Johan, 15, var springpojke åt kriminellt gäng – så tog han sig ut

När han i sjuan för första gången blev bjuden på cannabis var det som en befrielse. Plötsligt var det tyst i huvudet. 

– Jag har testat mycket. Tramadol, kokain… 

Vad fastnade du för?

– Hasch. Det fastnade jag länge för.

För Johan gick det fort från att testa hasch till att röka regelbundet. Ruset och de röda ögonen var svåra att dölja, så han började hålla sig hemifrån. Sa att han sov hos en kompis, gick ut och drog om kvällarna. Ibland kunde han vara borta en vecka i sträck.

I centrum, dit Johan gick på småtimmarna, var det tomt så när som på ett gäng knarklangare. Johan tyckte inte att det kändes hotfullt att se dem stå och häcka i grupp, snarare spännande. Kriminalitet hade han bara stött på i låttexter och musikvideor, och där verkade det som en fascinerande värld, tuffa killar som gjorde som de ville utan att bry sig om vad andra sade åt dem. För det mesta bestod gänget i centrum av tonåringar eller unga vuxna. 

Johan lade också märke till att en av dem var betydligt äldre, mellan 30 och 40, och med uppenbar ledarroll. När den äldre killen en dag kom fram till honom gick det fort. 

– Det första de frågade var om jag hade cigg. Sedan frågade de om jag rökte något annat. Sedan frågade de om jag ville sälja, summerar Johan.

Johan säger att han blev värvad, även om det inte fanns något medlemsregister eller klubblokal, bara en chattråd på en krypterad app.

– Han som värvade mig frågade om jag hade en viss app på telefonen. Du vill inte säga nej till dem. 

Man vet ju att tar man från ett gäng, då lever man inte länge till.

I den krypterade appen kom instruktioner som Johan var tvungen att följa.

– De skrev tider och platser: ”var där den tiden, möt mig där”. Sedan får man mer information när man ses fysiskt och en påse som man ska transportera till en viss plats. 

Johans roll i nätverket var knarkkurir. Han levererade narkotika till fots i en plastpåse. Oftast nattetid. 

– Det kunde vara allt från en femma, alltså fem gram, till 50 gram. Det låg i plastpåsar, oftast.

Hur kändes det att gå runt med så mycket knark i en påse? 

– Man var ju sugen på att ta det själv, helt ärligt. Men man vet ju att tar man från ett gäng, då lever man inte länge till. Det var väl en spännande känsla. Lite jobbig, samtidigt.

Det är en ganska utsatt situation. Kändes det inte obehagligt?

– Polisen tänkte jag inte så mycket på. Jag var under 15, så det där sket jag i, jag var ändå inte straffmyndig. Som springpojke får man en kniv också, så att man kan försvara sig ifall en kund blir hotfull. Men det hände inte. 

”Du kan få ett pris på ditt huvud” 

För Johan var det lätt att svara ja på frågan om han hade den där krypterade appen. Att hänga med okända, äldre killar om natten gav en kick. När väl instruktionerna om mötesplatser och leveranser trillade in väcktes snart andra känslor. Stress och oro.

Den kunde slå till i vardagen. När Johan och Martina åkte och handlade var han spattig, ”stirrig” i ögonen, och scannade jämt av sin omgivning. 

– Man kollar allmänt efter folk. Om man håller på med den skiten vet man ju inte om man har ett pris på sitt huvud eller inte. Den perioden bar jag på väldigt mycket skit. Väldigt mycket ångest, stress och rädsla. Jag kollade mig över axeln konstant, säger Johan.

Var det uttalat att du var med i ett gäng?

– Det var inte uttalat. Jag skulle väl säga att det mer var att jag hjälpte till. 

Men ändå var du rädd att du hade en hotbild mot dig? 

– Du kan få ett pris på ditt huvud även om du bara säljer. 

Var du rädd för att bli utsatt för något? 

– Det är klart att det finns en ständig rädsla. Förlåt, men det där är en dum fråga. Helt ärligt, det är klart att man är rädd för det. 

Själv menar Johan att han aldrig tagit på sig ett våldsuppdrag. Frågan ställdes aldrig, men framför allt hade han en ”mental spärr”. Den höll honom också från att ta emot pengar för langningen. Innerst inne visste han att det han höll på med var fel och skulle han få betalt, hade gänget haft en hållhake på honom.

Vad hade du då att vinna på det?

– Alltså, jag hade väl inte så mycket att vinna på det över huvud taget. Jag ville mest ha något att göra. Sedan tyckte jag att det var spännande att hålla på med det. Det var väl därför.

Lockades av gangsterrap

I de yngre tonåren lyssnade Johan mycket på gangsterrap. Det gjorde honom mottaglig för kriminella, menar han själv.

– Det var mycket den rapscenen som var då, med musikvideos och sådant. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men sättet som de pratade om livet var spännande. Jag kan inte riktigt sätta ord på det, det var bara spännande. 

Både Johan och Martina tycker också att det är svårt att riktigt sätta sig in i hur Johans tankar gick på den tiden, även om det bara var något år sen. Han var en annan person. Sov dåligt, rökte mycket, var trött, stressad och orolig större delen av dygnet runt. Men varför var det ingen som höll bättre koll på honom? 

Jag har polisanmält min son för misshandel.

Av alla frågor som kan ställas om Johans väg in i kriminalitet är det här en av få som faktiskt har ett enkelt svar. Men det kanske också är det mest plågsamma. 

– Jag har polisanmält min son för misshandel, säger Martina.

Johan är uppvuxen med skilda föräldrar och i högstadiet bodde han mest hos sin mamma, men Martina kände ändå att hon kunde ha kontroll över sonen. Efter den första misshandeln förändrades det. 

– Någonstans där raserade allt. All ork, allting. Jag var sjukskriven, satt hemma och stirrade framför tv:n i en månads tid. Samtidigt försökte jag rodda med allt det här…  Det var ju nätter som jag inte sov, som jag inte vågade gå och lägga mig, för jag visste inte om Johan skulle komma hem, om han skulle skada sig själv eller ta droger. 

Under månaderna som springpojke åt nätverket lever Johan ett liv i kaos. Om nätterna är han ute med kompisar och drar, eller så springer han runt med en kasse cannabis och kniv på fickan. På dagarna sover han ut när jämnåriga är i skolan. 

Minnesbilderna från den tiden är fragmentariska. Vissa är glasklara, andra är grumliga. Han har ett svagt minne av att ha hållit i en pistol, men kan inte riktigt komma ihåg var det hände och i vilket syfte. 

Av de tre misshandelsfall som anmälts till polisen är det bara ett som han verkligen kommer ihåg.

Det börjar som det ofta gör, med att Johan och Martina hamnar i konflikt kring utetider. Då brukar Martina kontra med att stänga av vissa appar på hans telefon, vilket ofta bara gör Johan mer irriterad och mindre sugen på att komma hem.

Sedan bara matar jag. Slag, ord, hot. 

En gång är klockan framåt midnatt. Johan är på en tågstation långt hemifrån och säger att han missat sin avgång. Nästa kommer om en halvtimme, säger han till sin mamma i telefon. 

Martina agerar genom att ta sig dit. Hon hinner fram precis när tåget kommer. Precis när dörrarna öppnats ser Johan sin mamma komma gåendes, längre bort på perrongen.

– Då ryker vi ihop. Jag minns att vi står där och skriker på varandra. Du försöker dra mig ut ur vagnen, säger Johan. 

Vart skulle du då?

– Jag skulle hem. Men jag ville inte åka hem med henne. 

Sedan eskalerar bråket. En stationsvärd kommer och frågar vad som händer. Ordväxlingen övergår i misshandel. 

– Det kommer en spark från mig. Jag står inne i tåget, mamma står precis utanför. Jag lägger en spark i magen och stationsvärden försöker gå in. Honom knuffar jag undan, han flyger som pappersflygplan. Sedan bara matar jag. Slag, ord, hot. 

Mot vem?

– Mamma. Och mot väktaren, att han ska hålla sig undan, säger Johan. 

– Du sparkade mig, du spottade på mig, säger Martina.  

– Spottade jag på dig? Det kommer jag inte ihåg, säger Johan. 

Johan, som gått i terapi det senaste året, vet att han har svårt att tygla aggressionerna när han känner sig provocerad. 

– Det är jobbigt att tänka på hur mycket det har påverkat mamma. Sjukskrivning och skit, säger Johan.

För Martina blev misshandeln något av en vändpunkt. Den tog inte ifrån henne viljan att rädda Johan, men dränerade henne på orken till det. 

– Jag har blivit hotad om att jag ska sluta höra av mig, för annars kommer han hem och slår ihjäl mig. Det har varit en hotfull stämning. Han har redan slagit mig, kommer det ske igen? Till slut kommer det till en punkt när man nästan inte vågar vara förälder. Antingen hotar han att slå ihjäl mig eller så hotar han att ta livet av sig, säger Martina.

Martina förstod att Johan behövde gränser, men för den förälder som blir slagen är det svårare att sätta dem. Sover man två-tre timmar per natt har inte samma ork till att konfrontera sitt barn. 

– Han har stått på tågspår. Eller på perrongen och sagt att han ska hoppa, säger Martina. 

Plötsligt lutar sig Johan framåt över bordet, låter huvudet sjunka ner i händerna. Blicken naglas fast mot golvet. En lång stund blir han tyst.

Terapi istället för inlåsning

Vändningen kom mot slutet av vårterminen i åttan för Johan. Vid det laget var Martina utmattad, beskriver att hon inte hade styrkan kvar att göra något. 

– Soc beviljade en insats som kallas för MST, multisystematisk terapi. Vi fick träffa en familjeterapeut som var specialutbildad inom den här typen av problematik en-två gånger i veckan. Det handlar mycket om hur man sätter gränser för någon som beter sig gränslöst. Hur man fortsätter visa kärlek för någon som beter sig på ett visst sätt, säger Martina.

MST är en speciell sorts terapi, som ofta beskrivs som intensiv. För Martina innebar det att hon sattes i direktkontakt med utbildad personal som kunde stötta på distans dygnet runt. 

– Då kan de hjälpa en och gå igenom vad man ska göra steg för steg om en jobbig situation uppstår. Det gör att man orkar kämpa, orka ta kampen, säger hon.

Med MST:n i ryggen kände Martina att det var lättare att sätta gränser. Johan erkände att han missbrukade cannabis och skrevs in på urinprover en gång i veckan.

– Vi fick stöd att sätta in hårdare bevakning. Du skulle rapportera var du var, med vem, du skulle vara hemma en viss tid, annars skulle det komma konsekvenser. Från att vi började ringa till att vi åker dit och hämtar dig, säger Martina. 

MST:n, en krympt vänkrets och hårdare regler gav Johan en lugnare tillvaro. I samma veva blev han nykter från cannabisen.

Jag försvann från deras kontaktnät. De fick inte tag på mig längre.

Att han bröt med sina kriminella kontakter, det hände mest i farten. Plötsligt var inte Johan kvar på den krypterade appen, inte ute sent på kvällarna och köpte inte cannabis. Han var inte längre på gängets radar.

– Jag försvann från deras kontaktnät. De fick inte tag på mig längre, säger Johan. 

Trots orosanmälningarna sattes aldrig Johan på HVB- eller Sis-hem, och det blev aldrig någon straffvarning. Han rehabiliterades med hjälp av intensiv terapi, kriminaliteten lyckades han bryta med till stor del på egen hand. 

– Även om det tog tid att få hjälpen, så fick vi ändå många av de insatser som jag tror att många andra inte får. Tyvärr är det väl så att när vi började ligga på Soc var vi två vårdnadshavare som båda två kunde dra lasset. Vi kunde fortsätta utmana Soc, lägga fram paragrafer och säga att ni har de här skyldigheterna. Jag kan tänka mig att andra föräldrar, kanske ensamstående, har svårare i det. Vi har inte behövt rodda med andra syskon, utan det här har varit allt fokus, både via MST och en specialenhet inom Bup. Det är vi som har fått göra jobbet, men det har funnits någon där för oss, säger Martina.

Hur orkade du kämpa?

– Vi har alltid stått varandra väldigt nära. Innerst inne är han omtänksam, omhändertagande, bryr sig om sina nära och kära. Det glimrade till även under det här året: han ville ha en kram, han säger ”jag älskar dig”. Även de månaderna det var som värst kunde det komma sms där han skrev ”mamma, du är bäst, du ska bara veta vad du betyder för mig”. 

Från och till föreslogs det att Johan skulle placeras på HVB- eller Sis-hem. Men Martina vägrade. 

– Dels trodde jag att det skulle vara risk att han fick mer kontakt med fel typ av folk, men också att distansen skulle göra att den lilla känslomässiga kontakt vi fortfarande hade skulle brytas.

Vad hade hänt om Johan hade placerats på ett hem? 

– Det vet jag inte ens om jag vill tänka på. Vi hade inte suttit här idag, kanske.

Gick från springpojke till vittne

Några månader efter att MST-träffarna börjat och Johan blivit nykter fick han ett samtal från en polis. En vän till honom var gripen för en skjutning.

Polisen trodde att Johan hade något att berätta.  

Det hade varit lätt att meddela polisen att han inte ville medverka. Att svara ingen kommentar genom hela förhöret. Men Johan valde att berätta och hjälpte polisen, även om det innebar att hans kompis åkte in. 

– Jag har varit så arg på honom. Han har ju förstört för sig själv, oss vänner och för sin familj. Men jag kunde se mig själv i den situationen. Samtidigt som jag blev arg på honom blev jag arg på mig själv, säger Johan. 

Idag kan Johan leva ett normalt tonårsliv, med skola och fritidsaktiviteter. Han har ingen lust att ursäkta sig själv för året som springpojke. 

– Det som jag har gjort har jag gjort. Det kan vara tråkigt att det har hänt, men jag kan inte göra något åt den saken nu. Det får jag stå för.

När Johan och vännen han vittnade mot träffades i tingsrätten hade de inte setts på flera månader. Trots att det var under dystra former var killarna glada att se varandra, menar han själv. För Martina var det en mer omtumlande känsla. För första gången fick hon höra att hennes son hade varit springpojke åt ett farligt gäng.

Idag tycker hon att hon var naiv. Om hon har något råd till föräldrar i liknande sists som hennes, då är det att aldrig utesluta något.

– Där och då slog det mig aldrig. Om man misstänker något kanske man tränger undan det. Det är när man måste fejsa det som det blir riktigt jobbigt.

Sedan Johan blev nykter har han och Martina haft tid att prata om vad han varit med om. Om det en gång i tiden kändes spännande att leverera cannabis till nätverkets kunder om nätterna, har han idag en kallare syn på vad han varit med om. 

– Min åsikt är att om man ger sig in i leken får man leken tåla. Om man går in i ett gäng som vuxen eller leder ett gäng, då får man göra grejerna själv. Man ska inte hota familjer som inte har något med det att göra, inte dra in barn. Jag hade ju kunnat förstöra hela mitt liv om jag inte tog mig ut ur skiten, säger Johan.

Johan och Martinas namn är fingerade.