Då, hösten och vintern 2017 verkade alla, eller i alla fall de flesta, vara överens. Representanter för bransch efter bransch i Sverige ställde sig upp och sa att det var nog. Nu skulle man ta krafttag mot sexuella trakasserier. Nolltolerans, sa man. 

Men statistiken från Arbetsmiljöverkets arbetsmiljöundersökning säger någonting annat. Enligt den har ingenting hänt. För 20 år sedan uppgav drygt var fjärde ung tjej att hon utsatts för sexuella trakasserier på jobbet det senaste åren. Likadant ser det ut i dag.

– Det känns oroligt mörkt, säger Elvira Lindqvist när hon tittar på statistiken.

Hon är kreativ ledare på restaurang Oxenstiernan i Stockholm och vice ordförande i föreningen Framtidens krogkultur, som startade efter Metoo.

– Men jag vill ändå tro att siffrorna speglar att det är fler som vågar anmäla. Jag hoppas det och att det ändå har hänt någonting, säger hon.

”Vi har gått tillbaka”

Elvira Lindqvist är en av de fyra kvinnor som Dagens ETC har samlat, som var drivande i metoo-uppropen för sju år sedan. En annan är Emmelie Renlund, som var med och startade Byggbranschens metoo-upprop med hashtagen sistaspikenikistan. Hon delar känslan att det hände något positivt under metoo.

– Vi flyttade fram positionerna också av kraften vi fick från varandra, och det var många arbetsgivare som började prata om frågan och i alla fall sa att de tog den på allvar. Men sedan har det bara dalat nedåt. Min känsla är att vi har gått tillbaka och det är för jävligt att det är så, säger hon.

Man sopar det hellre under mattan och går vidare.

”Min känsla är att vi har gått tillbaka”, säger Emmelie Renlund, regionsekreterare på Byggnads Stockholm-Gotland, som var med och startade byggbranchens metoo-upprop ”Sistaspikenikistan”.

Emanuel Hendal

I dag har Emmelie Renlund slutat som snickare och jobbar som regionsekreterare på Byggnads Stockholm-Gotland. Hon arbetar mycket med jämställdhetsfrågor och lägger en stor del av ansvaret för att inte mer har hänt på arbetsgivarna.

– Vinsterna går i första hand och man bara vill bli av med det där ”problemet”. Byggbranschen är otroligt mansdominerad och är det då en kvinna på ett företag med 100 anställda som blir utsatt, så sopar man det hellre under mattan och går vidare, säger hon.

De fyra får ta del av de berättelser som unga kvinnor delat med sig av i vår granskning. I vittnesmålen finns det flera gemensamma drag. Det handlar om unga kvinnor som ofta är nya på jobbet. De har osäkra anställningar. Deras förövare är ofta en betydligt äldre man, inte sällan en chef. Ofta är det kvinnan som larmat, inte förövaren, som blir förflyttad eller förlorar jobbet.

Vi vill veta om kvinnorna bakom metoo i Sverige känner igen det de utsatta kvinnorna berättar om.

Anna Velander Gisslen, hållbarhetsstrateg och ordförande i Föreningen Metoouppropen, suckar djupt när hon läser om Ida.

– Det finns en allmän syn om att det är lite synd om mannen för han vet ju oftast inte att det här inte var okej. Då ska han inte behöva straffas om han inte förstod att det var något dåligt. Att ansvarsfrågan alltid slätas över. Att det inte var så farligt, säger hon.

Beatrix Marquez Lago, en av dem som drev metoo inom Handels, som i dag är ombudsman på Stockholmsavdelningen, säger att situationen inte är ovanlig.

– Det här att man ska samlas och släta över det, bli kompisar och kollegor. Det har man hört flera gånger, att det är det bästa för arbetsmiljö och arbetsplatsen, säger hon.

Även Emmelie Renlund känner igen det.

– Det här är vanligt. Och att arbetsgivaren inte heller har kompetens i frågorna över huvud taget. Man tänker väldigt kortsiktigt och skiter i arbetsmiljön, säger hon.

Att händelser inte utreds utan sopas under mattan är ett jätteproblem, säger Emmelie Renlund. 

– Det är fruktansvärt för den som blir utsatt. Det gör också att man kanske inte säger till nästa gång för att man inte togs på allvar, säger hon.

Elvira Lindqvist säger att det ofta skapas en jargong på arbetsplatser som man förväntas acceptera.

– Det blir en arbetskultur som säger att det är så här vi gör på den här arbetsplatsen. Om man säger till och inte är med på den, då blir man den som gör avsteg från det som alla andra inte tycker är så farligt. Då är det lättare att flytta den personen än att göra förändringar i hur man jobbar, säger hon.

– Och så fortsätter man att upprätthålla de sunkiga normerna och normaliseringen av brotten istället för att gå åt rätt håll. Det är en av anledningarna till att siffrorna inte blir bättre, säger Anna Velander Gisslen.

VIDEO: Hör dem diskutera Sofias upplevelser

Elvira Lindqvist har hört den här typen av historier många gånger tidigare, säger hon.

–  När man jobbar i kök är man ofta ganska få på arbetsplatsen och det är lätt att hitta utrymmen där man kan ge sig på folk fysiskt, men det här var väldigt grovt, säger hon.

Att det är chefer som utsätter anställda, vad spelar det för roll?

– Jättestor. Det är chefen som sätter arbetskulturen och om man som chef tillåter sånt här och beter sig så själv är väldigt allvarligt för det sprider sig. Jag önskar att jag kunde säga att jag är förvånad när det gäller att chefskap inte fungerar, men i min bransch har de som blir chefer inte någon ledarskapsutbildning, utan de har blivit chefer för att de gör ett bra jobb. Men de kan ingenting om ledarskap och är man då en sån här jävel själv så ..., säger hon.

Anna Velander Gisslén säger att berättelsen känns igen i många av de vittnesmål som kom när Metoo-vågen briserade. 

– Det handlar så extremt mycket om maktutövandet. Att hela tiden ta sin egen rätt för att de vet att de kan. De får chefspositioner och sätter sina egna regler.

Vadå anser? Det ÄR brottsligt, det är ni som har skitit i det och sopat under mattan

Hon säger att det nästan var ironiskt när uppropen startade och personer i ledande befattningar lovade att ta tag i problemen. För att understryka allvaret la de ibland till ”vi anser att det här är brottsligt”. 

– Vadå anser? Det ÄR brottsligt, det är ni som har skitit i det och sopat under mattan, säger Anna Velander Gisslén.

”Sinnessjukt att det sker”

Emmelie Renlund betonar också att de som utsätts för sexuella trakasserier ofta står inför en dubbel utsatthet på arbetsmarknaden.

– Unga tjejer har ofta otrygga anställningar och är beroende av sin lön, som Sofia. Det är fruktansvärt. Ska man anmäla och riskera att bli av med jobbet så att man inte kan försörja sig? För det är det som ofta händer när man anmäler, säger hon.

VIDEO: Emmelie Renlund om känslorna när hon fick en dotter

För sju år sedan var många arbetsgivare på tårna. Elvira Lindqvist tror att många nu lutar sig tillbaka lite efter metoo. De kanske har tagit fram en policy mot trakasserier och nu vill de bara andas ut. Beatrix Marquez Lago håller med.

– Många arbetsgivare hänvisar till sina policys och uppmanar anställda att läsa på intranätet. I vår bransch jobbar många ensamma, när ska de ha tid att läsa på intranätet? Och vem ska ensamarbetare vända sig till om det händer något när de jobbar själva? De kanske blir utsatt av en kund eller ett bud. Det är inte många som vet vad de ska göra i den situationen, säger hon.

– Det här är riktiga människor, riktiga historier som händer nu. Det är sinnessjukt att det sker och att de många gånger inte har någon att vända sig till, säger hon.

”Det här att man ska samlas och släta över det, bli kompisar och kollegor. Det har man hört flera gånger”, säger Beatrix Marquez Lago, ombudsman för Handels i Stockholm, som var med och drev metoo-rörelsen inom Handels.

Emanuel Hendal

Siffrorna visar att inget har hänt. Vad är det som behöver ske för att det ska bli en förändring?

– Det är en svår fråga. Det räcker inte med policydokument. Vi behöver flytta fram positionerna, det här får inte vara en revolution som hände för sju år sedan och sedan kom av sig. Vi måste arbeta med det hela tiden och det är arbetsgivarnas ansvar att driva det framåt. Ändå är det offren som i många fall måste trycka på för att det ska hända någonting och ofta orkar man inte det, säger Beatrix Marquez Lago.

Kulturen blir kvinnornas ansvar

Emmelie Renlund tycker att arbetsgivare som vill förbättra jämställdheten allt för ofta börjar i fel ände. Hon säger att hon har sett flera byggföretag gå ut med att de ska anställda fler kvinnor och bli mer jämställda. Men de gör inte det arbete som krävs för att kvinnorna ska vilja vara kvar.

– Man förväntar sig att kvinnorna ska komma in och ändra kulturen, för det ska tydligen vara vårt jobb att göra det. Nej, kulturen måste vara förändrad innan, det är inte vårt jobb, säger hon.

I dag hatar jag uttrycket ”man får ha lite skinn på näsan”.

Hon säger att hon själv utsattes för det hon i dag kallar systematisk diskriminering när hon började som lärling efter gymnasiet. Men hon insåg det inte förrän hon gick på sitt första möte med Byggnads nätverk för kvinnor och fick på sig ”nya glasögon”.

– När jag började som lärling tänkte jag att om man ska jobba i den här branschen är det bara att ta det, jag bet ihop. I dag hatar jag uttrycket ”man får ha lite skinn på näsan”. Vad är det och varför ska man ha det? Tyvärr ser man att unga tjejer, men också unga killar, väljer bort byggbranschen på grund av det här, säger hon.

Tiden står still

Elvira Lindqvist tror att det skulle göra stor skillnad när det gäller att få till en attitydförändring om fler män i ledande positioner gav sig in i debatten. Hon håller med Emmelie Renlund om att arbetsgivarna behöver ta ett större ansvar. Även hon trodde att det bara var att vänja sig vid jargongen när hon klev in i sitt yrke som ensam tjej. I dag upplever hon det nästan som att tiden har stått stilla på vissa arbetsplatser. Som om metoo inte hänt.

– Det har hänt mycket i samhället sedan metoo, men det är som att det lämnas bakom en när man kliver in på sin arbetsplats. Där är det andra regler som gäller. Där är det okej att säga saker man aldrig skulle säga när man dricker öl med sina barndomskompisar som jobbar i andra branscher, på ett föräldramöte, eller om man träffar någon i mataffären. Men när man sitter runt fikabordet på jobbet, då kan man göra det, säger hon.

Vad gör det med en ung kvinna att utsättas för det här, kanske på sitt första jobb?

– I dag tror jag att ungdomar inte tar lika mycket skit. Men med det sagt har man alltid erfarenheten med sig. Jag tror att det sätter en form av ärr i ens yrkesliv för all framtid, säger Elvira Lindqvist.

Anna Velander Gisslén säger att grundproblemet är att samhället fortfarande är så ojämställt. 

– Det är något många inte verkar förstå vikten av. Tjejer får sämre löner, sämre arbetsvillkor och har ofta en osäkrare position på arbetsmarknaden. När du befinner dig i ett utsatt läge kan du känna dig tvingad att acceptera det oacceptabla för din försörjning och kunna överleva. Vi har grupper som är extremt utsatta och det är den här utsattheten som gör att övergrepp kan fortgå, eftersom de som drabbas ofta saknar de resurser och det stöd som krävs för att stå emot och säga ifrån, säger hon.