Eller ska vi börja i Berlin 2023, jag dansar på en klubb i guldfärgad blus och kortkort kjol och den unga mannen som dansar med mig är en gåva av rytm, han följer varje steg och ropar ”du är så härlig” och befrielsen från allt det mörka ekar i det väldiga rummet.

Eller ska vi börja med att jag sitter i TV 1983 och svarar på frågorna och när jag idag ser samma program så hör jag förvånat att allt det jag ville faktiskt idag börjar genomföras, transrevolutionen är här och vi kan alla bli mera fria.

Det finns alltid en början.

Ja, jag har bytt kön, men det är inte berättelsen, det där är det många som gjort både före och efter könsbytet 1983. Berättelsen idag handlar om segern över hatet och rädslan, om en vänster som svikit ännu en gång, om en feminism som inte klarade provet och om fascister som är så rädda att de skriker högt.

Rädda för en kjol och en fejkad BH.

Rädda för befrielsen.

DEL 1. Stockholm.

Början. Maj 1983.

Den första vandringen. Det är en regnig dag i maj. Vi går ner från Söders höjder och på Slussen tar Hatte Stiwenius min arm, jag tvekar lite men så ger jag efter och stödjer mig på honom. Han har vit trenchcoat, kameran på axeln och han är det enda jag nu har i hela världen.

Jag lutar huvudet närmare axeln.

Jag går sakta i mina nyinköpta svarta pumps.

Jag tänker att han ser det som ett jobb.

Jag tänker att han luktar gott.

Jag tänker att om han ändå kunde gilla mig.

Hur blev jag så svag?

Så ömhetstörstande.

Eller blev jag tvärtom stark när jag vandrade de där första timmarna. Stark genom att vara svag?

Jag hatar verkligen de här bilderna. Jag publicerade dem inte, jag såg inte på dem, jag fasade över misslyckandet. Jag fasade över sanningen.

Början. Februari 2023.

Jag står på balkongen i Barcelona och tittar ner på gatan där elbussarna kör förbi. Någon ringer envetet men jag svarar aldrig på okända nummer. Jag har en kopp cortado i handen och kisar mot februari­solen. Sedan säger jag högt ”ah, vafan” och trycker på svarsknappen.

– Hej Johan. Det är Greger.

Ulf Greger Nilsson. Sångaren från punkbandet Under Ica. En legendarisk formgivare, vi jobbade samman i flera år på 90-talet. Fotoböcker, tidningar, affischer, omslag. Sedan dess mest vänliga hälsningar när vi stöter på varandra på en promenad. Nu ringer han och balkongen rasar under fötterna.

– Jag har gått igenom alla Hattes bilder nu. Det finns en massa bilder på dig som Jenny. Jag och Charlie Drewstam tänkte att du skulle ha dem?

– Oj. Jaha..

– Rättigheterna och negativen. Det finns en massa kopior också. Vi vill att du ska ha allt, det är inte mer än rätt.

– Menar du könsbytesbilderna?

– Ja.

– Jag trodde de var brända och slängda.

– Nej, nej allt finns här. Flera pärmar. Det är flera tusen bilder.

Jag minns inte vad jag svarade. Jag var i chock, jag kastades 40 år tillbaka i tiden, plötsligt minns jag studion, hotellen, rädslan, pressen, jag tar tag i balkongräcket och märker att det sitter löst skruvat, jag sneglar ner på fästena som för att kolla att de håller. Jag böjer mig ner, kramar samtidigt mobilen, jag måste ju ha svarat något, kanske rentav något positivt. De där bilderna som Hatte Stiwenius och jag lovade varandra att ingen utom vi någonsin skulle få använda, de som var borta, jag har inte ens några kopior kvar själv och nu har jag alla… nu… ja nu…Vad gör jag nu?

2023. 3830 bilder på mig själv.

Det fanns inget queer 1983. Inget hbtqi som begrepp. Ingen teori om något annat än kvinna och man och om du inte är det ena måste du vara det andra.

Homosexualitet hade bara några år tidigare slutat kallas för sjukdom.

Så urbota dumma var människor då.

Fast är det viktigt att veta?

Det har funnits transpersoner i mänsklighetens historia sedan alltid. Det finns miljoner levande trans idag.

Könen har alltid varit för trånga.

Det är viktigt att veta.

* * *

Våren 2023 ägnar jag åt att granska kontaktkartor med 3 860 bilder på mig själv. 730 av dem görs i ordning för bildspel och utställning för nu ska Hattes bilder visas, allt är dokumentärt, inget är pålagt. Bilderna berättar om något positivt, de är en första glimt om att befrielsen är möjlig.

Hatte dog 2007, hela hans arkiv och rättigheter har vännerna Greger och Charlie tagit ansvar för, det kommer komma fantastiska utställningar och böcker och nu har jag fått en skärva, sex månaders fotograferande, sex månaders stöttande av en vetgirig ung person som vill berätta något speciellt, något om frihet och både Johan och Jenny vet att så länge kameran är där finns inget hot, inget våld, bara den där osäkerheten hos oss alla som är i rummet och det kanske är början på något nytt.

Maj 2023. Vandringen.

Hur känns det? De första stegen när sminkösen Jonna gjort klart, när Håkan Elofsson tagit sina bilder och sagt att det ”ser jättefint ut”?

Nej, jag tror honom inte fast jag vill.

Det känns som att gå ut på en planka.

Ja, jag springer lite där på trottoaren, kort kjol och svart blus och ben som rakats fast snyggats till av Jonna för ingen över 50 slipper åderbråck på benen.

Jag går ner mot korsningen och sedan in på ETC Café för en bild vid loggan.

Vad känner jag?

Bara skräck.

Nere på Bellmansgatan står en kvinna rak i ryggen, hon letar efter något, jag ropar ”hej Ebba” och hon tittar upp och vinkar men verkar osäker.

Så, jag går över gatan till Ebba Witt-Brattström som jag träffat flera gånger och säger hej en gång till och hon ler och frågar ”hjälp mig, vem är du” och när jag ler brett säger hon: ”Är det Johan?”

Javisst, säger jag och vi kramas och jag ber henne hälsa vännen Agneta Stark och sedan går jag vidare och då, precis då, är jag stor och stark som en jättinna.

För det fungerar, folk känner inte igen mig, de ser en äldre dam eller en gammal transa men de ser inte mannen och en glädje som sovit i 40 år bubblar i mig för det finns en väg ut, det finns något utanför rädslan och begränsningen, det finns kanske en plats där jag bara är jag.

Några pirriga sekunder av glädje.

Jag är 65 år och hålen i gatan som fångar och drar en ner i den mentala underjorden av rädsla och pinsamheter går att hoppa över.

Jag går raskt nerför gatan, viker över till Hornsgatan och sedan är det eftermiddag på Johans franska café.

Herregud det har gått 40 år.

Jenny går på café igen.

Början. 1983–2023.

Jenny ringer, signalen går ut i rymden, den färdas över decennierna. Det är så vi har det hon och jag. Vi pratar med varann och ingen annan kan höra.

– Gick det bra?

– Sminkösen var en ung flicka på 22 år och hon var mycket proffsig.

– Hade du sminkös?

– Du vet ju att jag har artros. Jag kan inte hålla i en penna.

– Okej, förlåt, men hur gick det. Kände någon igen dig? Blev någon arg?

– Inte ens min gamla vän Nisse förstod vem jag var?

– Menar du Nisse som har svårt att säga mitt namn?

– Ja, samma Nils. Fast äldre och klokare och snällare.

– Jag vet inte hur jag ska säga det, allt det här är så konstigt, men jag är stolt över att du gått ut och träffat folk och slutat att bara prata om det.

– Tack. Men det är inte lätt, jag har inget skydd längre.

– Hur menar du?

– Du är skyddad av ditt reportage, du har Hatte vid din sida, idag går inte det, idag har allt konsekvenser jag inte kan styra.

– Ah, du letar ursäkter? Konsekvenser?

– Konsekvenser mot allt jag gjort, med allt vi byggt upp runt ETC.

– Jag tror du har fel. Jag tror de flesta gillar det du kan visa. Det jag visat.

(Jag blir tyst här. Hur ska jag kunna säga till henne att allt hon gjort blev förstört och att 40 år är en mycket lång tid?)

– Du förstår inte Jenny, du är söt om än inte så söt som du vill. Men jag är 65 och åldern hånar mig. Jag är gammal.

– Nu vill jag att du gör om det. Gör det varje vecka.

– Varför?

– För att du ska banka på muren, du ska slå på stenarna, du ska göra det för dig själv och för mig.

– Men du förstår inte Jenny. Det är jättetungt, det är något som hotar allt det jag har.

Hon skrattar i luren.

– Ha, ha, tro mig. Jag förstår. Jag är nog den enda som förstår.

Låt oss prata om rynkor litegrann.

Min älskade har rynkor. Alla hennes vänner har rynkor. Min skräddare har rynkor och mitt ansikte är genomskuret av rynkor och när jag ler brett syns de ännu tydligare.

Mick Jaggers ansikte är numera bara rynkor.

Så varför hatar vi rynkor?

Är det för att de ropar till oss att snart kommer döden? Är det så banalt?

Eller är det något annat, något mer påverkbart, alltså ett skönhetsideal som skriker till oss om en ständig ungdom, vilket gör att ingen älskar sina rynkor.

Men en rynka är ju beviset på levda dagar, på erfarenhet, på att man ridit på tiden som alltid formar om oss.

Ändå detta märkliga.

Kvinnor med rynkor vill inte måla sig längre, inte lika mycket, för makeup kan inte dölja, den kan mest framhäva.

Det finns inget skönhetsideal med 65-åriga rynkor, jag tänker att snart står vi över det där och undrar vad som egentligen var problemet.

Sedan går jag ut på gatan och i fönsterspegeln vid Timmermansgatan stannar jag förskräckt till för min hals är naken och jag ser även i de suddiga spegel­bilderna att herregud… hela halsen är gjord av rynkor.

* * *

En sak till.

Män har inga rynkor. Alltså inga som betyder nåt.

2023. Att bli fri.

Varje dag, sedan jag var 15, har jag gått upp ur sängen och klätt ut mig till man.

Det går fort, kallingar, jeans, smutsiga strumpor och en t-shirt som även den nog borde tvättas, men det kan vänta en dag för nu är man man i allas ögon.

Vill man förstärka manligheten är det enkelt, det är bara att bli lite smutsigare, lite sjavigare. Är det riktigt viktigt kan man stoppa in en prilla.

En rejäl kagge hjälper också till. Bara riktiga män visar upp en sån. Sitta och gå bredbent är självklart.

Och som sista utväg, skäggstubb.

* * *

Vill jag istället vara kvinna är det en rätt komplicerad process med smink, kläder, andra skor, en annan gångstil och så ska det givetvis vara rent och helt för annars fungerar det inte alls.

Det viktiga är moderationen. Inte för mycket smink, inte för utmanande kläder, inte den högljudda rösten och inte den hårda blicken som nyfiket tittar in i alla man möter. Titta istället åt sidan eller sådär som om du inte ser, det är en intressant begränsad linje mitt på gatan en går på och risken att snubbla är stor.

Bara som trans är jag fri att vara den jag är.

* * *

Jo, jag vet förstås att många blir arga över det jag skriver här. Det är generaliseringar och de gäller säkert inte just dig.

Men det gäller oss i samhället.

Vi som kallar oss män, vi som kallar oss kvinnor och vi som borde kallas trans.

* * *

Hur många?

Det finns ingen riktig statistik eftersom trans inte räknas, det finns bara två kön i statistikens värld. I den folkräkning SD och den blå regeringen nu beslutat kommer Sverige fortsätta vara lika felaktigt tvåkönad som förr.

Men det finns undersökningar och då är det runt två procent av de unga som känner att de inte är det kön de fått sig tilldelat. För oss 65-åringar är det färre men det betyder nog mest att livets hårda skola gjort trans omöjligt och att mörkertalet för vad man verkligen är och vill, kan vara betydligt större.

Så jag räknar med två procent.

Två procent av dagens svenskar är 200 000 människor.

Två procent av EU:s 448,4 miljoner människor, blir nio miljoner trans.

Tittar vi på hela jorden finns det då 160 miljoner trans, det är fler än medborgarna i Tyskland plus Frankrike plus Sverige så nu får du gärna säga att ”så kan man inte räkna” men det kan man och det bör man.

* * *

Statistik är viktigt.

Får trans lägre lön än kvinnor? (Nej.)

Är trans rikare än män? (Nej.)

Är självmorden fler bland trans än de andra könen? (Ja.)

Ursäkta parenteser. De är en kvalificerad gissning eftersom statistik saknas.

Det är sånt jag bara vet men inte kan bevisa. Än.

Statistik kan nämligen inte tas fram eftersom starka krafter slåss för att det inte ska ske.

Vilka krafter?

Låt oss kalla dem ”ingentingpratare”.

2023. Juni månad. Ingenting.

– Det där är ingentingprat!

Orden är Agneta Starks. Vi sitter på café och pratar för jag har bett henne förklara för mig varför en del feminister hävdar att existensen av transpersoner innebär att statistiken blir fel, lönekampen för kvinnor försvåras, hela systemet med jämställdhetsdata hotas.

Det är så jäkla svårt att vara chef som kvinna i en värld full av män som tror att just de står ovanför könsförtrycket och är feministiska.

– Det finns inga problem med att göra statistik för fler än två. Det finns faktiskt redan en kolumn för människor som inte vill uppge kön.

– Men lönerna, kvinnors lönekamp baseras på statistik om orättvisan mellan könen.

– Ingentingprat! Det är fullt möjligt att statistiskt samla in en tredje kolumn och sedan göra utredningar som visar skillnaden mellan två av dem.

– Men varför säger de då det?

– Det får du fråga dem om.

– Det finns en agenda?

– Jag menar att de egentligen tycker något annat men då ska de säga det.

* * *

Vad är en trans? Förklaringen finns i ordet. Transitionera, överföra, förflytta, Det är att vara på en resa som lyckligtvis handlar om hela livet, det du är när du är 20 behöver inte alls vara det du väljer att vara när du är 40.

Jag har varit man när jag är ETC:s chef eftersom det är så jäkla svårt att vara chef som kvinna i en värld full av män som tror att just de står ovanför könsförtrycket och är feministiska. Det är de inte, vilket varje löneförhandling och varje statistik på obetalt arbete i hemmet enkelt bevisar.

Jag har samtidigt insett att det är omöjligt att vara chef och trans.

Har jag fel?

Då är befrielsen nära.

* * *

Trans har inget med sex att göra, alltså det handlar inte om hur man älskar eller med vem man gör det. Det finns lesbiska trans, gay trans, heterosexuella trans och trans som är bisexuella och allt det där är obegripligt för de flesta för det enda man lärt sig om trans är att det handlar om sex.

* * *

Hur vet jag det här?

För att jag levt ett liv i trans, jag har sett världen och vet hur ingemanslandet är mellan de skyttegravar som är könskampens eviga fälla.

Men alla som säger något annat då?

Alla andra kan ju ha fel.

2023. September. Juridik.

Jönköping. Kampen för att rädda Sverige pågår på gångbron ovanför motorvägen. Där står sex stycken unga män med kort hår och håller upp banderollen för bilister att läsa: ”Ingen har röstat för folkutbytet”. Det är svenska nazister som för tillfället lämnat sociala medier och försöker samla massorna med gamla metoder.

Bilarna susar snabbt förbi, det är lockande att skratta åt det hela men fråga den asylsökande transpersonen om hur det känns att bli hånad av svenska byråkrater på Migrationsverket när det enda hen söker är en plats att leva utan hot.

Svensk asylpolitik är för de flesta ett hån mot mänskliga rättigheter, men ett flinande hånleende mot just trans. Migrationsverket kräver nämligen att den sökande först ska bevisa att hen är tillräckligt trans, tillräckligt enligt byråkraten som knappast kan bedöma den frågan. Om du söker stöd för att få leva som den du är måste du först bevisa att du lever som den du är, men du flyr ju för att du absolut inte får leva som den du är.

Det tredje könet förnekas.

Det tredje könet utvisas.

Advokat Silas Aliki påpekar följande, i antologiboken "Trans":

– Ett vanligt fel som många jurister gör är att de tror att ”kön” är juridiskt definierat, alltså att det skulle finnas en definition i en lag av vad det är. Men det gör det inte.

Jag tycker det här är fantastiska fakta.

Hur kan vi utvisa någon för att hen inte har det kön som ska bedömas när vi inte ens i lagen vet vad ett kön är?

* * *

En ung man frågar oroat om jag verkligen har rätt att appropiera transmänniskors verklighet.

Det är en intressant fråga med ett ord som de flesta inte känner till men det handlar om att stjäla någon annans berättelse. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga men svarar sedan med en ledande motfråga.

– Kan man appropiera sig själv?

* * *

Det här är viktigt. Jag skriver om mig själv, jag skriver inte andras åsikter eller verklighet, jag skriver det jag är med om, det jag ser, det jag tänker och alla slutsatser bottnar i det jag tycker.

Om du håller med så blir jag glad för då är vi två.

* * *

Det här är också viktigt. Lagen är glasklar. Det finns ingen definition av kön. Det finns ingen domare att ringa och få lagen tolkad, ingen advokat som kan skydda könet, ingen åklagare som kan åtala för felaktig uppgift om kön, det finns inget politiskt riksdagsbeslut om vad ett kön är, det finns bara åsikter och självklart en massa fördomar eftersom vi alla tror oss veta vad kön är.

Inte sant?

Vi vet kanske inte hur stort universum är eller hur litet mikrouniversum är eller var våra tankar egentligen kommer ifrån men vi vet det där enkla.

Det finns män.

Det finns kvinnor.

Det fasta fundamentet som våra liv bygger på.

Eller?

* * *

På Ica Maxi i Katrineholm kan man numera köpa billiga kläder, det är öppet till 22.00 och en transa kan enkelt prova veckans erbjudande om en blommig klänning sent på kvällen och det är precis det hen gör i provbåset. Sedan ler hon när hon går ut ur båset. Jag ler tillbaka, jag gissar att hon sett mina skrikblåa naglar och att en sekund av samförstånd har uppstått.

Transa på Ica.

Snart kommer det som reklamfilm.

* * *

Ska vi prata som läkare?

Nej, det ska vi nog inte eftersom vi inte är läkare. Frågan om vi kan lita på läkare är knepig, just nu pågår världens största läkemedelsskandal med opioider i USA där en samlad läkarkår gjort hundratusentals människor till missbrukare och några ägare av läkemedelsbolag till mångmiljardärer.

Att tro att läkare har svaret på frågan om könet är att tro dem om en kunskap de helt enkelt inte har.

Å andra sidan, min egen läkare är klok och trevlig och ger goda råd om de antiinflammatoriska bär jag bör äta för att må bra.

Jag frågar försiktigt om det finns någon mat jag kan äta som är mer feminin, alltså mer stöder de hormoner och andra fysiska skillnader som gör tjejer annorlunda.

Hon skrattar hjärtligt.

– Jag vet inte om blåbär är tjejigt. Men det är nyttigt för dig.

* * *

Ingen psykologisk teori kan förklara vad kön är. Om någon psykolog försöker bestämma hur du ska leva för att få byta kön, så ska du bara resa dig upp och gå.

* * *

Varje morgon och varje kväll masserar jag numera in Revita Lift. Du kanske inte vet vad det är men det är ett ”Anti Ageing Super Serum”.

Man masserar en klick runt ögon och mungipor och voílà så slätas huden ut och man blir yngre.

Jag har visserligen inte sett någon effekt än, men väntar spänt.

Det som fick mig som äldre trans att slå till var orden ”Laser Renew”. Vem kan stå emot något sånt?

Flaskan kostade bara 540 kronor på färjan, märket är L’Oreal och nog är jag värd det?

Unna dig. Unna mig.

För 20 år sen gjorde ETC ett skönhetsnummer. I det visade det sig via tester att det gick lika bra att ha Bregott i ansiktet som alla de krämer skönhetsindustrin erbjöd. Det blev en rolig artikel men Bregott blev upprörda och vägrade betala den annons som var beställd.

För tydlighets skull.

Ingen har Bregott i ansiktet idag.

Vi unnar oss.

2023. Tågen.

Jag tittar på bilderna från tågresorna och pratar tyst med Jenny om det.

– Jag minns de där tågen. Doften i kupén. Möjligheten att stänga in sig.

– Hur åker du nu då?

– Nu är det bara öppna vagnar och alla tittar ner i sin mobiltelefon.

– I vad?

– Du får se om några år.

– För mig var resorna sköna. Jag behövde inte vara orolig och Hatte plåtade inte hela tiden. Jag slutade posera.

– Du behövde väl inga glasögon?

– Nej, de var mest ett skydd.

– Skydd mot vad?

– Mot, jag vet inte. Mot världen?

– Okej.

– Är du fortfarande könsbytare?

– Det heter nog trans idag. Eller queer.

– Är du?

– Det är svårt, jag kan visa dig.

– Åh, jag förstår. Det är svårt.

– När jag ser bilderna på dig så blir jag glad över att du fick vara så fin.

– Tack.

– År är grymma.

– Men är du trans då? Jobbar du som Jenny?

– Det tog man ifrån mig.

– Så synd.

- Ja.

* * *

En gång till:

Varje morgon klär jag ut mig till man.

* * *

Om man får tala klarspråk så är det såhär enkelt.

Titta på kriminaliteten.

Titta på våldtäkterna.

Titta på makten och jämlikheten.

Titta på de övergivna barnen.

De problem du då ser beror alla på män.

Det är manligheten som är problemet, inte en falsk BH.

2023. En queer vandring.

Jag går på vandring med Sam Hultin, ja inte bara jag utan vi är väl åtta stycken lesbiska och queer som tas runt på Stockholms Söder och får höra berättelsen om hur trans-Stockholm sakta tog sig fram under årtionden av förtryck. Lokal efter lokal, klubb efter klubb. Och hela tiden Eva-Lisa Bengtsson som berättelsens stjärna. Hon som uteslöts ur Kvinnohuset för att hon inte var kvinna, som motades ut ur Phi Phi Epsilon för att hon inte var man, hon som var trans­aktivist innan orden fanns, hon som tog om hand och hjälpte så många och hon som segrade och fick hedersregnbågen av RFSU 2014.

Sam berättar om en tid som varit, om politiken och rädslan för polisen och sedan om transfobin som blommade ut under krisen på 90-talet. En liten högtalare förstärker hens röst och jag hör om klubben med de stora speglarna där de festande transarna äntligen kunde få se sig med andra, speglar från golv till tak. Och vem var mannen som bara ville få hjälp att gå runt kvarteret i sina fina skor.

Plötsligt inser jag att Sam pratar om bitar av min historia.

Jag har utsvängda byxor, en linneblus och så en prideperuk i plast som kliar men som jag vägrar ta av för att den får mig att le. Nej, jag är inte kvinna, jag är ett löfte och precis då minns jag. Jag var där, det är bara några dagar eller kanske några decennier bort. Eva-Lisa välkomnade mig på Piperska Muren såsom hon välkomnat många osäkra på väg in i en gemenskap.

Ja, gemenskap. Litegrann som att vandra 40 år senare i ett sällskap och känna trygghet över att saker blir bättre.

Efteråt pratar vi lite inne på Pelikan.

Ljuset svävar in i strålar från det stora fönstret.

Då hör jag orden.

– Men var inte det där bara ett projekt du gjorde?

Sam är ung.

För en ung är historien något man aldrig behöver minnas, bara undersöka.

Det stora avståndet är åldern, den förbannade tiden som skiljer människor åt.

40 år senare.

Ett projekt? Vad vet väl hen om transvestiters spyor och gråt en sen natt i 80-talets Stockholm där rädslan är det enda som finns kvar när sällskapet måste bryta upp.

Vi skiljs åt.

Jag frågar:

– Vad ska du göra nu Sam?

– Imorgon ska jag gifta mig.

Saker blir bättre.

1983. Transchefen.

Jenny svarar glatt i telefon. Hon har en bra dag på jobbet, redaktionen är full av medarbetare som går med bestämda steg, det är presstoppsdagen och ingen vill bli sist. I bakgrunden ringer envisa telefoner hela tiden.

– Jag fick ett roligt samtal alldeles nyss. En medelålders fotograf som frågade efter Johan och jag tog samtalet med låg röst. Han var upprörd och ville klaga för han hade dagen innan visat sina bilder för en Jenny på redaktionen och hon hade inte förstått bildernas storhet utan tackat nej.

– Nu ville han att Johan skulle titta på dem istället.

– Vad sa du då?

– Jag sa att jag hade fullt förtroende för Jenny. Hahaha.

– Ah, ja det minns jag.

– Du, jag tror det här fungerar. Jag tror det kan förändra. Jag tror det finns en spricka i muren.

Jag förstår att hon vill ha bekräftelse och jag säger som jag brukar:

– Allt kommer bli bra.

Kan man ljuga för sig själv?

Det är klart man kan.

Vi gör det ju varje dag.

* * *

”Du föds inte som kvinna: du blir det.”

Simone de Beauvoir är på många sätt en grundpelare för fri feminism och de som är feminister idag kan inte komma runt henne.

Men att läsa betyder inte att man förstår.

För hur kan så många missa det hon säger.

1986. Transpyramiden.

Enligt gamla pressklipp grälade jag med Jan Guillou. Detta var den 9 oktober 1986 och GT rapporterar att redaktör Guillou lät sin ilska efter tv-debatten gå ut över mig som han kallade vänsterhipp och okunnig eftersom jag var emot att Guillous tv-program Magasinet skulle få ha reklam. Det här är inget jag minns men pressklippet finns där och enda anledningen att jag nämner det är för att kvällstidningen titulerar mig ”fd transvestit och chefredaktör ETC”.

Det här är alltså tre långa år efter att jag satt i rutan och berättade om Könsbytet och den enda orsaken till titeln är att GT vill förnedra mig.

Exakt samma sak gjorde Irene Wennemo, idag Medlingsinstitutets ordförande, då LO-ekonom. Hon gjorde det för att förklara för allmänheten att mina argument för EMU var felaktiga, för vem kan lita på en sån?

Transvestit.

Du kan inte komma lägre.

En man som klär sig i illasittande klänningar, har okunnig makeup och även själv framför spegeln tycker att han är ful, Vilgot Sjöman gjorde en usel film kallad ”Tabu” om det.

Det är klart det finns en hierarki även kring trans. Längst upp, långt över vanliga tråkiga män, fanns Christer Lindarw, under honom de vackra som bytt kön fullt ut, under dem de äldre som gjorde det enligt omgivningen försent och så lägst ner de som inte räknas, inte syns, inte går ut eftersom skammen är människans bästa fångvaktare.

Transvestit.

Tänk om det som är längst ner egentligen är den verkliga berättelsen om könet.

* * *

Emanuel Hendal filmar mig på restaurang Sturehof när jag står framför spegeln i full drag.

– Vad sa du för något, precis?

– Jag sa att jag borde ha gjort det här för 20 år sedan. Dels för att jag var yngre och kunde gå in i det bättre. Men sedan också för att aggressiviteten och hatet mot trans och rädslan för drag och de här som mordhotar transkollon och allt det här… Det har vuxit på 20 år. Och ingen har riktigt sagt emot. Ingen har sagt att nu får det vara nog. Det här är mot de mänskliga rättigheterna. Det där är mot friheten, demokratin. Vi måste säga nej till det där. Det skulle man ha börjat med. Jag skulle ha börjat. Ja, jag borde ha gjort det för 20 år sedan. Men jag har inte... Nej. Jag har inte vågat.

2023. Juni. Dragqueen.

Jag är glad idag. Jag ska till Admira och vi ska vara i drag och kanske välta Sturehof, det ska bli roligt, men mest är jag glad för att 1177 gett mig anstånd.

Provsvaret säger nu 139 för lekocyterna, cancern slumrar ännu, jag har tre månader till innan nästa mätning och jag lever, verkligen lever och all skit som försöker hindra friheten, förstöra det jag gör kan dra åt helvete för nu ska jag göra något jag borde gjort för länge sedan.

– Har du högklackade skor, frågar Adam i telefonen innan jag åker iväg.

– Jag har pumps som är 40 år gamla.

– Å, herregud.

* * *

Adam bor tio våningar upp i en närförort, det är fullt med peruker och kassar med kläder som glittrar, han sätter mig mitt i rummet och börjar med att göra mig äldre, det blir så av grundsminket, allt gammalt syns, men sedan bygger han på två timmar upp ett ansikte, avslutar med tunga ögonfransar som blir som lock.

Jag ser inte vad han gör.

Jag vill inte se.

Jag vet hur jag känner mig och vill inte bli besviken.

Hans händer är varma och vänliga, penslarna mjuka och många för ständigt målar han en liten nyans på nyansen och listan över allt som sakta befriar mig från Johan är lång som en läkarutredning.

När allt är klart tittar jag mig i spegeln och blir precis så chockad som alla som får uppleva detta blir.

Fram träder en annan person, jag ser hen lite från sidan och visst finns näsan där men allt det andra är någon annan, inte en trött transa, inte en gammal man utan en märklig person, som när jag tittar närmare stämmer väldigt mycket med den inre bild jag har men som aldrig synts i verkligheten.

Hur fan gjorde han det här?

* * *

Håkan tar en bild där vi står och väntar på taxi. Två målade varelser i mjukiskläder. Det ser väldigt roligt ut, så långt från den lyx och flärd som drag leker med.

Framme vid Sturehof lånar vi ett rum för klädbyte, jag får på en fylld BH, strumpbyxor som döljer håret på benen, en korsett och så en lång svart glittrande klänning som gör om hela kroppsformen. En stor peruk ramar in ansiktet, Adam gör tvärtom mot oss transkvinnor, som ofta försöker dölja det manliga ansiktet med peruker som lämnar så lite synligt som möjligt. Den här peruken visar upp ansiktet stort och tydligt och jag ser att jag både blir längre och rakare i ryggen, bara genom att gå rätt. Admira är klädd i en svart klänning med en fantastisk skärning över brösten, det är stil och konst och så vackert.

Vi vandrar runt i restaurangen, tjejer ler och hälsar, ”vad vackra ni är”, en man blir jätteglad och mobiltelefonerna spelar in och jag är märkligt nog helt trygg för ingen ser mitt gamla jag i det här.

Vi öppnar champagnen och ska prata om befrielse.

* * *

Sturehof är den gamla klassiska restaurangen på Stureplan i Stockholm. Nyss ombyggd med särskilda rum för några, som Bonnier-rummet, och med hörnor där sällskap samlas någon gång i veckan. Vi står i den nya baren och Admira glänser. Själv har jag fått dragnamnet Mrs Bildad eftersom jag plötsligt håller utläggningar om något under makeup-timmarna.

Det tar ju tre timmar att bli klar.

Men nu står vi äntligen här med glasen redo. Vi skålar och kameran med Emanuel bakom rullar. Han frågar oss:

– Men varför måste man välja kön? Varför kan man inte bara få vara den man känner sig som?

– Det är ju det hela transbefrielsen handlar om, svarar jag. Det är ingen annan som kan bestämma vilken identitet och vilket liv du vill leva. Det bestämmer du själv. Det är inte Gud som har bestämt, det är inte dina föräldrar, det är inte omgivningen som har rätt att bestämma. Utan det har du rätt att bestämma.

– Jag tänker att det kanske är svårt att passa in i den här könsnormen, säger Admira. Det är inte så många som känner sig tuffa, hårda, macho. Om man går till botten av sig själv så är det nog väldigt få människor som verkligen känner så.

– Jag tror att alla människor är ett jag. Du är inte bara en man eller bara en kvinna. Eller bara en trans heller. Du är ett jag. Och när du älskar någon så är det ditt jag som älskar någon annan.

– Hur känns det här då? frågar Emanuel. Förvandlingen?

– Jag förstår inte vad du menar med förvandling. Här är jag. Det var det andra som var konstigt. Nu är det naturligt. Nu är det som det ska vara..

– Hahaha. (Admira skrattar.)

Därför finner många frihet i det här och andra blir provocerade. För de vet inte vad det är för någonting.

– Vad är drag, Admira? frågar jag.

– Jag är artist. Jag sjunger live på scenen. Kör stand up. Så jag är artist.

– Drag är inte trans. Eller könsbyten.

– Nej, men man drar på sig en annan persona.

– Det här är min premiär, som drag. Jag tycker det är mycket närmare det jag vill vara. Det känns naturligt. Lustigt nog.

– Och då finns det väl något i dig som gör det intressant.

– Sen är det en visuell, kreativ grej?

– Ja, jag syr alla kläder och skapar alla peruker. Skriver musik och sätter ihop shower. Sen är mitt uttryck en satirisk förvandling av mitt kön. Det går från man till någon slags kvinnobild. Allting är ju väldigt stort och over the top.

– Just det här att folk tror att du är Admira.

– Det gäller alla som frågar. Gemene man utgår nästan alltid från att jag lever mitt liv så här. Eller att jag vill genomgå någon slags könskorrigerande resa. Men så är inte fallet. Inte för mig i alla fall.

– Så är det kanske inte för de flesta drag?

– Det är svårt att säga. Det finns de som börjar med drag och som inser att de är trans.

– Är drag konst?

– Det är konst. Javisst är det konst.

– Vad är vi egentligen när vi säger att vi är män och kvinnor? Sånt tänker jag på hela tiden nu. Då tycker jag att det här är så fantastiskt. För då upptäcker man, att gränserna är sociala. Det går inte att säga att man är det ena eller det andra bara. Utan man är så mycket mer. Men det är därför jag har väntat i 40 år. På detta.

– Vilket tålamod.

– Och nu plötsligt står man här och har stort hår. Och är mäktig.

– Men det är det som också är så provokativt med drag. Det gör ju narr av hela konstruktionen av att gå omkring och tro och leva på ett visst sätt. Och projicera ut det som man har blivit tilldelad. Sitt namn, sitt kön, sitt jobb. Allting som samhället anser är viktigt. Drag gör ju en slags charad. Ja, tro inte att ni vet vem jag är... Därför finner många frihet i det här och andra blir provocerade. För de vet inte vad det är för någonting.

– Känner du dig fri?

– Ja det gör jag. Absolut. Att jag kan vara en annan precis när jag vill egentligen. Jag behärskar alla scener. Allting. Jag har ju byggt och skapat mitt eget rum alla de här åren. Där jag får bestämma själv hur energin är när jag kommer in i ett rum. Och det är makt och det i sig är frihet. Och ibland så behöver jag inte göra så mycket. Utan det bara händer. De flesta bara reagerar och sedan får vi ta det därifrån.

– Du, jag frågade dig förut… Vad finns det i drag som har gjort dig större? Förutom att du blir vacker. Vad är det du kan använda av att du kan drag i det övriga livet? Nej men förlåt. Jag låter som en journalist. Hahaha… Jag vill inte vara journalist. Jag vill bara vara lite snygg.

– Hur känns det då?

– Det känns himla bra.

– Det här med att lära sig vilken plats man kan ta i drag. Det är väldigt spännande. Och det är ju något som har fått smitta av sig i flera av områdena i mitt liv. Det väcker olika typer av reaktioner som man får bemöta på olika sätt. Och jag har lärt mig att jag kan ta mycket mer plats än vad jag trodde. Jag kan tillåta mig själv att säga knäppa saker i olika sammanhang.

– Vadå?

– Haha. Jag kan komma undan med så mycket drag. Jag kan liksom... Det finns inga regler på samma sätt. Och det är något som jag har fått växa i genom åren. Vissa saker som jag gör i drag, som jag kan säga i drag och komma undan med och alla skrattar. … det kan jag inte säga när jag inte är i drag.

– Nej för då undrar de vad det är för en oförskämd, skojande man som står där och tror att han är någon.

– Exakt.

– En del tjejer reagerar på drag för att det är en kvinnobild som de har kämpat emot. Något de velat ta sig ifrån, säger de.

– Det tror jag inte på. Inte ett dugg. Jag tror alla tjejer skulle vilja vara lite ”dragade” ibland. Det såg vi ju med flickorna här som ville ha våra klänningar. Men visst, jag har ju fått ett ganska strängt bemötande från vissa kvinnor som anser att jag gör någon slags kvinnobildsappropriering.

– Du snor?

– Ja. Att jag tar deras kön och gör det till någonting som gör narr utav det kvinnliga könsorganet. Men jag har aldrig orkat hoppa på den diskussionen. Därför att om jag tittar på drag generellt sett så finns det många olika variabler av det här uttrycket. Och mitt råkar vara en väldigt glammig, over the top, old Hollywood glamour. Men sedan har jag vänner som också sysslar med drag och som gör en helt annan typ av uttryck. Inte ha någon peruk, inga tuttar eller så här utan kör mer konstnärligt. Måla hela kroppen i olika färger. Och då blir det också intressant för var går gränsen då?

– Det är roligt att det du gör gjorde ju tjejer under punken för länge sedan. Då kom nya tjejband. Och de tjejbanden målade sig. Och hade nätstrumpor och drev med det präktiga och sånt. Och de blev anklagade. Det finns ju ingen mer feministisk än en kvinnlig punkare. Det är verkligen revolt. De blev anklagade för att vara förstörare av feminismen och så vidare.

Plötsligt sträcker Admira fram sin hand och rör vid min kind.

– Är det något som är fel?

– Nej, nej. Det är jag som har skapat det här. Jag är så nöjd med min skapelse. Den blev faktiskt bättre än vad jag trodde. Jag hade svårt att föreställa mig hur du skulle se ut i drag. Men nu när jag ser det så här så är jag nöjd.

– För mig är det fullständigt obegripligt.

– Obegripligt?

– Jag tittade i spegeln. Och så kunde jag... Ja, det är ju jag. Men det är ju en annan jag. Och jag tyckte att den här är vackrare... än den andra. Fast på ett annat sätt. Vackrare betyder att njuta mer av det som vi människor kan. Uttryck vi kan ha... Du har ju sett mig som Johan... Det är liksom bara jobb. Och det här är ju mycket mer. Jag är tvungen att använda mer av min kropp. Mer av min... Jag kan inte ens prata på samma sätt.

– Nej, vad spännande! Men det är ju underbart.

– Det tog uppenbarligen bara några minuter.

– De vänner som jag har här i Sverige som jobbar med drag, de är oftast homosexuella män. Som jobbar med allt möjligt. Sedan så kör de drag vid sidan av. Jag råkar ju bara ha det som heltidsjobb.

– Är det bara homosexuella män?

– Oftast. Men jag har ju även heterosexuella vänner. En i Berlin som råkar vara jävligt snygg i drag. Väldigt duktig på att sjunga och hela den här grejen. Men det är inte vanligt. Jag tror att det finns miljoner drag som gömmer sig utan att få blomma ut.

– Så vår nya uppgift i livet är att få alla att blomma ut.

– Ja, let’s do it.

– När jag står här inser jag att jag automatiskt utan att tänka på det, går lite annorlunda. Jag imiterar ju dig givetvis. Hur man skrider nerför en trappa. Och så jag känner mig varm.

– Varm?

– En bubblande glädje. En varm glädje. För att det är så vackert. Tror jag.

– Det låter som en positiv känsla.

– Det låter som om jag inte behöver någon psykolog utan jag kan helt enkelt låna en klänning av dig. Men jag blir lite förbannad över att det ska vara så märkvärdigt. Att det ska vara så mycket hat. Även mot drag. Mot trans är det ännu värre. Men just nu det här bibliotekshatet mot drag.

– Ja. Hemskt.

– Så jag tänker... Nästa stora intervju jag gör med Magdalena Andersson ska jag ringa dig först och säga att jag vill se ut så här.

– Vad spännande. Men du måste känna dig fin. Jag tycker du är fin.

– Egentligen vill jag bara ha en spegel och stå och titta.

– Haha, jag visste det.

– Hur var det inte första gången du gjorde drag? Var det magi?

– Ja. Första gången jag körde drag var på gymnasiet. Där i skolaulan. Jag hade skitont i fötterna. Kunde knappt andas. Men jag kände mig jävligt snygg och cool. Eftersom jag hade känt mig utanför mesta delen av mitt liv så kände jag för första gången att jag hade hittat ett rum där jag fick sätta reglerna själv.

– Och det rummet inkluderade då alla andra som ville vara med i det rummet?

– De får komma in och njuta av mig. Och reagera. Och så får folk följa med på det tåget eller inte. Så istället för att jag springer efter strömmen och försöker lista ut hur jag ska göra för att smälta in. Så blir det snarare tvärtom när jag är i drag. Då är det jag som styr skeppet. Och så får alla andra följa med.

– Det är en jättebra förklaring.

– Där har du the power of drag. Det är the power of drag.

– Och därför bör alla få prova på.

– Absolut. Det är därför jag alltid säger nu om jag är ute och uppträder för ungdomar: Känner ni er annorlunda? Ta det utanförskapet och gör det till er egen grej.

– Det är ju väldigt klokt.

– Jo.

– Du får en fråga varenda gång när du träffar folk sa du. Vilken fråga?

– Hur lång är du? Den får jag alltid.

– Oj, jag frågade ju det när du kom!

– Det är en fråga som inte kan vara anstötlig, tänker jag.

– Men hur svarar du då?

– Jag säger bara att jag är 1,65. Hahaha. Då får vi bara gå vidare.

1983. Phi Phi Epsilon.

Föreningen heter så. Phi Phi Epsilon och som mycket annat detta år blir jag inbjuden på årsmiddagen på Piperska Muren, det är par som kommer, hustrur och makar och bägge är klädda i samma stil. Min älskade är med men har lagt rockkläderna åt sidan, Hatte är med men kan förstås inte fotografera någon mer än mig för detta är en sån där hemlig förening som ger transkvinnor en trevlig middagskväll, det är städat och snällt och så dricks tredje glaset och ljudet höjs och toaletten används till annat. Att vara transvestit är nämligen inte att vara homosexuell, det här är viktigt för föreningen att berätta, jag får en muntlig lektion i skillnader mellan lustarna, samtidigt som praktiken säger att riktigt så enkelt är det inte.

Det finns alla nyanser i världen mellan könen.

Samtidigt som ingen får säga just det. Könen är bergfasta och får inte ifrågasättas, det vore ju att ifrågasätta makens manlighet för tro nu inte att det under spetsblusen och volangkjolen döljer sig något annat än en riktig man.

Spegel i en spegels spegel.

Jag sitter vid ingången på Hattes bilder, några andra kommer och pratar och skrattar och när jag nu tittar på bilderna ser jag något märkligt.

Jag ser så fruktansvärt lycklig ut.

* * *

Är jag verkligen skyldig unga Jenny att som gammal gå i glittrande klänning genom staden?

Måste jag transa och riskera angrepp igen?

Ja, kanske.

För att jag höll käften i 40 år?

1983. Sammanbrottet.

Jag ringer Jenny en sista gång. Hon är förtvivlad. Timo är på besök med alla tidningar men Jenny gråter och han kan inte trösta.

”Varför, varför, varför”, gråter hon och jag har heller inga tröstande ord.

Tidningsklippen är skrivna dagen efter TV-programmet, det är en serie artiklar från olika håll som alla handlar om att jag är en bluff och en lögnare, en cyniker och en pengakåt affärsman. Jag anklagas för att förnedra de jag skildrar, att jag ljugit och hånat och det där skulle nog Jenny ha kunnat klara, den analys vi hade om medieindustrins logik bekräftas ju bara, men Jenny är förtvivlad för hon har försökt gå ut, bara en vandring runt kvarteret för att köpa fralla, men hon blev jagad, bespottad, folk skrek på henne över gatan, någon försökte stoppa henne och nu är det inte längre ett reportage som ska skrivas, nu är det framtiden som ska levas och hon låser in sig för vad ska man annars göra?

När jag nu 40 år senare tittar på klippen så inser jag att det Jenny sa var just så omöjligt att säga som hon också skrev.

Det går inte att kritisera könen och hävda att det finns något annat än kvinna eller man.

Det går framför allt inte att påstå att man har rätt att välja själv, rätt att besluta över sin kropp och sitt liv.

* * *

Så vilka är det som får yttra sig om skandalen?

Det är RFSU vars ordförande Hans Nestius går ut och hävdar att Jenny absolut inte är kvinna utan en operation. Snoppen måste bort. Jenny bara förvirrar begreppen.

Det är feministiska Fredrika Bremer-förbundets ordförande Monica Pålsson som slår fast att Jenny istället för detta könsbyte borde låta män fortsätta klä sig i jeans och skinnjacka men uppmana dem att visa att de är känsliga personer.

Det är RFSL som svarar via ordförande Kjell Rindal att jag är falsk och att jag förstör för transsexuella.

Kritik av de stereotypa könen gillades inte av organisationerna som levde på att tolka tvåkönssamhället.

Nej, det fanns inga fascister då som drev kampanj. Inga borgerliga upprörda röster i offentligheten. Inga religiösa.

Bara den breda vänstern där de mer stalinistiska delarna menade att jag var pervers.

Vilket riktiga arbetare förstås inte är.

Så jag pratar med Jenny i minnets telefon, men det finns så lite att säga. Hon kan inte ringa föräldrarna eftersom de utsätts för hånet i byn, det går inte att prata med systrarna för de är också drabbade och det går inte att prata på jobbet för där är allt kaos och redaktionen faller sakta sönder. (Det tar några månader.)

Könsbytet är ett omöjligt reportage som sedan i 40 år diskuterats och de som var med minns fortfarande och undrar samma sak. Det var väl bara fejk?

De som inte var med frågar om allt annat.

2023. Tekniken.

Han är en stor man som kan se lite farlig ut, men samtidigt vänlig, leende och nyfiken.

– Drar du upp eller ner kjolen när du pinkar?

– Det beror på hur lång kjolen är.

– Jaha.

2023. Gamla Stan.

– Vänta lite! Är det okej?

Jag är ute på stan i en fantastisk röd kreation och taxichauffören är entusiastisk över uppdraget, något glittrande i vardagens lunk och han sträcker fram mobilen för att ta en bild frun ska få se.

– Du vet man kommer hem och så frågar hon hur det var på jobbet.

– Och då kan jag säga ”ja, det var som vanligt” och visa bilden.

Han är glad och positiv och jag försöker posera som Admira i framsätet för att bilden ska bli den fantasi det är. Peruken är hög, men det löser sig och sedan är det full fart till nästa anhalt.

Nu har jag hållit ett tal mitt på Centralstationen, nästa steg är segervandring på den gamla fascistplatsen vid Gamla Stans tunnelbana. Sedan blir det champagne på ett café på Södermalm, en självklar rutin i en vanlig vardag för en dragqueen.

Men det är skillnad mot 1983.

Det finns ingen som förfasar sig, inget hatiskt utbrott, det är bara leenden och snälla ”åh, vad fin du är” från förbipasserande. Både män och kvinnor.

Okej, en äldre man på cykel skriker något korkat, men jag väljer att inte höra, jag är glad och stolt och går under tågen till vattnet för att fira en seger.

Här låg helikopterplattan, där 80-talets nynazister samlades i form av skinheadsgäng, här satt de och drack öl och skrämde folk och hotade och de gjorde det under parollen ”Johan = Jenny = Död”.

En mening, ett klotter, som stod där i flera år, ingen tog bort den, det var först vid en ombyggnad långt senare som det målades över.

På rent trots gick jag den vägen från jobbet under en tid, ingen skulle få ta min frihet att vandra i staden ifrån mig, men när barnen blev större började jag ändå undvika platsen. Man kan själv ignorera dödshot men varför föra dem vidare?

Och nu står jag här, decennier senare, mer trans än nångonsin och jag tror ingen kan förstå den glädje som bubblar i mig, jag snurrar runt i sensommarvinden och ropar på frihet för det är det alltihop handlar om.

Att vinna mot mörkret.

Nej, drag är inte trans. Drag är en makeup, ett trolleri där artisten bygger fram ett annat ansikte som blir som en förstoring av våra gemensamma myter om kvinnor och män. Drag är att skapa en illusion som andra kan delta i ett tag, men det är inte vardag, inte ens för en transperson. Drag är ändå viktigt, det är politik även om ingen som sysslar med det tänker så. Drag avslöjar könets sociala bur, detta vet jag.

Men jag är inte beredd på det som händer.

Jag har inte upplevt det här förut. Den positiva möjligheten.

1983. Journalisterna.

TV-programmet har sänts, alla har sett det, på ETC:s kontor är det presskonferens och bilderna Hatte tar den kvällen är så avslöjande.

Där sitter Jenny som ensam kvinna omgiven av män i svarta läderjackor och kostym. Bara män.

Hon är fortfarande vid gott mod, svarar på frågor, männen antecknar och tittar ner, ingen möter hennes blick.

Sedan går de flesta, kvar är Aftonbladet som har särskild ingång och nu frågar Gunnar Wesslén den där frågan alla tassat runt.

– Är det sexuellt?

Så, vad ska jag svara?

Det är klart det är?

Det är klart det inte är?

Det finns frågor som det inte går att svara på. Tänk såhär:

Fråga en manlig statsminister om han onanerar.

Hur ärlig statsministern än är, så kan han aldrig svara på frågan, varken bekräfta eller svara nej eftersom alla vet att svaret är ja.

Alla onanerar.

Är det sexuellt?

Ja, det är klart det är men om man säger det så har en gräns passerats och inget annat kan höras, det enda som hörs är att statsministern onanerar.

Jag snurrar runt i sensommarvinden och ropar på frihet för det är det alltihop handlar om.

Så Jenny svarar nej. Det finns ingen sexuell lust i könsbytet, det finns bara känslor av att man hamnat fel och absolut ingen kåthet och det faktum att Jenny knullar som Johan gjort är inget som någon ska få veta fast alla vet.

För en könsbytare får inte ha lust. Trans får inte vara sexuellt. Den spänning som uppstår när hen går i rummet och känner andras blick och blicken vill detsamma som såna blickar alltid vill, finns officiellt inte.

De handlar absolut inte om sex.

Och så har vi tagit bort sex från människans väsen, från vår drivkraft, från det som fyller oss med glädje.

Sex är något annat, något som bara finns därborta.

– Så det handlar inte om sex? Reportern är envis.

– Nej, inte alls.

(Lite trivia. Mannen som envist frågar är Gunnar Wesslén. Vi kände inte varandra personligt då, men blir senare vänner och sedan har Gunnar jobbat med ETC hela 90-talet och än idag.)

Ska vi prata om sex? Detta är livet.

De kåta unga åren. En hand kommer under lakanet, två nakna kroppar möts mitt i natten för andra gången, eller är det tredje, asch vem räknar när man möts de där första kaotiska åren.

De viktiga åren. En hand trevar under lakanet efter henne men möts av den lilla treåringens varma ben och den vuxne reser sig trött upp och går på muggen för att pissa och kanske man får sova någon timme till nu.

De ömsinta åren. En hand trevar och möter en annan. Det är en tyst sommarnatt. Vi smälter samman i en närhet som är stillsam. Två jag som vill bli något mer tillsammans.

Vi älskar blundande.

* * *

På Hornsgatan, utanför Johans café står ett gäng unga flickor och de börjar skrika allihop när Adam kommer ut ur taxin. Inte på mig, som är i drag, utan Adam, för de unga flickorna är han Admira och de bara älskar att få vara nära och få en autograf.

Varför gillar unga flickor Admira så mycket att de känner igen Adam?

Kanske för att unga flickor också slåss mot könets fängelse.

Och det där är en mycket känslig fråga, det är faktiskt motorn bakom den nya våg av transfobi som sköljer över Sverige.

* * *

Det är klart folk frågar om jag är bög. 1983 gjorde man det efter ett tag och rätt inlindat i ”öh, är du, jag menar, du har ingen tjej eller…”.

På senare år är det rakare, speciellt från yngre, ”är du gay”?

Svaret är detsamma.

Jag skulle väldigt gärna vilja vara gay, jag var som ung övertygad om att det måste vara därför jag var udda, jag hade ingen annan förklaring, det måste vara en kille jag ville ha eftersom jag klädde ut mig till tjej.

Men det finns ju bara ett sätt att veta, man får prova och jag gillar ju killar och vi kunde prata och hångla och kyssas och Erik fortsatte kramas och blev så gulligt kåt men jag är världens sämsta bög, jag kan känna närhet och dansa intimt i timmar, men blir man inte kåt så är man nog inte bög.

Så, vad är jag då?

* * *

Män löper dubbelt så stor risk att dö i överdoser.

Tre gånger fler män tar sina liv än kvinnor.

2022 var 94 procent av alla fängslade män, 6 procent var kvinnor.

Antalet trans var då 0 procent.

Män klarar inte skolan i lika hög grad som kvinnor, läsförståelsen minskar liksom förmågan att skriva.

Män är det förlorande könet och förloraren knyter näven och slår kvinnor, trans och alla som inte är ansvariga för det som sker.

2023. Christer Lindarw.

Vänta nu. Vad gör en bild av Mick Jagger här i min mobil. Och Patrick Swayze. Och Little Richard. Och Prince. Och David Bowie och alla andra män som är klädda i vackra klänningar och har spännande frisyrer och peruker och ja, där är även Christer Lindarw, den enda jag fasar för att träffa eftersom han är allt det jag aldrig kunde vara.

Shit.

Och nu sitter han här.

På café i Fältöversten, världens tråkigaste köpgalleria.

Jag kommer som Johan som nästan ser ut som Jenny och är knäckt redan i förväg för tänk att stå inför Sverige vackraste kvinna och vara Sveriges sämst klädda kvinna, för det kvällspressen skrev måste väl vara sant?

Äsch, vad betyder det där? Är det inte bara yta och trams?

Jo, kanske. Men jag ägnar ändå en timme åt att välja kläder när jag ska träffa Christer. Jag sminkar mig och sminkar sedan fort av mig för hallå, det är Sveriges mest kända manliga sminkare vi pratar om och jag är nervös på ett sätt som inte handlar om jobbet utan om mig.

Jag var inte nervös när jag träffade vicepresident Al Gore och vi satt en timme och pratade politik i köket.

Jag var inte nervös när Palme sa ”kom med här” och jag hoppade in i bilen och vi pratade om ubåtarna och Sveriges nya ekonomi som jag fnyste åt.

Jag var inte ens nervös när jag skulle gräla med Göran Persson.

I de mötena har jag varit man och den rollen har en inneboende aggressivitet och självsäkerhet som man kan locka fram.

Men nu kan jag inte gömma mig bakom det.

Och ja, han är skitsnygg såklart.

* * *

Det fanns väldigt mycket androgynitet i luften. Det var David Bowie, det var Sweet, det var Mark Boland. Det var New York Dolls. Alla de här trenderna med lite bisexualitet.

– Hej jag tänkte fråga om varför den dragshow du gjort blivit folkkär. Är det förresten sant när man säger att med drag så ska du ha tre meters avstånd?

– Det har jag aldrig hört. Däremot brukar man ju alltid, när vi jobbade mycket och var ute på nattklubbar efteråt, vara väldigt medvetna om att inte hamna rakt under en spotlight.

– Ingen är snygg när man står precis under ett ljus.

– Var man vid en bardisk, så kunde andra hjälpa till och säga ”flytta lite på dig”. Så man blev vackrare.

– Fick man bättre ragg om man hittade rätt ljus?

– Ja, ungefär..

– Jag fick ju ragg i Gamla Stan förra veckan. Som 65-årig drag i en stor röd klänning. Adam skrattade, han tyckte det var så roligt. Klänningen gjorde jobbet.

– Det var en annan situation när jag började showa och var ute i slutet av 70-talet. Då var modet ganska androgynt. Man började klippa sönder collegeströjor och hänga ner dem över axeln. Lite laxrosa, mintgrönt, benvärmare och lite gym. Och det modet var ju som att killar och tjejer började se lite likadana ut. Och jag hade långt hår. Och var smal. Så jag behövde inte modekläder för att killarna skulle bli nyfikna. Både straighta och gay. Det låg ju också lite i tiden, då innan aids och hiv som kom sedan på 80-talet. Från 1970 fram till början av 80-talet var det en öppnande tid. En nyfikenhet. Det fanns väldigt mycket androgynitet i luften. Det var David Bowie, det var Sweet, det var Marc Bolan. Det var New York Dolls. Alla de här trenderna med lite bisexualitet.

– En explosion av nya utseenden?

– Ja, lite könsöverskridande, lite smink och sånt. Och många straighta killar var nyfikna. Då var det många som raggade på mig för att jag inte var så farlig.

– Hurdå?

– För de såg ju att jag inte var någon stor jävla luden karl.

– Nej, det förstås.

– Jag var ju aldrig på gayklubb. Jag gick på Vickan och Café Opera och alla såna ställen. Jag hade ju mycket lättare att få hem en kille därifrån.

– Okej.

– Någon som var nyfiken på någon som jag. För på gayklubbar hade jag ingen lycka. Jag var för smal, jag var för flicksöt. Det där är ju en fördom när någon tror att gays gillar feminina grabbar.

– Ja..

– Det finns inte. Det vill de inte alls ha. De vill ha så grabbiga grabbar som möjligt. En gång var jag i New York och då blev jag så förbannad. De släppte inte in mig på en gay club! ”Varför då?” frågade jag. ”We don’t like your kind of people here.” Jag var inte utklädd eller sminkad. Men jag hade långt hår.

– Jag hatar verkligen de där begränsningarna man sätter upp för människor. Jo, jag tänkte... jag kanske skulle börja intervjun förresten. Hur blir man folkkär när man gör någonting som i alla andra kulturer är något som utmanar och kan bli något som många blir rädda för? Någonting som kommer ifrån en burlesk kultur, men också en gay kultur. Och så gör du precis samma sak. Killar som är jättevackra som tjejer, som beter sig på scenen som tjejer och som utmanar. Och det blir jättefolkkärt.

– Jag tror bara att det finns ett ord: kvalitet.

– Att vara bra i alla led?

– Jan Björnstad, som vi kallade för Stalling, jobbade som producent på SVT på mitten av 70-talet. Han började hänga med oss litegrann. Och han började lägga sig i lite av det vi gjorde.

– Vi började ju på David Bagares gata där vi hade vår första show. Och jag tyckte att va fan, ska han lägga sig i det här? Jag tyckte jag hade koll. Men sedan upptäckte jag att han sa rätt bra saker ibland. Och till slut kom vi att känna varandra. Så att han blev ju mitt allt i många år. Och vi två hade ju idéerna. Och grejen med oss två var ju att vi hade aldrig sett någon drag.

– Du hade aldrig sett en dragshow?

– Nej, inte när vi började. Jag hade bara varit på en sån här liten show i Paris. Men det var ju ingenting som jag själv sa, åh, det där vill jag gärna göra. Däremot så var jag ju vansinnigt intresserad av filmer, kläder, mode, show, artister. Och att kolla på tv när det var Fred Astaire-filmer och drömma sig bort. Och Stalling var likadan.

– Så när vi skulle göra ett nummer så tänkte vi på shownumret. När vi gjorde ett och det satt då tänkte vi ”är det roligt om en kille gör det här numret” och det var det ju. Men så frågade vi: ”Skulle det här numret vara roligt och bra, även om det var tjejer?” Och om vi då såg att jo, det skulle hålla med tjejer med, då behöll vi det numret.

– Kan man göra en dragshow utan män?

– Nej, men vi förlitade oss aldrig på dragen. Från dag ett. Men okej, sedan blev ju folk jättefascinerade av att jag var så vacker. Och publiken tänkte att det är klart det är en tjej, men ändå inte. Jag var ju liten och smal och hade långa ben. Jag behövde inte ens raka mig, jag kunde vara barbent, ja, jag kunde vara nästan naken på scen utan problem.

– Det fascinerande var, tyckte jag, att hjärnan visste att du var kille, men ögat vägrade hålla med. Det blev magiskt.

– Och så hade vi Lasse Flinckman som den kraftiga och burleska, med håret kvar på brösten. Men han var aldrig vulgär utan han var bara lite burleskt blodig. Och vi blev lite Helan och Halvan för publiken.

– Ja det är klart. Men den där magiska osäkerheten, är det en kille eller…

– Det är spännande, men den är bara spännande i början. Men det finns alltid kvar, för det kommer ju hela tiden nya människor som inte har sett det förr. Som får den där nybörjarchocken och fascinationen och lite rädslan för sin egen sexualitet och allting. Att du sitter och märker att du tycker att han på scenen är snygg.

– Sedan målar inte vi oss som de här dragqueens som du pratar om och som var på Drag Race Sverige. De gör ju sådana här makeup som är överdrivna, det har ju vi aldrig gjort. Vi vill ju likna kvinnor, vi vill ju ha illusionerna av oss. Vi är ju inte ute efter att visa hur långa ögonfransar vi kan ha.

– Men folk tror det är samma sak. Drag Race och era shower.

– Sedan gillar jag ju den här RuPaul-dragen också. Men det är en annan sak. Det handlar inte om att vara kvinna. Det är därför jag tror att RuPaul’s Drag Race inte funkar i Sverige.

– För ni har förstört för den?

– Vi har förstört folks åsikt om vad drag ska vara. Den svenska publiken undrar nog, när kommer showen?

– I alla länder de har satt upp RuPaul’s Drag Race har det blivit stort.

– Ja, men inte här. Grejen är att utomlands är det fortfarande annorlunda än här. Jag har nästan aldrig när jag har rest i Amerika eller i Europa kunnat säga att jag jobbar med drag. Då tänker de på en roll där man står bredvid diskjockeyn och ropar ”hello, how are you” eller mimar till ”I wish you were here” med en riktad disco-lampa. Så jag har aldrig sagt att jag jobbar med drag. Utan med design.

– När blev du Sveriges vackraste kvinna för första gången?

– Jag tror det var typ 1985.

– Jag tror det var 1983. Vet du varför? För samma år blev jag utsedd till Sveriges sämst klädda kvinna. Och det tyckte jag var rätt roligt. Och det är ju liksom humorn i allt, Sveriges vackraste kvinna, och Sveriges sämst klädda kvinna sitter nu och pratar.

– Allting går i cirklar.

– Jag har en annan hang-up när det gäller dig. Det är när jag såg dig första gången. Det var 1979 på David Bagares gata, jag skrev om showen också. Fast jag blev livrädd, fullständigt livrädd eftersom där stod ni och var det jag hade drömt om.

– Ja?

– Och då ser jag dig så där perfekt. Och inser att det där kan du glömma. Gå hem tönt. Men tillbaka till folkligheten.

– Vi var ändå kanske snäva i våran framgång. Vi var ju i smöret och var snygga allihopa. Och vi kunde ju själva skratta åt andra. Vi kanske såg en transa som kom i en ful, gammal snäv läderkjol. Och han hade kört bilen in till staden och gick nedhukad och tryckte ner en peruk för långt i pannan.

– Det såg illa ut?

– Vi kallade dem för hemmatransor. Alltså att de vågade sig ut. Idag kan jag ju känna, fy fan vad modiga de var som steg ut. Men då vet jag själv att man var lite så här... kan de inte lära sig nånting.

– I början av 80-talet kom det nya draggrupper.

– Ja, nästan i varenda stad. Jag tror det var många som inspirerades av våra första tv-shower. Som Surprise Sisters som körde ute på Hasselbacken. Det var ju ett bra gäng. Det var ju Babsan, Hans Marklund med flera.

Idag kan jag ju känna, fy fan vad modiga de var som steg ut.

– Jag fick låna en klänning av dem som de aldrig fick tillbaka. Det är ju lite skämmigt men den var så snygg. Ett stort, långt, rött paljett­fodral med väldigt snygga kurvor.

– Hur kan man inte lämna tillbaka det?

– Jag hade lånat den för foton 1983 ...lyckligtvis glömde de bort det. Men det här att transor inte ser ut som professionella drags som ni.

– Det är ju självklart. De får ju ingen hjälp.

– Jag har alltid tyckt att ABF eller Studiefrämjandet skulle starta en kurs i drag. För då blir det mindre känsligt.

– Men med allt könsöverskridande åt olika håll. Alltså, jag hänger inte med.

– Du hänger inte med?

– Jag kan bli lite så här, ”men herregud, bestäm dig”. Jag orkar inte med vad man ska säga till en person. Hon eller han eller hen?

– Hen, säger jag oftast.

– Det är bättre att säga hen, för då kan man inte säga fel.

En sån hyllning som jag fick där har ingen annan fått. Det var enormt. Den enda som skulle kunnat få det är kanske, ja Lill-Babs.

– Du pratar mycket i intervjuer om att du är ensam. Att du är singel.

– Ja, jag är singel.

– Har du jobbat ensam hela tiden?

– Nej, vi var ju i par många gånger. Efter Stalling tog jag kontakt med Hans Marklund. För då hade de ju slutat med Suprise Sisters. Sedan har vi jobbat ihop.

– När slutade ni mima?

– Vi slutade inte mima, men vi började mer och mer sjunga live. Och det märks ju att många, även de här RuPaul-drags, de som vill göra nåt mer än bara komma in på scenen, de vill ju börja sjunga och göra annat.

– Låt oss prata Melodifestivalen då. Hyllningen till dig 2023.

– En av våra killar gjorde Silvia. Och läste en saga där. Det var också lite parodi över att detta med sagor skulle vara farligt.

– Ja, precis. Plötsligt blir Melodifestivalen politisk igen.

– En sån hyllning som jag fick där har ingen annan fått. Det var enormt. Den enda som skulle kunnat få det är kanske, ja Lill-Babs.

– Hyllad av hela jävla svenska folket?

– Ja, jag är hyllad som Lill-Babs.

– Alla tjejer som har följt er i alla år, går de och tittar fortfarande?

– Ja, de kan vara både 70 och 80 år och sett oss sedan 70-talet. Kvinnan har ju tagit med sin man. Honom fick hon släpa med sig. Men efter ett tag så började han fatta det hela också. När vi körde på Vasateatern här nere, då var det ju ibland tre generationer som satt och tittade. Mormor, hennes dotter och dotterns dotter.

– Lite svindlande.

– Jag får ju så många roliga historier. Så mycket minnen som folk har. Bland det gulligaste, det var två äldre damer. De satt vid ett bord och jag stod vid bordet bredvid och pratade. Och de vinkade så här och höll upp mobilen och jag tänkte de ville ta en selfie. Så jag går till dem och säger: ”Vill ni ta kort?”

– Ja, men först vill vi visa ett kort. ”Jaha”, sa jag. Och då tar de fram, en bild från vår show i Madrid 1983 och säger: ”Vi var där och jobbade som au pair. Och vi träffade er och så blev vi inbjudna och fick se showen en kväll. Och då tog vi den här bilden.” Och då står jag i mitten i morgonrock efter showen. Med sminket kvar. Och den här lilla 19-åriga flickan står vid min sida. Och de sa att ”vi blev kära och sedan dess har vi varit ihop”.

– Oj.

– Ja men du vet, då var jag såhär glad, men gud vad gullig.

– Du är lite rädd för åldern.

– Rädd för åldern?

– Du pratar om att det är jobbigt.

– Jaa… Men alla som säger det motsatta ljuger. Det är sånt jävla skitsnack. Det är klart man vill bli 30 igen. När folk säger att ”jag aldrig har mått bättre än vad jag gör nu”. Åh, jag tycker att det är sån löjlig sak att säga.

– Det kanske är ett sätt att hålla ut.

– Det är ett jävla skitsnack. Alla har ont i ryggen när de vaknar på morgonen. Alla vill ha lite bättre fysik. Och alla vill ha lite mindre problem. Det är bara skitsnack om de säger att de aldrig mått så bra.

– Tillbaka till detta med att bli folkkära.

– Vi hade tur också. Dels var det i tiden, vi sammanföll med David Bowie med flera.

– Mick Jagger var ju också en sån. Det tycker jag förresten är konstigt. Han som skulle vara det ballaste och grabbigaste bandet av alla. Med sina stora mun och allt sånt där. I själva verket har han alltid hintat med bilder där han är som tjej.

– Och gjort omslag på det.

– Och ingen har sagt att han är trans.

– För det är ju Mick Jagger. Han hade ju många vilda attribut. Och som du säger, till och med skivomslagen i hela gruppen där de ser ut som tanter.

– Själv såg han ju bra ut.

– Och så hade vi ju en som var nere hos oss. Lou Reed, som satt och festade nere i våran loge. Fast det var ju kanske mer bara kajal och svarta läppar. Det var ju lite mer Rocky Horror.

– De försökte locka mig i TV att vandra till hans låt ”Walk on the wild side”. Då skulle jag ha precis de där idiotkläderna. En läderkjol och högklackade stövlar. Och så skulle jag vandra där längs trottoaren. De spelade in och jag sa att det får de inte sända. Det handlar ju om prostitution. Vad är det för jävla dumhet?

– Det är också en grej om foton. Vi har aldrig gått med på sluskiga bilder. Utmanande, konstiga, halvklädda, halvfärdiga. Vi har ju sagt: ”Ni får fota oss så här när vi är osminkade. Och sedan får ni fota oss när vi är klara. Ingenting däremellan.” För man ser ju inte klok ut när man klär på.

– Nej, det gör man ju inte.

– Och så vill de gärna ha en sån här bild när man tar på sig strumpbyxor...Vi vägrade ju göra sånt. Vi gjorde aldrig saker som folk kunde reta sig på eller tycka var äckliga. Jag tror vi var ju kanske ganska fega där. Vi fick spela svärmorsdrömmar när vi var inbjudna nånstans. Men vi var ju ändå ganska medvetna och körde redan från början en ganska medveten stil om att vi inte skulle fjolla oss för mycket... vi skulle inte hålla på... Utan vi skulle vara ganska vanliga. Då tänkte vi att vi kommer bli mer accepterade…

– Men du, en grej som var lite konstig då, det var 1979 om jag minns rätt, jag ställde frågan då, det var inte du som svarade, jag frågade såhär; Kan man berätta att man är gay?

– Nej, det kunde man inte. 1979 var gay inte olagligt men en sjukdom.

– Det var väl 1979 sjukdomsstämpeln togs bort?

– Ja. Det var ju en annan tid. Dels så hade man ju släktingar som inte visste om man var gay...och sedan hade man ju också det där... det var ju hotfullt. Andra som kunde säga att ”den där bögjäveln” och jaga efter en.

– Det fanns inga förebilder?

– Sighsten Herrgård var inte öppet gay... Lennart Svahn var inte öppet gay... Sverker Åström var inte öppet gay... alltså, det fanns ingen.

– Men en gång sa Expressen att ”men Christer vi vet ju att ni är gay... – ...ni lever ju ganska öppet, ni springer på klubbar”. Och jag sa väl att vi inte har gått ut, för om varenda raggare vet det och sedan ser någon av oss och tänker ”de där bögjävlarna var i tidningen” och om de sedan tagit steget fullt ut…

– Expressen outade inte...

– Nej, han sa att jag ju hade bekräftat och de kunde skriva, men då svarade jag att, javisst jag kan inte hindra dig att skriva, men tar du ansvaret då? Om jag blir nedslagen på väg hem, tar du ansvaret då?

– Så de skrev inte.

– Nej. Jag kom ut först 1996 tror jag. Alltså efter Eva och Efva. Och de var ju jättestora, som när de gifte sig.

– Jonas Gardells nya show handlar mycket om åldrandet. Fast han är ju bara 60, men för honom är det stort. Han säger en bra sak om att han inte har någon framtid, nu är det nu som gäller. Han är 60 och det är fuck you-åldern som inträffat.

– Äsch det där är en dåres försvarstal. Han söker sympatier för han vet ju att han aldrig kan bli ung och utsatt längre. Och nu har han ju skaffat skägg.

– Det var väl snyggt.

– Han frågade mig och jag sa att han var skitsnygg i det. Men då frågade han om han inte blev för manlig, ”jag är ju ganska fjollig på scenen”. Men då försökte jag lugna honom med att ”nej, nej, Jonas, det är ingen risk att du blir för manlig”. Kanske lite elakt men sant.

Vi gjorde aldrig saker som folk kunde reta sig på eller tycka var äckliga. Jag tror vi var ju kanske ganska fega där.

– Det här reportaget jag gör nu handlar ju om att unga killar och tjejer inte ska behöva få sån ångest över det här med kön. Det går faktiskt att leva och komma vidare och du har rätt att prova det där. Och vill du byta helt så ska du få stöd.

– Men det är ju bra att du gör det, ju mer det syns, en utställning är bra men ändå… jag blir både ledsen och avundsjuk när jag ser de unga.

– Hurdå?

– Gays idag, unga könsöverskridande personer, även straighta killar som bara tycker det är snyggt, de gör inte en stor grej av det. Om de målar naglar eller har läppstift så är det bara så, de skiter i om det är ett problem. De bara lever och nu kan killar gå i en skola och träffa varandra och bli ihop. Alltså du vet, jag gråter nästan. Där gick man omkring i alla år och var hemligt förälskad i samma killar som tjejerna var förälskade i. Nu kan killarna sitta och hålla handen och de vet inget. Och jag borde väl inte bli ledsen men ändå…

– Men det är ju du som varit med och skapat det här.

– Ja, jag har hjälpt till. Men många som hjälpt till har samtidigt… jag kommer ihåg Lasse Flinckmans mamma. Vi hade en show och allt skulle sys och det var jättebråttom och jag insåg att jag inte skulle hinna. Då berättade hon att hon sytt och kom sedan ner och jobbade och hjälpte mig göra alla kläderna. Men sedan… hon såg aldrig sin son på scenen. Hon såg aldrig det vi gjorde. Hon gjorde showen möjlig men ville inte se. Det var intressant.

– Åter om folkligheten.

– Det var en sak till. Karin Falck var ju producent på SVT och hon samlade några yngre tjejer runt sig som sedan alla blev producenter inom SVT. Jag bjöd hem alla på en lunch för ett tag sedan och Karin är fortfarande pigg, hon är 91 år tror jag. De tjejerna ville ju ha något nytt. Det var Meta Bergqvist, Gunilla Nilars, Inger Söderman och de drog in oss i en massa olika produktioner under åren och det är klart det blev mer folkligt då. Liksom Jacobs stege. Vi fick många chanser. Karin filmade oss redan 1977 och det sändes på tv.

– Så det blev feminismen, dessa aktiva tjejer, som gjorde er folkliga.

– Ja, det var därför jag hade en tacklunch till dem. Men det var en annan grej som hände när jag gjorde min imitation av drottning Silvia.

– Just det!

– Den fick jag sedan göra på en välgörenhetsgala inför hela det kungliga Sverige. Det blev till och med en bild på mig och drottningen. Och det blev liksom ”kungahuset accepterar det” och då kunde ju ingen hävda att det var farligt längre.

– När det här publiceras i december lever jag som trans, men innan dess vill jag vara anonym i Stockholm. Så det inte blir medietjafs. Men om vi tar en bild med oss där jag har peruk och glasögon så är det som om det var december. Är det okej?

– Javisst.

Och vi går ut i höstsolen. Christer rättar till sina glasögon, ja, det är klart han är snygg som fan och jag tar på mig peruk och kappan och glasögonen och då tittar han snabbt på mig.

– Men herregud, så kan du inte se ut, och han viskar ”vill du se ut som en hemmatrans” och så rättar till kappan, han drar peruken längre ner och ”har du ingen kam?” och sen drar han med händerna och får peruken att bli rak och voilà!

Jag är räddad av Sveriges vackraste kvinna och jag är löjligt glad.

1979. Två vänner.

Jag bodde länge med en man som körde tunnelbana och älskade politik. Vi delade lägenhet i Rinkeby och innan dess delade vi sovrum i en rivningstvåa på Söder för värst av allt är ändå ensamheten. Han snarkade lite lätt och jag kröp ner i den egna sängen och drog på mig en underklänning av nylon under täcket. En morgon när han kom hem från jobbet stod det ett par glittriga pumps i tamburen och han tittade på dem, men kommenterade det inte.

– Det är du som har matdag, sa han och jag nickade.

Han satte sig i en fåtölj och bläddrade i Playboy. Han var socialist och feminist men vägrade ge upp de vanor han fått i fängelset.

Vi tyckte om varandra.

En dag satt han i vardagsrummet i den nya lägenheten vi fått i Rinkeby, han darrade och hade ett glas whiskey i handen.

– En person hoppade framför tåget.

– Jag har fått ledigt en dag.

Två vänner, finns det något finare.

Jo, vi sökte något mer.

Och när kärleken kom i form av flickor så gled vi isär. Som om det inte fanns rum för både och.

Jag tänker på det där ibland.

Han måste ju ha sett underklänningen.

Det uteblivna fördömandet.

Verklig vänskap.

1983. Resan till mamma och pappa.

Jag har gjort tre likadana resor. En gång när min yngre bror blev överkörd av tunnelbanan, vi åkte till Tyresö och ringde på dörren, jag, min äldre syster och min äldre bror och mamma sa ”men varför kommer ni nu” och sedan såg hon våra ansikten och hon skrek rakt ut i rummet ett neeeej som ekat sedan dess.

En gång när min äldre bror blivit överkörd på vägen mot Söderhamn, jag lärde mig hata motorcyklar då och jag lärde mig att krama en gråtande mammas hand inte ger henne någon tröst alls, det är alltid barnen som tar och föräldern som ger.

Men innan dess, hösten 1983, steg jag av tåget i Hässleholm, pappa väntade i bilen, han körde de två milen till villan i Hästveda och jag berättade och mamma sa:

– Men Johan. Varför?

Och pappa sa:

– Gör det inte.

Han förklarade med förnuftig röst:

– Tänk på mamma.

Och jag tittade väl ut genom fönstret, det var fortfarande mörka bruna skåpdörrar och brandgula stommar i köket. Lampan svängde lite ovanför matbordet.

– Jag måste nog.

– Vad menar du?

Ja, vad skulle jag svara?

Måste? Vad var det jag måste?

* * *

Var det ingen som varnade mig? Som berättade om konsekvenserna av att sitta i tv och berätta om det mest politiska och det mest privata.

Någon som ställde frågan gång på gång.

– Men är du säker på det här, Johan?

Jodå.

Det fanns en.

Han hette Gary Engman och var chefredaktör på Aftonbladet, tidningen som skulle få förhands på storyn. Gary var en mediechef som jag själv intervjuat året innan i ETC så hårt och rakt att medarbetarna på bladet förklarade att ”det var en riktigt bra intervju men dålig för Aftonbladet”.

– Är du helt säker, Johan? Du vet att du kan stoppa det här nu om du vill. Det är inte försent.

– Jo, jag är säker.

– Jag frågar en gång till. Det här kommer få stora konsekvenser för dig och din familj. Det har du väl förstått.

– Jo, men…

– Du måste inte!

Måste? Vad var det jag måste?

Många år senare berättade jag för Håkan om det där samtalet och förklarade att jag inte hade en aning om vad som skulle hända. Trots alla våra år av mediekritik, trots kunskapen om hur mediadrev fungerar så fattade jag egentligen inget alls av den kraft som slog ner efter alla löpsedlar, alla kvällstidningar och efter en TV-intervju som alla såg.

I Umeå fladdrade bilden i vardagsrummet, min moster satt och tittade och sa till morbror Uno:

– Titta Uno. Jag tror Boel är med och pratar i tv.

Och Uno suger på sin pipa, lutar sig lite närmare för att se min storasyster och säger sedan lite lågmält.

– Jag tror inte det är Boel.

Trots kunskapen om hur mediadrev fungerar så fattade jag egentligen inget alls av den kraft som slog ner efter alla löpsedlar, alla kvällstidningar och efter en tv-intervju som alla såg.

* * *

Jag minns Uno som lugn. Han var målare och blev sjuk av arbetsmiljön och de giftiga färgerna men innan dess gav han mig och min bror underbara sommardagar. Han rodde ut oss i ekan och vi fick kastspö och försökte fånga abborre och han sa inget argt ens när vi kastade in linorna i varann så han fick använda en halvtimme till att reda ut det.

Nu såg han pojken han rott sitta och prata med ljus röst.

Vad tänkte han?

Jag vet inte eftersom jag aldrig pratade om det som hände med någon.

Vad kan man lära av TV?

Vad var det jag inte begrep?

Det är rätt enkelt.

Ingen hör vad du säger, alla bara hör vad de ser.

Det går inte prata allvar i TV.

Inte på riktigt, inte om något viktigt. Allt överskuggas av själva händelsen, av att det sitter en ung man i beige klänning och talar. Visst är de något han säger men ingen hör för själva nyheten och sensationen är att det sker. Att du ser det.

Ytan är allt.

* * *

Vad jag sa?

Det är en bra intervju Birgitta Sandstedt gör (jag gissar hon fick skit av det efteråt från kollegor). Raka frågor och svar och själv tycker jag det tänder till i de här replikerna.

Fråga: En del av de här bilderna som vi just har sett, de är ju väldigt exhibitionistiska. De är väldigt poppiga. Varför det?

Svar: När jag bestämde mig för att göra det här och pratade med Hatte om att han skulle fotografera mig, så sa jag att jag vill också pröva på att ta riktiga modebilder. Under hela min uppväxt har jag tittat i modetidningar och funderat på vad det är. Inte för att jag tycker det är ett bra kvinnoideal, men för att jag har varit nyfiken. När man byter kön så tror många att det är den typen av behov man har. Behovet av att vara vacker. Och att det är det allt handlar om. Men det stämmer ju inte. Jag har försökt använda de här bilderna lite ironiskt.

Fråga: Du har ju ett uppslag här i tidningen också. En riktig pin-up-bild. När folk har sett den på redaktionen så reagerar de och tycker att det är precis det här som vi revolterar emot.

Svar: Men just på den bilden ser man ju att det är en man som leker pin-up-kvinna. Och så finns det en text som är väldigt ironisk. Jag hoppas att man ska tänka till och fundera på vad är de här kvinnobilderna som ges ut i modetidningar och i herrtidningarna står för. Att man ska driva lite med dem och förstå att det där är inte verkligheten. För det är inte min verklighet när jag går ut på gatan. Det har inget med sånt att göra. Det där är inte den verkligheten man lever i.

Fråga: En annan tanke som slår mig när jag ser bilderna då, när du då är fotomodell och du ligger såhär… Svårare än så här är det inte att plötsligt bli snygg fotomodell.

Svar: (Leende) Det tog väldigt lång tid. Väldigt många omtagningar.

Fråga: Det här med att gå in i en kvinnoroll som du pratade om och lära sig det väldigt fort. Hur gör du rent praktiskt? Tittar du på andra? Allt det där som man gör automatiskt annars?

Svar: Jag har alltid hållit på och varit kvinna vid sidan av. Det är inga nyheter på det sättet.

Fråga: Stå och sitta? Höja ett glas på rätt sätt?

Svar: Jag tänker inte på det. Det får vara av sig själv. Jag går inte omkring och försöker spela teater, det skulle nog synas. Om någon ser, vilket många ser, att det där är Johan som går på stan så är det något jag inte kan göra något åt. Jag gör det här för att jag ska må bra. Det är inte för att passa till hur många andra vill att jag ska agera och vara.

Fråga: Mannen är ett förlorande kön skriver du. Vad menar du med det?

Svar: Om man tänker efter så har mannen som kön vunnit så mycket de sista 10–20 åren. Det är sådant som kvinnokampen givit honom. Plötsligt har männen rätt att ta hand om barn. Det hade man inte förut. Det har de fått tack vare att kvinnor har kämpat för jämlikhet. Plötsligt har männen möjlighet att ha andra yrken. Vård och omsorg som de inte jobbade med tidigare. Det är kvinnor som kämpat för det. Nu talar till och med manliga direktörer om att man ska vara mjuk och både manlig och kvinnlig. Det beror bara på att kvinnor har öppnat dörrarna för det här. Så har männen fått möjlighet att ta sig an det. Samtidigt har man slagit tillbaka mot den rörelse som håller på att befria könet. Så mannen är ett förlorande kön för mannen bekämpar sig själv hela tiden. Den befrielse som finns bekämpar man. Det är inte något man själv slåss för. Det beror på att det är det kön som bestämmer. Det är det kön som har makten.

* * *

Hörde någon?

Nej du hör inte vad någon säger i TV.

Du hör bara vad du ser.

* * *

Teorin jag presenterar är queer, jag försökte formulera den långt innan jag ens hade hört det ordet.

Könsbytet handlar om att visa vad som händer om man byter kön, det handlar om att se världen från andra sidan, begripa förtryck och se förändring.

2023 får jag programmet av en vän och ser det för första gången. Jag är rätt chockad. Jag visar några bitar för några feminister och får höra att TV-diskussionen ”är ju 20 år före alla andra”.

Men herregud, vem lyssnar på TV? Vem kommer ihåg vad någon sa? Det här är innan videon slagit igenom, innan internet, innan Youtube och orden rinner iväg och blir något annat, några vaga minnen som blir myter och det är myterna vi lever med, inte det som egentligen är.

Könsbytet handlar om att visa vad som händer om man byter kön, det handlar om att se världen från andra sidan, begripa förtryck och se förändring. Det berättar jag om.

Men också om att jag inte tänker bli kvinna. Det står i artikeln, det sägs i TV-rutan. Jag tänker inte ”bli kvinna”, det finns inte på kartan.

Att det där är omöjligt att förstå beror på att man inte vill förstå.

Jag vill inte bli kvinna för jag är trans.

Jag är ingen krigare i könens skyttegravar, jag är något som funnits tusentals år före mig, jag är trans, ett tredje kön och jag inser när jag skriver detta att shit…

Jag är revolutionär.

1983. Kärleken.

Min älskade är vacker, hon är smal med en liten uppnäsa och ett blont hår som skriker. Hon är basist i det feministiska punkbandet Pink Champagne och hon är en jävel på att gräla, vi använder de första åren till att gräla oss samman, kris efter kris för oss närmare, det är som om vi vill se om någon ska svika eller om vi verkligen står pall.

Vi knullar som kaniner, det blir så när hon är borta på turnéer och jag jobbar natt med pressläggningar, när man möts så möts man på riktigt, allt är bråttom och ändå finns all tid framför oss.

Vi träffades på riktigt en augustikväll 1981 på Röda Rummet, hon hade fått info om att jag var ledig, utslängd från en flickvän, jag hade ingenstans att bo så jag övergav mitt upptagna jag och vi pratade och pratade och tog en lång vandring ner till Mariatorget där hon sa de klassiska orden ”du kan få en kopp te om du lovar att du går sen”.

Men jag tackade nej för hon hade tidigare sagt något när vi satt vid statyn där den manliga guden med hammaren slår ihjäl draken. Något som gjorde mig alldeles för lycklig, jo, man kan bli rädd av lycka. Det var som om det öppnades en dörr och på andra sidan var det ljust men vi vet ju hur det känns när dörrar plötsligt slår igen.

– Jag är trans, hade jag förklarat från ingenstans, kanske för att jag inte orkade med ännu en vända kärlek i falskhet.

Hon tittade bort, jag satt alldeles tyst som förlamad av mina egna ord. Det började duggregna. Hon lutade sig närmare och skakade lite på huvudet. Jag minns att jag tittade lite avundsjukt på hennes örhängen. Hon sa:

– Det tror jag inte på. Jag tror inte någon är något så enkelt. Jag tror vi är mycket mer.

Ah, punk! Kvinnokamp och punk. Starka tjejer som vägrar ta skit och det första den nya vågen tjejband fick slåss emot var äldre feminister som sa att ”ni ser ut som horor” eller ”ni spelar som drängar”. Inte alla förstås. Några reste sig upp och stoppade de som försökte stänga av strömmen när punkbandet skulle spela på kvinnofestivalen.

Det var ett helvete att byta kön när tjejerna omkring har samma kläder som deras pojkar. Samma skor, samma frisyrer, samma jackor, samma sönder­skavda jeans. Samma kajal runt ögonen.

Vad fanns kvar att bygga könet med?

Jag fick jobba med små symboler, ett stort halsband, stora örhängen, hur jag sitter, hur jag går, hur händerna rör sig. En ljusare röst. Innan tv-programmet har jag äntligen hittat en beigefärgad kjol och överdel som tjejerna accepterade. Jag lånade ytterkläder från vännerna, skor från de längsta tjejerna och det var aldrig fråga om att se ut som en transvestit i plisserad kjol, rosa läppstift och roliga blusar i blomstrande mönster, nej det var rakt in i gränslandet mellan man och kvinna hela tiden och jo, det var ju det jag ville.

Inte bli kvinna. Inte vara man.

Hatte Stiwenius bilder är en vandring in i en annan identitet. Från mäktig ung vänsterman (ETC var vänsterns största tidning redan då), till osäker köns­bytare i tjejkläder och pumps som sakta månad för månad förändras och blir en rufsig pojkflicka i en stor vit tröja och den unga Jenny svarar genom årtiondena den nutida gamla Jenny på frågan vad hen är med orden:

– Jag är jag.

– Vad ska du göra nu?

– Nu åker vi till tv.

– Vad tänker du?

– Det kommer att bli bra.

– Ja.

* * *

Vet någon idag vad löpsedlar var? Då satt de ute på stan, vid alla affärer, de var tillsammans större media än Facebook eller Tiktok idag, de skrek ut vad som hänt och när alla löpsedlar sa samma sak så var det som krigsförklaringar. Tidningarna såldes gemensamt i miljonupplagor.

Johan blev Jenny.

Överallt. När vi åkte genom staden var det obegripligt, det var som ett skrik på alla gator.

Vi tokstannade bilen så min älskade kunde springa in i en affär och köpa den där skitsnygga skinnjackan, för något ska man ha när världen faller samman.

Sedan glömde vi den nånstans i uppståndelsen efteråt.

* * *

Nu är det nog, tänkte jag. Nu måste jag ta debatten, men inte nu nu utan sedan och sen blev 40 år. En fegis som alldeles för sent tar hänsyn till föräldrar, syskon och sina barn. Men till slut gjorde jag det. Höll käften. Och de reaktionära gubbarna på RFSU, inom vänstern, inom feminismen och facken och journalisterna… de reaktionära vann.

2023. Hästveda.

Bilen åker in i byn, jag går ur vid skylten och min syster tar en bild på Jenny årgång 2023 och jag lovar att aldrig mer komma tillbaka.

De som jävlades med mina föräldrar. Som förstörde för min unga syster.

De som blev kvar i tomheten.