Tragedin nådde journalisten Wael al-Dahdouh i direktsändning

I ögonvrån såg Dahdouh att hans brorson Hamdan, producent vid Al Jazeera, såg upprörd ut. Sedan började Dahdouhs mobiltelefon ringa i hans skottsäkra väst. Hamdan sträckte sig fram, tog telefonen och svarade. Det var en märklig sak att göra medan de sände live, tänkte Dahdouh. Oroligt frågade han Hamdan: ”Vem är det?” Tittarna kunde fortfarande höra honom. Efter några sekunder i telefonen sparkade Hamdan argt mot en vägg. ”Vad är det som händer?” frågade Dahdouh. Hamdan svarade: ”Din dotter, hon är på sjukhus. De har bombat platsen där din fru och din familj är.” Dahdouh tog telefonen. Medan tittarna fortfarande såg livescener från Gaza, kunde de höra Dahdouhs stigande oro och Hamdans nervösa utrop i bakgrunden. Sedan gick man över till studion i Doha.

Bombades i säker zon

I telefonen fanns Dahdouhs 21-åriga dotter Khulood, som var förvirrad och inte kunde ge honom en tydlig bild av vad som hänt. Han lade på och skyndade sig till flyktinglägret Nuseirat en dryg mil bort, där hans fru och sju av hans åtta barn tagit skydd i en, av Israel utsedd, säker zon. 

När han kom fram omkring 40 minuter senare möttes Dahdouh av en kaotisk scen. Folk grävde i rasmassorna med sina bara händer och använde mobiltelefonernas ficklampor för att se. Några grät, andra skrek de dödas namn. I bråten hittade Dahdouh sin 18 månader gamla dotterson, Adam, medvetslös och täckt av damm. Med pojken i sina armar skyndade han sig till sjukhuset al-Aqsa 15 minuter bort.

I kalabaliken utanför sjukhuset hittade han Khulood. När hon såg Adams kropp i sin fars armar började hon skrika och stryka sin systersons ansikte. Sedan kollapsade hon och drog Dahdouh med sig, fortfarande med det lilla barnet i armarna. Dahdouh tog sig upp på fötter. Inuti byggnaden lämnade han över Adam till en läkare och började leta efter resten av sin familj, vinglandes genom trängseln av människor som också letade efter sina nära och kära, genom korridorer fulla av skadade. 

Hans skalle syntes och hans huvud var dränkt i blod, men han var vid medvetande.

Dahdouhs rapportering hade gjort honom känd i Gaza och medan han fortsatte att leta och fråga om någon sett hans fru och barn, började han märka att folk undvek honom, som om de visste något han inte visste. Sedan kom en ambulans in med hans yngste son, tolvårige Yahya. Hans skalle syntes och hans huvud var dränkt i blod, men han var vid medvetande. Dahdouh skyndade honom till en läkare som genast började sy ihop hans skador. Det fanns ingen bedövning. Yahya skrek av smärta tills man till slut fick tag på en dos bedövningsmedel att ge honom.

Fanns de på bårhuset?

Under tiden han väntade vid Yahyas sida fördes ännu en av Dahdouhs döttrar, såväl som hans svärmor och flera kusiner, in på sjukhuset. Han fick höra av dem att Adams mamma och ytterligare tre av hans döttrar överlevt attacken. Hans äldste son, 27-årige Hamza, befann sig i trygghet i södra Gaza. Sex av hans åtta barn visste han nu var de var – antingen i säkerhet eller, som i Yahyas fall, skadad men vid liv. 

Men Dahdouhs fru och ytterligare två av hans barn saknades fortfarande. Bårhuset var den enda plats där han inte letat.

När Dahdouh klev in på det provisoriska bårhuset på sjukhusområdet, även kallat ”martyrtältet”, filmade medier och privatpersoner varje ögonblick. Gazaremsan är en liten plats, drygt sex kilometer där den är som smalast, och Dahdouh hade rapporterat därifrån i närapå tre decennier. Han var en person som många palestinier i Gaza antingen träffat eller upplevde att de kände. Dahdouh kunde knappt ta sig igenom folkmassan som samlades runt honom. Några bara stirrade, andra skrek stöttande ord eller sträckte sig fram för att trösta honom.

Inne på bårhuset hittade Dahdouh kropparna av sin 15-årige son Mahmoud, sin sjuåriga dotter Sham och sin fru Amina.

Inne på bårhuset hittade Dahdouh kropparna av sin 15-årige son Mahmoud, sin sjuåriga dotter Sham och sin fru Amina. Dahdouh lyfte upp Sham och talade till henne, med ansiktet förvridet av sorg. Han föll ned på knä intill sin fru och höll hennes hand. 

Medan han gick från kropp till kropp sträckte främlingar, många av dem barn, ut sina armar för att hålla honom upprätt. Det var först när han föll ned på knä vid Mahmouds blodiga kropp som han grät ljudligt. Sedan sade han det som skulle genljuda över hela arabvärlden: 

– De hämnas på oss genom våra barn.

Under timmarna som följde spreds filmer, bilder och redogörelser för Dahdouhs tragedi snabbt i sociala medier. Den dag hans familjemedlemmar dödades blev Dahdouh en symbol för de förödande förluster som drabbade palestinier i Gaza och för palestinska journalisters särskilt svåra situation.

Han bevakade ett krig som hela världen bevittnade. Hans jobb och betydelse hade inte skyddat honom från angrepp. Den 25 oktober 2023 mördades Wael al-Dahdouhs fru Amina och två av deras barn i en israelisk flygräd.

Ali Mahmoud/AP/TT

Nu blev han själv storyn

Det hade gått knappt tre veckor sedan kriget börjat, men i det uppskattade antalet döda civila fanns redan tusentals barn, och Dahdouhs egna barn blev symboler för alla de andra som drogs fram ur rasmassorna. De faror som reportrarna på Gaza stod inför blev också uppenbara. Omkring 20 hade dödats, en siffra som en senior representant för pressfrihetsorganisationen Committee to protect journalists (CPJ) sade ”saknade motstycke”. På alla bilder av Dahdouh från bårhuset bär han fortfarande sin skottsäkra väst, med ordet ”Press” över bröstet. Han var inte bara den mest seniora palestinska journalisten i Gaza, utan – eftersom Israel förbjudit internationell press att ta sig dit – den mest högprofilerade reportern i Gaza, punkt slut. 

Han bevakade ett krig som hela världen bevittnade. Hans jobb och betydelse hade inte skyddat honom från angrepp.

Dahdouh hade knappt klivit ut från sjukhuset innan han intervjuades. I veckor hade han rapporterat om andras död, nu var han själv storyn. I luftangreppet som dödat hans fru och två av hans barn, dödades också Dahdouhs brors fem barnbarn – alla under tio år. Hans eget barnbarn Adam, som han hittat i rasmassorna, förklarades död på sjukhuset. 

– Vi misstänkte att den israeliska ockupationen skulle bestraffa palestinierna i Gaza kollektivt för den 7 oktober, sade Dahdouh till sina kollegor på Al Jazeera i sin första intervju, bara minuter efter att han hittat sina familjemedlemmars kroppar. 

– Tyvärr är det också vad som hänt.

Hans agerande därefter gjorde honom till en symbol, inte bara för krigets offer utan även för orubblighet inför ofattbar förlust. På eftermiddagen den 26 oktober följde kamerorna honom när han ledde begravningsbönen för sin familj. Dahdouhs son Yahya stod bredvid honom, med huvudet nedböjt och bandagerat, händerna knäppta framför bröstet. Hans mammas kropp låg invirad i en filt på marken framför honom. Dahdouh brast ut i bön, följd av en kör av män som stod uppradade bakom honom. Efter bönen strök Dahdouh lille Adams huvud en sista gång innan pojken begravdes.

Tvingades jonglera familj och jobb

Några timmar senare, trots att hans redaktörer flera gånger försökt avråda honom, var Dahdouh tillbaka i sändning. I rutan fick han ta emot kondoleanser från nyhetsankaret i studion i Doha och började sedan tala, lugnt och tydligt, om sin roll som journalist. Det var en ”plikt”, sade han, ”att under sådana historiska och exceptionella omständigheter fortsätta rapporteringen med professionalism och transparens, trots allt”. Sedan fortsatte han att rapportera om den senaste utvecklingen i Gaza.

Dahdouh insåg inte att det skulle ha sådan enorm genomslagskraft. Historien om journalisten som var så hängiven sitt uppdrag att han återgått till arbetet bara timmar efter att han begravt sin familj, rapporterades världen över. Muralmålningar av Dahdouh i sin hjälm och skottsäkra väst började dyka upp, inte bara i Idlib i norra Syrien, utan även i London och Dublin. Först när sådana hyllningar började dyka upp, och propalestinska demonstrationer tog fart på gatorna i västerländska städer i november, förstod han hur många som tittade. Dahdouh hade bevakat fyra krig i Gaza under de senaste två decennierna, men de hade inte genererat i närheten av sådan uppmärksamhet, sympati och mobilisering. Det här kriget var annorlunda.

Det var annorlunda också för Dahdouh. Så fort han var tillbaka i rutan märkte han folkets stolthet över honom. I dagar kunde han knappt röra sig på gatorna utan att människor framförde kondoleanser, men också uppmuntran. Han började få telefonsamtal från främlingar. ”Du känner inte mig”, sade en som ringde. ”Jag har förlorat alla mina barn och hela min familj, men till din ära och i solidaritet med dig, ska jag stå stark.”

Han sågs inte längre bara som en högprofilerad reporter, utan också som en bärare av Gazas sorg och en symbol för dess folks karaktär. Och i ett krig där så många journalister redan dödats hade Dahdouhs nya, mer framträdande roll potentiellt satt honom i skottgluggen. Han var en erfaren krigsreporter, men det här var första gången han kände att han personligen kunde vara en måltavla för att han gjorde sitt jobb.

Under veckorna och månaderna som följde blev han allt mer medveten om att han skulle bli tvungen att välja mellan två ansvar – det gentemot sitt arbete, som nu var viktigare än någonsin, och det gentemot sin familj. I nästan tre månader hade Dahdouh jonglerat båda, tills det inte längre gick att undvika att välja mellan dem.

– Jag kunde inte gråta över mina barn som alla andra, sade Dahdouh i somras när vi satt i hans vardagsrum i Doha, där han nu bor. 

Skulle bli läkare i Irak

I Gaza kände han att han var tvungen att vara den stöttepelare som andra behövde. Hans gamla liv var borta och han kunde inte stanna upp en stund för att tänka över eller bearbeta det som hänt. Han talade om den här tiden med ett stänk av mystik, med förundran inför sin egen reaktion på katastrofen, och reaktionen han fick från andra.

I verkligheten var Dahdouh väldigt lik sin persona i rutan: samlad, bekväm med sig själv, van att hålla hov. Han utstrålade en cool auktoritet och talade inte med ett vardagligt språk, utan snarare en formell, journalistisk klassisk arabiska. Men då och då framträdde en annan sida av honom, busig och urskuldande, som en far som kräver respekt, men ändå visar värme.

Dahdouh föddes in i en stor familj – han är en av åtta bröder och åtta systrar – i norra Gaza 1970. Familjen Dahdouh hade bott där och brukat jorden i generationer. Det var ett hårt liv, som krävde fysiskt utmattande arbete, men under merparten av Dahdouhs barndom var livet normalt. Det fanns alltid tillräckligt att äta och tak över allas huvuden. Hans ungdom var en ”rik tid”, berättade Dahdouh, full av aktiviteter och vänner. Simning var hans ”första kärlek”, sade han. Gården låg nära stranden och under skolloven ”bodde” han i havet. 

Adel Zaanoun, nu journalist vid nyhetsbyrån AFP, växte upp med Dahdouh i stadsdelen Zeitoun. Han beskrev den yngre Dahdouh med beundran, stolthet och kärleksfull retsamhet.

– Man kan inte tro det nu när han är flintskallig, men han hade tjockt, vackert hår. Varje gång han vann en match eller gjorde mål brukade han skaka ordentligt på huvudet för att reta förlorarna. Hans hår fladdrade som en lejonman, berättade Zaanoun.

Han mindes att Dahdouh ”alltid var rastlös och alltid älskade att stå i centrum”.

När Dahdouh och hans bröder blev äldre – några hoppade av skolan tidigt för att arbeta på gården, andra tog tillfälliga anställningar – var deras far tydlig med vikten av att studera och sträva efter ett annat sorts liv. Men den israeliska militärockupationen, vilken inleddes 1976, grusade alla sådana planer. Utbildning sågs som avlägset och bortskämt när framtiden var så oviss.

Efter att han blev den förste i sin familj att gå ut gymnasiet 1988 fick Dahdouh ett stipendium för att studera medicin i Irak. Men den första intifadan, som inleddes i Gaza i december 1987 och spred sig till resten av de ockuperade territorierna, kullkastade hans planer.

Israel rev familjens hus

Bara dagar innan Dahdouh skulle resa till Irak för att påbörja läkarutbildningen kom israelisk militär till hans hem mitt i natten och arresterade honom. Han var 17 år gammal.

Efter att hållits häktad och förhörts i tre månader åtalades Dahdouh för vad han kallar ”intifadans vanliga aktiviteter” – kasta sten, bränna bildäck och konfrontationer med israeliska soldater. Han dömdes till 15 års fängelse. I enlighet med en policy som tillämpades under intifadan för att avskräcka från deltagande i ockupationsfientlig verksamhet, rev israeliska myndigheter hans familjs hus.

– På den tiden var det vanligt att de rev hus. Ibland kunde de riva halva huset som en varning, berättar Zaanoun.

De kunde lämna ett eller två rum, där familjen fick bo. Om man inte lydde varningen kom de tillbaka och rev hela huset.

Under de sju år han kom att tillbringa i fängelse fick hans familj bara besöka honom två gånger.

Dahdouh satt av sitt straff i olika fängelser runtom i Gaza. Vid institutioner som drevs av polisen, som Gazas centralfängelse, märkte han att fångarna kollektivt kunde pressa myndigheterna för att säkra grundläggande rättigheter. I militärfängelserna, där han tillbringade ungefär halva sitt straff, var livet mycket värre. Soldaterna var oerfarna, berättade han, och upptagna med att sänka moralen bland fångarna. Vattnet ransonerades och det gick veckor mellan fångarnas duschar. Avloppen svämmade över regelbundet, utan att det torkades upp. Under de sju år han kom att tillbringa i fängelse fick hans familj bara besöka honom två gånger.

Efter att han släpptes 1995, 24 år gammal, försökte Dahdouh på nytt få påbörja sin läkarutbildning i Irak, men israeliska myndigheter förbjöd honom att åka. Vid den tiden fanns ingen läkarutbildning i Gaza, men Gazas islamiska universitet hade nyligen startat en ny utbildning i journalistik och mediestudier. Dahdouh skrev in sig på universitetet. Och gifte sig. 

– Jag hade blivit av med sju år. Jag hade ingen mer tid att förlora, sade han och skrattade.

1998 började han rapportera för Al Quds, den största dagstidningen i de palestinska territorierna. Två år senare, under den andra intifadan, började Dahdouh frilansa för radio och tv.

Rushdi Abualouf, som skulle komma att bli långvarig korrespondent för BBC, träffade Dahdouh under journalistikstudierna i Gaza. Han minns det som en tid då han, Dahdouh, Zaanoun och en handfull andra var de enda utbildade reportrarna som arbetade i Gaza. Tillsammans utgjorde de en banbrytande minigeneration.

– Vi bevakade varenda politisk händelse i Gaza. Yassir Arafat visste vad vi hette och brukade fråga efter oss om vi inte dök upp vid en presskonferens, berättade Abualouf.

Hängde på en medierevolution

Det var vid den här tiden satellit-tv svepte fram över regionen. Stora nyhetskanaler, däribland Saudiägda Al Arabiya och den Qatar-finansierade Al Jazeera, hade börjat sända och parabolantenner blev billigare, vilket gav de här gratiskanalerna en betydligt bredare publik. I etern träffade araber varandra för första gången. De tappade andan över de utsvävande libaneserna, med sina kvinnliga popstjärnor i vågade musikvideor. Och de fängslades av de politiska debattprogrammen, särskilt på Al Jazeera. Första gången många araber såg sina egna ovalda ledare och israeliska tjänstepersoner ifrågasättas var inte i sina egna censurerade statliga kanaler, utan på arabisk satellit-tv. I debattprogram som Al Jazeeras ”Motsatt riktning”, vädrades kritik mot ditintills oangripbara grupper, som kungafamiljerna kring Gulfen. Gästerna rök ofta ihop och programledaren tvingades ingripa fysiskt. (Det var bra tv och klipp från vissa dispyrer cirkulerar fortfarande på nätet och har blivit del av populärkulturen.)

För Dahdouh framstod den här tiden nästan som en fantasi. Bara några år tidigare hade han suttit i fängelse. Nu, som spirande tv-journalist, var han del av en medierevolution. 2004 började han arbetade för Al Jazeera. Det liv han hade planerat att bygga utanför Gaza hade stoppats innan det ens börjat, men här, hemma, hade han funnit något som kändes som ett kall.

Dahdouh har bevakat varenda konflikt i Gaza sedan israeliska myndigheter drog sig tillbaka från remsan 2005. Under åren blev krigsrapportering ett slags hemindustri i Gaza. När det var ont om arbete kunde lokalbor frilansa som producenter, kameramän, chaufförer och fixare.  Man byggde upp en pålitlig grupp där de nya lärde sig av seniora yrkesverksamma som Dahdouh. Hans brorson, mångåriga fältproducent och kameraman, Hamdan, berättade för mig att Dahdouh var ”en skola” för yngre journalister. Nästan alla hans kollegor jag pratade med kallade Dahdouh för Abu Hamza, Hamzas pappa. Hamza är hans äldste son och namnet är en vanlig hederstitel i arabvärlden som signalerar respekt och tillgivenhet.

När folk såg honom sprang de och knuffade varandra för att komma fram och lyssna.

Efter angreppet som dödade hans fru och barn stannade Dahdouh kvar i Gaza City, medan han skickade sina fyra döttrar och sin son Yahya till relativ säkerhet på Gazaremsans mitt. Med sitt fyramannateam – som även bestod av hans brorson Hamdan, en chaufför och en redigerare – fortsatte Dahdouh att rapportera från fältet. Vad tittarna inte fick se var att närhelst Dahdouh var i sändning stod bakom kameran en stor, tätt packad folksamling som sträckte sig fram för att höra vad han sade.

– När folk såg honom sprang de och knuffade varandra för att komma fram och lyssna på honom, för att höra nyheterna och få uppdateringar från sina områden, sade Hamdan.

Det fanns ”varken internet eller el och de lokala radiostationerna förstördes tidigt i kriget”, så jämte sin roll som internationell korrespondent blev Dahdouh en kringströvande enmansstation för lokala nyheter.

”Kändes som ett nederlag”

Dahdouh bodde nu på Al Jazeeras redaktion och gick varje dag direkt därifrån för att rapportera. Det här var en ”väldigt svår tid”, berättade han. Luftangreppen eskalerade då Israel förberedde för en belägring av Gaza City och en utvidgning av den markinvasion som inletts den 28 oktober. Hamdan berättade att det han och Dahdouh såg skulle ”få håren att resa sig på dig, vi gick över kroppsdelar”. Nätterna var svårast. 

– Ingen el, inga människor, ljudet av explosioner som skakade byggnaden. Ingen sömn, sade Dahdouh. 

När israeliska markstyrkor tog sig in i Gaza City den 2 november kunde Dahdouh titta ut genom redaktionens fönster och se stridsvagnarna rulla in.

Dahdouh och hans team började få meddelanden från familjemedlemmar och vänner som vädjade till dem att lämna. Dahdouh ville stanna, men efter en diskussion med teamet insåg han att om de stannade skulle de med största sannolikhet dödas eller fängslas och det skulle innebära slutet för deras arbete. Så den 10 november tog de av sig sina pressjackor och hjälmar och lämnade redaktionen. Bara ögonblick efteråt dök stridsvagnarna upp utanför ingången till Al Jazeeras byggnad.

Att lämna norra Gaza, den plats där han vuxit upp och där striderna var som mest intensiva, var en ”väldigt, väldigt, väldigt bitter erfarenhet” för Dahdouh. 

– Det kändes som ett nederlag, sade han.

Han och hans team drog igång en ny verksamhet i Khan Younis och började rapportera från centrala Gazaremsan och Rafah i söder. Samtidigt minskade antalet journalister som arbetade i Gaza. Den 14 december slog FN larm om ”det exempellösa antal journalister och medieanställda som dödats i Gaza”. Vid det laget hade, enligt FN:s siffror, 50 journalister där bekräftats dödade.

Den 15 december skulle Dahdouh och kameramannen Samer Abu Daqqa rapportera från en skolbyggnad i Khan Younis som bombats under ett luftanfall. De tog sig till platsen i en ambulans tillsammans med tre medlemmar ur civilförsvaret, som ansvarar för räddningstjänsten och som genom Röda korset säkrat tillstånd från den israeliska militären att vistas i området.

Sju veckor efter att hans familjemedlemmar dödats skulle nu också han dö.

De kom fram vid lunchtid. Med israeliska drönare cirkulerande i luften rapporterade Dahdouh och Abu Daqqa i över två timmar. Sedan, på väg tillbaka till sin bil, slog en drönare till. Det kändes som att han slukades av en storm, sade Dahdouh. Ögonblicken innan han svimmade var han övertygad om att hans tid var kommen. Sju veckor efter att hans familjemedlemmar dödats skulle nu också han dö. Han föreställde sig själv som i ett slags dataspel. Det skulle inte finnas några fler drag eller nivåer. ”Game over, Abu Hamza”, sade han till sig själv.

Blod sprutade från axeln 

Men han återfick medvetandet. Han hörde inget och kunde inte känna sin arm. Medan han stapplade iväg för att ta skydd insåg han att blod sprutade från hans axel. I närheten såg han de döda kropparna av de tre ur civilförsvaret. Sedan såg han Abu Daqqa en bit bort, liggandes på marken men vid medvetande. Han gestikulerade med handen. Dahdouh blödde kraftigt, men försökte skaffa hjälp till sin kollega och gamle vän. När han hittade några ambulansförare i närheten sade de dock att de inte kunde ta sig fram till Abu Daqqa, då de befarade att de också skulle attackeras.

Dahdouh fördes till sjukhus. Filmer visar honom liggandes på en säng när sjukvårdspersonal försöker stoppa blodflödet från hans arm, medan han ropar att Abu Daqqa måste räddas. ”Samer var med mig där. Samer skrek”, upprepade Dahdouh mellan skriken av smärta medan han behandlades. ”Samordna med Röda korset. Få någon att åka och hämta honom.”

Al Jazeeras byråchef i Ramallah, Walid al-Omari, följde reglerna och kontaktade Internationella rödakorskommittén för att begära att de skulle söka tillstånd från Israel för en ambulans. Kritiska timmar gick medan räddningsteamet väntade på att IDF skulle bevilja dem säkert tillträde till platsen. I sin nyhetskanal började Al Jazeera livesända en tidräknare som visade de timmar och minuter som gick utan att Samer fick hjälp. Ungefär fem timmar efter luftanfallet beviljades tillträde till platsen. När ambulanserna kom fram till Abu Daqqa en halvtimme senare hittade de honom död. Han blev den första Al Jazeera-journalisten som dödades i Gaza sedan kriget bröt ut.

”Jag är en envis man”

Dahdouh tillbringade en natt på intensivvårdsavdelning. Dagen efter var han på sin väns begravning. Han strök sig i ansiktet och grät. Hans äldste son, Hamza, stod bakom honom och ett hav av kroppar samlades återigen runt Dahdouh när han begravde en kär vän. Och återigen var Dahdouh tillbaka i sändning bara timmar senare. Den här gången med en arm i bandage och venkatetrar stickandes ut från hans handleder.

Ett av Dahdouhs smeknamn är Al Jabal, berget.

– Jag är en envis man, sade Dahdouh till mig när han förklarade varför han valde att inte lämna Gaza efter sin skada. 

Han hade upplevt så mycket förlust, sett så mycket död och kommit så nära att dö själv att han inte längre var rädd. För honom hade ”liv och död blivit samma sak”. Det enda han brydde sig om var att när döden väl kom, skulle han vara ”på fötter”. Han var säker på att han, oavsett hur illa skadad han var, skulle stanna i Gaza och fortsätta rapportera så länge han levde.

– Många högprofilerade personer ringde honom för att försöka övertala honom, berättade hans barndomsvän Zaanoun.

För de flesta palestinier i Gaza var det omöjligt att lämna, men Dahdouh befann sig i en annan position. Al Jazeera hade ibland lyckats få tillstånd från israeliska myndigheter att evakuera anställda och deras familjer. Zaanoun och andra sade till Dahdouh att det inte skulle ses som ett nederlag om han lämnade. Han hade gjort tillräckligt och det var dags för honom att ta hand om sin familj och sig själv. Utan akut sjukvård riskerade han att förlora sin arm. Dessutom hade han blivit en för stark symbol nu. Risken att han skulle bli en måltavla för Israel var större än någonsin, sade de. Hur skulle han kunna vara till nytta för någon om han dödades?

Tre dagar efter luftangreppet bestämde sig Dahdouh för att gå med på de steg som krävdes för att lämna Gaza – men han hade en hemlig plan. Om hans familj fick lov att lämna vid övergången i Rafah skulle han följa med dem till gränsen. När de tagit sig över skulle han själv vända om. Han skulle ge Hamza ansvaret att ”leda familjen Dahdouh in i framtiden”.

Hamza var inte bara Dahdouhs äldste son, utan även hans stöd och ryggrad. Hamza var också journalist och hade lärt sig yrket av sin far. Nyligen hade även han börjat arbeta för Al Jazeera. Under de år då Dahdouh varit hemifrån på uppdrag hade Hamza tagit hans plats. Dahdouh talade om sin son med stolthet: han var snäll, generös, ambitiös. När han avslöjade sin plan för Hamza den sista veckan i december, berättade hans son att han haft samma tanke, men i hans version skulle hans far gå över gränsen och Hamza vända tillbaka. Det blev dock som Dahdouh bestämt och de inväntade tillståndet.

Förlorade sin äldste son

I slutet av december fick det egyptiska journalistförbundet Egyptian journalists’ syndicate ett godkännande att Dahdouh och hans kvarvarande barnbarn, barn och deras respektive skulle få lämna den 2 januari via gränsövergången i Rafah. De inledde förberedelserna, men natten innan de skulle lämna insåg Dahdouh att på listan över godkända namn saknades en dotter och två barnbarn.

Under de kommande dagarna, medan Dahdouh inväntade korrekta papper, stannade han kvar i Khan Younis och fortsatte att rapportera. Hamza gjorde samma sak och rapporterade från Rafah, där han bevakade efterdyningarna av Israels luftangrepp mot staden, särskilt de nära Kuwaitisjukhuset där han var baserad.

Den 7 januari, när Dahdouh var ute i fält, fick han höra att Hamza skadats. Dahdouh tog sig till platsen för attacken. Han behövde bara se bilen hans son befunnit sig i när den träffades för att veta att han var död. Han hittade honom på bårhuset vid Kuwaitisjukhuset. Hamza låg i en liksäck. Dahdouh drog fram honom och kramade honom. Han kände något. Han hade kunnat svära på att Hamza kramade honom tillbaka.

När han beskrivit för mig vad han sett stannade Dahdouh upp och förberedde sig, som han ofta gjort under sina årtionden i yrket, för att komma på en avslutande tanke, en kommentar om fatalism och beslutsamhet, innan han avslutade och lämnade över till studion. Men det kom inget. Han drog ett djupt andetag.

– Det var bortom min kontroll, sade han.

Ännu en gång blev han en projektionsyta för hela samhällets sorg.

Under dagen för Hamzas begravning flockades människor runt en omtumlad Dahdouh. Ännu en gång blev han en projektionsyta för hela samhällets sorg. Barn skockades kring honom medan han tog emot kondoleanser. En äldre kvinna lade en hand på Dahdouhs huvud och bad för honom. Dahdouhs tragedi blev en internationell nyhet. USA:s utrikesminister Anthony Blinken, som befann sig i Doha vid tiden, kallade dödandet en ”ofattbar förlust”. Som förälder kunde han inte ens ”föreställa sig fasan” som Dahdouh upplevt ”inte en, utan nu två gånger”.

Under vårt samtal i Doha erbjöd jag flera gånger Dahdouh att ta en paus och sade att jag kunde komma tillbaka en annan dag om han ville. Han vägrade och sade att han behövde få ur sig allt på en gång. Den enda gången han gick med på att ta en paus under de timmar vi pratade, var när vi började prata om Hamza. Hamza hade en särskild plats i hans hjärta. Samtalet fortsatte en bit in på kvällen och ett mönster framträdde. När Dahdouh kom in på Hamza, rörde han sig bort från ämnet och in i en annan anekdot eller observation. Vid ett tillfälle, efter att han berättat om när han hittade sin son på bårhuset, försökte Dahdouh beskriva Hamza i ord. Han började prata om allt han skulle uppnå som journalist. Sedan tystnade Dahdouh som om han återigen försökte förlika sig med vad som hänt. Han skakade på huvudet. 

– Det var hans historia.

Det var det enda han kunde säga.

Tog sin tillflykt till bön

Två dagar efter att Hamza dödats åkte Dahdouh med sin familj till gränsen, nu med en fullständig lista över de som skulle evakueras. Han såg till att alla kunde ta sig över gränsen säkert, sedan vände han om som planerat. Hans plats var i Gaza, även om det bara verkade vara en tidsfråga innan han också skulle dödas.

Några dagar efter att familjen lämnat Gaza började dock Dahdouh tvivla. Hamzas död hade förändrat allt. Rushdi Abualouf, som känt Dahdouh i 30 år, beskrev det som en knockout. Utan Hamza kände sig Dahdouh mindre säker på sin familjs öde utomlands. Logiken i att lämna, vilken han tidigare avfärdat rakt av, blev allt mer övertygande. 

– I krig är det kvinnorna och barnen som bryter ned dig, sade Dahdouh när han förklarade varför han ändrat uppfattning.

På Hamzas begravning hade en av Dahdouhs döttrar kysst sin bror och sedan slagit armarna om sin far och gråtit. ”Snälla, stanna hos oss. Vi har ingen annan än dig”, vädjade hon.

Den andra veckan i januari bad han. Han tog sin tillflykt till istikharabönen, i vilken den bedjande söker Guds hjälp för att göra ett val, lägger beslutet i hans händer och ber om yaqeen, ett rofyllt tillstånd av kunskap och upplysning. Efter bönen kände Dahdouh sig belåten med sitt beslut att lämna Gaza och ansluta sig till sin familj.

Den 16 januari tog sig Dahdouh in i Egypten och reste sedan vidare därifrån till Doha. Han lämnade över till en yngre journalist, Ismail al-Ghoul i norra Gaza, den farligaste delen av remsan, och sade till honom att om han också ville sluta jobba och ta skydd hos sin familj i södern skulle ingen klandra honom. Al-Ghoul vägrade. Några månader senare var han död. 

Israel har förbjudit kanalen

Under det senaste året har långvariga spänningar mellan Israel och Al Jazeera, som finansieras av Qatar, övergått i öppen konflikt. I maj röstade Knesset enhälligt för att förbjuda Al Jazeera i Israel. Kanalen beskrevs som ett hot mot Israels säkerhet och ett propagandaverktyg för Hamas. Samma dag genomförde Israel en räd mot Al Jazeeras redaktion i det ockuperade östra Jerusalem och utrustning konfiskerades.

I mitten av juli, vid al Jazeeras högkvarter i Doha, träffade jag Tamer al-Mishaal som leder reporterteamet på Gaza. Han talade om Dahdouh med omsorg, men utan medömkan eller oro. Nu är han åtminstone i säkerhet. Al-Mishaals fokus låg på de korrespondenter som var kvar i Gaza, som behövde ett par timmar om dagen bara för att skaffa mat och rent vatten. Utöver det han kallade ”utrotningen” av Dahdouhs familj, berättade al-Mishaal att Moamen Al Sharafi, en reporter baserad i södra Gaza, förlorat 22 familjemedlemmar i en enda bombning. Deras kroppar låg fortfarande under rasmassorna. Den 31 juli förlorade al-Mishaal två personer i sitt team: Dahdouhs ersättare Ismail al-Ghoul och kameramannen Rami al-Refee dödades i ett israeliskt luftangrepp. Två timmar innan attacken hade de sänt live från Gaza City.

I september stängde israeliska soldater ned Al Jazeeras redaktion i staden Ramallah på Västbanken. Man påstod att kanalen ”uppviglar till terrorism” och stödjer ”terrorverksamhet”. Den 7 oktober 2024 skadades Al Jazeeras kameraman Ali Attar under ett angrepp utanför sjukhuset al-Aqsa i centrala Gaza, där han sökt skydd med andra civila. Två dagar senare sköt en drönare mot ännu en kameraman från Al Jazeera, Fadi al-Wahidi, och ett annat journalistteam som rapporterade om ett angrepp mot flyktinglägret Jabalia i norra Gaza. Alla bar skottsäkra västar med texten ”Press”. Al-Wahidi sköts i halsen. Tillståndet är fortfarande kritiskt för Attar och al-Wahidi, den senare ligger i koma.

När jag på nytt pratade med Gazas fältredaktör al-Mishaal i oktober hade hans ton förändrats. Under sommaren hade han varit upptagen med de logistiska utmaningarna på marken, men han lät samlad, till och med stolt. Nu talade han med allvar, nästan panik, i rösten och andades knappt. Under de senaste månaderna hade attackerna mot journalister ökat. Hans män dog. Trots internationella påtryckningar hade inte Israel beviljat tillstånd för Attar och al-Wahidis evakuering. 

– Varje minut utan behandling för dem närmare döden, sade al-Mishaal.

Anklagades för att vara terrorist

Al Jazeera vidhåller att det finns ett tydligt mönster av att Israel riktar in sig på journalister för att tysta dem. Israel har förnekat detta. I december, efter Samer Abu Daqqas död, sade IDF att man ”vidtar alla operationellt möjliga åtgärder för att skydda både civila och journalister. IDF har aldrig, och kommer aldrig, medvetet riktat in sig på journalister.” I juni 2024 hävdade IDF att till och med de som arbetar för det Hamasledda medienätverket al-Aqsa – varav 23 dödats sedan krigets början – inte är måltavlor. ”IDF ser inte Hamas medienätverk, eller journalister, som tillhörande Hamas militära gren”, sade IDF i ett uttalande till svar på en utredning av The Guardian. ”Därmed riktar inte IDF in sig på journalister som sådana.”

I de flesta fall där journalister dödats har IDF beskrivit händelserna som tragiska olyckor eller ”collateral damage”. I vissa fall, som dödandet av al-Ghoul, har dock IDF hävdat att måltavlorna utgjorde ett aktivt hot eller var hemliga agenter för Hamas eller andra militanta grupper. (Dessa anklagelser har kraftigt tillbakavisats. I al-Ghouls fall beskrev Reportrar utan gränser Israels påståenden som ”baserade på otillräckliga eller tveksamma bevis”.)

När Dahdouhs son Hamza dödades i januari hävdade IDF först att han attackerats ”som en terrorist som styrde en luftfarkost som utgjorde ett hot mot IDF:s soldater”. Den luftfarkost Hamza styrde var en liten drönare som användes för att filma. Dagen efter verkade IDF ta tillbaka det här påståendet och antydde att han dödats av misstag. IDF:s talesperson Daniel Hagari sade till NBC att ”det är olyckligt varje gång en journalist dör”. Drönaren fick dem att se ut som ”terrorister”, sade han, och det skulle göras en utredning.

Två dagar senare hävdade IDF att man hade bevis för att Hamza och Mustafa Thuraya, en frilansande videojournalist som dödades samtidigt, var medlemmar i militanta grupper och att drönaren de flög utgjort ”ett omedelbart hot”. I mars kom Washington Post över minneskortet från drönaren som Thuraya flugit och kunde konstatera att ”inga israeliska soldater, luftfarkoster eller annan militär utrustning syns i materialet som filmats den dagen”. När Washington Post presenterade den här informationen för IDF, sade den israeliska armén att man inte hade ”något vidare att tillägga”.

Sedan i somras har Israels hållning gentemot Al Jazeera skärpts ytterligare. I oktober hävdade IDF att man hittat bevis för att sex av Al Jazeeras journalister som för närvarande arbetar i Gaza är aktiva och högt uppsatta medlemmar av Hamas och Islamiska jihad. (De här påståendena om kopplingar till terrorism innan en journalist dödas ”är något vi inte riktigt sett tidigare över huvud taget”, sade CPJ:s vd Jodie Ginsberg.) IDF hävdade också att man hittat bevis som styrker ”att Hamas kontrollerar mediebevakningen vid Al Jazeera för att den ska tillfredsställa deras intressen”. Man påstår att Hamas ska ha instruerat Al Jazeera hur de skulle bevaka vissa händelser eller nyheter som de ville tysta ned. Al Jazeera tillbakavisade Israels anklagelser mot deras journalister som ”påhitt” och ett ”uppenbart försök att tysta de få kvarvarande journalisterna i regionen”. Påståendena om Hamas samordning kallade Al Jazeera för ”ett desperat försök” av Israel ”att dölja sina brott”.

Enligt CPJ har Israel sedan krigets början dödat minst 123 palestinska journalister.

Att göra en oberoende bedömning av dessa påståenden och motpåståenden blir svårare av att inga utländska journalister har tillåtits rapportera från Gaza på över ett år. Palestinska journalister bevakar själva kriget på marken, trots att det utsätter dem för exceptionell fara. Enligt CPJ har Israel sedan krigets början dödat minst 123 palestinska journalister.

”Det pratades inte om krig, bara om framtiden”, berättar Wael al-Dahdoud om tiden innan 7 oktober 2023.

STEFFEN ROTH

”Bitterhet och vanmakt”

Dahdouhs hus i Doha är ett livligt och spartanskt, men välutrustat, hem. Hos honom bor hans fyra döttrar, tre svärsöner och tre barnbarn. Hans son Yahya, som nu återhämtat sig, bor också med dem. Medan Dahdouh pratade kunde jag höra barn som sprang omkring, en tv och, vid något tillfälle, ett gråtande spädbarn: Amani, uppkallad efter sin mormor, Dahdouhs bortgångna fru. I rummet mittemot där vi satt hängde orden ”Baby Girl”, skrivna med stora färgglada bokstavsballonger. I vardagsrummet fanns en inramad bild av Hamza i sin presshjälm och skottsäkra väst.

Leende frammanade han dem, en efter en, men kom sedan av sig när det verkade gå upp för honom på nytt att de var döda.

Varje gång känslorna inkräktade på hans berättande hostade eller harklade sig Dahdouh, oftast när han pratade om de barn han förlorat. På eget initiativ återkallade han dem till livet och pratade om dem som om de fortfarande levde. Hamza var den älskade äldste sonen. Mahmoud var en energisk och livlig pojke. Han gick i den amerikanska skolan, en prestigefull engelskspråkig skola, berättade Dahdouh med viss stolthet. Mahmoud var en spirande journalist som älskade att berätta historier. Sham var den älskade yngsta dottern, busig och avgudad. Leende frammanade han dem, en efter en, men kom sedan av sig när det verkade gå upp för honom på nytt att de var döda. Ibland skakade han bara på huvudet, som för att komma in i en verklighet han fortfarande inte kunde tro var sann. Två dagar innan kriget bröt ut förra året hade han planerat sin första resa till Europa – en semester till Paris över nyår – med sina gamla vänner Zaanoun och Abualouf. 

– Det pratades inte om krig, bara om framtiden, sade Abualouf.

Då och då under vårt samtal tappade Dahdouh bort sig. Vid något tillfälle sade han att han förlorat fyra av åtta barn, och räknade upp deras namn på sina fingrar. Hans svärson rättade honom. Han har fem barn kvar, inte fyra. Dahdouh hade räknat Adam, sitt barnbarn, som sitt eget barn. En makaber förväxling, och Dahdouhs svärson fick påminna honom att Adam var hans son, inte Dahdouhs.

Hans dagar var fyllda av ängslan då han beredde sig på dåliga nyheter hemifrån. Han kände bara ”bitterhet och vanmakt” inför sin förvandling från en person som var i ”händelsernas centrum” till någon som bara tittar på. Han sov dåligt. Nerverna i armen läkte inte som de skulle. Han fick tillbaka känseln, men inte rörelseförmågan. Armen var innesluten i ett svart förband som löpte från axeln till fingertopparna och uppenbarligen var obekvämt. Han tillbringade dagarna med sjukgymnastik och med att ta emot besökare och vänner. Zaanoun och Abualouf hade besökt honom flera gånger i Doha.

Två dagar efter vårt möte reste Dahdouh till Tyskland för vidare behandling. Det går långsamt, berättade han när jag pratade med honom i oktober, men han gjorde framsteg. Och ”av respekt för en gammal man”, sade han, hade det europeiska vädret varit hyggligt mot honom. Han nämnde att två dagar senare var det exakt ett år sedan hans fru, två barn och dotterson dödats.

Reportern som inte kan sörja

När Dahdouh talade om döden gjorde han det med en kriminalteknisk fokus på detaljerna. Han själv fanns inte med i bilden. Han talade som reporter, snarare än en far, morfar, make och vän. Han var så van vid att utföra sitt arbete och samtidigt kontrollera sin sorg att journalistiken skyddade honom mot ett sammanbrott. Men den förhindrade honom också att sörja, att dröja sig kvar vid det liv som gått förlorat.

Detta ögonblick av normalitet visar allt som gått förlorat – en tid innan Dahdouh, hans familj och hela Gaza uppslukades av krig

Glimtar av det livet kan hittas i arkiven. Det finns ett särskilt klipp som stannat kvar i mina tankar. Under de sista sekunderna av en dokumentär om Dahdouh och hans kollegor, som sändes 2016 på Al Jazeera, simmar han i havet utanför Gazas kust. Han dyker ned i vattnet och glider fram strax under ytan, till synes tyngdlös, och kommer sedan upp för att hämta luft. Han kliver ur vattnet, klädd i en t-shirt och ett par shorts, och sätter sig på stranden. Han ser avsvalkad och avslappnad ut. Med honom är en liten grupp pojkar och unga män som pratar, skrattar och ropar på varandra. Bland dem är hans söner Hamza och Mahmoud. Gazas byggnader sträcker sig mot himlen bakom dem. Detta ögonblick av normalitet visar allt som gått förlorat – en tid innan Dahdouh, hans familj och hela Gaza uppslukades av krig. Den där dagen på stranden fanns en framtid. Ett sandkrig bryter ut och alla börjar ducka och hoppa och kasta nävar med sand på varandra. Sedan dyker de alla tillsammans ned i havet.