”Joakim måste vara vid min sida när vår dotter föds”

Det avlånga rummet är ett virrvarr av föremål. En spjälsäng i delar, bilbarnstol, mobiler till taket, ett kulört babynäste, något lika färgglatt mjukdjur. Längre in, i ett hörn på golvet, är det som att en tonåring från 80-talet börjat sortera sina ägodelar men blivit avbruten: en tub superklister, ett digitalt armbandsur och ett dött Donkey Kong-spel. Över röran vakar Joakim Medins favorit, punkdrottningen Siouxsie Sioux, svartvitt stirrig och inramad på väggen.

Sofie Axelsson petar på en del av spjälsängen med foten:

– Joakim har inte riktigt velat ge upp sitt arbetsrum, utan skjutit det framåt: ”Vi fixar barnrummet i juni”. Nu var jag så arg över den här jobbresan till Ungern och Turkiet att han till slut gav upp. Så vi åkte och ordnade alla barnsakerna men hann inte mer.

Joakim skulle ha varit hemma vid det här laget. Det är han inte. Han är någonstans inuti Marmara, Europas största fängelsekomplex. Det är ökänt för sina brutala förhållanden: våld, bestraffningar, skabb. Minst 11 000 människor är inlåsta i betongbjässen, dubbelt så många som det ens finns fängelseplatser i hela Sverige. Tusentals av dem har frihetsberövats eftersom de ses som fiender till Turkiets regim.

Joakim är en av dessa fångar. Fängslad för sin journalistik. Han är min kollega och kompis.

Medan Joakim stirrar in i den grötgråa väggen på en fönsterlös isoleringscell sitter hans gravida hustru Sofie i en hyreslägenhet med solig utsikt över Stora Essingen, en vykortsvacker Stockholmsö som för evigt frusit fast i 1930-talet.

Även hon är min kollega och kompis, vilket gör scenariot bisarrt. Främmande. En journalist ska inte intervjua sina kompisar.

Läs mer: Detta har hänt Joakim Medin

En vikinganörd i det dolda

Men Sofie, som är i sjätte månaden, vill prata. Och skratta. Genom hela intervjun spricker hon ofta upp i leenden när hon lågmält och med jämn röst berättar om sin Joakim. Varför hon älskar honom, hans irriterande personlighetsdrag och de kufiga sidor som mest hon känner till, eftersom han offentligt endast är sin gravallvarliga yrkesroll. Journalisten, utrikeskorrespondenten.

Samtidigt måste hon prata om den obarmhärtigt påträngande fasa som – även om hon lägger all kraft och kärlek i hoppet – fräser likt syra: att Joakim inte kommer att friges till deras första barns födelse.

– Hon heter Esme. Jag har burit på det namnet sedan jag var tonåring, då jag tyckte mycket om J.D. Salingers ”Till Esmé: kärleksfullt och solkigt”. Jag övertygade Joakim genom att säga att det är internationellt och vanligt i Frankrike, England, Mellanöstern. Det tyckte han om, säger Sofie, leendes medan hon brygger kaffe i deras orörda funkiskök med ryggskottslåga bänkar.

Sofie har valt mellannamnet Astrid efter sin mormor. Och Joakim fick Freja.

– Han älskar vikingatiden och är riktigt nördig om historia. Så det ligger en trave böcker om vikingar i sovrummet.

Var det ett svårt beslut att skaffa barn ihop? 

– Nej. Jag var tydlig med det när vi träffades. Och han ville också. Det var ingen fråga, egentligen. Sedan gick det snabbt. Men det är klart att jag har oro för att han arbetar i riskfyllda länder. Jag… har väl många tankar, kring just det.

Sofie dunsar tungt ner på kökssoffan och försöker förklara hur hon, även om känslorna är motstridiga, aldrig velat stå i vägen för sin älskades kall. Båda är journalister, ja. Men där Sofie valt att gräva i det inhemska och har skrivit bok om marknadsskolan, har Joakims lagt allt fokus på utlandet. Nästan alltid i auktoritära stater och livsfarliga krigszoner.

– För mig är det fint att vår Esme får se att det finns människor som rapporterar om orättvisor. Ser det större perspektivet, inte bara det lilla. Jag tänker att det är fina värderingar att föra vidare till ett barn. Men jag tänker också att… han kommer att vilja vara hemma mer när hon väl kommer. Jag tror att det blir så naturligt.

Kärleken satt fast i krigets Kiev

De träffades på Dagens ETC-redaktionen. På en afterwork började Joakim stöta på henne, satte sig nära och skickade tydliga blickar. Sedan tog det tid. Hon var svårflörtad. 

– Vi blev tillsammans precis innan Rysslands anfallskrig mot Ukraina, så det blir väl… 2021?

2022.

Sofie skrattar, lite förläget men ärligt.

– Joakim har stenkoll på datum och år. Jag har det inte. Han retar mig alltid för att jag inte vet när vi blev ihop medan jag känner att vi är ett par, liksom, detaljer är inte viktigt. Jag kommer ihåg vår bröllopsdag 2024. Det är det viktigaste.

När Ryssland gick till full attack mot Ukraina den 24 februari 2022 var Joakim i Kiev på Dagens ETC:s uppdrag och stora ansträngningar lades på att få hem honom, eftersom världen trodde att huvudstaden skulle falla på några dagar.

– Vi var inte offentliga på redaktionen ännu så ni andra förstod inte vilken panik jag fick när det blev krig. Vårt förhållande började väldigt dramatiskt så… Jag har redan fått smaka på det. 

Varför blev du kär i honom?

– Han är väldigt snäll och är aldrig elak mot någon, en otroligt omtänksam person som sätter andra före sig själv, tänker mycket på andras mående. Det gillar jag egentligen inte. Jag tjatar på honom att han måste sätta sig själv i första rummet. Han är rolig och vi har väldigt kul ihop. Vi delar ett samhällsintresse och att vandra i naturen och åka på äventyr. Han blir så nördig med allt – gäller det vandring ska det vara rätt vandringsgrejer.

Det låter som en typisk kille.

– Fast på ett gulligt sätt! Han blir så genuint glad när han får plocka fram sin lilla väska med fiffiga reseprylar. Kan han ta fram en sax när det behövs, ja, då ser han väldigt nöjd ut.

Hittade ful förlovningsring i fjällen

Sofie beskriver deras dynamik som man och hustru att hon är den tillbakadragna och lågmälda, han den sociala och högljudda. I stunden kan det bli irriterande i hemmet när hon måste fokusera och han, i all välmening, vill snacka och umgås.

– Det är därför vårt liv med honom som utrikesjournalist fungerar. De flesta tycker att det är jobbigt att ens partner åker iväg så ofta och länge. Men jag tycker att det är skönt att få mitt eget utrymme och att få längta efter honom.

Men den här gången blev du arg på att han skulle åka?

– Ja, väldigt, på grund av graviditeten. Jag hade ett behov av närhet som jag inte riktigt har vanligtvis. Hade någon berättat för mig för ett par veckor sedan att jag skulle tvingas uppleva det här under min första graviditet, hade jag brutit ihop. Men jag har så mycket stöd och det finns så mycket vilja att få hem honom att jag inte har samma behov längre.

När Joakim friade så var det lite oklart om det ens var ett frieri. Paret vaknade en morgon, han frågade ”vill du gifta dig?”, fick ett ja, de gick upp och åt frukost och fortsatte med dagen på var sitt håll.

– Det var lite impulsivt och jag var osäker på om han var allvarlig. Han hade provat några gånger innan. Det har varit när han varit lite full, vi har varit på bröllop och han har känt sig romantisk. Så då har jag sagt att nu tar vi det lugnt, det får bli när det gått lite tid och vi bor ihop.

Fnissande visar hon upp sin tunna förlovningsring i guld med en enkel sten i mitten. 

– Han hade valt en jätteful ring till mig och det är så typiskt Joakim! Han hittade en ring på marken när han vandrade i fjällen och tänkte ”när jag i framtiden förlovar mig ska hon få den här”. Och det var väl fint men det var inte en fin ring. Han blev lite sårad när jag sa det, fast han förstod. Vi har den dynamiken att jag kan vara ärlig mot honom och han tar det bra.

Och sedan valde ni den här ihop? 

– Nej, sedan gick jag och valde den här själv.

”Skit”

Det har gått nästan två veckor sedan Joakim Medin landade i Istanbul och skickade sitt sista textmeddelande till redaktionen: ”De plockar in mig på förhör nu.” Nu är han internationell storpolitik på högsta nivå. Andra medier trampade gasen i botten direkt och Sofie har vid det här laget tappat räkningen på hur många intervjuer hon gjort. Några dussin? Tresiffrigt? Hon vet inte. 

Dagen efter det sista meddelandet, när redaktionen efter 24 timmars total tystnad gått ut med att Joakim var försvunnen, satt Sofie ensam i lunchrummet. Med en halväten nudelsallad framför sig och Aftonbladet i luren, försökte hon välja ut ett privat fotografi som andra redaktioner kunde publicera. Det blev en selfie från bröllopsresan till Vietnam, där paret med uppskjutna solglasögon och armarna om varandra, kärt tittar in i kameran medan en turistig sjövy breder ut sig bakom dem.

– Valet var en slump, kan jag säga. Jag kände att en bröllopsbild var lite för intim. Och jag ville inte ha något som var kletigt med pussar. Jag tror han kommer att vara nöjd över mitt val, när han kommer hem och ser det.

Vad var din första reaktion när han försvann?

– Skit. Han tycker att förhör är jättejobbigt, att auktoriteter som militärer och poliser är obehagligt, den känslan av att bli fråntagen sin frihet. Det kommer av traumat från att ha suttit inlåst av Assad i Syrien. Så det var jobbigt för mig att veta att han var i den situationen igen. Men jag förväntade mig att han skulle släppas på en halvtimme.

Den kvällen, torsdagen den 27 mars, när du åkte hem själv till er lägenhet, då bara du och en liten skara på redaktionen visste, vad kände du då?

– Jag har redan förträngt det trots att det egentligen inte gått någon tid alls. Det är klart att jag hade svårt att somna, men jag var inte så orolig vid den tidpunkten. Vi var alla säkra på att han skulle släppas, precis som BBC-journalisten som de höll i 17 timmar innan deportation.

Tillåter sig att gråta

Sedan dess har Sofies liv snabbt hittat en normalitet i allt det absurda. Hon går till redaktionen varje dag, jobbar som vanligt, släntrar bort till puben ihop med oss andra, suktar efter glädje och skvaller och allt annat som får en att må bra i ett vanligt liv på en arbetsplats. Samtidigt har Sofie gått in överlevnadsläge där den kaosiga gravidhjärnan tvingats kapitulera inför en enda flammande brännpunkt: Joakim ska komma hem och det snart. 

Det märks när hon då och då slår om och svarar med de automatiska, förformulerade fraser som kommer efter så många intervjuer, nästan som att rabbla ett mantra: Fokus på frigivning, all uppmärksamhet är uppskattad, hon är tacksam för alla internationella medier, politiker och organisationer som lyfter att Joakim var i Turkiet som oberoende journalist och sådant här ska aldrig få hända.

Hur hanterar du att risken finns att det här tar väldigt lång tid? Månader, kanske år. Jag förstår att du inte vill tänka så, men jag förstår också att du som vi andra tänker på det.

– Jag försöker balansera det. Ibland tillåter jag mig själv att tänka katastroftankar och få gråta. Det är viktigt att inte bara knuffa undan den sorgen utan att få känna den en stund. Men det är inte konstruktivt, varken för mig eller för Joakim, att jag ska vara i sorgen hela tiden. I det vardagliga tar jag saker dag för dag och jag har mycket hopp. Det här kommer att lösa sig. Han kommer att komma hem för det gör han alltid.

Tänker du på att han kanske inte kommer att vara med när Esme föds i sommar?

– Jag kan inte tänka mig en annan situation än att han är vid min sida då. Vi måste få hem honom så snart det bara går.

Vad är det första ni ska göra när han kommer hem? 

– Jag tänker att han ska ligga bredvid mig i sängen och… vara där tills jag…

Lång tankepaus.

–…säger att han får gå därifrån.

”Det kändes som att han var här då”

Sofie plockar fram sin telefon och börjar bläddra bland anteckningarna. Där har hon förberett några punkter om minnet sviker. Då kommer tårarna för första gången under intervjun. Hon har hållit ihop genom hela, bjudit på sig själv och sin make, skämtat och skrattat.

Nu brister det, när hon slutligen efter mycket tystnad hittar rätt anteckning.

– Jag skrev upp det här, jag vet inte varför, men han brukar alltid ha koll på mina prylar. Jag är den som alltid slarvar bort saker och inte har så bra ordning hemma. Han har superkoll på allt. Jag hittade inte mina öronproppar som jag har när jag ska sova, och tänkte ”fan att Joakim inte är här”. Så gick jag till hans låda i hallen och överst så låg där… ett par…

Ett par öronproppar. 

Sofie börjar gråta och mellan tårarna säger hon:

– Det kändes som att han var här då.

Journalistik är hans liv. Tror du att han tycker att det var värt det, när det blev så här?

– Att vara på plats och visa verkligheten som den är har alltid varit en brinnande kraft inom honom. Han skulle inte vilja stoppas från att få göra sitt jobb.

Pauserna mellan meningarna, orden, blir längre och längre. Sofie försöker formulera vad som bara varit tankar inom henne själv, till ett begripligt svar på en svår fråga.

– Jag vet inte hur man ska… Det är klart att han tar in de risker som finns men han sätter alltid…

Djupa suckar.

– Tidigare i livet har han satt journalistiken först och sig själv sen. Så kanske hade det sett annorlunda ut för ett antal år sedan, att han hade resonerat annorlunda om den här resan? Men nu när han har träffat mig och vi har Esme på väg så är jag säker på att han sätter mig först, journalistiken sen och sig själv sist. Det är klart att han inte hade åkt till Turkiet om han vetat att det fanns en efterlysning.