– Det känns bara som att han ska göra det på mig också.

Saga vill därifrån. Pappa är full och obehaglig. Säger att det är hennes fel att han dricker. Till slut går hon, utan att veta var hon ska ta vägen. Storasyster ringer, varnar för att pappa är på väg för att leta efter henne. Saga springer, hon vill inte bli hittad. Gömd i en buske ringer hon gråtande sin mamma.  

När Adilas och Sagas mammor till slut går till polisen tror flickorna att det är över. Att de ska slippa vara rädda, och slippa träffa sina pappor. Deras fäder är två av nästan 28 000 föräldrar som har anmälts för barnfridsbrott sedan lagen trädde i kraft för snart tre år sedan. Och Adila och Saga är två av de barn som barnfridsbrottslagen är tänkt att skydda. Men Dagens ETC:s granskning visar att långt ifrån alla barn fredas. Flera tvingas träffa sin pappa, mot sin vilja och trots att de är brottsoffer. Andra får vänta i år på att åtal ens ska väckas. Och i de fall åtal väcks är det bara en liten andel som fälls. Sedan juni 2021 har nästan 28 000 anmälningar om barnfridsbrott gjorts, men 2022, det enda år där det finns statistik över antalet domar, var det bara 282 personer som dömdes. Det motsvarar inte ens tre procent av antalet anmälda.  

– Det är en väldig låg andel. Det finns ett generellt problem när det gäller brott mot kvinnor och barn, att de har väldig låg uppklaringsprocent. Samtidigt visar ju det otroligt stora antalet anmälningar att många barn lever i den här kontexten. Det är klart att det är ett problem då om så få döms, säger Mikael Thörn, enhetschef på Jämställdhetsmyndigheten.

Umgänge mot barnens vilja

Dagens ETC har granskat 89 av de fällande domarna. Det är fall där mannen också åtalats för grov kvinnofridskränkning – alltså en typ av våld som är systematiskt. Han har utsatt sin partner upprepade gånger för misshandel, hot eller sexuella övergrepp. I de här fallen, där våldet är återkommande, döms pappan oftast även för barnfridsbrott. Men däremot är det inte säkert att en sådan fällande dom innebär att umgänget med barnen upphör. Hos de par som också har varit igenom en vårdnadstvist får mamman i de allra flesta fall vårdnaden, men pappan kan ändå få rätt till umgänge. Det även när barnen inte vill. Mikael Thörn tycker att det är förvånande, samtidigt som det inte är det. När Jämställdhetsmyndigheten för tre år sedan gjorde en kartläggning över hur uppgifter om våld av en förälder mot den andra föräldern påverkade mål om vårdnad, boende eller umgänge, såg de samma sak.  

– Vi såg att många barn har umgänge med en våldsutövande förälder trots att de inte borde ha det. Men nu finns barnfridsbrottet. Det borde rimligtvis ha betydelse att man har utsatt barnet för en brottslig handling, säger han.

Enligt Anna Svensson,  en av grundarna till organisationen Vi som kämpar för våra barn, som arbetar för att stoppa våld mot barn i nära relationer, är möjligheterna att slippa träffa en förälder som utövat våld små.

 – Det finns bara ett sätt, och det är att föräldern inte vill träffa barnet. Om föräldern vill träffa barnet så måste barnet ställa upp på det oavsett vad. Det kallas tvångsumgänge. I lagen är det formulerat som en rättighet för barnet, men hur det kan påstås vara en rättighet när barnet inte har någon möjlighet att tacka nej är ett mysterium, säger hon.

Två timmar varannan vecka

Så är det i Adilas fall. Hennes mamma går till polisen efter år av våld, våld som ofta utspelar sig mitt framför ögonen på Adila och hennes fyra syskon. Parallellt med polisutredningen ansöker mamman, Amina, om skilsmässa. Det blir en tvist om vårdnaden och i socialtjänstens utredning kan man läsa att barnen är rädda för sin pappa. Socialtjänsten skriver att risken är stor att barnen tagit skada av att bevittna våldet och bedömer inte att pappan är lämplig varken för vårdnad, boende eller umgänge med barnen. Ändå beslutar tingsrätten att Adila, då 11 år, och hennes två yngre syskon, Munira 8 år, och Josef, 5 år, ska träffa sin pappa. De två äldsta syskonen, då 14 och 15 år gamla, är så stora att "deras vilja ska tillmätas avgörande betydelse", som det heter på domstolssvenska – de får själva bestämma. Men de tre yngsta barnen ska träffa pappan två timmar varannan vecka – emot sin vilja. Som motivering skriver rätten att barnen riskera att annars inte få en nära och god kontakt med båda sina föräldrar.

Olga Persson, ordförande på Unizon, känner igen resonemanget och är kritisk till hur domstolarna ensidigt tar fasta på vikten av att barnen och föräldrarna ska ha en nära och god relation, men bortser från andra risker när man beslutar om umgänge.

– Det är det yttersta beviset på en total okunskap av vad barn mår bra av, det som vi kallar för barnperspektiv och som är lagstadgat i Sverige, säger hon och tillägger:

– Det är klart att det finns situationer där barnet ska få hjälp att ha en god och nära relation med sina föräldrar, men det är inte de barnen som förekommer i de här vårdnadstvisterna. Jag tror att man tar den lättaste vägen ut. Man vågar inte säga till den våldsamma pappan att samhället inte ser honom som en bra förälder, säger hon.

”Vill skydda mina barn”

När vårdnadsdomen faller är Aminas exman ännu inte dömd för något brott, men det pågår en polisutredning där han misstänks för grov kvinnofridskränkning och barnfridsbrott. Umgänget ska till en början vara övervakat av socialtjänsten och Amina känner sig lugn när hon tar barnen till det första mötet. Någonstans hoppas hon att hennes exman ska förändras och att barnen ska kunna bygga en relation med honom igen. Men när barnen efter ett antal träffar kommer hem och berättar förstår hon att ingenting har förändrats. Han använde barnen för att hota henne.

– Han sa till barnen att jag skulle råka illa ut. Problemet var att det inte fanns någon tolk, så personalen som var med vid umgänget fattade inte vad han sa till barnen. Han började hota mig och min familj, säger hon.

Amina minns dagen då hon till slut bestämmer sig för att gå till polisen. Hon har tagit barnen till badhuset, trots att han förbjudit henne att göra det. Plötsligt står han där. Hon ser på hans blick att han är arg.

– Jag var så rädd att jag började gråta. Jag visste vad som väntade på mig när jag kom hem, säger hon.

Den eftermiddagen tar hon sina fem barn och flyr. Den första natten bor de hos en anhörig och sedan får de tillfälligt plats på ett skyddat boende.

– Jag vill skydda mina barn.

Det är det första hon säger till socialtjänsten och polisen när hon anmäler sin man för att ha slagit henne under flera års tid.

De fem barnen förhörs en och en. De berättar allt. Hur de sett pappa ta mamma hårt om halsen. Att det lämnade röda märken på huden. Hur han hotade henne med en gaffel. Att han sa att han skulle "förstöra" henne. Kallade henne åsna.

Hur han brukade slå med öppen hand mot ansiktet. Att mamma ofta hade blåmärken på kroppen.

Att barnen sett pappans slag gör dem till brottsoffer. Sedan den 1 juni 2021 är det straffbart att utsätta ett barn för att bevittna vålds- och sexualbrott i nära relationer. Barn som bevittnar våld riskerar enligt forskningen att drabbas av både psykisk och fysisk ohälsa och syftet med lagen är att stärka deras rätt.

Aminas man har varit våldsam under hela deras äktenskap, men sedan familjen kom till Sverige tre år tidigare har det blivit värre. Hon själv minns inte första slaget. Han slår henne varje gång hon gör något som inte passar honom, ofta inför barnen. Om hon har fel kläder på sig, pratar med fel person, eller säger fel saker. Det kan gå månader mellan slagen, men hotet finns ständigt där. Han säger att han ska döda och slå sönder henne. Slagen gör ont, men mest ont gör det inombords, säger hon i förhör med polisen.

Sparkar bredvid bebis

Emma är en annan av de kvinnor som anmält sin man för barnfridsbrott. Redan under graviditeten blir hon sparkad i magen av sitt ex Daniel. Efter att deras dotter Ines fötts blir allt värre. Vid ett tillfälle blir Emma slagen i magen när hon ligger i soffan, med deras två veckor gamla bebis bredvid sig. Vid ett annat sparkar Daniel på henne när hon ligger på golvet. Några meter bort ligger Ines och skriker. Daniel döms för både grov kvinnofridskränkning och flera fall av barnfridsbrott.  

Både innan och efter domen fallit kräver Daniel att få träffa deras dotter. Under tiden han sitter häktad tycker även socialtjänsten att han har rätt att göra det. De menar att det är viktigt att han bibehåller kontakten med Ines eftersom ”hon har rätt till sitt ursprung”. Det trots att de vet vad han är misstänkt för. Eftersom de då har delad vårdnad kan Emma inte påverka socialtjänstens beslut.  

– Just då var han också inne på avtändning på grund av missbruk. Socialtjänsten menade att han behövde träffa barnet, medan polisen sa att ”nej han är inte i skick till det”. Det var inte förrän domen kom som socialtjänsten ändrade uppfattning.

Emma begär att få egen vårdnad, men Daniel motsätter sig det. Till slut får hon rätt, men när Daniel släpps från fängelset får han ändå träffa Ines några gånger. Emma vågar inte ta strid om det. Hon är rädd för vad som händer då, och för att hon ska anklagas för umgängessabotage.  

– Han har kontaktförbud, men hans anhöriga ligger på mig, de undrar varför han inte får träffa vårt barn. För att liksom släcka den branden låter jag honom träffa henne, med övervakat umgänge från socialtjänsten.

Just det här – att båda parter ser ut att vara överens om umgängesrätt – är inte ovanligt. I flera av de domar vi har gått igenom förekommer den lösningen. Det händer även i de fall där pappan misshandlat barnets mamma grovt, under lång tid. Som Kevins pappa. Han döms bland annat för att ha skållat Kevins mamma genom att spola varm vatten på henne, han har misshandlat henne vid upprepade tillfällen, tvingat henne att klippa av sig sitt hår, och hotat att han ska knuffa ner henne från en bro. Kevin och hans syskon blir vittne till flera av händelserna. I tingsrättens dom om vårdnadstvisten beskrivs ändå hur det ”under ordförandes ledning förs diskussioner i syfte att nå en samförståndslösning”. Mikael Thörn på Jämställdhetsmyndigheten säger att det visserligen kan vara bra att föräldrar kommer överens, men att rätten alldeles för ofta bortser från maktförhållandet hos ett par där den ena under lång tid utsatt den andra för våld.

– I vår kartläggning tittade vi särskilt på överenskommelser, och det var påfallande ofta som man inte tog hänsyn till vad det innebär att ha varit utsatt för våld. Det är uppenbart att en person som har varit det kan gå med på en överenskommelse av rädsla, att man inte vågar eller klarar att säga emot. Att sträva efter samförstånd i sådana fall visar att man inte har begripit sig på vad det innebär att leva i en våldskontext.

För Emmas del lever oron kvar. Vårdnaden är hennes, men Daniel har avtjänat sitt straff och finns i samma stad. Hon har sett honom flera gånger. Och om bara några dagar ska det komma ett beslut om kontaktförbudet han har ska förlängas eller inte.  

 – På något sätt väntar jag bara på att han ska göra något mot oss, säger Emma.

Träffar barnen trots kontaktförbud

För Sagas mamma Lenas del är en situation likt Emmas ändå målet just nu. I alla fall att rättsprocessen ska vara klar. Hon befinner sig i ett skede av väntan. Och just det menar hon är så illa. Det har gått över ett och ett halvt år sedan hon anmälde sin exman Johan, ändå har han inte blivit åtalad än.  

– Sista förhöret hölls i mars förra året. Jag tänkte att det äntligen skulle dra igång efter det, men jag väntar fortfarande. Jag har svårt att förstå att det tar sådan tid, särskilt eftersom det också finns tre barn som är målsägande här. Just för barnens skull trodde jag och hoppades jag att det skulle gå snabbare, säger Lena.

Hon anmäler sin exman först för barnfridsbrott och våldtäkt, efter att hon insett att han faktiskt hade våldtagit henne systematiskt i flera år. Ju mer hon pratar om vad hon varit med om, desto fler brott inser hon att han gjort sig skyldig till. Nu kommer han att åtalas för barnfridsbrott, grov kvinnofridskränkning, olaga hot, grovt frihetsberövande och övergrepp i rättssak. Lena berättar om ett förhållande som genom åren blir allt mer destruktivt, där hon misshandlas både psykiskt och genom sexuella övergrepp. Vid ett tillfälle, efter att Lena lämnat honom, ska hon hämta Saga och hennes två syskon hos honom. Han tvingar sig till sex, och vägrar sedan att låta Lena och barnen lämna hemmet.

– Han slår in badrumsdörren framför sonen och blir helt nedblodad. Sen försöker han putta ut mig från lägenheten samtidigt som han håller fast sonen. Då ringer jag polisen. Efter den dagen har han haft kontaktförbud, men barnen har han fått träffa ändå eftersom vi fortfarande har delad vårdnad.

Även vid andra tillfällen har barnen blivit vittne till när deras pappa utsatt Lena. Men trots att de själva är målsägande, att de ska ses som brottsoffer, har de fått fortsätta träffa honom i väntan på rättegång och dom.

– Det känns väldigt jobbigt. Han har alkoholproblem också och jag vet inte om han ska dricka eller inte när de ses. Jag oroar mig för deras säkerhet. Det har varit tillfällen när min dotter ringt och sagt att hon vill komma hem för att pappa är plakat.

Han är ju även deras förövare. Det är inte bara mig han har utsatt.

När rättegången drar igång kommer Lena att lämna i en ansökan om ensam vårdnad. Men hon tycker att det är märkligt att det ska behövas. Att deras pappa står åtalad för barnfridsbrott borde vara skäl nog för barnen att slippa träffa honom.

– Han är ju även deras förövare. Det är inte bara mig han har utsatt.

Mer än något hoppas Lena att Johan kommer att fällas för barnfridsbrott. Hon säger att hon själv på många sätt levt i ett helvete de senaste tio åren, men viktigast känns ändå att Johan inser att han även har utsatt deras barn. Och att han får ett straff för det.  

– Hela poängen med den nya lagen är ju att det är brottsligt att låta barn bevittna våld. Han har varit både våldsam och hotfull framför dem, men tycker ändå inte att han utsatt dem för något. Fungerar lagen så kommer det i alla fall finnas en dom som talar om att det han gjort faktiskt är ett brott.

”Omöjlig situation för barnen”

Att det finns brister i tillämpandet av lagen är uppenbart. Inte minst det faktum att så få döms och att rättsprocessen drar ut på tiden. Men flera av de Dagens ETC pratat med påpekar också att barnfridsbrottslagen på många sätt har gjort stor skillnad.

–  Att det varit så många fler anmälningar än vad man uppskattade i förarbetet till lagen visar att lagen verkligen haft effekt. Förut fick inte de här barnen komma till tals. Det får de göra nu. Tidigare sågs de som passiva vittnen, nu erkänner man att de är brottsutsatta själva,  säger Mikaela Magnusson, universitetslektor på psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet.

Hon forskar just nu om hur barnfridsbrottet bedöms i landets domstolar. En utmaning i domstol är att grundbrottet måste vara styrkt. Går det inte att bevisa att en förälder utsatts för våld går det heller inte att bevisa barnfridsbrott. En annan brist är att domstolarna kan ha svårt att avgöra vad barnet egentligen bevittnat.  

– Det kan handla om barn som är väldigt små, som inte själva kan berätta. Eller om fall där barn har hört delar av ett händelseförlopp. I vissa domar ställs mycket höga krav på att barnet måste kunna beskriva ljudet av ett slag, knivhugg eller stryptag. I andra domar räcker det att barnet har hört delar av händelseförloppet.

Ännu ett problem är att en barnfridsbrottsdom inte är garanti mot tvångsumgänge. Olga Persson på Unizon upplever att det tycks vara mer regel än undantag att pappor får rätt till umgänge trots våld.

– Det är helt obegripligt att detta får fortgå, trots att vi vet att det är en helt omöjligt situation för barnen att läka i. De har ofta varit med i rättsprocessen och berättat om sina upplevelser. De har varit modiga och starka och har kanske befunnit sig på en trygg plats för första gången i sina liv. Sedan ska de fortsätta att skickas till en pappa som ofta inte har tagit ansvar för våldet, säger hon.

Även Anna Svensson på Vi som kämpar för våra barn, säger att våld sällan tas på tillräckligt allvar i en vårdnadstvist. Organisationen har det senaste året gått igenom över tusen familjerättsliga utredningar och domar i vårdnadstvister och Anna Svensson säger att det inte verkar spela någon roll vilken karaktär uppgifterna om våld har. Inte ens en fällande dom gör att våldet tas på allvar.

– Istället ser vi att familjerätten och domstolen skrämmande ofta antar att den våldsutsatte föräldern har påverkat barnet negativt. Därför, påstår man, hittar barnet på att det har förekommit olika typer av våld. Kontentan i bedömningarna är att inget våld är så pass allvarligt att det ger fog för att skydda barnet från den föräldern som utövar våldet, säger hon.

”Orolig hela tiden”

De vill att jag ska gå tillbaka till honom och att barnen ska få träffa honom. Jag har berättat det här för polisen och socialen, men det finns ingen lösning just nu.

Även den utdragna processen är ett problem. Av de 89 domar vi har gått igenom är det inte ovanligt att barnen tvingas vänta länge på upprättelse. Ofta längre än ett år – ibland ännu längre. Så är det även i Aminas fall. Trots att ärenden där barn är brottsoffer ska ha förtur och behandlas snabbt, dröjer det mer än ett år från den där dagen i simhallen tills pappan åtalas. Under hela den tiden är han på fri fot. Amina och barnen har flyttat till en annan del av staden för att inte ha honom så nära inpå. Men hon är ständigt på sin vakt och hoten kommer i en strid ström. Från exmannen, men också från hans familj. Mot det hjälper inget kontaktförbud i världen.

– Jag är orolig hela tiden. Jag känner att jag har ögon på mig. Ögon som ser vart jag går, vad jag gör, vad jag har på mig. Jag vet vad de är kapabla till. De hotar att göra mina föräldrar illa om jag inte gör som de säger. De vill att jag ska gå tillbaka till honom och att barnen ska få träffa honom. Jag har berättat det här för polisen och socialen, men det finns ingen lösning just nu, säger hon.

Hon har tackat nej till att stanna kvar på skyddat boende. Hon vill att barnen ska få leva ett så normalt liv som möjligt. Gå kvar i samma skola, träffa kompisar och ha fritidsaktiviteter.

Umgänget via familjerätten avbryts när det kommer fram att pappan hotat Amina genom barnen. Inte i första hand på grund av hoten, utan för att familjerätten inte kan erbjuda tolk. Men när exmannen kräver att få träffa barnen kan hon inte säga nej. De träffas på offentliga platser, lekplatser. Han är först snäll. Vädjar om att hon ska komma tillbaka. Att de ska bli en familj igen. Men när hon säger nej blir han arg. Han kommenterar också vad döttrarna har på sig, att de har långa naglar.

– Han har inte förändrats. Då satte jag stopp för umgänget, säger hon.

I dag har han inget umgänge alls med fyra av barnen. Den äldste sonen, som i dag är 15 år, har dock valt att frivilligt träffa sin pappa. Amina varken vill eller kan stoppa honom från det, men konstaterar att det sätter henne och de övriga syskonen i en besvärlig situation.

– Min exman har kontroll på mig genom vår son. Han vet allt vi gör, säger hon.

I slutet av förra året, två år efter att Amina gick till polisen, faller till slut tingsrättens dom. Aminas exman döms till fängelse i ett år för grov kvinnofridskränkning och barnfridsbrott.  

Det är han som har gjort fel, ändå är det vi som lever så här

Men domen blir inte någon lättnad för Amina och barnen. Han överklagade tingsrättens dom och i väntan på ny rättegång lever han sitt liv som vanligt.

– Polisen och domstolen kan inte stoppa honom. Han försöker fortfarande kontrollera oss. Det är han som har gjort fel, ändå är det vi som lever så här, säger hon.

”Vill bara vara fri”

Samtidigt försöker Amina bygga en ny tillvaro för sig och barnen. I en ny lägenhet på andra sidan stan. Vi träffar henne där. Fönstret står öppet och utanför hörs fågelkvitter. På soffbordet framför oss har Amina dukat upp kaffe och fikabröd.

Hon pratar med mjuk röst. Väger orden. Hon brottas med tankarna om framtiden. Kanske hade det varit bättre om hon och barnet lämnat staden direkt. Fått skyddat boende, hemliga personuppgifter. 

Samtidigt vill hon inte rycka upp barnen från den plats de funnit sig tillrätta på.

– Barnen vill inte flytta, säger hon.

Efter en stund hörs glada flickrop från trapphuset. Det är Munira, yngsta dottern som nu är tio år, som kommer hem från fritids med en kompis. De kastar sig över kakfatet och dimper fnittrande ner i soffan. Dotterns långa bruna hår är uppsatt i tofs som rör sig entusiastiskt när hon pratar. 

– Mamma jag är hungrig, säger hon och tar sig för magen.

Hon mår bra nu. Det berättade Amina för en stund sedan. Döttrarna som tidigare varit tysta och blyga pratar numera öppet med sin mamma om att de är kär i en kille. De har långa naglar och klär sig som de vill. De behöver inte vara på sin vakt.

Amina vet inte när deras fall kommer upp i hovrätten. Kanske någon gång i höst, säger hon och rycker uppgivet på axlarna. För henne spelar det inte så stor roll om han döms och hamnar i fängelse. Han kommer att fortsätta ha kontroll över henne och barnen med hjälp av sina familjemedlemmar.

Hon har sitt eget fängelse, och det kommer hon att ha vare sig mannen hon flytt från sitter inne eller inte.

– Jag vill bara bli fri. Jag trodde att skilsmässan skulle göra mig fri, men vi är fortfarande fångar.

Case: Dömda pappor kan fortsätta träffa barnen

Vincent och mamma Minna

Vincent är knappt ett år gammal när han ser sin pappa Khaleb slå mamma Minna med knytnävarna i ansiktet och på kroppen. Han skriker och är rädd. Bara några veckor tidigare har Khaleb jagat Minna ut från lägenheten, och slagit henne upprepade gånger med ett stolsben i huvudet och på ryggen. Minna tror att Vincent sett och hört även det.  

Delad vårdnad ”barnets bästa”

När Minna polisanmäler Khaleb har hon gott om bevisning – foton på hennes blåslagna kropp, ljudinspelningar där man hör hur hon hotas till livet, och vittnesuppgifter från familj och vänner. Khaleb döms till fängelse i ett år och sex månader, för bland annat grov kvinnofridskränkning och barnfridsbrott. Men tingsrätten bedömer trots det att Minna och Khaleb ska ha delad vårdnad om Vincent. I domen står att parterna har kommit överens om att umgänget ska vara oreglerat så länge Khaleb sitter fängslad. Överenskommelsen är enligt tingsrätten ”till barnets bästa”.

Kevin, Lucas, deras syskon och mamma Therese

En kväll frågar Lucas, 3, mamma Therese om pappa ska döda henne. Helgen innan hade Lucas, Kevin och deras två andra syskon sett hur pappa Tom slog Therese upprepade gånger med en hård toffla, hur han tvingade henne att raka av sig håret tills det bara fanns ett kort snagg kvar. Gjorde hon det inte skulle han köra henne till en bro och få henne att hoppa. Med barnen gråtande runt sig vågade hon inte annat än att lyda.  

Det är inte enda gången de blivit vittne till våldet och kränkningarna. I två års tid har de sett slagen, och de har sett hur Tom med jämna mellanrum hällt hett vatten på Therese rygg och fötter så att hon har fått brännskador. De äldsta barnen berättar i förhör att deras pappa gör så när mamma har gjort fel.  

”Viktigt få kontakt med pappan”

Tom döms för flera fall av misshandel, för barnfridsbrott, för olaga hot, olaga tvång och ofredande. Men tingsrätten bedömer att Tom och Therese tills vidare ska ha delad vårdnad om barnen, mot Therese vilja. Tom ska också ha rätt till telefonumgänge varje vecka. När Therese vill att det görs en vårdnads, boende-, och umgängesutredning menar tingsrätten att det inte är läge för det än: ”det är viktigt att barnen får möjlighet att återuppta kontakten med sin pappa innan det inhämtas någon utredning för att deras vilja på ett nyanserat sätt ska kunna komma till uttryck”.

Noah och mamma Maria

Alla tre barnen ser vad som händer, tumultet i hallen som fortsätter hela vägen ut i trappuppgången när Maria packar och lämnar lägenheten.

Maria och Karl har ett turbulent förhållande men det är när hon bestämmer sig för att hon vill skiljas som våldet blir mer frekvent. Vid ett tillfälle har han hämtat henne med bil från sjukhuset men vägrar att släppa av henne utanför hemmet. Han kör runt henne i bilen och hon säger att hon hålls fången i uppemot 40 minuter. När hon till slut får komma loss går hon upp i lägenheten för att packa sina saker. Han följer efter och försöker hålla fast henne, två av hennes naglar går av när han rycker telefonen ur henne hand.

De tre barnen är alla i lägenheten. Sofia, Marias dotter sedan tidigare, är förtvivlad och gråter. 

Umgänge för ”Noahs bästa”

Han döms till fängelse i sju månader.

Efter händelsen ansöker Maria om ensam vårdnad om den gemensamma sonen, Noah, 8 år, men innan det är dags för förhandlingar i målet händer något och parterna kommer överens om umgänge varannan helg.

Fem månader har gått sedan pappan dömdes för grov kvinnofridskränkning och barnfridsbrott och han har fortfarande kontaktförbud gentemot Maria, men tingsrätten skriver ändå att umgänget "anses vara förenligt med Noahs bästa".