En av huvudpersonerna som bidrog starkt till amfetaminmarknaden i Gävle under 90- och 00-talet var Fredrik Gynnestam. Idag jobbar han som beroendeterapeut i närliggande Sandviken. Vi träffar honom på ett kafé på Drottninggatan i centrala Gävle – den gata där han sålde sina droger när det begav sig. 

– Jag gick upp och ner här längs Drottninggatan och in på jeansbutiken, in på restaurangerna, in på klockaffären, kiosken och järnvägskrogen – jag sålde till dem som jobbade där, vanliga människor, inga pundare, och drog in 5 000 på en dag. 150 000 på en månad. Det var mycket pengar för en 18-åring på 90-talet, säger han.

Skulle aldrig ta droger 

Fredrik växte upp i en medelklassfamilj och höll på med både hockey och fotboll. Var duktig och hade siktet inställt på att bli proffs i NHL eller Premier League, men så gick hans pappa bort i skelettcancer när han var 17 år. 

– Jag hade bestämt mig tidigt för att jag aldrig skulle ta någon drog – aldrig! Trots att jag hade många omkring mig som höll på. Men så dog min pappa och jag blev hemlös. Där och då hade jag slut på idéer och självkänsla, så jag tänkte att jag kan väl lika gärna prova det här.

Fredrik beskriver det som att drogens effekt på hans mående var ”lite för bra”. 

– Jag kände direkt att nu är det kört. Det stängde av alla känslor, tog bort sorgen, tog bort ångesten och gjorde att jag kände mig normal.

Allt han fått lära sig från hem och skola om hur farligt och degenererande det är med droger var som bortblåst.

– Jag mådde så jäkla bra och kände att det här kan inte vara fel. Det här är min väg. Det här är min frälsning. Det här borde alla ta!

Att det blev just amfetamin förklarar han med att det ”fanns överallt” i Gävle på den tiden – nu pratar vi omkring 1996.

– Jag hade nästan inte en kompis som inte hade provat, det var ovanligt.

”Alltid varit businessman” 

Ett år senare hade han fyllt 18 och hängde på krogarna, som Fredrik Gynnestam beskriver som guldgruvor om man sålde amfetamin.

– Det var kanon! Jag gjorde i ordning 1- och 5-gramspåsar som jag tog med mig ut, och kom hem med ett antal tusenlappar varje helg. 

Fredrik Gynnestam, som alltid sett sig som en entreprenör och en businessman och under sin drogfria period mellan 2004-2018 var egenföretagare och omskriven i lokalmedia som Gävles rikaste man, såg amfetaminet som vilken handelsvara som helst. 

– Jag såg ju att alla tog det här, varför kan inte jag bara sälja det här också då? Jag såg det som att jag hjälpte människor, och mig själv så klart.

”Jag hade börjat skapa en marknad och sålde inte längre bara till mina polare. Jag ökade till att köpa på mig 100 gram åt gången men var snart uppe på ett kilo” berättar Fredrik Gynnestam.

Ida Frid

Tidigare hade han sålt cigaretter och sprit från båtarna i hamnen till de polare han bodde granne med i miljonprogramsområdet Kuppbols, som han beskriver som ett nedgånget och deprimerande betongkomplex.

– Jag klev bara ombord på båtarna och knackade på. Ibland blev de förbannade, men var det en Baltic link-båt så visste man att det var lugnt.

Så småningom blev han tillfrågad av en sjöman om han inte ville köpa amfetamin. Fredrik nappade och så startade resan nedåt. 

– Hamnen här i Gävle var en liten och obevakad historia, dit det kom en eller två båtar åt gången. Stängslet var för det mesta uppklippt någonstans, så den enda känsliga biten var från stängslet och ner till båtarna. Vi snackar 300 meter kanske. 

Ganska snart får han dock kontakt med ”de stora grabbarna”, bland andra en lokalt ökänd yrkeskriminell smugglare och knarklangare, och börjar köpa på sig allt större partier. Det är också genom kontakten med honom han till slut åker fast. Men mer om det senare.

– Jag hade börjat skapa en marknad och sålde inte längre bara till mina polare. Jag ökade till att köpa på mig 100 gram åt gången men var snart uppe på ett kilo.

Inte bara adhd-medicin

Det utbredda amfetaminbruket som Fredrik Gynnestam var en del av att göda är inte hela förklaringen till de höga siffrorna idag. En delförklaring är enligt Johnny Gustafsson, drogsamordnare i Gävle, att utskrivningen av adhd-läkemedlet Elvanse ligger högt i regionen. 

– Concerta och Ritalin kan man skilja från det illegala amfetaminet i avloppsmätningarna, men inte Elvanse. Utskrivningen av det senare ligger högt i Gävleborgs län och har ökat med nästan 300 procent de senaste fem åren. Men det är ändå inte tillräckligt för att förklara våra resultat. Gävle har alltid legat högt vad gäller amfetaminet, säger han.

Under 90-talet fortsätter Fredrik Gynnestams egna missbruk att eskalera. Till en början höll han intaget till fester och hade helt rena perioder då han fokuserade på affärerna och inte tog några droger själv. Men så plötsligt kunde han inte längre sluta när han ville – amfetaminet hade tagit över kontrollen och ägde honom, som Fredrik Gynnestam själv uttrycker det.

– Jag kunde länge gå på och av det som jag ville, men så plötsligt kunde jag inte sluta. Det gick bara inte, det var hemskt! 

Det personliga bottennappet, som han fortfarande skäms för, hände 2002 då han kom märkbart påtänd till familjens julfirande.

– Då gick jag från att ha total kontroll, inte vara rädd för någon eller backa för något till att bli livrädd. Tjacket satte sina klor i mig och skapade en skräck, en paranoia som lamslog mig totalt. Jag förstod ju att det berodde på amfetaminet, men kunde ändå inte vara utan det.

Gängkriminella tar över

Efter att Fredrik Gynnestam lämnat sitt kriminella liv och drogerna bakom sig efter sin första volta på kåken 2003 har han utbildat sig till socionom, blivit egenföretagare och mångmiljonär. På armen bär han en Rolex värd en halv miljon kronor, men något i själen är trasigt som troligen aldrig kommer bli helt igen, konstaterar han. Han pekar på ett glas med vatten på bordet mellan oss:

– Det var som om du skulle ha tappat det där vattenglaset i golvet. Du kan laga glaset, men sprickorna kommer alltid att finnas kvar, och det är du skrämmande väl medveten om. Självkänslan finns inte kvar på samma sätt.

Idag är det de yngre gängkriminella som står för narkotikahandeln i Gävle, precis som i övriga Sverige. Med det kommer hänsynslöshet samt ett uttalat våldskapital, vilket inkluderar att ge sig på familjemedlemmar. Gynnestam utbildades istället i den gamla skolan med tjuvheder och återhållsamhet av det äldre gardet. 

– Man använde inte mer våld än nödvändigt och att ge sig på familjemedlemmar, det fanns inte på kartan. Hade du gjort det, då hade du fått andra kriminella på dig.

Länge höll sig Fredrik Gynnestam under polisens radar eftersom han var en blond kille från medelklassen som spelade hockey och såg städad ut. Att de till slut fick upp ögonen för honom berodde på att han hade brevkontakt med en känd kriminell som då satt på häktet. 

– Han var 60 år och en jättekänd knarklangare i Gävle. De läste hans utgående post och på den vägen torskade även jag. De plockade upp mig i bilen och sa: ”Du, vi vet vad du håller på med nu”.

Åker dit och blir drogfri 

I den vevan, 2003, åker Fredrik fast för innehav och får sitta 1,5 år på kontrakterad behandling mot sitt missbruk. I och med den näsbrännan blir han drogfri, utbildar sig och är amfetaminfri fram till 2018. Efter 16 år i Göteborg och med en konkurrensklausul som säger att han inte får starta något nytt under de närmsta tre åren, återvänder han till sina gamla polare i Gävle. Sysslolös och rastlös hamnar han på en hemmafest där en påse amfetamin plötsligt ligger på bordet. 

– Du kan ju det här sedan gammalt, ska du inte ha lite, frågade nån. Vad ska kunna hända, jag kan ju det här, tänker jag, som fram till dess aldrig har trott på att beroende är en sjukdom, utan sett det som en karaktärsdefekt. Jag åkte dit direkt.

Återfallet varar i två år innan han åker fast igen med två kilo på sig.

– Det var tur att de tog mig då, för det hade kunnat bli mycket värre.

Men innan han åker in träffar Fredrik sitt livs kärlek och lägger knarket på hyllan. Nu har de varit gifta i tre år. 

– Jag hade aldrig en tanke på att jag skulle bli narkoman, men jag blev det. På vägen har jag sett så många vänner gå sönder. Det som i början var så roligt – man stod på krogen och dansade, drack vatten och gjorde high fives med varandra – landade i att bryta sig in i källarlokaler, att vissa av oss började injicera, andra tog livet av sig, fruktansvärda ångestpsykoser och total misär. Det slutade inte bra för nån, men idag har jag lärt mig min läxa.

Roffe, Thomas, Björn och Ola

Att Gävle ligger så högt vad gäller amfetaminbruket tror han bottnar i ett par olika faktorer.

– Dels handlar det om läget rent geografiskt, det är en bit ifrån Stockholm men det går ändå snabbt att åka upp. Priserna ligger lite högre här, vilket drar till sig säljare, vilket i sin tur leder till en stor tillgång. 

Att Gävle historiskt är en hamnstad väger också in, tror han. 

– Det är en hamnstad utan bevakning. Tull och polis har noll koll på båtarna som kommer in från Baltikum. 

Polisens bristfälliga resurser tror Gynnestam är ytterligare en faktor.

– På min tid var det fyra poliser som jobbade med den här frågan i yttre tjänst. Det var Roffe, Thomas, Björn och Ola och vi hade full koll på dem. 

Sist men inte minst väger det in att Gävle är en gammal arbetarstad, menar han.

– Tjack är fattigmanskola och Gävle är ingen kapitaliststad direkt. Det är en arbetarstad och det är nog en stor bidragande orsak till att amfetaminet kom in och fick fäste här. 

Men om några år tror Fredrik Gynnestam att kokainet kommer att ha tagit över. 

– Tjacket är fortfarande starkt här, ingen tvekan om saken, men kokainet har tagit sig in och börjat ta över allt mer. De som fortfarande tar amfetamin, det är de som är i min ålder och äldre, så om två generationer tror jag det har dött ut och ersatts av kola. 

Får medhåll från polisen 

Polisinspektör Markus Danielsson gör samma analys som Gynnestam på så gott som varenda punkt. Han konstaterar att amfetamin är en centralstimulerande drog som ger ett rus som påminner mycket om kokainets, men till en fjärdedel av priset. 

– Och eftersom Gävle traditionellt är en arbetarstad med lite lägre socioekonomisk status har amfetamin blivit grejen här. 

Kommunpoliserna Måns Jennehag och Anders Stenberg framhåller att klientelet som tar de olika drogerna dock skiljer sig åt ganska tydligt.

– Ska man generalisera kan man säga att kokain tas på helgerna av den partyknarkande medelklassen, medan amfetaminet tas av de mer socialt utslagna, ofta med återkommande psykisk ohälsa, för att orka fortsätta leva och hålla sig flytande. Det är många som självmedicinerar med amfetamin, säger Jennehag.

Gävlepoliserna säger sig inte ha märkt av någon tydlig ökning av amfetaminbeslagen – däremot har man märkt av en ökning av antalet människor som är öppet utslagna, vilket skulle kunna vara ett tecken på att tillgängligheten och missbruket av drogen har ökat.

Hur man bäst bekämpar drogernas förekomst på gatan menar de också skiljer sig åt, eftersom användarna hårddraget kommer från olika socialgrupper.

– Visst förekommer det att folk missbrukar även amfetamin mer tillfälligtvis, men framför allt är det kokain som används av dem som har ett bra jobb, en karriär, ett bostadslån och en ordnad familjesituation. De som har något att förlora, ett socialt sammanhang och en status. I den bästa av världar räcker det att vi är där och tar dem en gång för att de ska få skrämselhicka och lägga av, säger Stenberg.

För att komma åt dem som tar amfetamin för att ta sig igenom dagen behöver man jobba på ett annat sätt, menar han.

– De har oftast ingen social status att förlora och bryr sig inte om sådana saker, så där måste man jobba mer med stödinsatser, med att skapa relationer och motivation på ett helt annat sätt.

Allt mer utsatt för amfetaminister

I takt med att yngre gängkriminella klivit in och tagit över drogmarknaden, har också de socialt utslagna amfetaminmissbrukarna blivit ännu mer utsatta, konstaterar Markus Danielsson.

– Gängen har så klart klivit in på den här marknaden med och vi ser att missbrukarna har fått det tuffare. Tidigare finansierade de ofta sitt missbruk genom egen försäljning, men när de här aktörerna kliver in blir de tvingade till stölder istället. De är väldigt tuktade av gängen, för till skillnad från relationen till deras tidigare kranar finns här inga vänskapsband eller gentjänster. Pengarna ska in bara, annars är de rökta. Till skillnad från andra utsatta kommer de ju inte till oss för hjälp heller, konstaterar han. 

Några som träffar den här gruppen dagligen är Katarina Fredman och Bagher Atai, som jobbar på härbärget och kaféet Hela människan i Gävle. Katarina säger att det definitivt märks att Gävle är en stark amfetaminstad och att problemet har eskalerat de senaste åren.  

– Ja, jag har märkt det både privat och här i vår verksamhet. Antalet hemlösa som kommer till oss har ökat. För en del beror det på missbruk, för andra beror det på psykisk ohälsa. 

Privat har hon märkt det genom att narkotikahandeln sker allt mer öppet. 

– Jag har upplevt på senare år att man inte ens döljer längre att man står och säljer. 

Självmedicinerar: ”Blir bra direkt” 

På härbärget finns 18 sovplatser, relativt mycket för en liten stad som Gävle, men ändå räcker det inte till.

– Vi tvingas neka 10-15 personer varje natt. Det är hemskt att vi inte räcker till, säger Bagher Atai.

För de gäster som sover här på natten och kan komma hit för att få en varm kopp kaffe på dagen betyder huset mycket, säger han. 

– Jag får ofta höra av våra gäster att det är en trygghet att det finns ett härbärge i Gävle. En del säger att bara tanken på att vi inte skulle finnas är skrämmande. Vart skulle de då ta vägen? De är inte välkomna någonstans.

Ändå finns givetvis grundregler att förhålla sig till även här. 

– Vi kräver ingen strikt nykterhet, men man ska vara förmögen att ta hand om sig själv och inte hålla på och bråka. Det är ganska grundläggande och handlar om att alla andra ska känna sig trygga.

En som inte skött sig är Christina Pettersson som är fly förbannad på Bagher Atai. Hon står utanför härbärgets entré och skriker åt honom att han är en skitstövel. När hon lugnat sig en aning ursäktar hon sig med att hon blivit utslängd och portad från härbärget i två veckor för att hon lagt sig ned för att vila på golvet i uppehållsrummet. 

– Jag var trött och hade ont i kroppen, så jag lade mig på golvet och blundade lite bara. Det fick jag inte utan då slängde de ut mig.

Christina är gammal dansare och showartist och har gått på amfetamin de senaste fem åren sedan hon skadade sig i jobbet, blev utförsäkrad, saknade a-kassa och blev hemlös. Ett öde som kan drabba de flesta.

– Jag självmedicinerar med tjacket eftersom jag inte får något Elvanse. Det blir bra direkt, jag känner att jag fungerar och orkar med att finnas till. Jag kan inte ens sitta upp på en stol utan det, säger hon.

För dem som är mottagliga för hjälp och vill bli drogfria finns annars stöd att få. 

– Olika personer har olika behov, men vi har bra samarbete med psykiatrin och öppenvården dit vi lotsar dem som är mogna för en förändring, säger Bagher Atai.

Total kapitulation inför missbruket

En av dem man kan hamna hos om man lotsas till öppenvårdens beroendemottagning är Janne Ricknell, som själv är före detta amfetaminist. 

– Jag hamnade i amfetaminet i början av 90-talet, sen höll jag på med det i tio år. 

Janne instämmer med Fredrik Gynnestam om att det fanns en enorm tillgång på amfetamin i Gävle redan då.

Han hade supit hårt och rökt cannabis innan, men det var amfetaminet som ställde till det rejält i Janne Ricknells liv – ”allting rasade och allt jag brydde mig om var tjacket”, som han själv uttrycker det.

– Jag förlorade allt: jobb, flickvän, lägenhet och satt och funderade på hur jag skulle ta livet av mig. 

Men 1999 kapitulerade han inför beroendet och sökte hjälp. Idag har han varit nykter och drogfri i 25 år. 

– Jag nådde botten och kände att nu får det räcka, men självföraktet var så starkt. Jag hatade mig själv och behövde hjälp. 

Det var dit han behövde komma, menar Janne Ricknell, för att kunna ta sig ur det – till en punkt av total kapitulation.

– Man behöver göra en hel inventering av sig själv och få en ny kompass i livet. Ett beroende bottnar ofta i en inre osäkerhet, att man känner att man inte räcker till. Det är därför man behöver något. Man ersätter dålig självkänsla och dåligt självförtroende med ett missbruk.

Idag finner han glädje och tacksamhet i att kunna hjälpa andra som kommer till honom på beroendemottagningen. 

– Det handlar om att börja tycka om sig själv igen. Det har inte varit lätt, men idag tycker jag om mig själv och känner att jag duger. Det är jätteviktigt.

Tror på kärlek

Kommunpoliserna Måns Jennehag och Anders Stenberg arbetar främst med att strypa tillgången genom att rikta in sig mot marknaden och få bukt med gängkriminaliteten.

– En del är det repressiva. Du kan inte ha ett samhälle som inte reagerar på att lagbrott begås, så vi måste fortsätta göra beslag och inkapacitera. Den andra delen är att komma åt viljan att köpa. Får du bort den faller mycket av inkomstmöjligheterna för gängen och då faller också viljan av att upprätthålla en marknad med hjälp av våld, för det finns få saker som är så intimt kopplade till våldsanvändning som narkotikaförsäljning, säger Jennehag.

Fredrik Gynnestam tror mer på kärlek och att se människan bakom missbruket än straff och repression.

– I slutändan tror jag det handlar om att få ungarna i skolan att älska sig själva. Det handlar om relationer, intimitet och kärlek, för så mycket av missbruket bottnar i dysfunktionella hemförhållanden och en trasig uppväxt. Det vi behöver göra är att fånga upp de stökiga barnen i tid och bygga tillit. Missbruk är nästan alltid ett substitut för bristande självkänsla. Jobbar vi förebyggande med de frågorna, i god tid, tror jag vi kommer långt.3