pneumatiska HOO-HOO:ande vidare orubbligt och taktfast mekaniskt. Jag är sprängfylld av energi och redo att säcka ihop på samma gång.

Undrar om det är nu jag är extra mottaglig för påverkan?

Enligt Helena Löfgren och annan expertis förmodligen ja. Jag är utmattad, jag känner mig sedd, jag är i en kontext där alla strävar åt samma håll, jag får höra att allt är frivilligt men märker samtidigt att det kostar att sätta sig upp mot konsensus, jag får – åtminstone nästan – vara med om kvasimagiska kroppsliga upplevelser, sådana som jag mycket väl kan komma att känna något slags abstinens efter när jag kommer hem till den grå vardagen.

Tur då att vi på lördagen äntligen presenteras för Osho, hans lustiga indiska accent och hans kanske inte helt universella livsvisdomar.

”Life is not a problem at all, it is a mystery to be lived and enjoyed”, säger han i en inspelning vi får ta del av senare samma dag och en bild av Gayan som muttrar om framkomliga inställningar dyker upp i huvudet.

”Look into the problems and you will find they are fictitious. And even if you are having a problem and you feel it is real, I say it is ok. Why I say it is ok? Because the moment you start feeling it is ok, it will disappear. The moment you say to a problem it is ok, you have stopped giving energy to it. You have accepted it. The moment you accept a problem it is no more a problem”, fortsätter han och jag undrar vilket privilegierat segment av befolkningen han riktar sig till. Inte är det barnen i Gaza i alla fall.

Å andra sidan går det inte att förneka att Oshos filosofi paketerats vida mer lockande än låt säga Immanuel Kants, vars kategoriska imperativ visserligen erbjuder en betydligt mer jordnära väg till respekt mellan människor men som han var erbarmligt dålig på att marknadsföra: Det är ”en syntetisk-praktisk sats a priori” som rimmar väl med Nya testamentet. Typ.

Osho däremot förstod sig på vad människor vill ha och raggade in sina anhängare med löften om en bohemisk tillvaro med sång, dans och fri sex.

Och fri sex var exakt vad hans anhängare hade. Natt och dag, enligt vissa vittnesmål. Sex är för övrigt också en komponent i Oshos dynamiska meditation, den som inledde våra dagar på Baravara. Vår variant var dock oerhört kysk jämfört med den som hardcorerajneeshier – efter Rajneeshrörelsen – verkar ägna sig åt, helt nakna, med en utlevande fas där även juckande och köttets lustar får plats och en rejvfas där HOO-HOO:andet ska ses som en murbräcka riktad mot vårt sexchakra.

Men nu är det knappast ovanstående som är det mest problematiska i Oshos liv och gärning. Desto knepigare är att hans sekreterare och hantlangare Ma Anand Sheela lät bugga de egna anhängarna för att hitta läckor, höll dem alla i ett socialt järngrepp, krävde tribut av dem, anordnade över arrangerade 400 äktenskap i syfte att kringgå amerikanska immigrationslagar, gav order om att rusta en mindre privatarmé, i hemlighet drogade hemlösa som lockats som röstboskap till deras påbörjade Shangri-La i lilla staden Antelope i delstaten Oregon, USA, förgiftade över 700 människor med salmonella för att hindra dem att rösta i en kamp om makten över samma Antelope och planerade att mörda en åklagare som börjat utreda alla misstänkta oegentligheter. 

Allt mer eller mindre med Oshos goda minne.

GOOOONG!

Sista dagen vaknar jag med så mycket träningsvärk att jag inte vet om det är min astralkropp som drar upp min fysiska lekamen uppför trapporna eller tvärtom. Väl uppe börjar dock meditationen kännas som en ny bekantskap med vilken samtalet efter viss inledande blygsel äntligen börjar flyta.

Så börjar jag gråta hejdlöst. Jag har ingen aning om vad som händer. 

Ilskan trilskas dock fortfarande. När det är dags för primalskriken får jag inte ens ur mig ett ”mjau”. Istället lägger jag mig ner på golvet och kramar om min kudde, den som i tre dagar agerat ställföreträdande nemesis. I mina armar och föreställningsvärld förvandlas det jordfärgade lilla byltet till en liten, liten Adolfo. Och så börjar jag gråta hejdlöst. Jag har ingen aning om vad som händer och varför men det känns bra. Varats oväntade lätthet.

Tills tanken slår mig som en scudmissil. De har väl inte lyckats komma åt mig?

Tre dagar senare i Vasastan i Stockholm blir just det min sista fråga till Helena Löfgren.

– När jag lyssnar på dina reaktioner och kommentarer hör jag mig själv tona ner de sekteristiska mönster du pekar på, som att jag försvarar Baravara. Gör jag det?

– Ja, det skulle jag nog säga. När man gjort något och sedan ombeds att göra mer i samma riktning kan ett inre tryck uppstå för att verka konsekventa. Om man ansträngt sig och utstått mycket blir det viktigt att förklara det för sig själv och andra, vi tenderar att rationalisera våra beslut. Många där har säkert upplevt jättefina saker, men jag värnar den som kan fara illa.

Där ser man. Mitt eget Stockholmssyndrom med filial i Dalarna.

För säkerhets skull vill jag ha en second opinion. Jag får tag på en person som arbetar med avhopparverksamhet. Hon känner väl till Baravara och Osho men säger att de personer som söker sig till hennes verksamhet sällan kommer från just de miljöerna. Däremot är hon nyfiken på vad jag varit med och kommenterar gärna, under förutsättning att det sker anonymt, som del av min research. Så jag berättar. Och ställer sedan samma slutfråga som jag ställde till Helena Löfgren.

– Ja, jag upplever att du slätar över när du berättar. Men det är fullt rimligt att bli påverkad av en sådan upplevelse. En anledning till att många dömer dem som går in i slutna rörelser är för att de tror sig vara smartare än dem. Men det är enbart okunskap och fördom. Det händer ju inte över en dag. Det är en gradvis process med många steg och mycket mer komplex än vad folk tror. De här rörelserna appellerar till inre behov och anhängarna känner sig sedda och uppskattade. De som är med är inte mindre intelligenta flummisar; det är ofta högpresterande, högutbildade människor som ofta är mer nyfikna och öppna än andra.

Jag tror helt enkelt att det blivit dags att moonwalka sig ut ur Vikarbyn innan det är för sent.

***

Tillbaka i Baravara packar jag snabbt ihop mina saker och spolar fram berättelsen till söndag kväll, förbi lördagskvällens avslutningsceremoni, den där jag bara sitter tyst vid en ljuspelare och ler varmt för mig själv mitt i ett hav av nyutslagna blommor som glatt, vackert och bekymmerslöst vajar med vibrationerna. Förbi mina händer på andras kroppar, förbi söndagens sista tysta timmar och förbi den långa rad aforismer vi får höra Osho rabbla i ännu en inspelning, följt av Gayans råd att inte lyssna för mycket på hans kritiker – ”i alla rörelser finns det personer som spårar ur och kastar en skugga över det ursprungliga budskapet, fokusera på de kloka saker Osho sa och strunta i det andra”.

Jag spolar också förbi Gayans återkommande reklam den sista dagen för Training for Life, Baravaras svar på snabbmatskedjornas ”extra allt!”, möjligheten att för 148 000 kronor inklusive moms gå på tolv kursveckor utspridda över 1,5 år och hitta ännu mer sig själv, förmodar jag. Förbi det öronbedövande sorl som uppstår när 27,5 stämband släpps fria efter fyra dagars isoleringscell. Förbi kramar och farväl, förbi väntan på tåget hem och spekulationerna kring om vi inte alla egentligen nyss kommit ur en fyra dagar lång syratripp, förbi allt hela vägen fram till att jag ligger utmattad i min säng.

Kroppen värker, själen bultar lite svagt. Jag tänker tillbaka på de fyra föregående dagarna och ler lite överseende, så mycket mina misshandlade muskler medger, åt alla tokerier jag varit med om, tar upp mobilen, surfar in på denna tidnings hemsida – efter några dagars nyhetsskugga måste jag göra mig redo för nästa dags arbetspass – och möts av en stolpigt formulerad ingress, dessutom med ett fult slarvfel.

”Ahmenåååh! Amatöööör!”

Det är alltså vad jag brukar tänka när någon fuckar upp.

Inte den här gången.

Istället, som att öppna ögonen på morgonen, ekar en lustig liten indisk accent runt i mitt undermedvetna, och någonting där inne börjar vrida på problemet, ruska det i luften, tills det plötsligt löses upp och jag inte längre minns vad jag reagerade på, och jag tänker:

”Äschdå! Det där fixar jag imorgon bitti på redaktionen”.

Tur att jag inte är ett barn i Gaza.