Här satt jag fängslad av Assads brutala säkerhetstjänst

– Du verkar längta tillbaka till fängelset, skämtar Reber, en kedjerökande man som arbetar för administrationen i det kurdiska självstyret.

Enligt Amnesty International försvann minst 100 000 människor i regimens fängelsekomplex.

Det är han som efter många om och men har lyckats spåra upp nyckeln till fängelset, som hamnade hos den kurdiska polisstyrkan Asayish i samband med att de tidigare vakterna gav sig av härifrån. Reber har själv suttit inlåst i liknande miljöer. Han berättar att han blev gripen av syrisk säkerhetstjänst 1996 efter att ha blivit påkommen med att läsa kurdisk revolutionär litteratur. Han placerades i fängelset Avdelning 235 i Damaskus, även känt som Palestinaavdelningen, som länge var ökänt för sin tortyr.

– De bröt en av mina ryggkotor.

Bashar al-Assads dramatiska fall från makten i början av december förra året innebar att dörrarna slogs upp till de fånghålor och tortyrkamrar som den syriska diktatorn, och hans far Hafez al-Assad före honom, drev i mer än 50 års tid. Enligt Amnesty International försvann minst 100 000 människor i regimens fängelsekomplex under det nästan 14 år långa syriska kriget. Somliga av dessa, och andra som varit inlåsta i flera decennier, har återfunnits och blivit satta på fri fot. Många andra kommer kanske förbli försvunna.

De mest uppmärksammade berättelserna är de som kommit från fängelset Sednaya några mil utanför Damaskus. Bortsett från att människor utsatts för långvariga tortyrsessioner har ett mycket stort antal fångar avrättats där, och deras kroppar har sedan antingen blivit upplösta i syrabad eller grävts ner i massgravar. 

Men liknande historier om försvunna människor och övergrepp finns även på andra håll i landet. I nordöstra Syrien styr kurderna och deras allierade sedan 2012 ett vänsterorienterat autonomt område. Regimen hade dock alltid kvar en närvaro i några små fickor här, däribland i stadskärnan i staden Qamishli, där man fortsatte gripa och låsa in människor. Efter Assads flykt till Moskva den 8 december övergav hans styrkor sina positioner också i Qamishli och kvarteren togs över av kurderna. 

Reber var med när man tog kontroll över fängelsebyggnaden.

– Det satt civila fångar i cellerna när vi kom ner till källaren. De flesta av dem var kurder. Vi släppte dem fria, säger han.

Kurderna rev sönder propagandabilderna på den hatade presidenten Assad. Efter det låste man dörrarna och lämnade kvar allt annat orört, men huller om buller, precis det tillstånd som de forna vakterna lämnade fängelset i.

Min egen erfarenhet av den här miljön inleddes den 15 februari 2015, för exakt tio år sedan. Jag gjorde min fjärde reportageresa till krigets Syrien och hade tillbringat mer än två veckor med att samla material om kurderna, som då nyligen hade bildat allians med västvärlden för att bekämpa jihadisterna i Islamiska staten. 

På min sista arbetsdag blev jag och min översättare Sabri Omar plötsligt gripna av regimens säkerhetstjänst när vi promenerade genom Qamishli.

Vi fördes hit till fängelset, där Sabri stängdes in i en något större cell där det redan satt 26 andra män. Jag blev inlåst i en mörklagd isoleringscell som mätte två gånger 2,5 meter. Man sa till mig att myndigheterna i Damaskus skulle ”ta kontakt med den svenska ambassaden” och därefter skulle vi på ett eller annat sätt bli frisläppta. Men allt var bara lögn. Sabri och jag fick börja räkna dagarna i fångenskap, tillsammans med alla andra inlåsta.

Tio år senare kan jag nu obehindrat undersöka alla rum och vrår i fängelset. Längst in i korridoren med cellerna står det en grön ammunitionsplåtlåda på golvet. Den mörkgula, eller nästan bruna vätskan, inuti luktar fortfarande av urin. Fångarna här tilläts besöka fängelsets enda toalett bara några enstaka gånger per dygn. Behövde de uträtta behov däremellan fick de göra det i eventuella behållare.

Någon – en före detta fånge eller någon av kurderna som befriade dem – har slängt ett hänglås från en av celldörrarna ner i pisset.

Under tiden det varade blev de här trånga utrymmena mitt hela universum.

Det känns surrealistiskt att gå in i de två celler där jag själv satt inlåst för ett decennium sedan. Under tiden det varade blev de här trånga utrymmena mitt hela universum. I den första cellen har en fånge lämnat kvar några smutsiga, gråa filtar som vikts ihop till en tunn madrass och en kudde på det hårda betonggolvet. Precis så gjorde jag också själv.

Den mindre cellen mäter bara två gånger en meter. Hit flyttades jag under den tredje dagen. Här blev jag våldsamt sjuk efter att ha tvingats dricka det smutsiga kranvattnet och låg på golvet och kräktes och hade diarré. På en av väggarna sitter fortfarande de streck som jag karvade in för att räkna tiden i fångenskap.

Det var också i den mindre cellen jag fick ett starkare band till de andra fångarna, vars oroliga blickar jag kunde möta genom en liten lucka i dörren.

Regimens fängelsevakter utövade sin värsta tortyr nattetid. Sent på kvällarna ropades fångar in till förhör i kommendant Abu Alis separata kontor. Det var fyra väggar mellan det kontoret och min cell, men de hårda slagen och skriken av smärta hördes så tydligt att tortyren hade kunnat utspelas rakt framför mig, precis som när jag såg den genom luftventilen.

”Falaka”, viskade de andra fångarna till mig.

Namnet på den tortyrmetod där man får sina fotsulor piskade. Tydligen ska det göra vansinnigt ont att bli slagen på de mjuka delarna.

Ute i vakternas röriga kontorsrum hittar jag flera av de klassiska tortyrinstrument som människorättsorganisationer har beskrivit i sina rapporter om Assadregimens fängelser. Bakom en dörr ligger det en påk och en hoptejpad, grov elkabel som har använts för att slå fångarna. Där står ett bildäck som använts för att praktisera tortyrmetoden ”Däcket”, där en fånge tvingas tränga in sina ben eller sin bakdel genom ringen och sedan blir piskad.

På en vägg hänger också det instrument som kallas ”flygande mattan”. En träplatta som går att vika ihop på mitten med hjälp av gångjärn. Fångar har spänts fast på rygg vid plattan, sedan har deras fötter pressats bakåt mot huvudet ända tills att det kunnat uppstå extremt smärtsamma frakturer i ryggen. Allt samtidigt som deras fotsulor blivit piskade.

De tidigare vakterna tycks inte ha prioriterat att röja undan sådana här bevis för övergreppen som begåtts nere i källaren. De har däremot gjort ett tappert försök att i hast tömma lådor och pärmar på känslig fängelsedokumentation, som har eldats upp i en stor hög ute på gårdsplanen. 

Är det ett fångbarn? Lever han, eller är han också död och försvunnen i en massgrav?

Här och var i källaren ligger material de har tappat på vägen. En bild på en hålögd tonårspojke, knappast mer än 15 år gammal. Är det ett fångbarn? Lever han, eller är han också död och försvunnen i en massgrav?

I en lång essä publicerad i ETC Nyhetsmagasin efter min frigivning berättade jag hur det gick till när jag lämnade den här miljön och så småningom lyckades återvända hem till Sverige. Den syriska säkerhetstjänstens fängslande av mig var sannolikt en form av kraftmätning gentemot kurderna, i skuggan av att de hade drabbat samman militärt och arresterat personer från respektive sida månaden innan. Regimen och kurderna hade en kärlekslös och bräcklig samexistens under alla år och liknande sammandrabbningar utbröt ett flertal gånger.

Men säkerhetstjänsten anklagade mig också formellt för att vara en spion i Israels tjänst. Det var en vanlig anklagelse i Assaddiktaturen mot människor man av olika skäl ville behålla bakom galler. Jag och min översättare Sabri flögs därför med falska identitetspapper till Damaskus och låstes in i fängelset Avdelning 300, även kallad Spionageavdelningen. 

Det kurdiska självstyret svarade med att arrestera ett 50-tal medlemmar i den syriska säkerhetstjänsten och armén, och efter det lyckades man framtvinga en fångutväxling. Sabri och jag flögs tillbaka till Qamishli och fick vår frihet tillbaka genom att slussas över till mellanhänder. Hade det inte fungerat så hade jag kanske inte kunnat skriva de här raderna.

I den bästa av världar kommer maktskiftet i Syrien i december ge en skjuts för internationella utredningar av Assadregimens många övergrepp, både i fängelser som detta i Qamishli och i det syriska samhället i stort, och underlätta för fler åtal för brott mot mänskligheten och krigsbrott. Jag har själv medverkat i flera förhör med krigsbrottsgruppen på Noa, vid svenska Polismyndigheten, och berättat vad som hände mig och om den systematiska tortyr jag bevittnade.

Möjligheten till nya utredningar efter maktskiftet i Syrien skulle också kunna bringa klarhet i vad som hänt i flera andra uppmärksammade fall där Assadregimen gripit utlänningar, som sedan förblivit ”försvunna”. 

Det kanske mest kända exemplet är den amerikanska journalisten Austin Tice som blev gripen av regimstyrkor utanför Damaskus 2012. Han har aldrig påträffats igen. Jag har delat mina egna erfarenheter med den amerikanska tidskriften The Atlantic som engagerat sig starkt i Austin Tices fall. I slutet av januari reste hans mamma Debra Tice till Damaskus för att återuppta jakten på sin son.

Jag kan känna ett stort obehag vid minsta antydan på att jag kan förlora min rörelsefrihet.

Det som hände mig i regimfångenskapen var naturligtvis bara en örfil jämfört med det extrema våld som drabbat hundratusentals syrier. I flera år ryckte jag på axlarna över incidenten och tyckte det var bäst att inte tänka på det, för att inte låta mig påverkas för mycket. Jag har aldrig bearbetat det som hände i samtal med psykologer eller andra experter. Men idag vet jag att det har satt sina spår, och jag kan känna ett stort obehag vid minsta antydan på att jag kan förlora min rörelsefrihet. Det kan räcka med en sådan sak som att stå i en passkontroll och få en näsvis kontrollfråga. 

Återkomsten till den här fånghålan och tortyrkammaren i Qamishli triggar också en stor ångestkänsla. Men det känns ändå som att en gammal knut i magen blir mindre, eftersom bara ruiner återstår av det förtryck som var.

I fängelsekommendanten Abu Alis kontor står hans slitna tofflor, Made in Syria, vid dörren på samma plats där han lämnade dem bara några veckor tidigare. Han var en liten man som spärrade upp ögonen på ett kusligt sätt när han talade. Abu Ali kom från den syriska kuststaden Latakia och tillhörde precis som ex-president Assad den alawitiska minoriteten. Jag undrar vad som har hänt med honom idag.

Det känns som en slags poetisk rättvisa.

Jag slår mig ner i samma bruna läderfåtölj där Abu Ali placerade mig i samband med hans aggressiva förhör med mig för tio år sedan. Då pekade han på propagandatavlor med Hafez och Bashar al-Assad som hängde på väggarna, bad mig kommentera vilka de föreställde och lade till ett skrikande ”doktor!” när jag missade att nämna att Bashar också är utbildad ögonläkare.

Nu ligger de två tavlorna med far och son diktator krossade ute på gården, ovanpå den sotiga fläck där regimens vakter brände de känsliga fängelsedokumenten. Det känns som en slags poetisk rättvisa. Precis som att hela det här fängelset känns som ett slags museum över regimens förtryck och slutgiltiga fall.