16 föreställningar bjöd Brazil jack på när de landade i Stockholm.

En cirkel av vitnat gräs där läktaren har stått. Slushbägare, popcornbägare och halvätna äpplen utströdda över marken. Dags att ta ner tältet inför avfärd till nästa destination. Rulla, springa, kasta, veva. Ingen saknas, alla hjälper till. Scenarbetare, artister och artisternas familjer.

Det tar bara någon timme att plocka ihop. Ändå säger artisterna att det gick långsammare idag. "Trolle var ovanligt lugn".

En från publiken kvardröjande ung man erbjuder lite blygt sin hjälp. Han har älskat konstformen sedan barnsben, rest världen runt, besökt de största showerna. Just denna återvänder han till varje år. Han känner till varje detalj om artisterna som uppträder här.

Den unge mannen jobbar på Coop men kan inte låta bli att fantisera sig bort därifrån.

– Det vore ett helt annat liv, säger han med något drömskt i blicken.

Det är söndag i stockholmska Tantolunden och den sista av cirkus Brazil Jacks 16 föreställningar på tio dagar är över. Mitt i det koreograferade kaoset står Trolle Rhodin som spindeln i nätet. Sedan 2018 är det han som är Brazil Jacks direktör.

Med honom har cirkusen gått in i ett nytt hjulspår. Det första han gjorde i sin nya roll var att avskaffa djurnumren, de förknippades ändå mest med djurplågeri. Nu är det fullt fokus på mänsklig talang – och på livsfarliga nummer.

– Säkerhetstänket är väldigt starkt. Vi dubbel- och trippelkollar allt och byter ständigt ut saker redan innan de börjar slitas. Men alla kan ju ha en dålig dag, kommenterar han den fara som flera av artisterna utsätter sig för.

Trolle Rhodin är fjärde generationens cirkusledare på Brazil Jack. Mamma Carmen Lupascu Rhodin, utbildad lindansös vid rumänska statscirkusen, säljer numera popcorn i kiosken. Pappa Trolle Rhodin Junior arbetade med företagets administration.

– Jag växte upp i två olika världar, i resandevärlden och den riktiga världen, er värld. På cirkusen är det ju helt okej att man har såna här skor, men i skolan pekade de finger åt mig.

35-åringen lyfter sin sneakerbeklädda fot. Sulan har släppt och det är hål rakt igenom tyget.

– Då fick man höra ”jävla zigenare, har du hittat dem i en sophög eller?”

Han sitter framför sin enorma husvagn som med sina utfällbara sidor förvandlar den till en komplett liten lägenhet med kök, toalett och tvättstuga. Bordercollierna Kaos och Bomba cirkulerar runt honom medan flickvännen tillika rullskridskoakrobaten Susan Jasters bjuder på cola zero med is.

Varför har du sådana skor?

– För att de fortfarande funkar.

Leon Izarriaga är 37 år. Över ögonbrynet går två rakade streck. Öron, näsa och underläpp är piercade. 

Tillsammans med tre andra står han för showens grand final. Till manglande riff från tyska industrimetalbandet Rammstein rullas en stålglob, fem meter i diameter, ut. I den kör fyra motorcyklar runt, runt, upp och ner, förbi varandra, vansinnigt och ursinnigt, som ett enormt, uppretat getingbo. Tältet fylls med avgaser och publiken med så mycket maskulin energi att den får lust att ta värvning i Främlingslegionen.

Jag växte upp i två olika världar, i resandevärlden och den riktiga världen, er värld.

På frågan om han skadat sig någon gång ger den fåordiga, argentinska crossakrobaten ifrån sig ett kort skratt och drar upp tröjan.

Längs övre delen av ryggraden går ett tjockt ärr, minnesmärket efter en bruten rygg. Under ett uppträdande lossnade motorcykelns hjul och kollegorna körde rakt in i honom. Två operationer, två titanplattor och nio skruvar senare var han redo att börja köra igen.

Leon Izarriaga berättar om sina barn hemma i Argentina, två pojkar som bor hos sin mamma och som han saknar mycket. Senast han såg dem var i februari. På frågan vad barnen tycker om att han är borta svarar han att de förstår att arbetet kräver det. Den yngre av dem, 13 år, tränar dessutom för att följa sin pappa i fotspåren – precis som Leon gjorde med sin pappa.

– Vi övar tillsammans när vi ses.

För Trolle Rhodin innebar pandemin en vändning. Cirkusen sattes på paus, direktören berövades sitt arbete – det enda han kunde och älskade. Till slut kände han att han inte hade mycket kvar att förlora längre. Och så, i en intervju med Sydsvenskan, valde han att berätta om sin romska identitet.

– Det togs emot på ett fantastiskt sätt. Andra romer och resande blev stolta. Icke-romer var fascinerade över att jag vågade. Det är en punkt i livet jag aldrig glömmer, säger han.

På sin vänsta arm har Trolle en tatuering av det romska hjulet, eller chackrat, som symboliserar romernas koppling till Indien och resandet.

Trolle Rhodin blir stilla i tältstolen när han pratar om minnet. En tyngd har släppt, förklarar han.

Nyligen kom Paulina Mulinari, docent i socialt arbete, ut med en rapport om att romer i Rhodins ursprungsstad Malmö väljer att dölja sin identitet på grund av antiziganism.

– Hot på öppen gata, polis som förföljer en i affärer, folk som skriker på en, exemplifierar rapportförfattaren i en intervju med P4.

Romer har spelat en särskild roll i cirkushistorien. Den diskriminerade folkgruppen fann en fristad i branschen, en som dessutom passade väl ihop med nomadlivet. I Frankrike äger den romska familjen Bouglione cirkusbyggnaden i Paris, sedan 1888 drivs Irlands nationalcirkus av familjen Fossett, också romer, och i Tyskland finns flera cirkusfamiljer ur romanifolket Sinti.

Det togs emot på ett fantastiskt sätt. Andra romer och resande blev stolta.

I Sverige är främsta romska representanten i cirkusvärlden familjen Rhodin med sin urfader Carl, Trolle Rhodins farfars far – mer känd under artistnamnet Brazil Jack.

Idag går det bra för cirkusen som bär dess grundares namn, men så har det inte alltid varit. Som barn fick Trolle Rhodin duscha i vatten från en spann och fina kläder fanns det aldrig pengar till.

Det sitter fortfarande i. Allt köps in i stora volymer där det är som billigast. Under vinterhalvåret hyr han ut tält och vagnar till andra event, och han följer med dem och ansvarar för materialet. Då passar han på att bunkra: mediciner i Frankrike, mat i Italien. Kläder prioriterar han sist av allt.

Förutom sådana som används i cirkusen.

– Jag känner ett extremt ansvar för att ge publiken det absolut bästa. Det innebär att allting, in i minsta detalj, från smink till kostym, är av högsta kvalitet.

– Rocken jag har på mig gjordes av en kostymör i Amsterdam. Han gör kostymer för Eurovision song contest. 

En bit bort sitter Italienske Giacomo Jasters framför sin husvagn och tar det lugnt. Han röker e-cigg och skrollar i sin telefon.

– Före showen sitter jag här en stund och är i min egen värld, förklarar han på knackig engelska.

Snart kommer riviga 80-talsgitarrer att ackompanjera honom när han kastar knivar mot sin fru Elena Jasters, i crescendot fastspänd på en snurrande skiva. Hur Giacomo Jasters gör för att pricka rätt har han svårt att beskriva. Tekniken sitter i kroppen. Han har övat på det här numret sedan han var tolv. 

Är han rädd när han gör det? Varje gång.

Är Elena Jasters? Aldrig. Inte ens den gången då maken träffade henne så att hon skrapades på armen. Mest upprörd blev hon över repan i den dyra kostymen. Hon skrattar när hon berättar om det.

– Din jävel! tänkte jag. Din jävel!

Balkantoner börjar virvla ut ur tältet och Giacomo Jasters hoppar upp ur stolen.

– Förlåt! Jag måste byta om.

***

När cirkusen flyttar kör alla tillsammans, i en lång rad.

Husvagnar och skåpbilar fyllda med Brazil Jack-folk kör i en lång rad längs riksväg 73. Cirkusen är på väg söderut, mot Nynäshamn. Där ska den bjuda på ännu en föreställning innan den drar vidare till Gotland. Susan Jasters, dotter till Elena och Giacomo Jasters, kör sin Volvo XC40.

Redan flera år före 2019, då de blev ett par, hade Trolle Rhodin visat romantiskt intresse för den italienska rullskridskoakrobaten. Då avvisade hon honom. 

– Han brukade ha det lätt med tjejer, men inte med mig, skrattar Susan Jasters.

Trolle Rhodin bekräftar.

– Jag ska inte neka till att jag har levt ett spännande liv. Många har varit intresserade. Men Susan var helt ointresserad av mig. Det var jag inte riktigt van vid.

Med tiden lärde hon känna honom och till slut blev de ett par. Pandemiåret 2021 körde Trolle Rhodin ner till Italien och hämtade upp henne tillsammans med Kaos och Bomba som då var valpar.

När Brazil Jack öppnade igen 2022 var det självklart att hon skulle jobba där, tillsammans med Jimmy Baeta, akrobatpartnern hon arbetat med i 15 år. Jimmy Baeta är också Susan Jasters expojkvän. De separerade för många sedan men valde ändå att fortsätta jobba ihop.

– Det har sina fördelar. Vi har en stark tillit som är nödvändig för vårt nummer, säger Susan Jasters.

Jag ser det som att Max inte lider längre. Han levde, han mådde dåligt.

Eftersom jobbet kräver så mycket resande ingås relationer med fördel mellan anställda på samma cirkus. Det vet ungerska Anna Demeter, akrobat inom disciplinen ”cloudswing”. I fjol träffade hon en italiensk man som jobbar som clown. De såg varandras shower och har hållit kontakten på sociala medier sedan dess.

– Han har sagt att jag kan börja jobba på hans farbrors cirkus nästa år, så det blir en möjlighet att arbeta ihop.

På showen svingar sig Anna Demeter i ett rep högt över marken, kastar sig, snurrar, hänger i anklarna. Med bara tre års professionellt gungande är hon cirkusens färskaste talang. Hon är stolt över kometkarriären, men den kommer också med ett pris.

– Jag kommer att missa min bästa väns bröllop i september, säger hon och förklarar att hon inte berättat det ännu.

Hon hoppas att vännen ska förstå.

Vid tio på kvällen är cirkusen framme vid Estö IP i södra Nynäshamn. Fordonen radar upp sig på den stora grusplanen och passagerarna gör sig redo för natten.

– Vai a casa! Gå hem!

Cirkusdirektören låter hundarna springa av sig på området.

– De måste lära sig att de bor här nu.

Att växa upp på cirkus är att leka sig in i jobbet, förklarar Trolle Rhodin. Man vill göra som artisterna, man apar efter dem, väljer en gren, och övar, övar, övar.

Hans 16 månader yngre lillebror Max Rhodin visste tidigt att det var jonglör han ville bli. Redan som som 13-åring gjorde han sitt första uppträdande på cirkusen. Ringar, bollar, klubbor, tallrikar – allt gick att jonglera med. Mamma och pappa Rhodin var så stolta, berättar storebrodern i sitt sommarprat.

Ännu vet inte ingen varför Max Rhodin 22 år gammal valde att ta sitt liv.

– Han lämnade ingenting efter sig och pratade aldrig om varför han mådde dåligt. Han hade varit deprimerad sedan tonåren och en dag bestämde han sig för att han inte ville längre, säger storebrodern.

Föräldrarna blev förkrossade och klarade inte av att sköta cirkusen. Bara tre månader före turnéstart, vid 23 års ålder, var den kvarvarande sonen tvungen att ta över rodret. Sorgen fick vänta.

– Jag har alltid varit en person som, oavsett vad som händer, inte låter mig påverkas negativt. Man har ett val, det sitter här uppe, kommenterar Trolle Rhodin och pekar mot huvudet.

– Jag ser det som att Max inte lider längre. Han levde, han mådde dåligt, nu mår han bra.

Vad hade hänt om du inte haft den inställningen?

– Det hade avspeglat sig på scenen.

Scenen, prio nummer ett sedan barnsben, den plats där Trolle Rhodin känner sig som mest hemma. Det är där hans ”drömmar och galenskaper” utspelar sig. 

– Men att ha en positiv inställning har också hjälpt mig väldigt mycket i mitt liv, med all skit jag har gått igenom. Jag tror inte att jag hade klarat mig annars.

08.30 smattrar ett metalliskt ljud över Estö IP:s grusplan. Hål borras för de meterlånga tältpinnarna att sänkas ner i.

På trappan framför en husvagn sitter tjeckiska David Wolf, ena halvan av cirkusens clownduo, bröder även i verkligheten och tillhörande en cirkusfamilj sedan fyra generationer. I bakgrunden sköter hans hustru hushållssysslor medan dottern Andrea masserar pappas axlar.

David och Richard Wolf står för mellanakterna: att akrobatiskt misslyckas med att åka i en luftballong, att balansera en plastkorv på en snurrande tallrik på en skitlång pinne på hakan – och så vidare. De är del av det moderniserade clownkoncept som Trolle Rhodin vill ha, med bibehållen komik men utan det vita sminket.

Familjen Wolf har rest med Brazil Jack sedan 2017, med avbrott endast för pandemin. Då bodde de i Prag och David Wolf jobbade i en fabrik.

– Det gillade jag inte, säger 43-åringen och förklarar att han har varit cirkusartist hela livet.

Dottern Andrea Wolf är 15 år och tränar luftakrobatik. I vinter ska hon uppträda för första gången, berättar hon stolt.

Familjen bor fyra personer i en husvagn. Men privatliv, det har de ändå nog av. Rutorna är tonade, betonar David Wolf. Är man där inne får man vara i fred.

Dottern håller med. Vill hon ha lite egentid kan hon bara be de andra att gå ut.

– Det är helt okej för mig, jag har mitt privatliv i vagnen eller bilen. Det är bara min familj som bor där, jag har aldrig något behov av att vara själv en hel dag.

Motocrossartisten Adrián är 26 år. Han saknar sin flickvän, som är kvar i hemlandet Brasilien. När han berättar det för Dagens ETC:s reporter säger kollegorna något på spanska och skrattar.

Det enorma tältet bärs, dras, vevas och pumpas upp. Allt enligt samma koreografi som i Stockholm, fast baklänges. Trolle Rhodin springer från moment till moment. Tältet ska vara uppe på en och en halv timme, har han bestämt sig för. Han ropar instruktioner på spanska och italienska – mest det sistnämnda, eftersom italienare är den nationalitet bland de anställda som är sämst på språk, säger han.

När arbetarna reser tältets huvudpelare gör Trolle Rhodin korstecknet. Sin katolska tro har han från familjen. Den har väglett honom genom livet och hjälpt honom att förhålla sig till lillebroderns bortgång.

Max är på ett bättre ställe nu, tror han.

Rhodin är inte främmande för att ta in så kallade ”freaks” i cirkusen. I en intervju i Svenska Dagbladet berättar han att den håriga ”lejonmannen” som ingick i farfars fars ensemble var en stor stjärna. Skulle cirkusdirektören prata med honom, fick han gå genom artistens manager. Själv har han tidigare anställt en person som kunde vrida kroppen 160 grader, berättar han.

Men en ”gummiman” är kanske inte lika kontroversiellt som att anställa, säg, en skäggig dam. Hade du kunnat göra det?

– Jag tror att jag är så väl förberedd nu att jag kan det.

Skulle inte folk bli arga?

– Det finns ju vissa gränser. Jag skulle aldrig ta in någon som bara har en deformerad kropp. Det ska vara någon form av talang.

Trolle Rhodins ögon har varit inramade med kajal sedan högstadiet. han tvättar aldrig av den. Sminket är en mask som skyddar honom mot dem i majoritetssamhället som inte förstår honom, och mot brustna anknytningar. 

Masken är också ett arbetsverktyg. 

– Jag kan vara jätteledsen ibland, men jag kan inte säcka ihop. Så fort jag går ut ur vagnen ska jag leda ett arbetslag på 27 personer.

Cirkusen sitter i kroppen. Det syns på fingrarna. Efter år av tungt tältbygge kan han inte sträcka ut dem helt. Samma sak med showvanan. Det är alltid lättare att prata med flera människor på samma gång, som med en publik, förklarar han.

Och masken? Sitter den på konstant, eller kan han lägga av sig den ibland?

Han tänker länge på svaret.

– Det kommer nog alltid finnas en sida av mig som trivs bäst med sig själv. Men jag tror inte att det är en negativ sak. Det finns folk som har tagit livet av sig på grund av saker jag har gått igenom. Men jag lever fortfarande.

Har andra tyckt att du borde släppa in dem mer?

– Masken har gjort att jag inte behövt göra och vara på ett visst sätt. Den har öppnat dörrar lika mycket som den har stängt andra, för säkerhets skull liksom. För att skydda mig.

– Ääääääääääääääääh!

En pojke i 5-årsåldern sträcker ut tungan och lutar sig mot knivkastningsskivan som är utställd för besökarna att fotografera framför. Bland popcorn och sockervadd börjar ett litet hav av barn strömma till. Barn i pikachukepsar, barn i prinsessklänningar, barn som dräller runt med sugrör i flabben.

I tältet samlas den generaliserade kroppsdoft som man känner igen från publiken på en festivalkonsert. Backstage dansar Elena Jaster på stället. Rullskridskoparet värmer upp med några livsfarliga varv. Och Leon Izarriaga putsar fälgen på sin cross.

Då skriker Trolle Rhodin något på italienska. Han lyser hetsigt med sin sin mobil, han letar bland sladdar och uppblött sågspån. Någon nervös minut hinner passera innan han hittar den: facklan att spruta eld med.

Cirkusdirektören skrattar till och hoppar några gånger upp och ner.

TV-spelsmetal på. Ridå upp. Och artister ut.