Redan som treåring LVU-placerades han i ett familjehem. Sedan dess har han haft flera olika vårdnadshavare, suttit på både HVB- och Sis-hem, och varit föremål för orosanmälningar från polisen. 15-åringen har alltså länge varit på myndigheternas radar, långt innan sprängdådet han misstänkts för.

Så är fallet för fem av tolv häktade i sprängdåden som skakat Stockholm under vintern. Flera av dem har LVU-placerats i olika sorters hem, men återfallit i brott när de väl kommit ut. Trots tidiga åtgärder från samhällets sida har de alltså inte lyckats bryta en destruktiv livsbana. Enligt Peter Andersson, lektor i socialt arbete vid Stockholms universitet med inriktning på psykosocialt behandlingsarbete, är det inte förvånande.

– Att samla ungdomar, som har kriminalitet som gemensam nämnare, på ett hem, det är mindre bra för rehabiliteringen. Ibland måste man göra det ändå, men vi vet sedan länge att det är mindre bra att placera unga kriminella människor ihop i grupp, säger Peter Andersson.

Skolan måste fortsätta

Ihop med ett antal kollegor leder Peter Andersson ett stort forskningsprojekt HVB- och Sis-hem. Intervjuer med placerade barn och ungdomar visar på stora skillnader i vårdmiljön på de olika institutionerna.

– Sen finns det andra insatser som också är väldigt viktiga, som anknytning med prosociala kontakter. Att skolan fortsätter är en viktig aspekt. Ofta är det det som fallerar, att ungdomarna inte har något bra att komma tillbaka till, säger Peter Andersson.

En annan misstänkt gärningsman i sprängdådsvågen är en 21-årig man. När han var tolv år utreddes han av socialnämnden och som 16-åring hade han bott på tre olika HVB-hem. Där hotade och utpressade han andra intagna ungdomar, och när placeringen upphörde deltog han i ett misslyckat rån mot en guldsmedsbutik.

Därefter placerades han på Sis-hem, men inte heller den placeringen fick honom att lämna den kriminella banan. Senare dömdes han för människorov, i en kidnappning som misstänktes ske som vedergällning för en dödsskjutning. Nu är han misstänkt för att ligga bakom sprängdådet på Tyresö den 17 december i fjol där en 70-årig kvinna skadades allvarligt.

Inget vetenskapligt stöd

Trots tidiga insatser från socialnämnden, HVB och Sis lyckades alltså inte mannen lämna kriminaliteten. Enligt Peter Andersson saknas kunskap om hur väl förankrade metoderna på HVB och Sis-hemmen egentligen är i forskningen. 

– När SBU (Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, reds anm) 2023 undersökte vilket forskningsstöd det fanns för specifika behandlingsprogram i låsta kontexter fann man det saknas systematiska översikter gällande effekten av behandlingsprogram för tvångsplacerade ungdomar, bland annat på Sis och HVB. Att underlag saknas ska dock inte tolkas som att insatserna helt saknar effekt, utan snarare går det att förstå som en uppmaning om vikten att bedriva mer forskning samt att utvärdera de egna insatserna.

2021 publicerade Socialstyrelsen en metodbok med sex olika åtgärder för unga med normbrytande beteenden. Fyra år senare arbetar inte en majoritet av HVB- eller Sis-hemmen efter dem, enligt Peter Andersson. Vad skälet är i HVB-hemmens fall är oklart, eftersom de verkar på en fri marknad med dålig översyn. Bättre koll har man på Sis-hemmen, och där misstänks en stor kompetensbrist.

– På HVB-hem har 41 procent eftergymnasial utbildning. På Sis-hem är det 56 procent, och Sis ska vara en form av specialiserad vårdinsats. Om en så pass stor andel personer inte har mer än gymnasieutbildning, då är det kanske heller inte så konstigt att utfallet blir som det blir. 

Saknas struktur

Även den 21-årige mannen som är misstänkt för sprängningen i Bredäng i södra Stockholm den 11 januari i år har varit föremål för riktade insatser från sociala myndigheter. I de yngre tonåren misstänktes han ha slagit sönder ett 40-tal bilar på en parkering, men ett frivilligt vårdprogram lyckades inte få honom att bryta med sitt kriminella umgänge och i de äldre tonåren bodde han på tre olika Sis-hem. Därefter flyttade han hemifrån till en ny stad och hamnade i tyngre kriminalitet.

21-åringen är ett möjligt exempel på en annan riskfaktor som Peter Andersson identifierat: bristande insatser efter placeringen. Eftersom en Sis-placering ofta i sig ger en negativ på en ung kriminells rehabilitering kan bristande eftervård vara avgörande.

– Man blir ganska släppt. Det kan vara att man blir placerad på ett stödboende eller har en kontaktperson i bästa fall, men ofta saknas den här strukturen efter en institutionsvistelse. Att placera barn och unga på institution vet vi inte är bra, det är en akut insats som bara ska användas i minsta möjliga mån. Då blir det viktigt att se på eftervården. 

Måste dela på ansvaret

Ytterligare en 16-årig pojke är misstänkt för anstiftan till grov allmänfarlig ödeläggelse för sprängningen på Gärdet i centrala Stockholm den 17 november 2024. Offentliga handlingar visar att han bodde på HVB-hem som femtonåring, men att placeringen avslutades på initiativ av en förälder, som var orolig för hans skolgång.

Senare kopplade polisen honom till gängkriminella. Därefter har han dömts för misshandel ihop med en man som kopplats till det kriminella nätverket La Liga, som uppstod när Mustafa Aljiburi bröt sig ut ur Foxtrot, samt för medhjälp till en skjutning inom ramen för en nätverkskonflikt.

Peter Andersson pekar på en annan viktig faktor: den enskildes motivation. En ung gängmedlem med stark kriminell identitet behöver själv vara motiverad för att bryta med sin tidigare livsstil för att samhällets insatser ska ge effekt. Saknas motivationen, lär effekten utebli.

– Vi måste komma ifrån den här fantasin om att institutionsvistelsen ska vända hela den unges liv. Det är en alldeles för stor börda på institutionen. En portion av ansvaret måste läggas på den unge själv, en portion måste läggas på eftervården. Men mig veterligen finns det inga kommuner som på ett strukturerat sätt jobbar med den här eftervården efter en institutionsplacering.