”Många föräldrar vill att barnen lär sig att gräva gravar”

Från hustaket ser vi byggnaden – tre-, fyra hundra meter bort – där fiendemilisens prickskyttar har förskansat sig. I himlen hörs surret av drönare, ljudet som har blivit det nutida krigets nya bakgrundsmuller, oavsett kontinent. 

– Där borta, men också där och där är Rapid Support Forces, (RSF) milismän, förklarar Mohammad Ussam, 32 år. Kaptenen i Sudans reguljära armé pekar ut de olika punkterna i det som är hans delar av slagfältet. Den reslige officeren är klädd i ökenfärgad uniform med sandaler på fötterna. 

Vi befinner oss i Bahri, i den norra delen av de tre av Nilens flodarmar som utgör stommen i Greater Khartoum, Sudans huvudstad. Här är gatorna öde.

Ibrahim Abdelmonin, 27, håller huvudet under murens kant. RFS och deras prickskyttar finns bara några hundra meter bort.

Niclas Hammarström

När ljudet av kanoner tystnat hörs i stället gnisslet från plåtskyltar som slår i vinden. Artilleriet arbetar mest kvälls- och nattetid. På vägen hit möttes vi bara av två granater.

Dagtid gapar glass- och telefonbutiker tomma. Numer är de fyllda med soldaternas stålsängar och myggnät. Men de sover även på de övergivna trottoarerna. Gatorna har förvandlats till utomhuskaserner och barrikader. Strömlösa ledningar slokar över trottoarerna.

Efter att ha kämpat i underläge i ett och ett halvt år gick regeringsstyrkorna i höstas på offensiven i huvudstadsområdet. Men det går lika långsamt fram som priset är skyhögt för den civila befolkningen. Sedan ett och ett halvt år är huvudstaden i ett av Afrikas största länder splittrad mellan inbördes stridande styrkor.

Sudan är, grovt sett, uppdelat i öst och väst: mellan milisen Rapid Support Forces (RSF) i väst och den reguljära armén, SAF, i öst. Från Nilen till Röda havet, för att hårdra det.

– De senaste månaderna har jag lärt mig att kriga på ett sätt som undviker civila offer i största möjliga mån. Innan vi attackerar någonstans utmed fronten så öppnar vi först för evakuering av civilbefolkningen, säger kapten Mohammad Ussam.

– Men det är inte alltid som RSF låter dem fly, tillägger han och understryker att det är svårt att skilja en civilklädd RSF-soldat från just en civil.

En kort tid av frihet

Nu anklagar USA:s avgående regering personer inom Sudans paramilitära styrka Rapid support forces (RSF) för folkmord. I ett uttalande från USA:s utrikesdepartement i början av januari konstaterar Antony Blinken att RSF ”systematiskt” mördat män och pojkar samt våldtagit kvinnor och flickor som tillhört specifika folkgrupper. 

SAF:s omtanke om den civila befolkningen är ett budskap som kaptenens överordnade gärna vill sprida. Det är kanske också den enda anledningen till att de efter över ett år av schackrande släppte in oss, som de första nordeuropeiska journalisterna i Sudan sedan inbördeskriget blossade upp, påsken 2023.

Bahri, Sudan. Adamah Abdarhman Mareg, 22, är internflykting från Halfaia.

Niclas Hammarström

Sudans inbördeskrig handlar om en folklig resning och revolution mot en diktator som inte gick så som demonstranterna hade hoppats på. 2019 lyckades de folkliga protesterna störta den internationellt efterlyste diktatorn Omar al-Bashir. Om den revolutionen hade ägt rum närmare Europa, så hade den vunnit långt mer medialt utrymme och beundran än vad som nu skedde. Det var en bubblande revolutionär och demokratisk anda som sprang ur en karg jordmån av islamism, terrorism och diktatur.

”Det ordinära blev extraordinärt: ett gytter av tehandlare bjöd på myntadoftande dryck till vilande revolutionärer, platsen fylldes av revolutionära sånger och gatukonst, där fanns yttrande- och föreningsfrihet liksom en anda av enighet.”, beskriver författarna till Sudan’s unfished democracy (Hurst publisher) revolutionen.

En av de unga deltagarna i den folkliga resningen som vi träffar beskriver revolutionen som ett gigantiskt folkuniversitet:

– Det var berusande. Jag lärde mig massor! Det fanns öppna föreläsningar i vartenda gathörn, minns deltagaren. Hen föredrar att vara anonym av rädsla för den styrande militären. Den före detta revolutionären känner sig bitter över att behöva välja sida, mellan två av de fraktioner som hen tidigare gjorde sitt bästa för att störta.

För liksom med den arabiska våren gick Sudans revolution över till vinter.

Kaos, massdöd och svält

Efter en tid av samregerande med militären, SAF, och milisstyrkorna, RSF, så vände de sig de två senare mot de civila representanterna och tog makten i en militärkupp. Även om det lät annorlunda från militärerna:

– Det här är ingen kupp, sade general Abdel Fatah al-Burhan i sitt tv-tal den 25 oktober 2021. Generalen gav de vanliga svepskälen till kuppen; behov av stabilitet, landets sammanhållning, lag och ordning. 

Ingen trodde på honom. Allra minst den civile premiärministern Abdalla Hamdok som sattes i husarrest hemma hos generalen. Men inte heller de fackliga ledare som hade startat revolutionen. Snart gick nästan alla av dem i landsflykt. USA hotade med sanktioner, men i övrigt var omvärldens protester tämligen lama.

I dag är allt utrymme för dialog bortblåst, hävdar den fackliga aktivisten Mohamed Almotatasem Ismail över telefon från sin exil i Oman:

– Det finns ingen säker plats för civilsamhälle kvar. Nu är det bara krig, kulor och blod som talar, säger han.

Militärerna var splittrade i två läger. I stället för den utlovade ordningen resulterade militärens maktövertagande i den raka motsatsen: totalt kaos, massdöd och svält. Påsken 2023 attackerade RSF ledare Mohamed Hamdan Dagalo, kallad Hemeti, sin rival general al-Burhan och hans styrkor, Sudan Armed Forces (SAF).

Frankrike lyckades mitt i kaoset ta kontrollen över en flygbas och evakuera Sveriges ambassadpersonal och deras familjer. Svensk militär flög ned ett par dagar senare och evakuerade ytterligare 57 svenska medborgare plus ett drygt hundratal andra. 

Den här gången ville Sveriges regering inte bli anklagade för samma senfärdighet som präglade misslyckandet i Kabul två år tidigare. Då var Sverige i princip sist på bollen med att evakuera när talibanerna tog makten.

Rysslands dröm blev sann

Evakueringarna i Sudan genomfördes från en militärbas på den västra sidan av Nilen, norr om huvudstaden. Innan vi åker förbi den måste vi korsa Nilen nedströms. RSF-milisen kontrollerar den östra sidan av Nilen norr om huvudstaden – åtminstone när detta skrivs. 

Genom våra bilrutor ser vi det fungerande oljeraffinaderiet på den andra sidan floden. Bisarrt nog vill ingen av de stridande parterna sabotera eller bomba anläggningen. Man dödar och våldtar på bägge sidor, men oljan fortsätter att produceras, raffineras och pumpas genom alla stridslinjer.

Nagm Eldin Khamis, 23, håller uppsikt vid vägspärren.

Niclas Hammarström

En soldat spelar fotboll med några av flyktingbarnen.

Niclas Hammarström

Resan genom Sudan är krävande. Landet är större än Spanien, Frankrike, Italien och Tyskland sammanslaget. I jordmånen finns rikedomar och strategiska platser som många vill åt. 

Vår resa börjar i det dammiga Port Sudan vid Röda havet, den provisoriska huvudstaden. Där får nu Ryssland – med den reguljära armén SAF:s goda minne – skaffa sig en hamn, som officiellt inte kallas för militärbas. Men att få fäste vid den för Europa livsviktiga handelsrutten, inte långt från Suezkanalen, var något som Ryssland länge drömde om.

Priset för basen var billigt: det räckte med att leverera fler stridsflyg och reservdelar till de krigsmaskiner som nu bombar civilbefolkningen. Det hindrar inte ryssarna och deras legosoldater i Africa corps (tidigare Wagner) från att samtidigt handla med den andra parten, RSF. Båda parter i kriget kontrollerar stora fyndigheter av guld och sällsynta metaller.

De fälten liknar högar gjorda av jättelika grävlingar utmed motorvägen mellan Port Sudan och Atbara. Här gräver stora internationella firmor. I utkanten av gruvområdena söker enskilda familjer lyckan med spadar och farliga kemikalier. Allt i skuggan av mörka, nästan kolsvarta, klippformationer i öknen.

På väg att svälta ihjäl

Längs med Nilens olika förgreningar finns också en åtråvärd jordmån som är bland Afrikas bördigaste – och som blivit en handelsvara för rika ökenstater runt den Persiska viken i jakt på självförsörjning av mat. Det är en paradox nu när svälten har blivit ett vapen i krigföringen. 

Ett av de oskyldiga offren för den krigföringen är Malik Fulew, en tvåårig pojke som ligger på en brits i barnsjukhuset al-Baluk i Omdurman, en del av huvudstaden Greater Khartoum. Hans mamma var på flykt undan kriget innan hon kom hit.

Pojken borde vara i ålder att både gå och prata. Men Malik Fulew väger bara 5,9 kilo när han borde väga det dubbla. Han orkar inte ens sitta upp och gör mest några gnyende ljud ifrån sig. Ur lätena kan sköterskan skönja ordet ”mamma”.

– Det kommer in två, tre barn per dag i det här skicket, förklarar sköterskan Weam Ali Othman, 29. Hon har långa dagar på sjukhuset och låter sin egen bebis sova i ett hörn, bakom en skärm.

– Jag önskar verkligen inget barn det öde som de här barnen har mött, säger sjuksköterskan.

Ur pojkens beniga rumpa rinner lite grön diarré. Han försöker gång på gång slita av sig infarten och nålen som verkar för stor för hans späda arm och kropp. Huden är spänd som ett trumskinn runt hans lilla skelett. Revben, skulderblad och käkben sticker ut.

– Jag har precis fött ett barn, nästan ursäktar sig Maliks mamma, Abir Abdu, 25 år, när hon kommer in till sin pojke och torkar bort avföringen. Malik famlar efter mamman med långsamma rörelser.

Personalen på Al-Buluk sjukhuset vet inte om Malik kommer att överleva. Mamma Abir Abdu, 25, som nyss fött ett till barn, vakar över sin son.

Niclas Hammarström

Abdallah Moussag är chef för avdelningen för undernärda barn. Han beskriver allt som slutar fungera i ett spädbarns kropp när hungern tar över: skinnet som torkar ut, håret som ändrar färg. Brist på näring och zink ger bleka fläckar på huden. Blindhet och följande död som riskerar bli slutet.

– Det är väldigt plågsamt för barnet, konstaterar läkaren krasst. Han fruktar de närmaste veckorna och månaderna: 

– Jag är rädd för att det kommer många fler när nya områden befrias och undernärda kan ta sig hit därifrån. Som i Bahri till exempel. Jag utgår från att det kommer att komma ut många som inte har fått vård där under lång tid, säger han.

Femåring sköts i magen - i sin säng

Flera sjukhus i Sudan har plundrats, bombats eller helt enkelt kollapsat på grund av bristande resurser.

I det bullriga och kvava sjukhuset al-Naw i Omdurman, där den blå och vita Nilen möts är korridorerna fulla av britsar med patienter. 

– RSF använder sig av hunger som ett vapen – precis på samma vis som Israel gör i Gaza, säger sjukhusdirektören Jamal Mohammed. Enligt läkarens uppskattning är 20 procent av befolkningen undernärd i de regeringskontrollerade områdena och 90 procent i de som hålls av RSF-milisen.

Hungern har redan försvagat de flesta av hans patienter som dör i infektioner eller i kroniska sjukdomar som diabetes.

Al Nawsjukhuset ligger på granatavstånd från frontlinjen och RSF:s miliser. Ingen går säker i de här stadsdelarna.

På en av britsarna ligger den femåriga Ayam med ängslig och flackande blick. Hennes mormor Zeinab Bakir, 80 år förklarar vad som hände flickan:

– Jag vaknade av Ayams skrik. Hennes säng var helt nedsölad av blod, berättar hon.En förlupen kula hade borrat sig genom det tunna plåttaket och fortsatt ner i barnets mage. Lika gärna som den hade kunnat missa henne - eller borra sig ned i hennes huvud. Att leva i en krigszon är för Sudans civilbefolkning ett mörkt lotteri. Varje dag.

Ayam Sabir Bashir, 5, ligger skottskadad på Al Nao sjukhusets akutmottagning. Skräckslagen ser hon på när mannen i sängen bredvid plötsligt avlider. Mormor, Zeinab Bakir, 80, försöker desperat lugna och trösta Ayam som nu tror att hon också ska dö.

Niclas Hammarström

I brist på att kunna flytta på väggarna har sjukhusledningen låtit slå upp tält på bakgården för att få plats med fler skadade och sjuka.

Den här morgonen klarar sig flickan Ayam och hennes mormor. Mannen på britsen intill dör däremot. 

Ayam vrider på huvudet med skräckslagen blick när hon förstår att korridorsgrannen just har dött. Femåringen försöker se mer, men har svårt att vända sig om. Ängslan smittar omedelbart mellan britsarna i salen.

Hennes mormor fingrar på en liten plastpåse med kulan som hon fick av läkarna som opererade Ayman. Som om änglavakten hade förvandlat den dödliga kulan till en helig talisman.

Inget utrymme för neutralitet

Bortom frontlinjen, på den andra sidan av Nilen, hålls civilbefolkningen som gisslan i konflikten. Militären, SAF, kritiseras för att inte släppa in mat och hjälpsändningar till de av miliserna ockuperade områdena. Miliserna låter inte heller befolkningen fly ut genom humanitära korridorer.

Även om miliserna där försöker skapa ett annat narrativ. RSF lägger ut videoklipp med stämningsfull stråkmusik från sönderbombade kvarter. Likt det som lades ut vid årsskiftet:

”Över 17 civila dödades och skadades i en urskillningslös attack utförd av SAF-miliser mot al-Salamakvarteret i södra Khartoum.”

Kvarteret ligger inte långt från flygplatsen och ambassadkvarteren.

Samtidigt vill RSF få regeringsstyrkorna att framstå som en ett pussel av islamistiska miliser. Det stämmer att regeringen i Port-Sudan söker allt stöd de nu kan få. Ve den som kritiserar det.

”Bakom vårt ledarskap finns det inte utrymme för neutralitet”, proklamerar regeringens affischer i huvudstaden. Kort sagt: den som inte är med oss är mot oss.

Experter talar om risken för ett Mogadishu-scenario där en myriad av miliser och krigsherrar en dag krigar mot varandra.

Khabab Mujahid, 13, och Babikir Abid,14, är flyktingar från Tuti Island. De lyckades fly när RSF attackerade ön och nu bor de på ett flyktingcenter i Omdurman.

Niclas Hammarström

Ibrahim Ali, 9, flydde också Tuti Island när RSF soldaterna kom till byn han bodde i. På flyktinglägret där han bor nu känner han sig säker även om han längtar hem.

Niclas Hammarström

På flyktinglägret får barnen hjälp av psykologer att komma över sina trauman.

Niclas Hammarström

Levde i ett paradis 

I en sal på al-Nawsjukhuset ligger under tiden Sufian Shaweesh, 15, i koma. Pojken arbetade i ett stånd på marknaden Sabri när RSF genomförde en granatattack mot den. Tiotals dog.

Befolkningen på Tutiön trodde att de levde i ett svalkande paradis för Khartoums medelklass i flodeltat där den vita och blå Nilen sammanstrålar i Nilen, kort och gott. Men sedan tvingades de leva under RSF:s terror och ockupation.

– Miliserna tog allt vi hade. Först kom de och plundrade guld, smycken och telefoner. Sen tog de köksutrustning och till slut allt de kunde bära med sig när regeringen inledde motoffensiven. Då plundrade de till och med soppköken, berättar revisorn Mohammad Ahmed, 46. Han lyckades till slut fly med sin familj och känner sig nu pånyttfödd i skolan som förvandlats till flyktingförläggning där han nu bor.

På ön som han lämnade våldtogs kvinnor och män misshandlades. El liksom vatten tog slut. Folk fick dricka flodvatten direkt ur Nilen och blev ständigt sjuka. Så när en 19-årig milissoldat gav den 14-åriga Ritaj Hatifs pappa, Atef, tre dagar att svara på hans begäran att gifta sig med dottern så insåg pappan allvaret i situationen.

När soldaterna kom tillbaka och började skjuta mot huset flydde familjen över taket i natten.

– Jag hade en heltäckande slöja på mig när vi smög ut i natten, berättar dottern Ritaj. Efter att ha gömt sig några dagar hos en släkting på ön, lyckades familjen köpa sig en väg ut från ön som är förbunden med Khartoum via en bro. 

Nu bor de i en av de skolor som inte längre ger undervisning åt Sudans ungdom, men däremot mat för dagen åt miljoner flyktingar. De flesta av dessa initiativ, kallade takia, organiseras varken av staten, militären eller av de internationella hjälporganisationerna, utan spontant av medborgare. 

Unga lär sig att gräva gravar

Under den lummiga trädkronan på ett torg nära Nilen och striderna anstränger sig musikläraren Asalig Ali, 58, och hans vänner för att varje dag laga mat åt 180 familjer i deras takia. Däremellan ger han också gratis musiklektioner som ett svar på krigets muller.

Amina Hassan och hennes tre döttrar är några av de som överlever tack vare medborgarinsatsen:

– Jag bodde i Bahri vid al-Haifabron. När jag kom hit till den här stadsdelen fick jag genast en lägenhet. En familj som flytt till Egypten äger den. Det finns inget vatten och el, men väl ett tak, berättar hon.

– Det värmer verkligen hjärtat att se hur sudaneser hjälper varandra, säger mamman. 

Dagen innan reste vi över al-Haifabron. Området är i dag fortfarande under granateld och kantat av utbrända bilvrak. Trots det ger ingen upp.

Att överleva i krigsherrarnas krig har blivit en postrevolutionär motståndshandling. Till och med att dö med värdighet har blivit en motståndshandling.

Framför den tekniska högskolan för flickor har gravplatsen sedan länge svämmat över sina ursprungliga gränser, in på det som var en fotbollsplan och parkering. 

Det här är Abdin Dirmas, 55, dödsrike. I sin ungdom var han känd som kvarterets buse och skurk. I dag är han chef för gravplatsen och inhoppande böneledare, iklädd ett skynke i Sudanflaggans färger.

Abdin Dirma basar över traktens ungdomar som kommer hit på sin fritid för att gräva gravar.

– Många föräldrar ser gärna att barnen lär sig att gräva gravar så att de kan ta hand om dem när den dagen kommer, förklarar Abdin Dirma. 

I dammet på marken ligger kläder och halsdukar från RSF-soldaterna kvar. Kulhål i väggar och murar vittnar om hur hårda striderna var. I området runt basaren är det hela kvarter som ligger grusade.

För att fly till den andra sidan stridslinjen några hundra meter bort – i den mån de ens kan göra det – måste civilbefolkningen ofta vandra på omvägar i flera dagar genom öknen. Det är en väg som i regel kantas av utpressning, plundring och våldtäkter från krigarna. Den regeln gäller på de flesta fronter i kriget.

Ahmed Abdullah Muhammed, 67, dog av koleraliknande symptom för ett par timmar sedan. Släktingar och vänner har samlats för att ta ett sista farväl. Abdin Dirma, 55, (grön skjorta) är ansvarig på begravningsplatsen och håller ofta i ceremonin.

Niclas Hammarström

Somnar och vaknar gråtande

När vi kommer till New Halfa i Kassalaområdet, i östra Sudan, så har striderna varit särskilt hårda i den angränsande Al Jazeeraregionen. Den ligger söder om huvudstaden och utgör en del av Sudans bördiga kornbod. Men ingen vågar skörda när militärer attackerar jordbrukarna och deras familjer. 

I Kassalaregionen är det säkert nog för de internationella hjälporganisationerna att arbeta. Trots det är en ansenlig del av familjerna inhysta i skolor och på idrottsarenan. Där sover de under skynken eller under bar himmel.

Kvinnor vi träffar i Kassala berättar om flykten från Tamboul i Al Jazeeraregionen. Flickor och kvinnor samlades i ett hus eller låstes in i ett rum, separerade från männen. Där våldtogs många av dem.

– Jag såg ett halvt dussin lik på marken med mina egna ögon. Här känner jag mig lite säkrare, men jag gråter när jag somnar och gråter fortfarande när jag vaknar, säger Ehman Ahmed, 30. Hon ser apatisk ut och orkar inte vifta bort flugorna som kryper på henne. På idrottsarenan går var och en runt med sin historia på axlarna och i blicken. Här finns inga psykologer som lättar på bördan.

I skuggan en bit från Ehman berättar pojken Ahmed Abdel Wahil, 16, att han aldrig varit så rädd som när milismännen stormade in i hans hem.

– De sköt framför fötterna på mig, berättar han.

Abdel Wahil,16, har flytt från Al-Jazirah med sin familj. De bor nu tillfälligt i ett av många läger men hoppas snart kunna hitta en fast bostad.

Niclas Hammarström

För 16-åriga Abdel är RSF-soldaterna lika skräckinjagande som de är okunniga och outbildade:

– De kunde inte ens prata ordentligt, berättar han. Ändå är det sådana män i 20-årsåldern som i ett inbördeskrig bestämmer över liv och död, hem eller flykt.

De beväpnade männen stormade in i hans hus klockan tre på morgonen. De skrek och sköt i golvet framför Abdel och hans familj. Liksom flera andra i hans familj misshandlades pojken.

– De skrek hela tiden: var har ni gömt vapnen? Men vi har inga vapen hemma, berättar Abdel. Han tror att det mest var ett svepskäl för att plundra huset.

16-åringen var skräckslagen. De beväpnade männen hade kommit dit två dagar tidigare. Nu ville de ha allt:

– Ni måste lämna huset nu. Annars dödar vi er alla, sade de, minns Abdel.

Inom några minuter hade familjen packat och placerat hans småsyskon och några tillhörigheter på kärror med åsnor. Men inte ens det fick de behålla. Milisen tog även kärrorna, åsnorna och packningen från dem.

Till slut fick hela familjen fly, mitt i natten, med bara kläderna som de hade på sig och barnen som de bar i armarna. De var fyra familjer som flydde samtidigt. I sju dagar var de på flykt genom ett ökenlandskap innan de nådde tryggheten i New Halfa.

Där fick Abdel och hans familj nya kläder. Han kunde välja en t-shirt med rymdbolaget NASA:s logga på. Nu sover 16-åringen på några bastmattor, under en bar stjärnhimmel i en region som är infekterad av malaria. Men hit kommer i alla fall inga soldater och slår honom.

Ändå har Abdel svårt att känna sig trygg igen. Han är rädd för att soldaterna som misshandlade honom kan komma tillbaka:

– Det är grymma människor. Jag vill ännu längre bort. Helst bort från Sudan. Jag här tänkt på att försöka ta mig till Europa, säger Abdel Wahil. Och lägger till:

– Där är det i alla fall säkert.