Jakten på Alf Robertsons okända inspelning

Vill lyckas till varje pris

– Här är det bra och jag har fullt upp med jobb. Jag har gjort 20–25 så kallade ”demo-sessions”. Det betyder att musikförlagen ber mig sjunga in låtar som sedan presenteras för grammofonbolag, skriver Alf Robertson i ett brev daterat den 23 maj 1973 till en barndomsvän.

Det är stora låtar om den lilla människan, grundade i en socialdemokratisk uppfostran i Gamlestan i Göteborg

Han har då bott i Nashville i lite mer än sex månader. Han reser hit stärkt av framgångarna med ”Lasse & Mari” 1972 och genombrottet med ”Riv inte vårt kvarter” från 1968. Båda dessa låtar har stor betydelse för Alf då de tidigt laddar magasinet i det som blir hans vapen: Countryoriginal av Kris Kristofferson respektive Bobby Bare, med svenska texter som har både patos och en påträngande vardaglighet. 

Det är stora låtar om den lilla människan, grundade i en socialdemokratisk uppfostran i Gamlestan i Göteborg. Alf får tidigt en orubblig vilja att ”lyckas”, hur mycket jobb som än krävs. Längre fram ska det leda till hundratusentals sålda skivor. I dag är Alf Robertson betraktad som den störste pionjären i Sverige – en av dem som la rälsen för countryns utveckling, ända fram till 2025.

Om detta vet 31-åringen emellertid ingenting när han landar i november 1972 och tar in på, givetvis, Robertson hotel. Han promenerar fem minuter längs Broadway där han hittar viktiga ställen som sångaren Ernest Tubbs skivbutik och Ryman auditorium, den före detta kyrkan där countrymusiken praktiskt taget föddes i radioprogrammet Grand ole opry. Där kommer Alf drygt ett år senare att plåta sitt eget skivomslag.

Köpte potatis för sista dollarn

Just här, just nu, är Alf Robertson ingen. Eller rättare sagt, en i mängden. Nashville utökades under 1970-talet med drygt 11 000 förhoppningsfulla inflyttade varje år. I dag är den siffran nästan fyrdubblad. Och det är enbart årlig tillväxt, de musikanter som redan bott in sig konkurrerar dessutom på samma spelplan. Alla med tron om att musikbranschen ska ta emot dem med öppna armar. Det gör den rätt sällan, inte heller 1972.

Alf knyter sina kontakter snabbt, den sociala biten är han bra på. Sämre går det ekonomiskt – reskassan tar slut redan på hotellet och när ett lån från musikförlaget i Sverige dröjer längre än väntat genomlider han tuffa tider. Flickvännen Maggan anländer dessutom senare, med tron att Alf har det betydligt bättre ställt.

– För våra sista dollar köpte jag tolv stora potatisar som vi kunde hushålla med. Vi åt sömntabletter och sov så mycket som möjligt för att inte känna hur hungriga vi var. Tepåsarna återanvände vi, säger han till journalisten Börje Lundberg i dennes Alf-biografi ”Jag lämnade mitt hjärta i Göteborg” (2009).

Min reskassa var på upphällningen, men jag såg desperationen i hans ögon och han fick pengarna. Efter det träffades vi tyvärr aldrig mer.

Lånar pengar av Ledin

En som umgås med Alf under denna tid är Tomas Ledin. De ligger på samma skivbolag.

– Alf var ganska sliten och kämpade hårt i Nashville. Han var barskrapad, minns idag Tomas Ledin.

Tomas var bara 22 år gammal och på plats i USA för att hälsa på familj och vänner.

– Alf lät mig bo hos honom ett par dagar och var generös med att visa mig runt. Jag fick träffa musikförläggare, musiker och producenter, samt besöka studior. Minns att han följde med ut till flygplatsen, då bad han att få låna 200 dollar. Min reskassa var på upphällningen, men jag såg desperationen i hans ögon och han fick pengarna. Efter det träffades vi tyvärr aldrig mer.

När Alf senare ska lösa in den efterlängtade checken från musikförlaget i Stockholm är banken stängd. Och oavsett det – han saknar ändå behörighet att utföra bankaffärer i staterna. Han får vandra gråtande tillbaka, i ösregn och med hål i ena skon. 

– Jag hade sjunkit till botten och dragit med mig Maggan, säger han i biografin från 2009. 

 ”Vi har låten på ett rullband – på svenska”

Åter på krogen Duke’s i nutid. Meg Monroe tar en klunk av sin öl och noterar att jag tappar hakan över hennes sökresultat från Hall of fame, det hon vaskat fram utifrån min lista med svenska artister som varit i Nashville. Där nere i countrymusikens allra heligaste, bakom dubbla säkerhetsdörrar, katalogiserat i stora arkivlådor, har hon hittat en komposition som heter ”I was talking to some roses”.

Insjungen av Alf Robertson under vistelsen i USA mellan 1972 och 1975. 

Exakt när går bara att gissa, men utifrån ledtrådar i gamla brev är det mest troligt att det gjorts under hans två första månader i landet.

– Vi har låten på ett rullband, inspelad på både svenska och engelska. Den verkar aldrig blivit utgiven. Vill du lyssna, undrar Meg.

Om jag vill. Ingen – vare sig Alfs släkt och vänner, journalister, skivbolagsfolk, artistkollegor eller countrynördarna som annars vet allt – visar sig ha någon aning om att den existerar.

Alf har grandiosa planer, bland annat i en Aftonbladet-artikel från den 21 juni 1973, på att bosätta sig permanent i Tennessee, skriva låtar till de stora artisterna, författa filmmanus, bli skådespelare, turnera i eget namn och med tiden starta ett musikförlag. Inget av det händer. Men han är mån om att göra sina ströjobb fläckfritt enligt det som förväntas av honom – att sjunga.

Mer schlager än country

”I was talking to some roses” saknar emellertid den varma, trygga basröst Alf Robertson fick senare. I stället sjunger han fjäderlätt i en chansonaktig poplåt med dragspel och stråkar som låter besynnerligt europeisk. 

I dessa hippa kvarter kan man vara säker på att en artist som Alf Robertson är helt ignorerad. Nu som då.

Om låten hamnat på andra villovägar än den gjorde hade den kunnat bli inspelad av countrycroonern Glen Campbell exempelvis, så pass mjuk och följsam är den men utan att egentligen landa i countrymusik. Snarare lutar den åt aristokratisk, böljande sjuttiotalsschlager som avgjort låter mer Hauts-de-France än Tennessee. Mer Flandern än Smoky Mountains.

”So whenever you’ve got trouble
And your baby brings you down
Let some roses do the talking
And pretty soon she’ll come around”

Hur hamnade Alf Robertson på Country music hall of fame med just den här låten, som ingen känner till? Det måste jag ta reda på. Jag säger hej då till Meg och packar mig iväg. Eftermiddagen har övergått i kväll och sorlet på Duke’s tilltar. Americanafest går av stapeln det här veckoslutet, showcasefestivalen som innebär sisådär 700 spelningar över hela staden. Kontrasten blir komisk – i dessa hippa kvarter kan man vara säker på att en artist som Alf Robertson är helt ignorerad. Nu som då.

Sågas: Alla är bättre än Alf

Att hitta svaret på varför ”I was talking to some roses” existerar tar mig åtta månader. Det hela börjar i ett hyreshus på 1906 South Street, hemma hos Alf och Maggan. Efter ett tag har deras ekonomiska trångmål lättat en aning, inte minst tack vare förskottspengar från skivbolaget i Sverige. Demojobben går segt och många dissar Alfs brytning, vissa tror att han är kanadensare. Han jobbar extra på en biltvätt, svart, men även på albumet ”Alf Robertson i Nashville” som 1974 släpps av RCA i Sverige.

Om jag skakar på det trädet faller massvis av countrysångare till marken. De är alla från USA och bättre än dig

Vid ett tillfälle får han möta Chet Atkins – RCA:s högste chef i USA och något av ett orakel i hela branschen – på dennes kontor. Chet pekar ut genom fönstret.

– Ser du det där trädet?

Alf nickar. Fortsättningen blir spydig. Apropå stadens mördande konkurrens säger Chet:

– Om jag skakar på det trädet faller massvis av countrysångare till marken. De är alla från USA och bättre än dig.

Ungefär nu träffar Alf också sin 58-årige granne i hissen på väg till husets swimmingpool på taket. I Börje Lundbergs biografi presenteras den legendariske textförfattaren Kermit Goell av Alf själv:

– Han var verksam i musikbranschen hela sitt liv. Bland annat hade han skrivit låtar åt Frank Sinatra på 40-talet. Vi började umgås dagligen.

Toppade listan redan 1947

Den jovialiske Kermit bjuder ofta på middagar och lovar att ordna med Alfs medlemskap i amerikanska musikerförbundet, en nödvändighet för att kunna dra in mer jobb.

– Kermit flyttade till Nashville under 70-talet. Han kände att countrymusik var rätt inriktning, men i själva verket hade han redan på 40-talet legat på topplistorna med ”Near you”, berättar svärdottern Christie Feral. 

Denna hitlåt släpptes 1947 och blev historisk som den första Billboard-ettan inspelad i Nashville.

Christie Feral var gift med Kermit Goells son, Jon, som gick bort 2023. Jag hittar henne i kommentarsfältet på en minnessida och sänder ett mail. När hon svarar visar det sig att hon har bevarat alla Kermits brev och kontrakt. Christie skickar en kopia på ett brev från januari 1973 och berättar:

– Alf Robertson omnämns som ”one of the best adapters of American songs in Sweden” följt av ”he swears it will be a hit”. I ett annat brev från 1974 nämns den inspelning du letar efter: ”A demo-tape of a Swedish guy who lives in Nashville.”

Alf skrev även krönikor i tidningarna Kountry Korral och den kortlivade Zonk

”Han svär på att det blir en hit” – ja, Alf är sig lik. Att kräma på, det kunde han. Åren i Nashville är väldokumenterade, i brevväxlingen med vänner samt i svenska kvällstidningar som, måhända lite skadeglatt, bevakade det hela. Alf skrev även krönikor i tidningarna Kountry Korral och den kortlivade Zonk.

Mycket visar sig, ju mer jag gräver, vara fantasier och vanföreställningar. Och ibland – rena lögner. Aldrig i syfte att ställa till besvär, visst, men hans största rädsla verkar i den här perioden vara att framstå som misslyckad vilket får till följd att han slirar en del på sanningen.

Tillbaka till Christie Feral, som i avlidne svärfadern Kermits gamla dokument hittat kontraktet till ”I was talking to some roses”, upprättat mellan Kermit och låtskrivaren.

– Låten var på engelska tillståndsgiven i endast sex år. Den svenska hittar jag ingenting om.

Ska egentligen sjungas på franska

Mitt letande tar mig nu till – Belgien. En av Kermit Goells affärsidéer var att översätta europeiska sånger och lansera dem i USA. Låten visar sig tillhöra en flamländsk artist, Paul Severs, och gjordes 1972 på franska med titeln ”Je viens t’offrir une rose”.

– Den spelades även in på nederländska, berättar låtens producent Eddy van Mouffaert när jag når honom.

Eddy är trevlig, pratglad, 75 år gammal och bor i Brygge. Minnesbilderna är dock suddiga.

– Jag hade ingen aning om att den spelats in på fler språk. Det är roliga nyheter att få 50 år senare, skrattar han.

Ja, det är onekligen mycket att ta in. Vår egen Alf Robertson från Gamlestan har alltså sjungit in ny text på ett belgiskt original. Sedan kanske Kermit Goell pitchade den till sin samarbetspartner från 40-talet, den store Frank Sinatra? Ingen vet. Klart är i alla fall att låten får nobben. Av alla.

Kärleksförklaring till Maggan

Den svenska versionen, får man ändå förmoda, är författad av Alf själv. Det är, i ordets rätta bemärkelse, en demo. Den har inte ens fått någon titel, men det som fastnat på bandet är en ömhetsbetygelse till Maggan. Det blir uppenbart vad parets kärlek och sammanhållning betyder för Alf:

”Jag sitter här och ser på dig
Vet att du är allting i världen för mig
Mitt liv har fått en mening nu
Meningen i mitt liv är du”

På nåder har Country music hall of fame mailat mig en hårt kontrollerad stream av ”I was talking to some roses”, som sångarens änka nu får höra

– Han låter ung. Jag kände ju inte den här versionen av Alf, säger Monica Robertson med ett leende när jag låter henne lyssna. På nåder har Country music hall of fame mailat mig en hårt kontrollerad stream av ”I was talking to some roses”, som sångarens änka nu får höra.

Alf och Maggan, som han sjunger om i den svenska översättningen, bröt upp när paret åkte hem till Sverige 1975. Han gifte sig med Monica långt senare, 1997, och fick två döttrar. Monica fanns vid Alfs sida fram till hans bortgång 2008. Hon är själv sångerska och åker runt med en föreställning där hon framför en del Alf-låtar, men även eget material.

– Det var viktigt för Alf med ett eftermäle. Musiken betydde allt. Hans högsta önskan var att bli ihågkommen.

”Do you even know who Alf is?”

Men en sak återstår. För att hitta svaret behöver jag återigen kontakta Country music hall of fame. Museet har stora kvalitetskrav på sina samlingar. Det är lätt att förstå varför. Vi pratar om en massiv, permanent utställning som årligen besöks av miljontals. Nivån är skyhög. Här kan du ta selfies bredvid Elvis Presleys privata Cadillac, Dolly Partons scenkläder, Hank Williams gitarrer, Johnny Cashs guldskivor och andra personliga föremål från hundratals countrylegendarer.

Jag frågar rakt ut, i ett mail: Varför sparar ni en demo med Alf Robertson? Vet ni ens vem han är?

Svaret kommer blixtsnabbt från Kevin Fleming, en av de högsta cheferna. Enligt sin mailsignatur är han Director of library and archival collections. Han skriver:

– Verkshöjden är mycket viktig för oss. I vår dokumentation hittade vi att det här rullbandet kom till museet 2004, donerat av den legendariske Eddy Arnold. Han och Alf Robertson låg på samma skivbolag.

Jag får även ett foto på rullbandets fodral. Alfs spretiga handstil syns överst.

När Nashville-soundet skapades på 1950-talet var Eddy Arnold en av dess chefsarkitekter

Donerats av Eddy Arnold

Vid något tillfälle mellan 1974 och 2004 har Alf Robertsons demo hamnat hos en av genrens allra största. Eddy Arnold har varit medlem i Hall of Fame sedan 1966 och fick under sin karriär in 147 låtar på Billboards countrylista. Etta fyra sjua, alltså. I sammanhanget bräcks han endast av George Jones.

Det är svårt att formulera sig adekvat om Eddy Arnolds betydelse. Utan honom hade countrymusiken säkert utvecklats annorlunda. När Nashville-soundet skapades på 1950-talet var Eddy Arnold en av dess chefsarkitekter. Den andre var Chet Atkins. Enkelt uttryckt innebär det att countrymusiken blev större – och då inte enbart mer populär utan även i hur den låter, vilket möjliggjordes av en förändrad inställning till instrumenteringen. Här bejakades sådant som lyxiga stråkar och stora körer.

Eddy Arnold var 86 år 2004 och hans samling av … Ja, allt möjligt som han samlat på sig, donerades till museet. Eddy Arnold gick sedan ur tiden 2008. Hur och varför ”I was talking to some roses” hamnade i hans händer är en fråga som förblir obesvarad. Alla inblandade är avlidna. En möjlighet är att den kom från Chet Atkins, och i så fall skulle överlämnandet från Alf kanske ha skett vid deras audiens på kontoret. Men det är verkligen bara en gissning. 

Vill ha 27 000 kr – per minut

Enligt Christie Feral, svärdottern till textöversättaren Kermit Goell, så var låtkontraktets tidsbegränsning på sex år. ”I was talking to some roses” skulle sannolikt bli ett intrång i upphovsrätten om den släpptes i dag. 

Och oavsett – Hall of fame-museets väldigt amerikanska pristariff tar död på sådana ambitioner tämligen omgående. En ”licensing fee” plus alla tilläggsavgifter skulle exempelvis börja på 2 500 dollar per minut, det vill säga 27 000 kronor och nästan 200 000 kronor totalt för båda versionerna. Och det är alltså bara tillgång till bandet – sedan måste även rättigheterna fixas och de är som sagt i Belgien. Musikbranschen i ett nötskal.

Alf Robertsons bortglömda inspelning lär därför bli kvar där den ligger – rullbandet är en raritet i goda händer. Finns det fler kopior där ute någonstans, eller är det här det enda existerande exemplaret? Det lär vi aldrig få veta. Det är en ynnest att ha fått lyssna.

Alf var en begåvad man, på många sätt en drömmare med eget uttryck

Dumpad av både bolag och Maggan

Alf flyttar luspank hem till Sverige i början av 1975 och blir dumpad av såväl skivbolaget som av Maggan. Han hamnar i en studio i Stockholmsförorten Rågsved där han bygger upp sin karriär igen, med låten som på 80-talet – under ledning av Bert Karlsson i Skara – blir Alfs största fotavtryck i vårt lands musikhistoria: ”Hundar, ungar och hembryggt äppelvin”.

– Långt senare blev jag väldigt glad för hans framgångar här i Sverige. Alf var en begåvad man, på många sätt en drömmare med eget uttryck. Han levde för sin musik, minns Tomas Ledin.

Nashville står kvar, givetvis förändrat i mångt och mycket, men än i dag ett ställe där misslyckandena är fler än genomslagen. Det är emellertid få artister förunnat att bli bevarade på Country music hall of fame. Vad hade Alf sagt om det?

– ”Det var som fan!”, skrattar Monica Robertson. 

– Jag önskar att han fick uppleva att bli erkänd. Han ville vara en av artisterna som format den här musiken i Sverige, men säkert även i USA under de åren. Jag är så stolt för hans skull. Han hade nog också sagt…

Hon sänker röstläget något och imiterar sin makes djupa stämma, rappa språk och omisskännliga göteborgska:

– De’ va’ ju de’ ja’ sa. Till slut kommer dom att fatta.

VIDEO: Daniel ”Hurricane” Gilbert får höra låten

Dokumentären ”Countrylandet Sverige” som Daniel Josefsson arbetat med har SVT Play-premiär den 21 februari. Historien om Alf Robertsons glömda låtar är dock inte med i seriens tre avsnitt.