– Vi måste punktmarkera de kriminella gängen och vända på varenda sten, sade hon.

I dagens Sverige tävlar politiker – från höger till vänster – om att skrämmas. Sverige påstås befinna sig på gränsen till kollaps på grund av en invandrad och fradgande kriminalitet som slår alla rekord. Den här artikeln visar att detta inte är någonting nytt.

Tvärtom, faktiskt.

Dagens svenska kriminalpolitiska debatt är enbart fortsättningen på en kusligt hysterisk diskussion som pågått i hundra år.

Under andra världskrigets nazityska ockupation av Norge flydde 60 000 norrmän till Sverige – och utsattes för en våg av rasism. Främlingsfientlig svensk press skildrade de norska flyktingarna som invaderande brottslingar. 

Nazistiska ”Den Svenske Folksocialisten” skrev: ”Vårt land har de senaste åren varit utsatt för en främlingsinvasion. Denna utgöres av från Norge kommande bolsjeviker och halvbolsjeviker, vilka funnit marken bränna under sig. Större delen taga genast vägen till det fredliga Sverige och dess ännu ganska fyllda köttgrytor.”

Resultatet hade blivit ”en våg av norska brott över landet” menade tidningen. Forna dagars trygga Sverige var på väg att ”bli förbrytarkoloni”:

Norrmännen begick våldsbrott, misshandel, stölder, spionage, bedrägerier, häleri, förfalskningar och rån. Norrmännen utförde sexuella övergrepp mot barn och de anstiftade mordbränder och vandaliserade – vilket orsakade skador för enorma summor.

Dessa hemska exempel var bara ”några få dagars axplock” eftersom norrmän begick så många brott att de inte fick plats i tidningarnas spaltutrymmen. Likväl hade ”hundratals förbrytelser dolts” eftersom politiskt korrekta svenska medier ”nedlägga ett oerhört arbete på att undertrycka sanningen”. 

Åsiktskorridorens censur var stenhård, skrev nazisterna: ”Tidningar som publicera norskförbrytelser utsättas för påtryckningar. I många fall våga icke heller de privatpersoner som bli utsatta för norskbrott, anmäla saken på grund av de hotelser de bli utsatta för.”

Då som nu sägs det att den samtida brottsligheten blivit mycket värre än i svunna tiders idylliska Sverige. Alarmisterna har alltid förespeglat Sveriges snara undergång. Därav alla tiders utspel om hur Sverige blivit offer för kriminella främlingar.

Ibland har den brottslige ”andre” varit inhemska svenska minoriteter (framförallt resandefolk och romer). Men oftast – både historiskt och i nutiden – har invandrargrupper utsetts till oförbätterliga brottslingar, fiender och nationella hot.

Som exempelvis norrmännen 1940–1945.

De vita bussarna räddade tusentals människor från koncentrationsläger under Andra världskriget. 8 000 norrmän räddades i aktionerna.

Svenska Röda Korsets arkiv

Det hela började efter första världskrigets slut 1918. Innan kriget var Sverige ett utvandrarland, men under mellankrigstiden började tvärtom utlänningar och flyktingar söka sig till Sverige.

Så kom märkesåret 1927, året som födde den nutida debatten om kriminalitet. Men då var det ännu inte norrmän som var problemet – det var ”judeinvasionen”.

I mars 1927 debatterade riksdagen en ny lagstiftning: ”lag om utlännings rätt att här i riket vistas”, som förslaget kallades. Bakgrunden var en upphetsad debatt om brottslighet på grund av judisk invandring. Den liberala regeringens justitieminister Johan Thyrén presenterade sin invandringsproposition i riksdagen:

”Anledning saknas alltså icke till antagande, att ett ökat antal kriminellt betonade individer kan komma att söka sig till Sverige. Även de osäkra politiska förhållandena i vissa främmande länder torde kunna föranleda invandring av en del ej önskvärda befolkningselement. Under senaste tiden har ytterligare en synpunkt vunnit allt större beaktande i åtskilliga länder, nämligen rassynpunkten.”

Johan Thyrén.

Wikimedia Commons.

Men även den svenska antirasismen var mäktig – via socialdemokratin, som hånade liberalernas judehat

Liberalerna hävdade att nästan 200 000 europeiska judar var på väg för att ägna sig åt typiskt judisk brottslighet. Regeringen fick stöd av högern och Svenska Dagbladet myntade uttrycket ”Sverige åt svenskarna”, den 18 mars 1927.

Men även den svenska antirasismen var mäktig – via socialdemokratin, som hånade liberalernas judehat. Per Albin Hansson skrev att den judiska invasionen endast var en liberal ”skrämselbild” och den socialdemokratiske socialpolitikern Gustav Möller undrade sarkastiskt om justitieministern verkligen trodde på sin fantasi om att hundratusentals judar skulle ”störta sig som rovdjur över vårt land”. Likväl infördes regeringens utlänningslag den 1 januari 1928.

Under 1930-talet intensifierades skräcken för att Sverige skulle kollapsa under brottslighet. Särskilt utpekades romer och ”tattare” som ansvariga för att mellankrigstidens Sverige blivit en kriminell mardröm. Begreppet ”tattare” var komplicerat eftersom det både syftade på resandefolk och samtidigt småbrottslingar, hemlösa samt trashankar i största allmänhet. 

Svenska Dagbladet hävdade att det enda verksamma mot ”svartmuskiga och vilda tattare” var en ”human utrotning” 

I boken ”Tattarplågan” från 1942, skrev författaren Carl-Martin Bergstrand: ”Våra dagars tattare ha förmodligen som regel något zigenarblod i sina ådror, men i huvudsak är tattarsläktet säkerligen produkten av en under århundraden försiggången blandning av asociala element”.

År 1934 krävde liberalen Gerhard Halfred von Koch att staten måste ingripa mot ”tattarnas leverne” och den flodvåg av brott som hemsökte Sverige. Liberalerna ansåg sig representera en bred svensk opinion som rasade mot ”tattarplågan”. Svenska Dagbladet hävdade att det enda verksamma mot ”svartmuskiga och vilda tattare” var en ”human utrotning”.

Under andra världskriget förverkligades alarmisternas värsta mardröm – Sverige blev ett flyktingmottagarland av enorma proportioner. Den svenska flyktingpolitiken övergav mellankrigstidens restriktivitet och blev tvärtom generös. Staten fraktade till och med aktivt utsatta människor till Sverige – inklusive judar under Förintelsen, trots antisemitiskt motstånd hos liberalerna och högern. Totalt tog Sverige emot ungefär 200 000 flyktingar under kriget och det visade sig inte innebära ett kriminellt sammanbrott. 

”Det som möjligen kan kallas en motvillig erfarenhet av flyktingmottagande blev snart en stor politisk och propagandamässig tillgång för Sverige”, skrev historikern Mikael Byström under flyktingvågen 2015 (DN 10/12 2015).

Finska och tyska migranter mottogs i Sverige efter Andra världskriget.

TT Arkiv (montage)

Efterkrigstiden 1945–1973 blev arbetskraftinvandringens storhetstid och nya skräckberättelser om utlänningars kriminalitet ersatte de gamla.

Framför allt drabbade rasismen den enorma invandringen av finländare – eller ”finnjävlar”, som de benämndes i folkmun. En grupp som påstods mörda, supa och omöjligen kunde integreras i det svenska samhället. Ännu långt in på 1980-talet innehöll populärkultur om brottslighet (filmer och deckare) nästan alltid kriminella finländare. Samma öde drabbade i princip samtliga efterkrigstida invandrargrupper. Varje ny våg av invandare ansågs stå längre ifrån den svenska kulturen än tidigare invandrargrupper.

Aftonbladet skrev 1948 att ”det borde sättas taggtråd kring italienarnas bostäder

Särskilt läskig var den italienska arbetskraftsinvandringen som växte efter 1947. Italienarna sammankopplades både med mytifierad maffiakultur och icke-vithet. Aftonbladet skrev 1948 att ”det borde sättas taggtråd kring italienarnas bostäder”, enligt statsvetaren Ebba Lundström. Tidningen påpekade att 37 nationaliteter fanns bokförda hos polisen i Västerås där italienare och finnar ”överflödar” samhällsmiljön samtidigt som skolorna kämpade för att upprätthålla ordningen när ”en fjärdedel av eleverna är av främmande ursprung”.

År 1965 skedde det stora förstatligandet av polisen utifrån samtidens debatter om en galopperande brottslighet. Samma år var det premiär för Maj Sjöwall och Per Wahlöös berömda polisromaner som utgavs fram till 1975 under 1968-vänsterns rödaste år och allmänt anses vara ganska progressiva. Men även dessa böcker innehåller skildringar om ett Sverige som gått under av kriminalitet samtidigt som massinvandring gjort tillvaron ohållbar. I ”Den vedervärdige mannen från Säffle” från 1971 (filmatiserad 1976 som ”Mannen på taket”) får polisen Einar Rönn inget vettigt ord ur en läkare med ”svarta lockar”:

”Rönn satte på sig glasögonen och granskade plastskylten på hans vita läkarrock. Namnet stod mycket riktigt där. Doktor ÜZKÜKÖCÖTÜPZE.”

Bild från inspelningen av ”Mannen på taket” (TT)

Huvudpersonen, kriminalkommissarie Martin Beck, berättar att han tjänstgjort som patrullerande polis omedelbart efter andra världskriget; ”då var det idylliskt”. Men 1971 hade kriminaliteten blivit fruktansvärd, enligt polismannen Harald Hult:

”I hela mitt liv har jag slitit hund för att hyggliga anständiga människor ska få leva i fred, för att fruntimmer inte ska bli våldtagna och för att inte vartenda skyltfönster ska bli sönderslaget och varenda grunka stulen. Hela tiden har det bara blivit värre och värre, mer och mer våld och blod och fler och fler har hackat på oss. Hela tiden har det sagts att vi poliser ska skydda samhället. Och nu finns det knappt något kvar att skydda längre.”

Vid mitten av 1970-talet fördes en allt hårdare debatt om kriminaliteten och det ökande våldet i Sverige – som vanligt, kan man tycka. Men en avgörande förändring hade skett i och med oljekrisen 1973. De till synes oändliga svenska framgångsåren, som varat sedan socialdemokratins makttillträde 1932, tog plötsligt slut. Sverige under lågkonjunkturen fick återigen vänja sig vid arbetslöshet, fabriksnedläggningar och pessimism. Synen på socialt utsatta bostadsområden byttes helt.

Tidigare hade det ansetts att fattigförorternas kriminalitet berodde på enklavernas omänskliga karaktär, men under 1970-talet blev det istället de inneboende människorna som ansågs vara problemet (särskilt finländare men även andra invandrargrupper) utifrån sin icke-svenskhet.

År 1973 publicerades – möjligen för första gången – forskning som undersökte förekomsten av brottslighet bland utländska minoriteter. En studie uppmärksammade ”finska medborgares överrepresentation i den svenska kriminalstatistiken” och 1974–1975 inrättades Brottsförebyggande rådet (BRÅ) som 1980 publicerade rapporten ”Utlänningarna och brottsligheten – en översikt”. Under 1980-talet hördes allt oftare retoriken om att Sverige var på väg att gå under på grund av ny och förvärrad importerad kriminalitet.

Det syns bland annat i Leif GW Perssons kriminalroman ”Samhällsbärarna” från 1982 (filmatiserad 1986 under titeln ”I lagens namn”) där poliser hemfaller till olagligt våld för att stoppa den pågående katastrofen som drevs på av kriminella element med finsk, italiensk och grekisk bakgrund. 

Parallellt under 1980-talet uppstod rörelsen Bevara Sverige Svenskt (BSS) som utgjorde en blandning av skinheads, övervintrade gammelnazister, nynazister, fascister och allehanda rasister. Redan från början kopplade BSS ihop invandring med galopperande kriminalitet. När BSS organiserades i partiet Sverigedemokraterna 1988 behölls skildringen av en nära förestående systemkollaps på grund av brottsligheten, bland annat våldtäkter begångna av ”negrer som bär dödligt AIDS” som SD Malmö formulerade det på en värvningaffisch.

Men SD lyckades ännu inte erövra de rasistiska väljarna. Istället erhöll högerpopulistiska Ny Demokrati 6,1 procent av rösterna i riksdagsvalet 1991. Partiets framgång sammanföll med flyktingkrisen som följde krigen i det sammanfallande Jugoslavien. Dryga 100 000 före detta jugoslaver sökte sig till Sverige och debatten om dessas kriminalitet blev enorm. Liberalernas invandrarminister Birgit Friggebo påstod i SVT:s Aktuellt att särskilt kosovoalbaner var kulturellt benägna till kriminalitet:

"Det ska inte förnekas att detta är ett problem. Uppenbarligen så finns det någon tradition eller någonting annat som gör att kosovoalbaner är mer benägna att snatta och stjäla cyklar och tvätt och vad det är för någonting, än andra flyktinggrupper.”

Långlivade myter etablerades om en ny och mäktig organiserad kriminalitet bestående av invandrare från ex-Jugoslavien

Friggebo kritiserades för sitt uttalande men likväl var medierapporteringen kring balkanflyktingarnas kriminalitet enorm. Expressens chefredaktör Erik Månsson fick avgå efter att tidningen 1993 publicerat en löpsedel med orden ”KÖR UT DEM” samtidigt som flyktingförläggningarna brann och nära 300 attentat riktades mot flyktingar – med Lasermannen John Ausonius mord och mordförsök på elva personer som kulmen.

Expressen, 1993.

Arkiv

Långlivade myter etablerades om en ny och mäktig organiserad kriminalitet bestående av invandrare från ex-Jugoslavien, vanligen kallad ”Juggemaffian”. Bakgrunden var en serie uppmärksammade mord samt vapenbeslag, narkotikahandel och inte minst kriminalromanen ”Snabba cash” (2006) av Jens Lapidus.

Svenska Dagbladet beskrev i en artikel 2009 hur romantiseringen av ”Juggemaffian” uppstod – delvis utifrån verklig organiserad kriminalitet, delvis utifrån överdrifter: ”I böcker som Snabba cash härskar gangsterledare över sina landsmän i gudfader-stil. I medier beskrivs flera personer på liknande sätt”, skrev SvD. Men polisforskningen påpekade att ”Juggemaffian” egentligen inte var särskilt välorganiserad. Och Sverige gick – återigen – inte under.

Det vore – utifrån allt ovanstående – lätt att säga att ingenting är nytt i dagens brottsdebatt. Men det finns en påfallande skillnad som stavas Sverigedemokraterna. Under decennier har den mer eller mindre organiserade rasismen påstått att Sveriges undergång varit nära på grund av främlingars kriminalitet, men denna bild har nästan alltid mött motstånd, framför allt från socialdemokratin.

Så är inte fallet idag, vilket Magdalena Anderssons retorik häromdagen visar. Socialdemokraternas nya ”självkritiska” integrationspolitik (som presenterades 27 november) har analyserat ”varför gängkriminaliteten har kunnat breda ut sig i Sverige” och kommit fram till att ”invandringen har varit för hög”.

På 2020-talet tävlar högern och vänstern om vilka som är skickligast på att efterapa SD:s kriminalpolitik. Det diskuteras militära insatser, övervakning utan brottsmisstanke och livstidsfängelse för barn. Rättssäkerhet anses oviktigt, vilket är livsfarligt eftersom rättssäkerheten utgör ett demokratiskt grundfundament. Men i vår auktoritära tid är kriminalpolitisk skräck en ytterst välfungerande metodik för att avskaffa demokratin. Rädda människor är lydiga människor och de opponerar inte mot polisstaten.

”I vår auktoritära tid är kriminalpolitisk skräck en ytterst välfungerande metodik för att avskaffa demokratin.”

Henrik Montgomery/TT (montage)

Det är förvisso sant att Sverige sedan 2021 ser en våg av skjutvapenvåld, men forskningen visar att kriminalitetshysterin blundar för helheten.

Det dödliga skjutvapen­våldet har ökat och sprider rädsla i samhället, men samtidigt är färre unga män våldsbrottslingar och det dödliga våldet lägre än på 1980- och 90-talet, konstaterade kriminologen Amir Rostami i en antologi om som presenterades i fjol.

Detta bekräftas av BRÅ som i sin statistik över 2022 konstaterar att brottsligheten minskar: ”Under 2022 blev 1 457 533 brott handlagda, vilket är en minskning med 59 549 brott (−4 %) jämfört med 2021.” Det svenska dödliga våldet 2022 låg kvar på ungefär samma nivå som det länge gjort med dryga 100 mord om året (närmare bestämt 116 döda).

Varje mördad människa är en fruktansvärd tragedi – särskilt när kulorna träffar oskyldiga. Men dagens svenskar lever trots allt i en historiskt sett mycket trygg epok. Ser man på statistiken under längre tid förekom mord som flest fram till 1850, varefter de har minskat kraftigt. Forskning har tidigare visat att mord och dråp i Sverige ligger på en mycket låg nivå.

Men försök påpeka det offentligt när samhällspaniken stiger angående kriminella norrmän – eller alla andra grupper som hotar för ögonblicket – den som törs.