Vad hände efter att Johan Jenny Ehrenberg för snart ett år sedan kom ut som trans? Det här är berättelsen om en rosa klänning i Venedig, om en stor författare som fastnat i tankarnas fängelse, om att leva sitt motstånd mot förtrycket – och om att befrielse alltid skingrar mörker.
Jag står på Systembolaget och packar i väskan. Bredvid står en för mig okänd kvinna, hon är djupt koncentrerad för att få ordning i den egna kassen. Så tittar hon upp! Ser mig och blir först förvånad men ler sen stort.
Lutar sig närmare och lägger handen mot min kind.
”Vivre la liberté!” säger hon och jag skrattar och håller såklart med.
Inte länge leve, men upplev.
Befrielsen är nämligen bara början på friheten.
Låt mig berätta om en vandring i kärlek.
Att inte titta bort, att inte böja sig, att le och mena det. Lite lycka.
Håkan Elofsson
Häng med på en vandring bland konst och kärlek i den eviga staden Venedig.
Håkan Elofsson
Det är nu snart ett år sen jag offentligt berättade om att det finns annat än tvåkönssamhällets begränsade liv, det finns fler könsidentiteter och det finns hundratusentals människor som tar sig ut ur de trånga kostymerna som våra könsroller är och försöker leva i en större frihet.
Jag själv är trans sedan alltid och berättelsen handlar därför, som för många andra som bryter könsrollerna, om en kamp mot förtryck, fördomar och, på senare år, politiska angrepp mot det som borde vara självklara mänskliga rättigheter.
Min berättelse – Könsbytet: The true story – kom lämpligt nog ut precis när den märkliga debatten om en ny lag om byte av juridiskt kön bröt ut. Transfoba debattörer från extremhöger men även inom Socialdemokraterna, Moderaterna och kvinnorörelsen gjorde allt de kunde för att sprida skräckbilder kring transpersoner. Reaktionära läkare som misslyckats med sitt uppdrag att hjälpa människor till ett friare mindre ångestfullt liv, fick breda ut sig med en ”expertkunskap” de helt enkelt inte har.
Man får aldrig backa i frihetsfrågor, feghet gynnar bara de reaktionära.
Det var viktigt för mig att då ta den offentliga debatten, viktigt att de få trans som har en roll i offentligheten också fick synas och höras i den flod av fördomsfulla okunniga tyckare som vällde fram.
Att vi till slut vann och riksdagen tog beslutet att respektera människors rätt till sin identitet, är en viktig lärdom om att man aldrig får backa i frihetsfrågor, feghet gynnar bara de reaktionära.
Nu, ett halvår senare, är frågan nästan borta. Andelen knasiga inlägg om toaletter och badhus och om att unga trans är påverkade av ”ett mode” har blivit en bäck istället för en flod.
Så kanske det är dags att berätta om det andra.
Om friheten.
Om en vandring i kärlek.
Han är en stor man, huvudet högre än jag även om jag står i högklackat. Han skakar lite försiktigt min hand, som om han var rädd att skada den. Tårar rinner och han säger tack.
– Jag har alltid känt att det finns något annat, men jag har aldrig förstått. Dörren har varit så stängd.
– Glänta lite på den, säger jag smått patetiskt då jag är tagen av känslostormen. Han nickar.
– Ja, ja ja.
– Det är ingen tävling, säger jag sedan. Att få vara sig själv är en rättighet, det finns inget att bevisa för någon annan. Han nickar igen och skrattar sen till.
– Det är väl 30 år försent.
– Du kan få låna min peruk, säger jag.
Och så gör han det inför alla de andra som är kvar efter föreläsningen, han är över två meter och plötsligt ser alla en glimt av en annan person fast det bara handlar om yta.
Men herregud, vad är vi om inte en ständig berättelse om yta?
Att vara ett konstverk
Hösten 2024 bestämmer jag mig för att genomföra en gammal dröm, jag åker med vänner ner till Venedig och har två gigantiska väskor med kläder packade i elbilen. Nu ska ytan få triumfera, jag leker med identiteter flera gånger per dag och jag gör det i en liten stad utan biltrafik, jag går och går och på kvällen dansar jag till 90-talsmusik på en bar som är befriat område.
Mest vandrar jag i konstbiennalen som är Venedigs stora årliga event för kultur.
Jenny möter människors blickar med ett leende och får nästan alltid ett leende tillbaka. Speciellt från kvinnor, unga som gamla. Det är som om ett slags samförstånd kommer fram.
Ytans makt över oss alla.
Det går inte att ignorera hur vi ser ut inför varandra. Vi styrs av ytan, vårt språk, vårt tonfall, våra gester, allt styrs av hur vi presenterar oss och hur andra då svarar.
När en trans i glittrande prinsessklänning kommer in på konstutställningen så förändras själva rummet.
Det är därför du aldrig ser en trans i tv berätta om ekonomins utveckling.
Veckans vandringar blir en ständig konstperformance och jag är överväldigad av de vackra orden. ”Bellissima”, ”You’re so pretty”, ”Wunderschön”, ”Bella, bella”! Ord som Johan aldrig fått höra men som Jenny lockar fram genom att stolt berätta om en annan könsidentitet att leva i.
Våra kläder är alltid illusionernas verktyg, smink halva mänsklighetens sätt att signalera vem man är. När jag väljer det grå och diskreta och sminkar försiktigt så blir svaren annorlunda. Ju mindre smink desto mer vardag. Eller mindre personligt. Ju närmare makten en är, desto mindre färg runt ögonen.
Vill du bli tagen på allvar duger inte det extravaganta.
Det är därför du aldrig ser en trans i tv berätta om ekonomins utveckling. Eller om vädret nästa dag.
Jo, jag får ju sådana mejl fortfarande. Män som upprört förklarar att de inte längre kan lita på mina texter om ekonomi eftersom jag har kjol och peruk på bilden bredvid.
Rädda män skriver i ilska.
Men de är få. Oerhört få jämfört med de som tänker efter.
Han skakar lite försiktigt min hand, som om han var rädd att skada den. Tårar rinner och han säger tack.
Håkan Elofsson
Vad är vi om inte en ständig berättelse om yta?
Håkan Elofsson
Bild:
Håkan Elofsson
Längst in i biennalen, nästan som i ett sista rum står så statyn som avslutar allt.
Det är en kvinnas ansikte på en smal manskropp och snoppen hänger ut i all nakenhet.
Det är den första riktiga transskulpturen jag sett, jag vandrar runt den och plötsligt ändrar sig besökarna, det som var lite flamsigt först blir allvar, bara genom att vara på plats som trans förändras utställningen.
Det är svårt att förklara hur starkt det berör mig.
Frihet från förtryck
På natten tar vi bilder för att illustrera ett förtryck som jag som trans levt i för länge sedan. Våldtäkt, misshandel, att bli ignorerad, tystad, hånad... Jag vet inte om det blir bra bilder, jag vill bara leva igenom de mörka minnena för att komma vidare.
Jag har bara hittat ett svar. Det är så oerhört tråkigt att vara man.
Jag tror jag lärt mig något centralt det här året, något som är långt större än själva transfrågan.
Det viktiga i att berätta om det positiva för varandra.
Vi kan inte försvara och utveckla frihet genom att bara prata förtryck.
Det bästa vi kan göra är att leva som vi lär, leva fritt.
Det personliga är politiskt.
Varför är jag trans?
Jag har bara hittat ett svar.
Det är så oerhört tråkigt att vara man.
Det räcker med att se på när en grupp män som inte känner varandra går in i ett rum. Det tar bara några sekunder av blickar för att en hierarkisk ordning blir fastställd. Alltid denna makttrappa.
Det är å andra sidan outhärdligt att som kvinna leva med det ständiga hotet om våld som manssamhället skapar. Hot som alltför ofta blir på riktigt. Finns det någon tjej som inte gör en riskbedömning om hur man ska gå hem på kvällen när män blivit fulla?
Så jag envisas med att vara könsbrytare. Inte könsbytare.
Finns det någon tjej som inte gör en riskbedömning om hur man ska gå hem på kvällen när män blivit fulla.
Håkan Elofsson
Men du ljuger ju Jan
På bokmässan i Göteborg jobbar Jenny både i egen monter och i Dagens ETC:s. Tal, samtal, tal igen.
Men jag förbereder mig extra inför intervjun med Jan Guillou.
Jag tar fram den mest konservativa kvinnobild jag kan tänka mig, knytblus i färgen burgundy, en lång tajt svart fejkad läderkjol, svarta handskar, högklackade pumps i samma färg som blusen och så en stor peruk kombinerad med stora glimrande smycken.
Jag ska intervjua Jan Guillou om hans nya bok, det har jag gjort varje år, denna gång har han fått med ett transfobiskt påstående som hans alter ego Erik Ponti skriver och jag får därmed chansen att fråga honom om denna och andra utspel han gjort i frågan.
Vi börjar med att han konstaterar att mitt val av skor nog handlar om att jag vill bli längre än han och det stämmer såklart. Sedan pratar vi om den nya boken lite artigt tills jag får en öppning att byta ämne.
– Varför skriver Erik Ponti om att trans gjort att vi har ett system i Sverige där folk inom sjukvården inte får säga kvinna, utan måste säga ”livmoderbärare”?
– Ja, är det inte fantastiskt?
– Det är fantastiskt dumt och har aldrig varit så. Allt är en skröna från den australiska slasktidningen Daily Mirror. Som sedan högerextrema börjat sprida. Och nu Erik Ponti. Men du ställer väl samma krav på faktakoll när du skriver detta som annat?
– Jovisst, jag har läst en dagstidning och gjort en bedömning om att det måste vara sant.
– Men det är det inte. Du skriver också om den nya könsidentitetslagen som du är emot. Men vem ska bestämma min könsidentitet om inte jag själv?
– Din könsidentitet är det inget problem med. Men med barn är det nånting annat.
– Det finns ju inga förslag om barn där.
– Barn under 18 år ska fan inte få för sig att de ska byta kön.
– Men lagen handlar inte om det. Utan om att få byta namn och personnummer. Det är inte att små barn ska få bestämma om operationer och medicinering. Det finns inte på kartan.
– Nej men alltså, vi har barn som har könsdysfori. Och om du googlar om det ser du att det till antalet tiodubblats på bara några år i Sverige vilket innebär att det är en sorts rörelse, en sorts mode en sorts sätt för barn att göra sig svåra och märkvärdiga. Du minns när du själv var i skolan? Gjorde du dig svår och märkvärdig ibland?
Här uppstår några sekunders tystnad.
Jag tror inte på det jag hör, kallar Jan Guillou verkligen unga trans lidande för ett mode.
– Du skriver i en krönika att 95 procent av unga trans botar sig själva.
– Ja.
– Och att det är en ren noja.
– Det är klart att det finns nojor.
– Det är inte en sjukdom det här.
– När det utökas med 1 000 procent på några år.
– Det handlar om ett antal skolbarn som anser sig tillhöra ett annat kön än det de har blivit tilldelade vid födseln. Kanske vi blivit friare helt enkelt.
– Då är det noja som sprider sig. Ett socialt psykiskt problem. De får klä sig och klä ut sig hur de vill. Det har skolbarn gjort i alla år. Fram och tillbaka, modet växlar. Men att byta kön ska vara ett beslut som fattas vid samma tidpunkt när man har rätt att gå på systembolaget och rösta.
– Att få byta namn och personnummer handlar om att få prova sig fram. Inget annat.
– Alla könsidentiteter handlar om operationer och hormoner och så.
– Nej, det gör det inte alls. Det är en minoritet.
Jag är nu så arg att jag inser att fortsatt diskussion kommer göra Jan Guillou till martyr inför publiken, han kan ju inte svara, han kan inte ämnet och jag avrundar med en fråga om han har en sista hälsning till publiken.
Och det har han. Han berättar om allt hat och hån han får dagligen i sin mejlbox, han berättar om hur det tär och svider och att han under ett år känner sig som Sveriges mest hatade person.
– Och så kommer jag hit. Och träffar er. Åh jävlar. Det är vaccin. Det ska ni veta. Att se era glada vänner och veta. Jag är inte Sveriges mest hatade person. Jag är författare. Jag är välkommen till bokmässan. Det är min sista ord. Tack. Tack.
Det här är också viktigt.
Alla vill vi göra vår vandring i kärlek.
”Jag bara vill leva igenom de mörka minnena för att komma vidare.”
Håkan Elofsson
Att älska sitt barn
Han tar andan ur mig efter en föreläsning, vi jobbade ihop för 40 år sedan, han minns så mycket och sedan presenterar han sin dotter som är trans och det är så fantastiskt att se.
Den viktigaste kraften för att stödja trans är föräldrarna och jag hör under året berättelse på berättelse som handlar om onödiga problem, om ångest skapad av samhällets oförståelse och om maktlösheten som en förälder känner när ingen förstår.
Men framför allt handlar det om föräldrars kärlek, för när ett barn blir trans är det bara kärlek som kan göra det svåra till en styrka.
Så många föräldrar som fått ta itu med sina egna fördomar för att kunna hjälpa sitt barn.
Så många vardagshjältar som saknat någon att prata med.
Så många unga som fått hjälp av de som själva behöver hjälp att förstå.
Det här sker varje dag, antalet individer som ifrågasätter den könsidentitet som lagts på dem blir fler.
Jag tror själv att tvåkönssamhället krackelerar alltmer, de desperata försöken att stoppa människors rätt att styra sina egna liv är bara ett bevis bland många andra.
Den frihet feminismen skapat för ett annat sätt att leva blir självklart också ett hot mot de feminister som tror att en kvinna föds till sin könsidentitet.
Jag leker med identiteter flera gånger per dag.
Håkan Elofsson
***
Sa han att trans handlar om barns pubertala noja?
Hennes blick är ilsken, hon tittar argt på mig och hoppas kanske på att jag ska mildra uttalandet, men det finns inget att mildra, dumheten är skriven och sagd och det sorgliga är att om man kallar det transfobi så förstår inte de som sagt det att det handlar om dem.
– Att ta sig rätten att förminska en ung människas förtvivlan är skämmigt. Jag har två barn varav en är trans. Det är så hemskt att få höra sånt där.
Hon lämnar men väljer först en väska med orden ”hata hat” som tackpresent för att hon besökt montern.
Hon har ju rätt.
Jag var själv 16 när jag flyttade till ensamheten i Stockholm, mina ”nojor” handlade om den mänskliga rättigheten att välja sitt liv.
***
På Venedigs gator, över 50 år senare, snurrar jag nu runt i en rosa klänningskreation som gör mig och alla som tittar på till småleende besökare i en vardag som blivit lite finare.
Jo, det finns det hemska, det ensamma, det mörka.
Men det finns också det andra.
Folk är bättre och friare än de som talar i deras namn.
På ett år har vi tagit ytterligare några steg mot en bättre värld.
Det är trots allt en vandring vi alla gör. Och tänk att vi gör den i kärlek.
Jenny Johan Ehrenberg
OBS: Alla bilder i denna tidning är skyddade av upphovsrätt. Spridning digitalt eller i tryck är förbjudet. Missbruk kommer beivras. Vänligen respektera detta och fråga om eventuella citat och bildidéer.