Dagens ETC besöker Johannes Edenteg i hans hem i Västerås för att prata om könseufori och minoritetsglädje, de positiva känslor som transpersoner kan uppleva just på grund att de är trans. 

Men först vill han redogöra för baksidan av medaljen. Det är trots allt här berättelsen brukar börja – i det mörka.

Lider av sämre hälsa

Svenska transpersoner är en blandad skara, med olika öden och livsvillkor. Men som grupp räknat har de sämre hälsa än befolkningen i stort. Studier visar att det kan knytas till ökad utsatthet för våld, hot om våld och kränkningar. Men också dåligt bemötande i vården och sämre ekonomi till följd av diskriminering på arbetsmarknaden lyfts fram som något som påverkar gruppens mående negativt. 

Det gör även de senaste årens mediedebatt som ifrågasätter transpersoner, samt utomståendes olämpliga nyfikenhet, som i tid och otid yttrar sig i lite för personliga frågor om sex eller könsorgan. 

Forskare har länge undersökt om så kallad minoritetsstress kan förklara varför till exempel svarta amerikaner har högre blodtryck än vita, eller varför homosexuella lider av migrän och drabbas av stroke oftare än heterosexuella. Det finns stark empiri bakom hypotesen att konstant förhöjda stressnivåer till följd av majoritetssamhällets fördomar och angrepp förklarar högre sjukdomstal bland olika minoriteter. 

”Positivt och stärkande”

Matilda Wurm är psykolog och lektor i socialt arbete vid Örebro universitet. Hen leder ett forskningsprojekt om minoritetsstress hos transpersoner som också är det första forskningsprojektet i Sverige att ta ett större grepp kring minoritetsglädje, det vill säga vilka faktorer som främjar psykisk hälsa hos gruppen.

Det är viktig kunskap som inte får tillräckligt med uppmärksamhet, varken i forskningen eller i media.

– Vi ville veta mer om vad i transidentiteten som kan vara positivt och stärkande för den allmänna hälsan. Det är viktig kunskap som inte får tillräckligt med uppmärksamhet, varken i forskningen eller i media, säger Matilda Wurm. 

Den dominerande mediabilden av transpersoner som olyckliga – ”the miserable trans”, som det kallas i internationella kretsar  – kan vara direkt farligt, anser hen.

– Vi vet till exempel att unga som är osäkra på sin könsidentitet känner stor hopplöshet. Vad är poängen för dem med att söka vård om allt de hör är att transpersoner mår väldigt dåligt? De många hoppfulla berättelserna som finns sprids inte.  

De många hoppfulla berättelserna som finns sprids inte.  

Inom ramen för forskningsprojektet har 34 hbtq+-personer intervjuats om sina positiva känslor och upplevelser. Slutsatserna, som publiceras i slutet av året, visar att den kanske vanligaste typen av transglädje handlar om gemenskap och att leva autentiskt. 

Själsfrid i att bara vara

Jämfört med cismän och -kvinnor behöver transpersoner som vill leva i enlighet med sin könsidentitet lämna delar av sitt gamla liv bakom sig för att kunna bygga upp sitt genuina jag. Det är ett identitetsskapande som kan anses vara unikt för transpersoner och som flera av respondenterna lyfter fram som något välgörande. Vissa känner också en frihet som uppstår av att inte följa normen.

Att umgås med och känna en gemenskap med andra transpersoner kan vidare ge upphov till såväl glädje som minoritetsro, som Matilda Wurms kollega Tove Lundberg kallar den själsfrid som infinner sig när man får bara vara trots att man tillhör en minoritet.

En annan unik och positiv känsla som studien bekräftar är könseufori – glädjen över att bli bekräftad i sin könsidentitet. Begreppet uppstod i transcommunityt som ett slags svar på könsdysfori, den medicinska diagnosen för psykiskt lidande eller problem att fungera i vardagen när ens könsidentitet inte stämmer överens med det kön en tilldelades vid födseln. 

Könsdysfori är idag mycket mer känt än könseufori, inte minst då det tidigare krävdes en sådan diagnos för att en person skulle få tillgång till könsbekräftande vård. Det ändrades med könstillhörighetslagen, som riksdagen röstade om i april. Begreppet könsdysfori har också försvunnit i Världshälsoorganisationens senaste diagnosmanual (ICD-11). Numera talar diagnoskoderna om ”gender incongruence”, hur det ska översättas till svenska eller när det börjar gälla i Sverige är ännu inte bestämt. Vidare har diagnosen också flyttats till den medicinska delen istället för att vara en psykiatrisk diagnos.

Betyder det att i framtiden pratas det mer om könseufori och mindre om könsdysfori? Det är inte helt lätt att säga, enligt Matilda Wurm.

Fortfarande är det många som lider och söker vård på grund av en könsidentitet som inte följer normen eller det tilldelade könet. Samtidigt är det många som upplever könseufori och transcommunityt vill lyfta fram positiva upplevelser. 

– Ibland som ett slags motstånd mot den rådande bilden. Men just nu tror jag inte det går framåt direkt. 

”Aldrig kunnat tysta mig”

Tillbaka i Västerås bjuder Johannes Edenteg på fika – muffins och munkar som han själv inte får äta. I flera veckor har han svält sig för att gå ned 13 kilo som hans läkare kräver för att han ska få göra den könskorrigerande operation han drömt om i flera år.

– Det som är synd är att jag inte får träna, för då bygger jag muskler och går upp i vikt, säger Johannes Edenteg. 

Att springa är annars ett av hans glädjeämnen i livet och inför fotograferingen tar han med Dagens ETC till den strandpromenad där han brukar ta sina löpturer.

Johannes Edenteg var en av dem som deltog i forskningsstudien som leds av Matilda Wurm. Själv använder han inte begrepp som minoritetsglädje och könseufori. Men han pratar gärna om vad som får honom att må bra.

Om sitt skägg, som han identifierar sin manlighet med.

– Det är väldigt sällan jag tar bort mitt skägg. För då faller jag väldigt lätt tillbaka i min gamla identitet.

Om sin torso.  

– Det är en befrielse att kunna gå på en strand med bar överkropp som vilken annan kille som helst.

När folk tilltalar honom som Johannes och använder pronomenet han som ett tecken på respekt. 

– Jag är stolt över att vara Johannes, säger han. 

Även om det inte alltid är lätt att vara den han är så känner han självaktning i den kamp han för. 

– Man har aldrig kunnat tysta mig. Jag har alltid sagt att ska man komma ihåg mig så ska man komma ihåg mig som den där killen som verkligen kämpade.

Tacksam för vårdens hjälp

Transcommunity, då? Känner han glädje av att tillhöra den gemenskapen? Nja, blir svaret. Det går i alla fall inte att jämföra med när han var med i en manlig orden. 

– Då kände jag mig väldigt glad. Jag trodde att de såg mig som en kille i mängden. Det tog väldigt hårt på mig när de valde att sparka ut mig för att de ansåg jag hade ljugit för dem och att jag inte var man. 

Trots allt han har varit med om anser Johannes Edenteg att hans samlade berättelse är upplyftande och behöver lyftas fram. 

Vi vanliga Svenssons i medelåldern, med våra problem och erfarenheter, vi lyfts inte.

Inte minst som att han stör sig på media och vilka transpersoner som får vara med där. Enligt Johannes Edenteg handlar det antingen om unga som är osäkra på sin könsidentitet, som mår dåligt och råkar ut för dåligt bemötande i vården. Eller om kändisar som genom att berätta om sin transresa kan göra reklam för egen verksamhet. Det irriterar honom då kändisar har helt andra förutsättningar än vad han har. De köper sig vården de behöver istället för att stå i kö, de slipper banta inför operationer. 

– Vi vanliga Svenssons i medelåldern, med våra problem och erfarenheter, vi lyfts inte, säger Johannes Edenteg och fortsätter: 

– Som att vi är väldigt många som är stolta över att ha tagit oss igenom svåra saker och kommit ut starkare. Eller att vi är otroligt nöjda med att vi får könsbekräftande vård. Utan det skulle jag ligga i en etta med jordvärme.  Även om det tar tid. Jag har fyllt 40. Jag har en del könsdysfori men det som överväger min dysfori är att jag vet att jag klarar det här och att jag kommer att bli färdig. Jag är otroligt tacksam över att jag har en sjukvård i Sverige som ändå hjälper mig. Det gör att jag är en go' och glad kille, när jag inte har det tufft.