– Ger man människor vapen i hand och pekar ut fienden åt dem, då kommer de att skjuta på fienden. Det är så det är. Israel agerar bara så som en ockupationsmakt brukar göra. De känner sig hotade. Men tyskarnas position och hur de biter sig fast vid den, det är obegripligt. De kastar bort allt som de uppnått de senaste 80 åren, säger han.

Fadi Abdelnour är frilansande grafiker, grundare av en arabisk bokhandel och undervisar i kultur- och konsthistoria på musikhögskolan Barenboim-Said Akademie i Berlin. Han kom från Ramallah till Tyskland 2002 och hör sedan dess till det som sägs vara den största palestinska diasporan i Europa.

Ingen vet riktigt säkert hur många palestinier som bor i Tyskland. Uppskattningar pendlar mellan 175 000 och 225 000 människor med palestinsk bakgrund, mellan 35 000 och 45 000 bara i Berlin.

De har länge upplevt som om de hamnat i kläm mellan Tyskland och landets särskilda relation till Israel, något som dokumenterats i forskning. Sedan ett år tillbaka är det här en känsla som har tilltagit, enligt Fadi Abdelnour.

Fadi Abdelnour skakar på huvudet när han försöker förklara stämningen: ”Tyskarnas position och hur de biter sig fast vid den, det är obegripligt. De kastar bort allt som de uppnått de senaste 80 åren.”

Doro Zinn

Larmar om polisens brutalitet

Det handlar inte bara om nekade tillstånd för propalestinska demonstrationer eller uppskjutna prisutdelningar till palestinska författare, något som dominerade debatten om Tysklands agerande under det första halvåret efter den 7 oktober. Bilderna av poliser som stampar ut levande ljus som tänts på gatan av sörjande palestinier är ett av de mest talande exemplen från den tiden. Liksom våldet som propalestinska aktivister utsatts för under sommarens demonstrationer.

Vid flera tillfällen har Amnesty uttalat oro över det som de upplever som en ökad polisbrutalitet i landet. 

Många av oss har det senaste året frågat sig varför vi är här, hur länge till, och när är dags att åka härifrån.

Det handlar också om rent mellanmänskliga faktorer. 

Som uteblivna tecken på deltagande och den enkla frågan: Hur är det?

– Om det sker en jordbävning, en skogsbrand eller en terrorattack i ens hemland brukar folk fråga om ens familj är i säkerhet. Men nu? Inte ett ord. Är det för mycket begärt? säger Fadi Abdelnour.

– Många av oss har det senaste året frågat sig varför vi är här, hur länge till, och när är dags att åka härifrån, säger han.

”Distans till det förgångna”

”I dessa dagar är vi alla israeler.” Det sa Tysklands utrikesminister Annalena Baerbock när hon besökte Israel kort efter Hamas terrordåd. Sedan dess har Tyskland stått vid den judiska statens sida. Åtminstone utåt sett. 

Bakom kulisserna har den tyska kritiken börjat tillta. Rustningsexporten fortgår visserligen, men sedan mars skickas inga krigsvapen mer, enligt uppgifter i tysk media.

Israels säkerhet är tysk ”staatsräson”, som Angela Merkel uttryckte det, ett slags nationellt intresse. Exakt på vilket sätt har det tvistats om.

Men att attackerna mot Israel den 7 oktober också träffade Tyskland på djupet är uppenbart.

Det säger historikern Daniel Marwecki, som skrivit en uppmärksammad bok om de tyska Israelrelationernas historia.

Det är en formel som fungerar oberoende av vad som sker på Västbanken eller i Gaza.

Han är en av flera som länge pekat på en överidentifikation med Israel från den tyska sidan.

– Det handlar egentligen om att hävda tysk moral. Genom att stödja Israel visar vi att vi lärt av historien och ger oss rätten att kalla oss en demokrati. Man förknippar närheten till Israel med distansen till det förgångna. Och ju närmre vi står Israel, desto längre bort är vi från det förgångna. Det är en formel som fungerar oberoende av vad som sker på Västbanken eller i Gaza, säger Daniel Marwecki och tillägger:

– Fram till nu.

Propalestinsk demonstration i Berlin betyder hög polisnärvaro. Amnesty har larmat för att det används för mycket våld av ordningsmakten.

Doro Zinn

Stor finansiär av ICC

Marwecki menar att Tyskland står inför ett vägskäl. Lika viktig för det tyska nationsbygget efter andra världskriget som närheten till Israel är nämligen erkännandet av folkrätten. Tyskland är en av de största finansiärerna av internationella brottmålsdomstolen i Haag, ICC, som just nu utreder frågan om en internationell arresteringsorder av Benjamin Netanyahu och två av hans ministrar jämte tre av Hamas högsta ledare.

Protesterna mot en arresteringsorder av den israeliska premiärministern har på flera håll i Tyskland varit högljudda. Bland annat uppmanade den kristdemokratiska oppositionsledaren Friedrich Merz regeringen att bjuda in Netanyahu till Tyskland för att protestera mot ICC:s chefsåklagare som begärde arresteringsordern.

När vartannat hus på Gazaremsan är förstört är det svårt att sälja in den rådande politiken moraliskt.

Och ju längre brutaliteterna i Gaza fortgår, desto mer framstår de två alternativen som oförenliga: Staatsräson å ena sidan, folkrätten å andra sidan.

– När vartannat hus på Gazaremsan är förstört är det svårt att sälja in den rådande politiken moraliskt. Det enda sättet att göra det är genom att tränga undan vissa bilder och röster. Och ska man göra det måste det bli med en politik som behöver genomföras med en helt annan hårdhet. Då blir man del av ett krig på ett helt annat sätt, säger Daniel Marwecki.

Medborgarskap står på spel

En av dem som ser tydliga tendenser till en sådan hårdhet redan nu är Emily Dische-Becker, författare, filmproducent och journalist.

Demonisering och kriminalisering av människor som uttrycker solidaritet med palestinier. 

– Sedan den 7 oktober ser vi en accelerering av å ena sidan en auktoritär trend, å andra sidan en antimigrationspolitik som uttrycks som behov av att skydda judiskt liv. Det har lett till en demonisering och kriminalisering av människor som uttrycker solidaritet med palestinier eller identifierar sig som palestinier i Tyskland, säger Emily Dische-Becker och nämner två exempel från det senaste halvåret:

Utredningen som startades bland tjänstemän inom forskningsministeriet om att dra tillbaka statligt forskningsstöd från högskolelärare som hade kritiserat polisens vräkning av propalestinska protestläger vid ett av Berlins universitet i maj. 

Och uppgifterna om att den i Tyskland från inrikesministeriet förbjudna ramsan ”from the river to the sea” kan vara skäl att nog att neka någon medborgarskap, något som avslöjades av portalen Frag den Staat och tysk public service i slutet av september.

Detta trots att flera domstolar bedömt att ramsan skyddas av yttrandefriheten, beroende på i vilken kontext den används.

– Även sådant som att gilla eller kommentera enskilda inlägg på sociala medier där det står ”from the river to the sea” ska kunna diskvalificera någon en från ett medborgarskap. Liksom att dra jämförelser mellan vad som händer i Gaza och Förintelsen, säger Emily Dische-Becker.

Stämplar kritik mot Israel

Omdiskuterad är också en kommande resolution som ska antas av förbundsdagen under hösten med rubriken ”Aldrig mer är nu: Skydda, bevara och stärka judiskt liv i Tyskland”. Den befaras få konsekvenser för organisationer och institutioner inom forskning, kultur och civilsamhälle på grund av hur den riskerar att stämpla kritik mot Israel som antisemitism, till och med sådan kritik som redan yttrats av Internationella brottmålsdomstolen, påpekar Emily Dische-Becker.

– Det här är exempel på hur Tysklands staatsräson, som är en symbolisk slogan, nu också omsätts som inrikespolicy i form av i lagtext och resolutioner, säger hon.

Dische-Becker kommer själv från en judisk familj och oroar sig för det som hon ser som diskriminering av judisk vänster i Tyskland. Som medlem av styrelsekommittén till Jerusalem declaration on antisemitism, JDA – ett dokument för att identifiera och motverka antisemitism – vill hon se en definition av antisemitism som inte riskerar att användas som verktyg för att diskriminera andra marginaliserade grupper i samhället. En av organisationerna som hon är involverad i, Diaspora Alliance, arbetar för att motverka och informera om judehat inom sådana grupper.

Brandattentat mot synagoga

Det finns en ökning av antisemitism i det tyska samhället. Under flera år har de fysiska attackerna mot judar ökat i Tyskland. Efter den 7 oktober utsattes en synagoga i Berlin för ett brandattentat och  en husdörr till ett judiskt hem markerades med en davidsstjärna.

Och den 5 september kunde polisen i München avvärja ett attentat mot det israeliska generalkonsulatet och ett dokumentationscentrum över nationalsocialismen.

– Det finns stor och utbredd rädsla bland judar i Tyskland, delvis på grund av hur de ställs emot andra minoriteter, säger Emily Dische-Becker.

Hon ser de dock officiella siffrorna över rapporterade antisemitiska incidenter, som steg med över 80 procent under 2023 till 4 782 fall, som otillförlitliga då antisemitism i statistiken omdefinierats till att även omfatta begrepp som apartheid. Även det faktum att Israel och judar likställs med varandra leder till att antisionism också likställs med antisemitism, påpekar hon.

– 85 procent av anmälningarna handlar dessutom om kränkande beteende, där nära hälften av offren inte var judar. Jag säger inte att antisemitism inte kan riktas mot icke-judar eller personer som antas vara judar. Men det finns en tendens till att det här används på ett sätt där tyskar görs till offer för incidenter som begås av människor som man vill deportera, säger Emily Dische-Becker.

Nyanser försvinner – på båda sidor

Meron Mendel är israelisk historiker, publicist och leder utbildningscentret Anne Frank i Frankfurt am Main. Han talar om Tyskland som ett land där nerverna ligger nakna sedan den 7 oktober förra året.

– Den moderna tyska självbilden vilar på föreställningen om att historien har bearbetats. Den föreställningen har tre byggstenar. Den ena är det faktum att det åter finns judar i Tyskland, något som ofta beskrivs som ett under och en gåva, den andra är alla minnesplatser över Förintelsen och den tredje är den judiska statens säkerhet, sammanfattad i Angela Merkels begrepp staatsräson. Att stå upp för Israel är en bekräftelse för att man befinner sig på rätt sida av historien, säger Meron Mendel.

Också han ser mycket kritiskt på det koncept om Israels säkerhet som Merkel lanserade.

– Hur man ska stå upp för en stat vars regering domineras av fascister, högerradikala, ultranationalister och ultraortodoxa, det är något som tyska politiker inte har hittat något svar på, säger han.

Det går inflation i beskyllningarna om antisemitism. Det är ett problem.

Men han är också orolig för de antisionistiska strömningarna i protesterna mot Israel. 

– Det går inflation i beskyllningarna om antisemitism. Det är ett problem. Men det finns också ett problem i den progressiva och postkoloniala rörelsens sätt att pressa in Israel i en binär världsordning mellan syd och nord, förtryckt och förtryckare. Då missar man det faktum att sionismen också är ett befrielseprojekt. Men sina krav på fred och fritt Palestina har de svårt att förena med en karta där också Israel finns inritat. 

Vi träffar Meron Mendel tillsammans med hans fru, statsvetaren och publicisten Saba-Nur Cheema. Hennes föräldrar är muslimer från Pakistan, vilket gör Meron Mendel och Saba-Nur Cheema till ett judiskt-muslimskt par i Tyskland i en tid då de två grupperna inte bara ställs emot varandra. Utan också glider ifrån varandra.

Samtidigt som vänner begravdes i Israel efter den 7 oktober, kunde de se människor fira på pakistansk tv.

Saba-Nur Cheema och Meron Mendel har precis gett ut en samling av gemensamma krönikor som de varje månad skriver i tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung under rubriken ”Muslimsk-judisk kvällsvard”.

Saba-Nur Cheema och Meron Mendel känner det som om de befinner sig mittemellan två fronter.

– Det är en erfarenhet vi ofta gör. Vi deltar visserligen aktivt i debatten sedan flera år men ibland är polariseringen verkligen ansträngande. Därför försöker vi också undvika att läxa upp folk med vad som är rätt och vad som är fel, säger Saba-Nur Cheema, som också utbildar i frågor om antimuslimsk rasism och antisemitism.

”Hur man ska stå upp för en stat vars regering domineras av fascister, högerradikala, ultranationalister och ultraortodoxa, det är något som tyska politiker inte har hittat något svar på”, säger Meron Mendel.

Doro Zinn

Särskilda krav på muslimer

Hon ser ett stort problem i Tysklands agerande efter den 7 oktober då palestinska och muslimska röster nekades ta plats i offentligheten. Även kraven på att muslimer i Tyskland aktivt måste ta avstånd från Hamas, tydligast uttryckt i ett hyllat tal på Instagram av vicekanslern Robert Habeck, ser Saba-Nur Cheema som ett bakslag i arbetet mot rasism i Tyskland.

Som ett verktyg mot antisemitism är det hur som helst odugligt, anser både hon och Meron Mendel.

– Det har ändrats något med fler palestinska och propalestinska röster som får ta plats. Men snedvridningen finns fortfarande där, säger Saba-Nur Cheema.

Ett av de vanligaste uttalandena när det handlar om Tysklands relationer till Israel är detta: När tyskar pratar om Israel pratar de egentligen om Tyskland.  Det sägs att det handlar om projektion, om överidentifiering.

På sätt och vis är Israel också en förlängning av den tyska historien. Och medan den palestinska flaggan målades över när den dök upp på ett torg på gränsen mellan Kreuzberg och Neukölln i Berlin förra året, hänger den israeliska flaggan från både myndighetsbyggnader och tidningshus i Tyskland.

Grön politiker: Anklagelsen är absurd

Politikern Volker Beck från de gröna är en av dem i den tyska offentligheten som tydligast uttalar sitt stöd för den israeliska saken. För det har han fått ta emot både hot och hat. Och när han skulle föreläsa på ett av Berlins universitet nyligen samlades en grupp till protester utanför. 

Jag kommer inte ikapp med att polisanmäla allting. Jag hade behövt en heltidsanställd assistent för det.

– Jag kommer inte ikapp med att polisanmäla allting. Jag hade behövt en heltidsanställd assistent för det, säger han.

Enligt honom är kritiken om att palestinska röster inte skulle få komma till tals eller att den akademiska och konstnärliga friheten skulle vara hotad absurd. 

– Jag går förbi demonstrationer med palestinska flaggor varje dag. På vilket sätt blev de som demonstrerade mot min föreläsning inskränkta? Ett kravallstaket, ja, men det var ju en säkerhetsåtgärd, säger Volker Beck.

Han tycker att det är självklart för Tyskland att stå upp för Israel, som enligt honom utkämpar ett försvarskrig. Som ordförande för organisationen Tysk-israeliska sällskapet, Dig, ser han det som sitt ansvar att belysa Israels perspektiv i den tyska debatten.

När människor pratar om Israel pratar de egentligen inte om Israel eller Mellanöstern, de pratar om sig själva. 

– När människor pratar om Israel pratar de egentligen inte om Israel eller Mellanöstern, de pratar om sig själva. Det är en projektionsyta för olika identitetsdiskurser, säger Volker Beck och upprepar alltså samma formel som hörs från delar av den Israelkritiska vänstern.

– För egen del menar jag att jag har dekonstruerat formeln, säger han och fortsätter:

– Vi förväntar oss av Israel som att de ska förhålla sig till sina grannar som om de vore Luxemburg, Lichtenstein och Schweiz.

Det är en sen fredagseftermiddag utanför utrikesministeriet i Berlin. Demonstranterna kräver fred och eldupphör. Många av dem är judar med nära band till israel.

Doro Zinn

”Skicka Netanyahu till Haag”

Utanför utrikesministeriet i Berlin greppar Nimrod Flaschenberg, en israelisk aktivist och student, megafonen.

– Skicka Netanyahu till Haag, ropar han in för en liten grupp demonstranter som samlats i parken mitt emot.

– One, two, three, four, we don't want your bloody war, fortsätter han.

Nimrod Flaschenbaum: ”Jag blev överraskad hur passionerat Tyskland är i sitt stöd för Israel och hur djupt det här med staatsräson verkar sitta i den tyska staten.”

Doro Zinn

Varje fredag sedan december samlas de här för att demonstrera mot Tysklands stöd till Israel, som de anklagar för att bedriva etnisk rensning i Gaza.

De kräver vapenstillestånd, frisläppning av gisslan av stopp för tyska vapen till den israeliska staten.
Gruppen består framför allt av israeler, men även enstaka tyskar deltar.

En handfull poliser följer protesterna.

– Jag blev överraskad hur passionerat Tyskland är i sitt stöd för Israel och hur djupt det här med staatsräson verkar sitta i den tyska staten, säger Nimrod Flaschenberg, som när han bodde i Israel arbetade som assistent för vänsterpartiet Hadash i Knesset.

Han beskriver tusentals israeler som bor i Berlin som traumatiserade, av Hamas terror, men också över vad Israel har blivit. Rörelsen som ville få bort Netanyahu har förlorat.

– Det fanns ett momentum. Men det är borta. 80 procent av israelerna vill utradera Gaza, säger Nimrod Flaschenberg. 

Även en lite grupp palestinier har samlats utanför utrikesministeriet. De vill stötta israelerna i deras protester för fred, säger en av dem. Senare på kvällen ska de delta i en propalestinsk demonstration där de räknar med betydligt fler poliser.

Sami, som inte vill uppge sitt efternamn, är djupt besviken på Tysklands agerande.

– Politikerna är antingen köpta eller rädda för något, säger Sami som trots att han är född i Tyskland inte känner sig välkommen i sitt eget hemland längre.

Jag vill inte ge det här landet något mer av min tid eller mitt arbete.

Han önskar att det fanns ett sätt att berätta om situationen i Mellanöstern utan historiens moraliska bagage.

– Det kunde vara en roman i stil med ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”. Har du läst den?

Vem som ska skriva en sådan historia? Det vet han inte. Själv arbetar Sami som informatiker. Om fyra veckor packar han väskorna och flyttar till Schweiz. 

– Jag vill inte ge det här landet något mer av min tid eller mitt arbete, säger han.

Fadi Abdelnour drömmer å sin sida om Kreta. Men tills hans dotter blivit gammal nog att själv välja var hon vill bo blir han kvar i Berlin, där även mamman bor.

Förbundsrepubliken Tyskland, står det på Fadi Abdelnours pass. Men tysk har han aldrig känt sig. Ett tag tyckte han däremot om att kalla sig berlinare. Staden var under en tid en ett nav för arabisk kultur och arabiska intellektuella. Fadi Abdelnour var själv med om att grunda det som blivit en årlig arabisk filmfestival i Berlin.

– Det fanns en vibe här med människor från Ramallah, Beirut och andra platser, ett arabiskt community av intellektuella och progressiva som inte ser ut som andra, mer konservativa arabiska communityn. Det sades till och med Berlin var den arabiska exilens huvudstad. Ett tag trodde jag på det. Det fanns en sådan stämning. Men det var bara en illusion, säger han och fortsätter:

– Egentligen var jag heller aldrig en berlinare. Jag är en palestinier i Berlin.